Val

Ibland så önskar jag att det fanns en "app" så att man kunde överföra tankar till skrift och vidare till bloggen. De senaste veckorna har jag sällan haft tid att sitta ner och blogga trots att jag vid flera tillfällen kännt att jag skulle velat skriva. Om bland annat wikileaks, om människohandelsdirektivet som röstades genom i parlamentet, om människohandelsdomen i förra veckan och om den annalkande julen som firas lite olika i olika länder. Får kanske återkomma till det senare.


Det som mest upptagit mina tankar vid sidan av familjen har varit situationen för vänner och kollegor i Belarus. Landet gick till val i söndags och att det skulle vara allt förutom fritt och demokratiskt var det få som tvekade på. Trots allt hade man hoppats, speciellt efter regimens flirtande med EU de senaste åren, att man åtminstone inte skulle gripa till våld. Tyvärr var det precis det som hände och nu översvämmas internet och tidningar av bilder på våldsamheterna som slutade i att kanske upp till 700 demonstranter arresterades och flera slogs blodiga och medvetslösa. Däribland fanns också en av presidentkandidaterna, Vladimir Nekljajev som DN skrev om i helgen.

Att en så hänsynslös diktator fortfarande får härska mitt i Europa är en skam och det är mer än rätt att såväl EU och OSSE fördömt våldsamheterna och underkänt valet. Att Ryssland ställer sig på grannlandets sida är fegt och beklagligt. Därför är det om möjligt ännu viktigare att vi som lever i frihet och som vill se ett fritt och demokratiskt Belarus inte slutar uppmärksamma det som händer i landet. Genom mitt jobb har jag lärt känna några av de modigaste, solidariska och osjälviska demokratikämparna och för deras skull men också för landets hoppas jag att de trots allt kommer att leda landet en dag. Vill ni veta mer i detalj om valet och situationen, gå gärna in på Belarusbloggen. Själv ska jag gå och mysa med nyvakna lilla dottern men åtminstone i tankarna försöka vara nära vännerna i Belarus.

Vad är det som krävs?

I nästan två veckor har nu miljömötet i Cancun samlat politiker, miljoaktivisiter och journalister för att förhoppningsvis komma ut dödläget som rått sedan Köpenhamsmötet förra året. Entusiasmen är långt ifrån densamma som då, cynismen desto större och skeptikerna mot allt som heter miljöhot fler. För någon vecka sedan läste jag en artikel där någon sa att inflation hade gått i klimatkampen och ibland känns det onekligen så.

Idag samlades världens miljöminister på plats i Cancun för att försöka bryta det låsta läget men det verkar som om nästan inga framsteg gjorts i förhandlingarna. Det mesta handlar som vanligt om pengar, vem som är rik nog för att betala och vem som är så fattig att man kan slippa undan. Enligt det gamla Kyotoprotokollet som författades för 13 år sedan, klassas länder som exempelvis Kina och Saudiarabien som fattiga, när de idag är starka ekonomier som i vissa fall till och med lånar ut pengar till stormakter som USA. Därför hörs nu, precis som vid Köpenhamsmötet, krav på att flera av dessa länder skall vara med och betala för den rådande miljöförstoringen. Som svar får man dock att det är de som har orsakat miljöförstoringen som skall stå för notan och inte växande ekonomier som inte bidragit till det rådande miljöläget. Mycket förenklat, men därav låsningarna.


Det som frustrerar mig mest i sammanhanget är att alla är så otroligt nogräknade, revirtänkande och osolidariska, för att inte tala om prestigefyllda. Jag är säker på att nästan alla som sitter där och förhandlar har barn och familjer, men nästan ingen verkar tänka på vilken värld dessa barn och deras barn kommer att växa upp i. Det verkar vara viktigare att inte behöver flytta sina positioner och inte ge en dollar mer till miljöarbetet än det absoluta minimum. För det här med klimatet, äsch...det kan väl de rika länderna lösa...Eller hur tänker man?

Vad är det som krävs? Behöver man uppleva fler naturkatastrofer, tsunamin, jordbävningar, orkaner, bränder, översvämningar osv innan man börjar reagera? Är det verkligen ok att utsätta människor i flera decennier om inte århundraden för detta för att man skall kunna återvända till sin regering och säga " Yes, jag lyckades att slippa betala denna gång också"?


Det är verkligen ett djupt bekymmersamt läge vi befinner oss i och tyvärr verkar inga protester eller all informationstillgång förändra läget heller. Med en liten bebis hemma och djupt med snö utanför fönstret sedan veckor tillbaka känner jag verkligen att beslutsfattarna i Cancun borde tänka mer på sina barn och världen de kommer att ärva.