European Roots

Om mänskliga rättigheter och jämställdhet

2011-11-25T11:15:00.003+01:00

I förra veckan hölls MR dagarna i Stockholm och massor av intressanta seminarier avlöste varandra. Tyvärr hann jag inte gå på alla seminarier, men när jag igår läste en DN artikel kom jag att tänka på det som hade sagts på ett seminarium om jämställdhet och kvinnors betydelse i konflikt och postkonfliktsituationer.

Bakgrunden var den arabiska våren, men likatecken kan egentligen sättas för flertalet av världens länder. Idén var att den "fria" världen (läs EU, USA etc.) är verbala, tydliga aktörer när det gäller krav på jämställdhet i officiella uttalanden och resolutioner. Men, hävdade de inbjudna experterna, när förhandlingar sedan slutligen hålls bakom lykta dörrar, är just jämställdheten och kvinnors situation en av de första eftergifterna man är beredd att ta för att "rädda" alla andra delar som ska bana väg för en demokratisk utveckling. Problemet är dock bara att demokrati inte kan infinna sig om inte hälften av landets befolkning har samma rättigheter och möjligheter att påverka sina liv. Egenvinning för västländerna, inklusive EU, har gått före den officiella retoriken och jämställdhet verkar inte vara det enda som åsidosätts.

Europarådet, en av de äldsta Europeiska institutionerna, som framför allt arbetar med mänskliga rättigheter (och som inte skall förväxlas med Europeiska Rådet), har i flera omgångar kritiserat EU:s agerande som ansågs vara för slapp och otydlig. I DN artikeln tas Ungern som exempel, där en ny medialag som på många områden inskränker press och yttrandefriheten accepterades med några kosmetiska ändringar av EU kommissionen, trots stark kritik från Europarådet. EU har också vid andra tillfällen föredragit goda affärsmöjligheter med tvetydiga regimer istället för starka motkrav och principfasthet i MR frågorna.

Som tur är finns både Europarådet som modiga MR aktivister som vågar prata om detta, inför både journalister och seminariepublik, men det finns också en fara i att deras röster blir allt svagare om inte vi kräver annat av våra politiker och själv står upp för det vi ibland tar för givet - att vara fri.

Internationella människoahandelsdagen

2011-10-18T17:06:00.006+02:00

Idag är dagen som inte bör finnas, internationella människohandelsdagen. En dag som uppmärksammar ett av de mest avskyvärda brotten i vår nutid, vars utformning och hänsynslöshet egentligen hör hemma i en annan tid. Slaveri upphörde enligt många i slutet på 1800-talet men det vi ser idag gällande handeln med människor kan inte beskrivas på ett annat sätt än just slaveri. Uppåt 2,5 miljoner människor, främst kvinnor och barn faller årligen offer för skrupellösa människohandlare som utnyttjar dem för att berika sig själva. Fortfarande är det inom sexindustrin som de flesta offren hamnar eftersom lönsamheten där är störst.

En kvinna eller barn kan säljas gång på gång, till hundratals köpare, och inbringa höga belopp innan nästa människohandlare tar över. Kvinnorna blir en vara, fråntagna alla rättigheter men med skyldigheten att alltid göra som man blir tillsagd. Det går inte att i ett fåtal ord beskriva de fysiska och psykiska skador som offren bär med sig eller att verkligen förstå hur det känns att ha fråntagits hela ens väsen och lämnats med en, oftast sargad, kropp.

I EU, precis som i Sverige har många försökt att få bukt med problemet, med olika angreppssätt och olika teorier. Inom EU har Cecilia Malmström uppmärksammat behovet av en större koordination, samarbete och samsyn mellan medlemsländerna och vissa framsteg har gjorts. Detta är bra och borde verkligen lyftas. Samtidigt verkar man inom EU fortfarande ha beröringsskräck för att lyfta upp efterfrågans betydelse för att minska omfattningen och lönsamheten av människohandeln. I Sverige har vår lagstiftning men också den allmänna opinion som byggdes upp kring prostitution gjort att vi idag har blivit förskonade från den explosionsartade utvecklingen av människohandel som har drabbat andra länder. Men inte ens vi är immuna och mycket mer behöver göras.

Det är bra att frågan aktualiseras en dag som denna men i mina ögon är faran är att stanna där och imorgon vända blicken åt något annat. Så länge priset för en människa fortfarande kan sättas i pengar är vi dock skyldiga att aldrig nöja oss med bara en dag för att uppmärksamma problemet. Det borde vi göra mycket oftare än så.

Handklappningar för Belarus

2011-07-07T13:21:00.002+02:00

Efter drygt tre månader på underbara Sicilien och vårt Dolce Vita är det nu dags att åter igen kavla upp ärmarna och ta itu med verkligheten här hemma i Sverige. Tillbaka på jobbet efter 13 månader kan jag konstatera att mycket har hänt och samtidigt inte.

På vissa plan har den demokratiska utvecklingen stannat av eller till och med förvärrats. Belarus är verkligen ett bra exempel där läget, trots ansträngningar från EU och omvärlden, verkligen gått i fel riktning. Situationen har förvärrats för de oppositionella efter det riggade presidentvalet i december 2010, där massarresteringar och godtyckliga domar haglade över demonstranterna och politiska kandidaterna. Det prekära ekonomiska läget, med hög inflation, stigande priser och tomma butikshyllor har dock medfört att även de som tidigare inte protesterade nu vågar sig ut på gatorna.

Sedan några månader tillbaka har fler och fler människor anslutit sig till missnöjesprotesterna som, för att kunna göra ett så litet grund till arresteringar som möjligt, bestått av tysta handklappningsmanifestationer anordnade via sociala medier.

Söndagens protestmöte, arrangerad på Belarus nationaldag, möttes som vanligt av hårda tillslag från polisen. Gårdagens manifestation, som via sociala medier hade uppmanat människor att ”gå ut, prata och lära känna varandra” var även det för provocerande för den stenhårda diktaturen. Civilklädd polis i oregistrerade bilar slog till med våld och arresterade över 250 människor. I Belarus idag klassas numera även handklappningsaktionerna och tysta möten som olagliga blev bara en mindre notis i många svenska dagstidningar.

För oss som dagligen stödjer de belarusiska medborgarnas kamp för ett fritt och demokratiskt Belarus är detta oacceptabelt. Regimens övergrepp får aldrig bli vardagsmat som man rycker på axlarna åt utan skall uppmärksammas och fördömas. Detta är vi, i solidaritetens och rättvisans namn skyldiga våra europeiska grannar i Belarus.

P.S.
Östgruppen arrangerade en handklappningsaktion till stöd för demokratikämparna i Belarus i Stockholm igår

Det ljuva livet på Sicilien

2011-03-20T16:32:00.003+01:00

Nej, det är inte titeln på en dokumentärfilm eller ett nytt matlagningsprogram utan vår nya verklighet. Trots att jag inte direkt kan fatta det ännu, befinner jag och familjen mig på Sicilien för en tid framöver.

För mig har det alltid varit lite av en dröm att en dag bosätta mig i Italien och lära mig italienska, ett språk så vackert, passionerat och musikaliskt som dessutom ligger nära mitt eget hemspråk, rumänska.

Med mitt intresse för allt som har med Europa att göra, hoppas jag dessutom kunna lära mig mer om landet och uppleva så mycket som möjligt av den genuint italienska kulturen, historien, maten, vinet och människorna.

Om ni vill följa med på vår resa kolla gärna in den nya bloggen, som vi mycket passande döpt till Nostra Dolce Vita. Benvenutti!

I väntan på våren

2011-03-02T11:29:00.003+01:00

De senaste månaderna har flugit iväg och bloggandet har tyvärr hamnat på efterkälken när resande och en växande bebis har tagit alltmer tid i anspråk. Nu väntar dessutom en ny, spännande äventyr runt hörnet och bloggen kommer att ändra karaktär under några månader.

Europa kommer dock fortfarande vara huvudtemat men nya perspektiv och oftare uppdateringar utlovas. Låter det kryptiskt? Kanske, men den som läser får se..

Och fram tills dess längtar vi till våren, både den utanför fönstret och den som förhoppningsvis kommer att känneteckna en ny begynnelse för de forna totalitära regimer i Nordafrika. Dominobrickorna verkar ha satts i rörelse och min stilla förhoppning är någonstans att den inte stannar i Nordafrika utan sprider sig ännu längre. Belarus, Burma, Kuba, Zimbabwe...kanske en dag till och med Nordkorea?

Våren kommer till slut även när man tror att vintern varar för evigt, oavsett hur hård och kall den varit. Kan man hoppas på detsamma när det gäller övergången till demokrati?

Val

2010-12-21T08:34:00.003+01:00

Ibland så önskar jag att det fanns en "app" så att man kunde överföra tankar till skrift och vidare till bloggen. De senaste veckorna har jag sällan haft tid att sitta ner och blogga trots att jag vid flera tillfällen kännt att jag skulle velat skriva. Om bland annat wikileaks, om människohandelsdirektivet som röstades genom i parlamentet, om människohandelsdomen i förra veckan och om den annalkande julen som firas lite olika i olika länder. Får kanske återkomma till det senare.

Det som mest upptagit mina tankar vid sidan av familjen har varit situationen för vänner och kollegor i Belarus. Landet gick till val i söndags och att det skulle vara allt förutom fritt och demokratiskt var det få som tvekade på. Trots allt hade man hoppats, speciellt efter regimens flirtande med EU de senaste åren, att man åtminstone inte skulle gripa till våld. Tyvärr var det precis det som hände och nu översvämmas internet och tidningar av bilder på våldsamheterna som slutade i att kanske upp till 700 demonstranter arresterades och flera slogs blodiga och medvetslösa. Däribland fanns också en av presidentkandidaterna, Vladimir Nekljajev som DN skrev om i helgen.

Att en så hänsynslös diktator fortfarande får härska mitt i Europa är en skam och det är mer än rätt att såväl EU och OSSE fördömt våldsamheterna och underkänt valet. Att Ryssland ställer sig på grannlandets sida är fegt och beklagligt. Därför är det om möjligt ännu viktigare att vi som lever i frihet och som vill se ett fritt och demokratiskt Belarus inte slutar uppmärksamma det som händer i landet. Genom mitt jobb har jag lärt känna några av de modigaste, solidariska och osjälviska demokratikämparna och för deras skull men också för landets hoppas jag att de trots allt kommer att leda landet en dag. Vill ni veta mer i detalj om valet och situationen, gå gärna in på Belarusbloggen. Själv ska jag gå och mysa med nyvakna lilla dottern men åtminstone i tankarna försöka vara nära vännerna i Belarus.

Vad är det som krävs?

2010-12-06T21:29:00.004+01:00

I nästan två veckor har nu miljömötet i Cancun samlat politiker, miljoaktivisiter och journalister för att förhoppningsvis komma ut dödläget som rått sedan Köpenhamsmötet förra året. Entusiasmen är långt ifrån densamma som då, cynismen desto större och skeptikerna mot allt som heter miljöhot fler. För någon vecka sedan läste jag en artikel där någon sa att inflation hade gått i klimatkampen och ibland känns det onekligen så.

Idag samlades världens miljöminister på plats i Cancun för att försöka bryta det låsta läget men det verkar som om nästan inga framsteg gjorts i förhandlingarna. Det mesta handlar som vanligt om pengar, vem som är rik nog för att betala och vem som är så fattig att man kan slippa undan. Enligt det gamla Kyotoprotokollet som författades för 13 år sedan, klassas länder som exempelvis Kina och Saudiarabien som fattiga, när de idag är starka ekonomier som i vissa fall till och med lånar ut pengar till stormakter som USA. Därför hörs nu, precis som vid Köpenhamsmötet, krav på att flera av dessa länder skall vara med och betala för den rådande miljöförstoringen. Som svar får man dock att det är de som har orsakat miljöförstoringen som skall stå för notan och inte växande ekonomier som inte bidragit till det rådande miljöläget. Mycket förenklat, men därav låsningarna.

Det som frustrerar mig mest i sammanhanget är att alla är så otroligt nogräknade, revirtänkande och osolidariska, för att inte tala om prestigefyllda. Jag är säker på att nästan alla som sitter där och förhandlar har barn och familjer, men nästan ingen verkar tänka på vilken värld dessa barn och deras barn kommer att växa upp i. Det verkar vara viktigare att inte behöver flytta sina positioner och inte ge en dollar mer till miljöarbetet än det absoluta minimum. För det här med klimatet, äsch...det kan väl de rika länderna lösa...Eller hur tänker man?

Vad är det som krävs? Behöver man uppleva fler naturkatastrofer, tsunamin, jordbävningar, orkaner, bränder, översvämningar osv innan man börjar reagera? Är det verkligen ok att utsätta människor i flera decennier om inte århundraden för detta för att man skall kunna återvända till sin regering och säga " Yes, jag lyckades att slippa betala denna gång också"?

Det är verkligen ett djupt bekymmersamt läge vi befinner oss i och tyvärr verkar inga protester eller all informationstillgång förändra läget heller. Med en liten bebis hemma och djupt med snö utanför fönstret sedan veckor tillbaka känner jag verkligen att beslutsfattarna i Cancun borde tänka mer på sina barn och världen de kommer att ärva.

Mycket på en gång...

2010-11-25T12:01:00.005+01:00

De senaste veckorna har än en gång rusat iväg. Begreppet "mammaledig" får mig alltid att le, eftersom man är allt annat än "ledig" med en bebis. Men däremot blir man otroligt bra på att pussla in så att man utnyttjar tiden maximalt och till exempel hinner lusläsa tidningar (även om det ibland tar en hel dag).

Igår kväll hann jag, mellan matningen och nattandet se en del av Uppdrag Gransknings redovisning av det hemska fallet "Rosanna" som såldes som sexslav runtom i Malmö. Socialstyrelsen och polisen larmades men det tog månader innan någon ingrep. Det fruktansvärda lidandet, skammen och förnedringen flickan som då var 14 år utsattes för är ofattbar och trots det blev fallet inte prioriterad av Malmöpolisen. Att man sedan enbart koncentrerade sig på hallickarna och helt bortsåg från att det var över 100 män! som "köpte" flickan är en skam. Har vi verkligen sjunkit så lågt även i Sverige att vi tycker att det är en "manlig" rättighet att köpa en flickas kropp?

Jag har alltid varit stolt över den svenska sexköpslagen, trots dess fel och brister för att den stod för en nytänkande och medmänsklig syn på prostituerade. Den fokuserar på den enorma sexindustrin som tjänar pengar på att utnyttja och reducera kvinnor till handelsvaror, något som inte kan vara försvarbart i ett modernt samhälle. Samtidigt har man tagit fasta på att bovarna inte bara är hallickarna utan även köparna som genererar dessa enorma pengaflöden.

Och apropå pengaflöden. Det var glädjande att höra på rapport om att ECPATS projekt som lett till att svenska banker samarbetar för att förhindra transaktioner för barnporr har kommit igång ordentligt. Bra om flera banken nu kunde ansluta sig.

En annan gläsjande nyhet som dimpade in i min "reader" igårkväll var att Cecilia Malmström via sin blogg berättade att direktivförslaget mot människohandel som hon la fram i våras nu fått politiskt stöd i alla tre EU institutioner. Nu behövs bara en omröstningar i Europaparlamentet och ministerrådet innan direktivet ska implementeras i medlemsländerna. Hoppas den inte urvattnas för mycket på vägen för Cecilias förslag är bra och välbehövt för att harmonisera och ytterligare förstärka förebyggandet och bekämpningen av människohandel.

Och för att det inte har varit nog tal om ämnen ska jag och en viss liten tjej gå på ett intressant riksdagsseminarium i ämnen som Unifem håller i idag med anledning av den internationella dagen mot kvinnovåld. Återkommer med intryck, säkert också mellan någon lekstund och matning.

Också en form av människohandel

2010-11-08T22:16:00.006+01:00

De senaste dagarna har DN uppmärksammat problemen som de nya reglerna för arbetskraftsinvandring skapat för människor som utnyttjas av hänsynslösa arbetsgivare. I helgen stod det om Tania som fick jobba för en slavlön i Sverige, trots att det på pappren till Migrationsverket figurerade lön och anställningsvillkor enligt kollektivavtalet.

Tyvärr så är hon eller bärplockarna från Thailand inte de enda som i hopp om att kunna arbeta i Sverige förlitat sig på en arbetsgivare som sedan utnyttjad dem. Jag känner personligen minst en person i den sitsen och detta kan i många fall vara en form av människohandel som inte ofta berörs i medierna. Människohandel, dvs att genom maktmissbruk, tvång eller hot utnyttja en människa för egen vinning kan också ske genom till exempel tvångsarbete och är inte alls mindre allvarligt än t.ex. människohandel för sexuella ändamål.

De nya reglerna för arbetskraftsinvanding var dock tänkta för att tvärtom underlätta för personer från tredje land, de som ofta blir offer för människohandlare och människosmugglare, att på legalt sätt lättare få möjlighet att arbeta i Sverige. Problemet med lagen är dock att arbetstillståndet är kopplad till personen vilket gjort det svårt att överblicka och kontrollera när t.ex. en liten kiosk plötsligt anställer ett tiotal personer under samma tid. Många har dessutom inte vågat vittnat om missförhållanden då arbetsgivaren ofta är deras enda länk och möjlighet att få stanna i Sverige.

Det är bra att problemet uppdagats och att migrationsministern nu lovar att se över regelverket för att hejda utvecklingen. Arbetskraftsinvandring är nödvändig och välkommen men det får inte ske på bekostnad av de nyanställdas rättigheter. Om dessa personer lämnar hemland, familjer och kommer hit och arbetar, betalar skatt och försöker verka i en helt främmande tillvaro så är väl det minsta vi kan göra att se till att de också får de löner och villkor de utlovats, annars är inte vill heller bättre än de människohandlare som försöker sko sig på deras fattigdom och desperation.

Igång igen!

2010-11-05T09:23:00.003+01:00

Det är fantastiskt att vara mamma och det känns som tiden flyger förbi snabbare än någonsin. Efter flera månaders skrivpaus kliar det nu verkligen i fingrarna och jag längtar att få skriva och dela med mig av funderingarna som jag har kring det som händer i Europa och här hemma.

Det har onekligen hänt mycket de senaste månaderna, men för att snabbt rekapitulera det som särskilt markerat mig, kan jag nämna några saker: främlingsfientlighetens utbredning i Europa (som jag skrivit om tidigare på bloggen), valet och Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen, en generell apati och delvis kollaps av det internationella klimatengagemanget, den fortsatt usla situationen för asylsökanden i Grekland och Italien (som jag också tidigare uppmärksammat), en ny regering, korruptionens utbredning, ökad våld i Sverige och en ofattbar debatt i Europa om föräldra- & mammaledighet.

På det privata planet har det varit roligare saker som upptagit min tid: ankomsten av vår efterlängtade dotter Isabella Olivia, den nya föräldrarollen, en ny lägenhet och alla bestyr runtomkring, samt ett antal utspel som krönikör och artikelskrivare. Har också hunnit med en resa till vackra Haag för att få genom en resolution om kvinnor i krig och konfliktsituationer som passar bra i år då man "firar" 15 år sedan Beijingmötet och 10 år sedan resolution 1325. Framstegen är små, kanske ytterligare en anledning att på allvar ta tag i problemen.

Bebispaus

2010-06-13T22:17:00.004+02:00

Europa, politik, jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter ligger mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat men sedan ett kort tag tillbaka tillhör all min tid och kärlek familjen och speciellt vår underbara nyfödda dotter. Därför kommer jag under en tid att ta en liten paus från bloggen och istället njuta av att vara mamma och lära känna henne och mig själv i den nya rollen. Hoppas ni som läser har förståelse med detta, det är verkligen som de säger, det finns inget större i livet!

Grattis Europa...inte Gratis...

2010-05-09T19:38:00.005+02:00

Idag, den 9 maj, borde man fira Europadagen till äran av att Robert Schuman samma dag 1950 la fram ett förslag som skulle ena Europa och bevara freden. Men när finansministrarna idag enades i Bryssel fanns det inte mycket till feststämning. Många var tvärtom djupt oroliga över den ekonomiska krisen som börjat i Grekland men nu verkar kunna sprida sig vidare till andra länder med sköra ekonomier och stora underskott som Spanien och Portugal. Och konsekvenserna av åratal misskötta statsfinanser kan få konsekvenser över hela Europa. I Greklands fall har detta redan blivit synligt i och med att andra EU-länder solidariskt gått ihop för att kunna bistå Grekland med ett omfattande lån, samtidigt som de har sett sina egna börser rasa tillsammans med den gemensamma valutan, Euron. Och nu har även de politiska konsekvenserna börjat följa. I Tyskland, där man idag höll lokalval i landets största delstat Nordrein Westfallen visades missnöjet med Merkel regeringens beslut om ett generöst lån till Grekland genom att oppositionen fick ett rungande seger och Merkel därigenom förlorade majoritetsstödet i det tyska Bundestag.

Personligen har jag följt den grekiska krisen och växlat mellan känslan av igenkänning, rättfärdigande och besvikelse. Igenkänningen kommer från att dels ha upplevt och dels läst om liknande attityder i andra länder. Attityder om att få så mycket egenvinning som möjligt genom att bidra så lite som möjligt, att lura systemet och alla runtomkring och att aldrig tänka på samhällets bästa. Ett minst sagt egoistisk, kortsiktig och omänskligt sätt att tänka. Rättfärdigandet kommer från att Grekland faktiskt till viss del grävt sin egen grav. Genom att i decennier ha en icke-fungerande finanssystem som inte lyckats skapa ett fungerande skyddsnät för de fattigaste, samtidigt som statsanställda fått absurda bonusar för att till exempel komma i tid till jobbet, borde inte förvåningen vara stor. Dessutom kanske man inte heller hinner vara så produktiv i ett land där arbetskulturen säger att man börjar jobba närmare lunch än frukost och där landets största näring huvudsakligen är verksam några månader om året. Att man sedan endast jobbar tills man är någonstans i femtioårsåldern trots det berömda, långlivsperspektivet med sol och medelhavsdiet är en annan paradox. Besvikelsen kommer sedan dels från att ännu en gång ha sett politiker som valt att sopa problemen under mattan i det egna landet, förmodligen med rädsla för att reformer skulle ha missgynnat deras återval. Men inte heller Bryssel är helt oskyldig i frågan. Att godtroget acceptera utan att kontrollera att uppgifter som är av sådan vikt för unionens gemensamma finansmarknad är korrekta, visar på en minst sagt naivt och överraskande attityd från det annars så nogräknade EU.

Att mycket kommer att förändras efter denna kris i Bryssel kan man nog räkna med, men frågan blir bara hur man förändrar miljontals människors mentalitet till att faktiskt vilja jobba, och kanske till och med jobba hårt och länge för att få ett bra samhälle att leva i, istället för att genom fiffel försöka få allt utan minsta ansträngning. Det finns egentligen inget som heter gratis, utan priset kommer alltid att komma, förr eller senare, och kanske när man minst har råd att betala.

Jämställdhet på agendan

2010-04-28T10:26:00.002+02:00

Av en tillfällighet blev det rätt mycket fokus på temat jämställdhet de senaste veckorna. På arbetet har vi inom ramen för ett av våra projekt i Östeuropa startat ett mentorskapsprogram för unga kvinnliga politiker från Öst som med hjälp av erfarna svenska och europeiska (eg.EU)politiker kan få råd och stöd att driva jämställdhetsfrågorna i de egna kretsarna. Det känns spännande och otroligt relevant då jämställdhet i många av dessa länder minimeras och bagatelliseras till att enbart handla om sociala gester eller kvotering.

Sedan har jag haft turen att dela i två intressanta seminarier som belyste ämnen som vi jobbar mycket med inom kvinnoförbundet. Det första, som hölls i riksdagens gamla och vackra kammare, handlade om en regel i den svenska migrationslagstiftningen som ofta drabbar kvinnor särskilt hårt. Den så kallade tvåårsregeln gör att de kvinnor som kommer hit för att gifta sig eller leva med en man som är bosatt i Sverige, måste stanna kvar i relationen i minst två år för att inte skickas tillbaka till hemlandet. I många fall har detta medfört att kvinnor fått utstå ett helvete av kränkningar, misshandel, våldtäkter och trakasserier, hotats och hållits inlåsta med hot om skilsmässa och utvisning. Även i de fall där långvarig misshandel har kunnat styrkas, har det i många fall inte setts som ett tillräckligt skäl för att få asyl. Detta är bara några av de negativa aspekterna med tvåårsregeln, som är ett av flera problemområden i den svenska migrationspolitiken som särskilt drabbar kvinnor. I vår nya rapport som man kan hitta här finns dessa dokumenterade samt en hel rad åtgärdsförslag för att förbättra den rådande situationen.

Det andra seminariet hölls med anledning av att det i år är 15 år sedan Pekingplattformen för jämställdhet undertecknades av 189 länder. Uppföljningen av alla mål och åtgärdsförslag visar nu, ett och ett halvt decennium senare, att väldigt lite har förbättrats. Tvärtom nämnde den otroligt kunniga Carolyn Hannan, som fram tills nyligen varit chef för FN:s jämställdhetsenhet, att man idag förmodligen inte skulle kunna ena så många länder att skriva på ett så djärvt dokument. Idag har jämställdhetsfrågorna åter hamnat i periferin, i skuggan av krigen i mellanöstern, terrorismen och den globala finanskrisen. Världens parlament har i genomsnitt bara 18,8 % kvinnor i sina församlingar och detta 64 år efter FN's grundades och femton år efter att man satte målet till att vara 30%. Bara 8 av alla världens länder har kvinnor som statsöverhuvuden, vilket är en markant minskning från 1995 års antal som var 12. Men det är inte bara i representationsfrågor som mycket har försämrats eller bibehållit status quo. Detsamma gäller för områden kring kvinnors hälsa och SRHR frågor, utbildning, arbete och livskvalité. Kvinnors villkor runtom i världen har endast förbättrats i ett fåtal avseenden, som t.ex. möjligheter att gå i skolan eller starta företag i vissa områden. Men detta är långt ifrån tillräckligt och inget kommer att förändras om inte det internationella samfundet börja att prioritera dessa frågor som drabbar hälften av världens befolkning.

Sist men inte minst blev det en hel del jämställdhetsfokus på hemmaplan också, då vi börjat gå några föräldrautbildningar där vi alltid efteråt har kunnat diskutera hur stereotypa vissa av råden är. Det ska bli spännande att se hur och om våra roller kommer att förändras när familjen utökas, hitintills har jag verkligen tyckt att vi har ett otvunget, jämställt förhållande där vi delar upp arbetet utifrån det vi gillar bäst (eller minst sämst), men kan alltid hoppa in för varandra när någon har extra mycket. Så en liten härlig vårblomma till J och till mina föräldrar som har varit ett fantastiskt hjälp alla dessa år och med säkerhet bidragit till min egen syn på jämställdhet och familj.

Efter akademin...systerbesök och artikelpublicering

2010-04-14T17:09:00.003+02:00

De som har följt bloggen ett tag har kanske märkt att jag för det mesta hellre pratat om frågor som rör Europa, demokrati, jämställdhet, MR, miljö..ja, sådant jag är engagerad i både inom och utanför jobbet och kanske mindre om mig och min familj. Själv har jag dock märkt att det alltid är mycket roligare när man kan bilda sig en mer nyanserad bild av en person man följer på bloggen när man får veta något om dennes liv utanför politiken, jobbet eller det specifika intresseområdet.

Så denna gång tänkte jag faktiskt lägga upp en bild på min söta, smarta och självständiga syster som var och hälsade på oss i förra veckan. Hon bor i Tyskland i vanliga fall och tyvärr får vi inte tillfälle att ses så ofta, men när vi väl gör det är det underbart. Dessutom är det alltid lika roligt att upptäcka de likheter och egenskaper man delar, trots att 15 år skiljer oss, att vi aldrig bott under samma tak och att vi bara har en gemensam förälder.

Annars har jag precis som många andra bestörtats över flygkatastrofen som drabbat Polen och varit otroligt upprörd över högerextremismens framgång i valet i Ungern (som jag befarade skulle inträffa i ett tidigare inlägg). Sedan har en artikel som jag skrev i början på månaden om EU:s nya tillväxtstrategi 2020 publicerats. Så himla roligt för en Europafrälst statsvetare som jag att få möjlighet att skriva så mycket. Vet inte vad jag skulle göra utan dessa möjligheter...eller,ja, det skulle säkert bli fler låånga blogginlägg, utan särskilt mycket bilder på mig eller min syster.

Är du röd, blå, grön eller en salig blandning av dessa?

2010-04-11T12:36:00.003+02:00

Egentligen är det väldigt lite som behövs för att man ska känna sig upplyft och glad. Som när man en grå dag upptäcker att det mitt i det gråbruna gräset finns små gröna snödroppar som trotsar den färglösa omgivningen. Eller när man lär sig något nytt som gör att man plötsligt kan låsa upp och förstå vissa delar av sig själv och tidigare relationer med andra i ett helt nytt ljus.

Det sistnämnda hände igår, under den sista delen av ledarskapsutbildningen som jag deltog i under hösten och våren. Annika Thunström som höll i dagen fick oss att genomgå olika frågeställningar och påståenden för att kunna placera oss i en färgtriangel utifrån vilka värderingar som driver vårt beteende i positiva eller i konfliktsituationer. Egentligen blev det också till viss del en personlighets/ledarskapsanalys som vi alla kunde hålla med stämde in till 100% på hur vi uppfattade oss själva och uppfattades av andra. Även om få av oss tillhörde de tre ytterligheterna i triangeln, dvs en vårdande (blå), styrande(röd) eller analytisk(grön) personlighet, så fann vi att vi även under resten av dagen kunde läsa av vad vissa personer representerade. Så det blev mycket skratt och förståelse över att en "blå" person var den enda som frågade sina gruppkollegor om de hade något att tillägga i slutet av en presentation och att det var en "grön" person som tyckte att själva frågeställningarna i formuläret var rätt kluriga att ge definitiva svar på.

Det mest intressanta för mig var också när man utifrån den egna och andra personlighetstyper skulle förstå och ändra förhållningssätt för att undvika och lösa konflikter. Även om jag personligen inte ännu råkat ut för många sådana kan jag i efterhand förstå hur vissa missförstånd och mindre meningsmotsättningar kunde ha dykt upp. Och för framtiden kommer det definitivt att vara ett viktigt verktyg att ha med i bagaget eftersom hela livet egentligen handlar om att förhålla sig till, samarbeta och kommunicera med andra människor. Och då är det viktigt att man i ett tidigt stadium kan klura ut om dessa är röda, blåa, gröna eller mittemellan.

Årskonferens i Sundsvall

2010-03-31T14:03:00.005+02:00

Har i några dagar tänkt att skriva om helgens fantastiska årskonferens men väntat in bilder från Tommy, vår (nästan) egen reporter (på bilden). Av någon anledning hade jag nämligen totalt missat att ta några, kanske då jag hela tiden var upptagen av alla bra tal, seminarier eller möten vi hade.

Årskonferensen blev också en liten kick-off inför valrörelsen och vi började helgen med en gedigen valutbildning där vi bland annat tog upp våra tio-i-topp frågor inför valet. Själv är jag glad att både miljö ur ett jämställdhetsperspektiv, representationsfrågor, livspusslet och integration finns med då jag tror att alla dessa är ytterst viktiga inför valet, speciellt för många kvinnor. Samtidigt ska man inte dra alla män över en kam heller. En manlig politikerkollega kom precis hem från en resa till Budapest, dit KIC skickat honom för att tala om hur man får fler kvinnor att engagera sig i politiken, och han gjorde verkligen succé. Han har länge jobbat med frågan på lokal nivå och hade många bra exempel att dela med sig.

Annars handlade årskonferensen en hel del om temat "Kvinnor i migration och integration" och byggde på vår senaste rapport. Underbara, duktiga Ellen höll ett bra seminarium kring ämnet och de problem som finns. Bland annat så är fortfarande mycket av handläggningen och behandlingen av asylansökningar gjort utifrån tanken att det är en man som söker. Därför måste det till en hel del förändringar för att fler kvinnor skall känna sig trygga att berätta om det de har varit med om och därmed få en korrekt asylprövning. Ett uttalande på temat kan ni läsa här:

Och så måste jag bara nämna att det är jätteroligt att ha fått med nya duktiga personer i styrelsen! Stort grattis till Emma, Monica, Therese och Ofelia!

Earth Hour och djurskydd av hotade arter 2010

2010-03-29T08:28:00.005+02:00

För drygt ett år sedan skrev jag om Earth Hour och om att symboler faktiskt hade en betydelse, trots att de naturligtvis inte skulle ersätta vårt dagliga engagemang i frågor som rör miljö eller klimat. Många håller i världen verkar hålla med, men precis som Svd skriver i denna artikel är det lätt att det bara stannar vid endast en symbolisk handling som man skall släcka sitt dåliga samvete med, samtidigt som man efter en timme på nytt tänder alla lampor. Och då blir det naturligtvis fel. Men för oss alla andra, som efter bästa förmåga försöker att aktivt jobba för att minska våra egna fotavtryck och därmed bidra till att minska CO2 utsläppen, eller spara naturresurserna, är det inte bara en tom handling.

Att kommunicera ut ett ställningstagande kan vara nog så viktigt, speciellt om det får andra människor att även för en dag tänka på sitt eget sätt att leva. Vi kan inte alltid göra allt perfekt men att ta små steg i rätt riktning varje dag kan vara nog så betydelsefullt. Under Earth Hour i år var vi på årets Kdk-konferens och firade dagens arbete med en härlig festmiddag. Men trots att vi egentligen var uppfyllda av diskussioner om jämställdhet, integration och valfrågor blev omställningen till stearinljus i lokalen en anledning att byta samtalsämnena mot klimat och miljö. Och plötsligt började alla utbyta erfarenheter om hur man jobbar med dessa ämnen i den egna kommunen eller hur man nu slutat att köpa tomater på vintern. I mina ögon är det just detta som är viktigt med Earth Hour, att man ungefär som vid nyåret hinner tänka genom sina val från föregående år och kanske ta sig an nya miljöföresatser inför den kommande perioden. Och förhoppningsvis stannar de inte vid goda avsikter utan man gör också något konkret åt saken.

Och just detta konkreta var det som också efterfrågades när representanter från 175 länder samlades i Doha för att diskutera handeln med utrotningshotade djur och växter. Men trots att syftet med mötet var att se hur man bäst kan skydda dessa arter, blev utfallet en helt annan. Påtryckningar från bl.a. Kina och andra länder i Asien för att kunna säkra den ökade efterfrågan på exempelvis hajfenor gjorde att sju av åtta hajsorter som står på randen till utrotning inte fick ett skydd. Enligt experter från Oceana har bestånden av vissa sorter minskat med 98% de senaste årtionden och det är mer än upprörande att vissa länder enbart tänker på sina kortsiktiga ekonomiska intressen istället för på djuren. Och detta var inte ens det enda bakslaget för Doha-mötet, även handeln med blåfenad tonfisk vars bestånd minskat med 80% och koraller slapp undan förbud. Och nu när politikerna misslyckats i Doha är det väl upp till oss konsumenter att vägra köpa dessa produkter och därmed försöka påverka markanden. Kanske ett av de nya miljöföresatserna inför detta år?

Resolutioner är bra, men räcker de?

2010-03-12T17:21:00.001+01:00

I början på veckan var det den 8 mars och tack vare underbara Bitten (på bilden) och kvinnoförbundet i Sundsvall jag fick möjligheten att prata om människohandel utifrån ett europeiskt och svenskt perspektiv på Sundsvall universitet. Det var glädjande att se att hörsalen var välfylld, trots att seminarier hade avlöst varandra hela morgonen och att detta var dagens sista pass. Framför allt så var det ett bevis på att människor (eller framför allt kvinnor) fortfarande är intresserade av ämnet, detta trots att man enligt Sundsvallspolisen inte har direkta problem med människohandel i länet.

Bara två dagar senare var människohandel huvudämnet för en omfattande resolution som Europaparlamentet röstade genom. Som alltid med sådana resolutioner, speciellt när de skall ena både de ultraliberala som de ultrakonservativa, blir de snarare tandlösa än handlingskraftiga. Istället för att våga ta upp efterfrågans betydelse eller hur legala prostitutionsmarknader höjer människohandlarnas lönsamhet, valde man istället att fokusera på ämnen som rörde omhändertagande av offer och skärpta gränskontroller via Frontex. Sedan kan man ju fråga sig hur de föreslagna riktade informationskampanjer till potentiella kunder och offer om människohandel skall se ut eller vilken verkan de kommer att ha. Det är lite naivt att tro att kunderna plötsligt går ifrån sin prostituerade för att de misstänker att hon är ett människohandelsoffer eller att tjejerna plötsligt vågar berätta.

Men det fanns också många positiva tecken på att Europaparlamentet verkligen vill ta tag i problemet på de många olika plan som krävs. Bland annat så välkomnar jag ett någorlunda luddigt förslag om att man som offer skall kunna få hjälp med juridiska ombud samt möjligheten till åtminstone ett tillfälligt uppehållstillstånd. Problemet är nu bara att alla dessa goda föresatser finns i en resolution, alltså inget som är bindande utan snarare en kraftfull rekommendation.

En liknande resolution skall snart också behandla parlamentets ställningstagande kring problemen i Belarus som jag skrev om för någon vecka sedan. Även där är intentionerna goda men resultatet ofta rätt svagt. EPP har dock tidigare röstat genom en resolution som både vågar stå för MR och demokratifrågor och inte ryggar tillbaka inför att verkligen påpeka de problem som de många frihetskämparna drabbas av.

Det är viktigt att tydligt och öppet kommunicera ett ställningstagande, det jag är mer bekymrad över är att man nöjer sig med detta men aldrig kommer så långt som till att konkretisera och implementera de goda avsikterna.

I Belarus är allt långt ifrån "bella"

2010-03-07T12:00:00.004+01:00

Då mitt arbete mestadels kretsar kring demokrati och skyddet för mänskliga rättigheter i Östeuropa är det lätt att stundvis bli insnöad i ämnet och tro att de flesta människor är medvetna om de många övergreppen som sker exempelvis två timmar härifrån, i ett Europeiskt land. Därför har jag kanske inte heller alltid skrivit så mycket om just detta, men ibland, speciellt när de svenska medierna sviker ämnet tycker jag att det är dags att ta upp.

Jag talar framför allt om situationen i Belarus, eller Vitryssland som många i Sverige kallar landet, trots att namnet felaktig översatts att betyda det vita Ryssland. Förra veckan organiserade Forum Syd i Stockholm en vecka som ägnades landet och där intressanta seminarier om olika ämnen avlöste varandra. Det intressanta för mig var framför allt att höra företrädare från civilsamhället i Belarus berätta om hur de såg på det Östliga Partnerskapet, relationen med EU och den politiska oppositionen i Belarus. Sedan var diskussionerna mellan UD-företrädare, den svenska ambassadören i Minsk om tankarna bakom och förhoppningarna kring att involvera en diktatur i ett EU-partnerskap väldigt intressanta.

För problemen som alltid funnits i relationen mellan Belarus och EU (samt Sverige för den delen) har varit att varken piskor eller morötter visat sig fungera för att få landets auktoritära regim att öppna upp för demokratiska reformer. Icke-kommunikation och sanktioner har vid tidigare försök isolerat landet och fått många i oppositionen och civilsamhället att känna sig utlämnade åt sitt öde. Försök att förhandla till sig en förändring genom att bland annat påbörja en dialog och häva vissa av sanktionerna har dock också bara lett till små kosmetiska förändringar. Och nu sätts alltså allas hopp på det Östliga Partnerskapet där Belarus just nu bara samarbetar med EU på opolitiska områden såsom energi, miljö och gränssäkerhet. Kraven från EU är dock tydliga på demokratiområdet och nu ställs frågan hur man skall få grannlandet i Öst att vilja fördjupa samarbetet och därmed börja på allvar med de nödvändiga reformerna som krävs.

Optimisterna säger att det är genom mer och mer dialog med vissa personer inom regimen samt med mycket stöd till civilsamhället och den politiska oppositionen som man kan uppnå detta. Skeptikerna menar istället att Lukasjenka bara kommer att sträcka sig så långt (eller kort) så att han kan dra nytta av det, samtidigt som han använder samarbetet som ett bevis på hans goda ledarskap inom landet.

Och medan spekulationerna pågår kan han i lugn och ro fortsätta att försämra för alla som vill ha en förändring, bland annat genom att försöka begränsa Internet (som jag skrev en artikel om för några veckor sedan), eller genom att arrestera, hota och relegera personer som aktivt kämpar för demokrati.

Ukraina - på väg mot EU eller Ryssland

2010-03-02T11:16:00.005+01:00

För några veckor sedan hade jag ambitionen att skriva lite om det Ukrainska valet, eller snarare de många turerna, förhoppningar och anledningarna som ledde till att den förra förloraren Janukovich blev den nya vinnaren. Bloggandet fick dock ge vika för arbete, många intressanta möten och fullbokade kvällar och helger varför jag först idag återvänder till detta ämne. Skrivit har jag dock gjort, och en artikel med min egna analys om valet hittar ni här.

Idag har förvåningen från utlandet och besvikelsen från de orangea revolutionens anhängare dämpats något, trots att man i kulisserna fortfarande pratar om en osäker väg för den sköra demokratin i landet och en framtida EU anslutning. Yanukovich själv ville dock i alla fall till synes lugna både EU-ledare och Ukrainare när hans första resa som president ledde till Bryssel. Under gårdagens besök i Europas huvudstad där han blev mottagen med öppna armar av Kommissionsordförande Manuel Barroso var det dock tydligt att hans ambitioner mot ett framtida EU-medlemskap var ljumna. Huvudpoängen med ett närmare EU samarbete, som han hade utlovat i sitt första tal som president, låg på det ekonomiska stödet, frihandelsavtalet och viseringsfriheten som Ukraina hoppas få från EU. Och med tanke på Ukrainas storlek och strategiska roll i Europas gas och energiförsörjning är det inte konstigt att det finns många EU-ledare som välvilligt nickar på huvudet. Att sälja ut sina krav på demokrati, MR, antikorruption och sund ekonomi låter dock i mina öron inte som den bästa planen för varken EU:s eller Ukrainas medborgare.

Med kärleken som pretext..

2010-02-12T11:06:00.003+01:00

Egentligen skulle jag ha tänkt att skriva om det Ukrainska valet som kommer att medföra en markant förändring i landets politik och relationer med EU, men så började SVD att rapportera om det här: alltfler kvinnor luras till Sverige, inte för att jobba, men för att leva tillsammans med svenska män som sedan behandlar de som sin egendom. Människohandel var det fler som rubricerade det växande fenomenet, men även om det finns likheter (falska pretexter, utsatthet, rädsla, misshandel) så tycker jag att det är lite missvisande att använda sig just av det begreppet.

Detta gör det hela dock inte mindre tragisk och viktigt att ta itu med. Medan vi i Sverige under flera år har varit förskonade från samma ökning av människohandelsfall som skett i andra europeiska länder, verkar det nu som om en annan typ av utnyttjande har blivit vardag. Enligt Migrationsverket har framför allt andelen kvinnor från Thailand som söker uppehållstillstånd för att de hade en relation med svenska män ökat markant de senaste två åren. Tillsammans med kvinnor från Ryssland och förre detta Yugoslavien tillhör de nu en av de största kvinnogrupperna som beviljats denna typ av uppehållstillstånd. I Ryssland har det länge varit vanligt med så kallade "postorderfruar", dvs. kvinnor som via kontaktförmedlingar söker män i utlandet. Samtidigt har svenskarnas allt större bekantskap med Thailand gjort att många istället vände blicken mot de tusentals unga kvinnor och flickor som finns i alla barer, nattklubbar och massageinstitut man besöker på sina resor. Och där är det lätt att få kontakt och inge förtroende.

För precis som vid människohandel för sexuella ändamål handlar det från förövarnas sida att först vinna kvinnans förtroende, att få henne att vilja följa med och flytta och sedan först i det nya landet visa sina verkliga avsikter. I fallen med de thailändskor som nu många kvinnojourer har haft kontakt med har det ofta handlat om att de har fått vara städerskor och hemmafruar för både männen och ibland deras familjer. De har inte fått några pengar och har ibland hotats och misshandlats ifall de vågade säga emot. Många är rädda och känner sig väldigt ensamma och utsatta i den nya kulturen där de inte kan språket eller landets regler.

Det är bra att Svd uppmärksammade problemet, och precis som med människohandel är det viktigt att kunskap finns om situationen både bland myndigheter, migrationsverket och jourpersonal. Lagen måste kanske ändras för att den i nuläget står på männens sida. Det bra om möjligheten fanns att informera kvinnorna om respektive man redan haft fyra thailändska flickor hos sig i Sverige de senaste fyra åren samt om deras egna rättigheter när de väl kommer hit. Tyvärr väljer fortfarande för många att leva i det tysta, rädda för att återvända till hemländernas fattigdom. Att detta dessutom kastar en skugga av misstänksamhet mot alla lyckliga par vars relation verkligen bygger på kärlek och respekt gör det hela inte lättare att hantera.

De sista två veckorna...

2010-02-09T22:16:00.005+01:00

Tiden verkar flyga förbi så här i början på året. Det är mycket att göra och energin är på topp efter julledigheten. Jag kom på mig själv idag att lite förvånad inse att vi nästan befinner oss i mitten på februari, trots att det knappt kändes att jag hade hunnit landa i att vi numera skrev 2010. Samtidigt blir man vid en snabb tillbakablick snart medveten om hur mycket som faktiskt hänt de senaste två veckorna. Så här kommer min lilla flash-backwards (;-):

Resorna har avlöst varandra och fört med sig många intressanta och spännande möten. Först på EPP-Women möte i Bryssel där vi tittade lite närmare på upplägget för årets tema som är "kvinnor i krig och konfliktsituationer" som verkar mycket lovande. Från Bryssel blev det sedan en härlig tågresa till Haag och ett spännande möte med KIC's holländska motsvarighet Eduardo Frei Foundation. Alltid intressant och roligt att hitta personer utomlands som jobbar mot samma mål och som skulle kunna utgöra bra potentiella framtidspartners.

Och om tre länder på två dagar kändes som lite mastigt fick det efter det bli fyra utbildnings/konferensdagar på rad i vackra Jönköping som precis som resten av Sverige låg under ett tjockt vit snötäcke. Efter mindre strul med SJ kom jag hem för en dag för att ladda batterierna (och packa om väskan) innan nästa resa, denna gång till Budapest.

Där fick jag för tredje året i rad nöjet att träffa och föreläsa för unga politiker från flera östeuropeiska länder om jämställdhet i politiken och dess betydelse för demokrati. De många intressanta samtal kom upp under och efter seminarierna var som alltid resans höjdpunkt, även om jag denna gången hade turen att inte vara där själv utan med en jätteduktig kollega och vän. Och som alltid slutar jag inte fascineras över hur mycket man kan lära sig av möten med människor som lever i en helt annan kontext som en själv och brottas med helt andra vardagsproblem som dock alla grundar sig i samma gamla onda cirkel: korruption, förtroendebrist, makthunger och bristande demokrati.

Som en tragisk anekdot kanske bör nämnas att man som kvinna i vissa av dessa balkanländer redan är utklassad och anses för gammal för arbetsmarknaden vid 35 års ålder.

Vad skulle de bara säga om vår nya EU-minister som fyller 35 i år och dessutom väntar barn? Skulle säkert vara förstasidesstoff! Valet av Brigitta Ohlsson är dock både uppfriskande, rätt och mycket spännande och visar än en gång på att man inte alltid måste passa in i en mall eller följa någon partipiska för att vara framgångsrik i politiken. Att hon sedan dessutom har ett genuint engagemang för demokratifrågor, jämställdhet och fred och är bättre påläst än många andra i sina sakfrågor gör henne till ett ännu bättre väl.

Ett mindre bra val kan man dock tycka att Ukraina har gjort, men mer om det i nästa inlägg...

Främlingsfientlighet i Europa

2010-01-27T22:11:00.005+01:00

Egentligen hade jag velat skriva detta redan för en vecka sedan efter att ha närvarat på ett fantastiskt seminarium om den ökande främlingsfientligheten och högerextremismen i Europa. Seminariet som hölls av Fores, en tankesmedja som är väldigt aktiva inom för mig väldigt intressanta ämnen, hade bjudit in en av mina favoritskribenter Lisa Bjurwald som tidigare jobbat på DN och bland annat skrivit bra artiklar om utvecklingen i Belarus.

Nu var dock ämnet inte knuten till den demokratiska situationen i Östeuropa utan till den skrämmande utvecklingen av högerextremism och främlingsfientlighet både i gamla och nya EU-medlemsländer. Högerextremistiska partier som Italiens Lega Nord, har de senaste åren blivit lika rumsrena som alla andra partier i landet och ingen verkar tycka det är något konstigt att ett öppet högerextremistiskt parti både sitter i regeringen och propagerar för en politik som skulle få många Sverigedemokrater att verka som snälla nybörjare.

Jag vet inte riktigt hur och när det plötsligt blev allmänt accepterat och till och med väldigt attraktivt i vissa länder att skandera rassistiska och ultranationalistiska slagord, att bilda militärliknande och våldsamma grupperingar som Hungarian Guard i Ungern men någonstans gick det fel. För mindre än tio år sedan valde Europapolitiker fortfarande att inte ens åka hiss med den ökände franska partiledaren Le Pen men nu verkar de högerextrema i Europaparlamentet ha blivit både fler och mer accepterade även där. Bara i Ungern röstade 15% av väljarna på det högerextrema partiet Jobbik i senaste EU-valet.Precis som under Nazi-Tyskland verkar dess anhängare i organisationen Hungarian Guard patrullera gatorna i uniformer, skanderar rasistiska meddelanden och ger sig inte sällan på att misshandla, bränner ner hus och döda romer. Detta kanske är det mest våldsamma exemplet men strömningarna är liknande i flera andra EU-länder. Och Sverige är inte direkt ett undantag.

Nu verkar de högerextremistiska grupperna dessutom ha påbörjat ett samarbete vilket verkligen verkar tillräckligt skrämmande för den framtida utvecklingen. Men vad kan man då göra? Enligt Lisa Bjurwald som har fördjupat sig i ämnet verkar det framför allt handla om att skapa en stark anti-rasistisk folkrörelse som man gjort i Tyskland och Storbritannien som skall kunna stå emot att dessa strömningar växer sig starkare och blir mer legitima. Och så ska man börja slå hål på de många lögner, myter och felaktiga uppgifterna som de högerextrema rörelserna har med sig. Vi som olikt romer, invandrare, muslimer och homosexuella ännu inte ännu hamnat på deras minuslista måste också ta debatten, och helst snarast.

PS förresten ställde en kvinna i publiken en smart fråga om varför högerextremism kallas för just "höger"extremism...när många av deras idéer är ofta lika mycket vänsterextrema som höger. Nytt begrepp behövs kanske?

Kontraster

2010-01-16T11:18:00.006+01:00

Det känns kluvet att inleda detta inlägg med en semesterbild som utstrålar lugn, harmoni och värme och inte samtidigt inte tänka på paradisön Haiti som numera snarare är ett helvete än ett turistparadis. Det är dock samtidigt lustigt, och det vid alla katastrofer, att livet runtom i världen, även på liknande platser som Haiti fortsätter som om ingenting hänt. I Egypten, där vi spenderade en vecka med att bara njuta av solen, stranden och fiskarna i vattnet verkade de flesta hellre vilja diskutera de påstridiga gatuförsäljarna än det som hade hänt, trots att alla rum var utrustade med kabeltv och nyhetskanaler som BBC och CNN. Och visst är det så ibland att man under semestern vill lämna sitt allvarliga liv bakom sig, stänga ut resten av världen och bara för en stund försvinna i en tvåsamhet, eller i familjen, skylla på maktlösheten i att agera från en främmande plats och blunda. Samtidigt blir man tvungen att öppna ögonen, och det med besked när man väl landar hemma igen.

De senaste dagarna har även vi försökt att återanpassa oss till livet här och jag har plöjt genom en veckas SVD och läst ikapp om det som hänt både i Sverige och utomlands. Fortfarande väntar ungefär 120 nyhetsbrev från Europa på att jag skall hinna med dem också. Men nu åter till de två veckorna som inlett 2010.

Katastrofen i Haiti kommer utan tvekan att prägla nyhetsrapporteringarna för en bra tid framöver och många med mig känner säkert en genuin sorg över de människoöden som drabbats så hårt. Enkla lösningar finns dock tyvärr inte för att mildra den totala förödelsen. Och ännu mer orättvis känns faktumet att Haitis befolkning mer eller mindre alltid befunnit sig i ogynnsamma situationer; från att ha blivit använda som slavar av de kollonialiserande fransmännen till att ha fått leva under förtryckande regimer kantade av korruption, militärrevolter, extrem fattigdom och exploatering. Min enda förhoppning är att denna katastrofs omfattning kommer att göra att världens hjälpinsatser kommer att vara så stora att de så småningom kommer att få landet på fötter igen, och kanske starkare än på länge. Det förtjänar Haitierna verkligen!

Hemma i Europa verkar nyhetsflödet ha präglats av att Spanien tagit över ordförandeskapet och riktat sig in på att bekämpa terrorismen, skapa nya jobb och förbättra relationerna med Kuba, onekligen ett kontroversiellt beslut för många andra medlemsländer. De nya EU-kommissionärerna har fått visa vad de går för i tuffa utfrågningar från Europaparlamentet och den nya höga representanten för utrikesfrågar Ashton har förvånat många genom att visa på tydlighet,kunnande och raka svar ( i allt förutom Irakfrågan).

Imorgon är det val i det största landet i Östeuropa, Ukraina, som för fem år sedan gav världen hopp om demokrati och reformer vid den Orangea Revolutionen. Nu verkar den dåvarande, för bl.a. valfusk avsatta Rysslandsvänlige presidenten, Jusjtjenko få en comeback och leder opinionsmätningarna. Presidenten Janukovitj opinionssiffror har dalat under en längre period och inte ens premiärministern Julia Tymosjenko: s stöd än inte längre vad det en gång varit. För många interna stridigheter de två ledarna emellan, personanklagelser och ömsesidiga beskyllningar har under en lång tid lamslagit den interna politiken, samtidigt som den ekonomiska och energikrisen har lett landet väldigt nära en ekonomisk kollaps. Och som vinnare framstår den enda tunga oppositionskandidaten Jusjtjenko vars tidigare synder nu verkar vara glömda. Att istället för någon ny satsa på en av de tre som alla på något sätt visat sig vara olämpliga att leda landet är i mina ögon dock ett farligt och riskfyllt beslut.

Happy New Year!

2010-01-01T15:54:00.004+01:00

När jag var liten minns jag att min morfar alltid spelade Abbas "Happy New Year" på nyårsafton, en dag som under min uppväxt var den kanske trevligaste och mest spännande kvällen under hela året. Jag fick sitta uppe sent och för en gångs skull visade de roliga program på den statliga TVn fram till midnatt då det var dags att skåla med en liten gnutta champagne. Jag gillar fortfarande nyårskänslan, kanske för att det är ett perfekt tillfälle att se tillbaka på det gångna året och alla de bra saker som faktiskt hunnit hända, samtidigt som det kommande året fortfarande är ett oskrivet blad. I medierna är det dock tyvärr alltför stort fokus på det dåliga som skett, alla katastrofer, krig och attentat. För någon dag sedan såg jag Rapports återblick och det var inte mycket positivt man hade att säga om 2009.

Delvis kan jag förstå det, det som oftast präglar nyheterna är just rapporter om en värld som är våldsam, inhuman och materialistisk, där de morala och sociala värderingarna sällan syns. Mitt i allting är det dock viktigt att man kommer ihåg att ingenting någonsin bara är svart (eller vitt) utan en bred skala av grått, som J brukar säga. Och just när ännu ett år passerat, vore det kanske inte så dumt om vi alla försöktes minnas de positiva händelserna som varit och försöker lägga de negativa bakom oss.

Personligen hade jag mycket att vara tacksam över i 2009, jag fick uppleva mycket nytt i min roll som politiker, fick ett överväldigande förtroende i form av ett deltagande i ett EU val, fick resa och möta spännande människor, lära mig nya saker och hälsa på släkt och vänner. Jag är tacksam över en underbar familj som har hälsan och orken i behåll och tillräckliga förebilder i form av mina nära och kära. Att dessutom en av våra efterlängtade önskningar verkar att vara på god väg att uppfyllas gör det hela bara bättre.

Så ni som läser, ta en stund och gå genom det positiva från 2009 och se med ett öppet och hoppfullt sinne på det nya året som precis börjat. Vem vet, det kanske bli ett av de bästa någonsin? Happy New Year!

PS tack J&E för ett jättetrevligt nyårsfirande i det vackra och artistiska Norrköping och de härliga vinterpromenaderna.

Lissabon, Rumänien och R - Hurra! Hurra! Hurra!

2009-12-01T10:49:00.003+01:00

Idag är en liten speciell dag för både Europa, Rumänien och min familj. När det gäller det Europa så kommer Lissabonfördraget träda i kraft efter åtta års genomarbetande, framsteg och bakslag. Mycket har hänt sedan 2001, då man först kom överens om att EU behövde ett bättre och mer funktionellt fördrag som skulle ersätta det stela Nicefördraget. Först var tanken att man skulle ha en konstitution, liknande en EU-grundlag, vilket dock underkändes av såväl Frankrike som Holland och arbetet fick börja på nytt. Åtta år senare har dock mycket hänt. Europa har utökat sina gränser med den största utvidgningsprocessen sedan dess start och numera kan 27 medlemsländer och 500 miljoner människor känna sig delaktiga i den europeiska gemenskapen.

Lissabonfördraget innebär nya möjligheter till demokrati (de nationella parlamenten och EU-parlamentet får bl.a. mer att säga till om), skydd för mänskliga rättigheter (en ny gemensam asyl och flyktingpolitik), en tydligare aktör på den politiska arenan( med en ny ordförande och utrikesansvarig) och inte minst möjligheten att fortsätta utvidga EU. Just det sistnämnda ligger mig väldigt varmt om hjärtat, eftersom jag dagligen ser hur mycket möjligheten för ett framtida EU-medlemskap kan betyda som incitament och motivationsfaktor för de länder som behöver gå genom omfattande reformer inom bl.a. demokrati och mänskliga rättigheter. Därför är jag också väldigt glad över att den nya kommissionen kommer att få ett direktorat och en kommissionär som kommer att jobba med både utvidgning och EU:s grannskapspolitik, två områden som tidigare varit skilda åt. Även om ingenting skall tas ut i förskott, är detta onekligen en positiv signal för de länder som t.ex. Ukraina som inget annat önskar än en snabb EUintegrering.

Idag är också Rumäniens nationaldag, och samtidigt också landets 20-års firande av frihet från kommunismen. Mycket har hänt sedan 1989 då jag själv mestadels från hemmet i Bukarest fick bevittna den blodiga revolutionen som störtade Ceausescu. Men mycket återstår också att göra. Landet befinner sig i en djup politisk kris och den ekonomiska situationen är väldigt prekärt. Men, man har också tagit små steg framåt. Tyvärr har dessa ofta kommit bort i den myriad av händelser som gjort att människor numera inte längre litar på politiker, partier eller myndigheter över lag. Något som bland annat framkommer i en rapport som KIC lanserat i förra veckan som ni kan hitta här.

Sist men inte minst fyller den mest underbara R år idag, min stöttepelare, rådgivare, vän och pappa de senaste femton åren. Grattis R!

Europas nya ledare

2009-11-20T16:17:00.005+01:00

En suck av lättnad snarare än gladjerop gick nog genom salen där EU:s ledare sent igår kväll kom överens om vilka två personer som kommer att företräda unionen de närmaste åren. EU:s nya "president" eller Europeiska Rådets ordförande blir 62-årige belgiska kristdemokratiska premiärministern Herman van Rompuy, som trots sin relativ okända internationella profil har fått mycket uppskattning på hemmaplan. Bland annat har han under bara ett år som han haft premiärministerposten lyckats skapa stabilitet i det annars så splittrade Belgien och fått beröm för sin lugna men ståndfasta ledarstil. Att han av vissa klassas som en grå mus i de internationella sammanhangen få framtiden bevisa eller motbevisa, men lite kul är det ändå med en politiker som öppet går ut med lite kuriosa om sitt liv och berättar att han gärna ägnar sig åt att skriva haiku dikter.

Vid sin sida som EU:s "utrikesminister" eller den höga representanten för utrikes och säkerhetsfrågor kommer den brittiska socialdemokratiska och nuvarande kommissionären Catherine Ashton stå. Hon anses vara duktig och kompetent, men precis som van Rompuy väldigt okänd utanför Storbritannien och möjligtvis Bryssel.

Men positivt var trots allt att alla 27 länder lyckades enas kring dessa poster som tillsätts nu för första gången, trots att många hellre hade sett mer kända och karismatiska personer av Obamas kaliber. Samtidigt skulle sådana färgstarka personer kunnat ha stjäla rampljuset från de andra europeiska ledarna, vilket inte många var beredda att gå med på. Det som dock många accepterade var att van Rompuy och Ashton representerar de största europeiska politiska grupperingar, vilket många hade krävt på förhand.

Jag hade naturligtvis gärna sett en färgstark kvinna som EU:s ledare, någon med liknande egenskaper som Angela Merkel, men man kan ju alltid hoppas att vid nästa val, om två och ett halvt år, kommer fler sådana kvinnliga kandidater lyftas fram. Och kanske kommer Obama och andra världens ledare då faktisk våga ringa den personen när de vill tala med Europa. Nu är risken stor att man fortfarande hör av sig till Merkel, Sarkozy och Brown.

Dagens bästa nyhet!

2009-11-17T15:20:00.003+01:00

...var att Cecilia Malmström utnämndes till Sveriges kommissionär i EU. Hon är inte bara en otroligt kompetent och skicklig politiker, men har också en gedigen EU erfarenhet och brinner för demokrati och mänskliga rättigheter framför allt. Att hon dessutom talar fem eller sex språk flytande, är ung, har en doktorstitel i statsvetenskap och en familj med två söta tvillingar gör henne om möjligt ännu mer enastående.

Grattis Cecilia! och Sverige, det här var verkligen det rätta valet!

Viktigt jubileeum, inte bara för Tyskland

2009-11-09T22:35:00.005+01:00

De historiska händelserna verkar avlösa varandra de senaste veckorna. Idag har nog få kunnat undgå att man runt om i Europa firat eller åtminstone uppmärksammat 20-års jubileet sedan muren som under nästan 30 år delade en ett land och många tusentals familjer mellan Öst- och Västtyskland föll. Jag vet inte om det är så med alla händelser som påverkat historien, men jag tror att många kommer ihåg, även år senare, var de var och vad de gjorde när "det" hände. Förbundskansler Merkel var i bastun, andra kanske var på vägen hem från sina jobb eller satt som fastklistrade framför TV-n med en känsla att något stort var på gång.

Själv befann jag mig i Rumänien och av naturliga skäl försökte den dåvarande diktaturen göra allt för att tysta ner, förminska och bagatellisera det som höll på hända i Europa. Men egentligen hade allt börjat 10 år tidigare i Polen med Solidaritets kamp för frihet och så småningom, efter Gorbatjov's uttalanden om "glasnost" (öppning), fått se fler och fler sprickor uppkomma i den så hårda kommunistiska fortet som var Östeuropa. Rumäniens diktatur, som jag kanske känner till bäst, föll också efter en blodig och enligt vissa, av de nya makthavarna "planerad" revolution som resulterade i att alltför många unga människor dog.

På något sätt är det synd att det måste till jubileer som denna för att påminna oss hur viktig friheten är för människor, hur snabbt den kan förloras och hur kort tid det egentligen var sedan Europa var tudelat. För speciellt då kan vi verkligen känna empati och solidaritet med de miljontals människor som än idag, även i Europa inte lever i frihet och demokrati. Detta jubileum ägnas Tyskland, men egentligen är det en symbol för att kommunismen och de hårda regimerna som fanns kollapsade tack vare modiga människor och politiker som vågade. Och det är just sådana människor, som tror på demokrati och frihet som vi har skyldighet att hjälpa att riva sina murar.

Årets viktigaste underskrift?

2009-11-03T17:06:00.006+01:00

I slutet av arbetsdagen gick jag som vanligt in på några svenska och europeiska nyhetssidor och glädjen (samt överraskningen) var stor när huvudnyheten var att Tjeckiens beryktade president Vaclav Klaus nu äntligen skrivit på Lissabonfördraget. "A small step for a man, a giant leap for mankind" var det som Armstrong sa, och nog känns det lite som en historisk händelse att nu alla EU:s medlemsländer skrivit under fördraget som tagit så nästan tio år att mangla fram.

Turerna har varit många, osäkerheten likaså och många som ville se ett mer demokratiskt och öppet EU med tydliga (och förenklade) regler kring beslutsfattande jublar nog lite grann precis som jag, även om det slutgiltiga resultatet är långtifrån perfekt. Men det är onekligen bättre än det hitintills använda Nice-fördraget som hade satt käppar i hjulet för många viktiga EU-projekt, däribland en fortsatt utvidgning av Unionen.

Nu kan diskussionerna och spekulationerna om EU:s framtida topposter verkligen ta fart. Hoppas bara att Barosso får sin vilja genom och att fler kvinnor kommer att synas på de annars så mansdominerade "familjebilderna". Att det skall vara så svårt att ändra bilden av att toppolitiker är män (med få undantag)? Det råder nämligen inte brist på kompetenta, erfarna och passande kvinnor till alla dessa poster, men däremot kanske en sann politisk vilja från alla medlemsländer att ändra på gamla strukturer?

Fortsättning följer.. det kommer att vara spännande.

La belle vie

2009-10-21T14:25:00.004+02:00

Helgen i södra Frankrike kändes som en välbehövd minisemester och en påminnelse om hur mycket stunder i goda vänners lag (och i ett fantastiskt landskap) kan göra för ens välbefinnande På mindre än två dagar hann vi med en vinprovning på ett slott, en promenad bland en av de mest välbevarade romerska akvedukterna, flera utsökta måltider, två obligatoriska croissant-frukostar och en historisk promenad. För att inte tala om alla härliga samtal om allt mellan himmel och jord, föräldrarskapet, franska vs svenska vanor och inte minst politik.

I Frankrike är trots allt politik eller snarare sagt ett politisk (men ej nödvändigtvis partipolitiskt) engagemang något som nästan verkar komma med modersmjölken. De flesta fransmän jag någonsin träffat har personliga åsikter om det som händer i landet, ifrågasätter (och demonstrerar för fullt) samt älskar att ha långa debatter om det mesta. Nu verkar de hetaste diskussionerna handla om privilegierna som president Sarkozys son åtnjuter, hanteringen av krisen och EU:s framtid.

Jag slutar dock aldrig förvånas över att man i Frankrike, som i vissa andra länder, har en viss "laissez-faire" (låt-vara) attityd mot politikers mer eller mindre acceptabla beteenden. Det finns inget som säger att politiker kan vara felfria, men det verkar som man i länder där politikerämbetet främst är ett yrke, att man får med sig vissa yrkesfördelar som de flesta andra inte kan tänkas inneha. Berlusconi mm) är ju utan tvekan en typisk måltavla för sådana påståenden, men min fråga är bara varför människor accepterar detta (eller nepotism, korruption med ursäkten att han är politiker? Jag har ett stort respekt för det svenska systemet, där man inte måste ha gått en elitutbildning för att sitta i riksdagen och inte behöver ha miljoner på banken för att få ett uppdrag. Men ute i Europa verkar det både ovanligt och uppseendeväckande. Dags för en "politikerreform"?

Bukarest och Bayern

2009-10-16T08:13:00.008+02:00

Tillbaka på svensk mark och en pålitlig Internetuppkoppling. Och om det är någon klyscha som jag i dagarna kunde skriva under på var att det verkligen var underbart att komma hem - både av privata men också rent jobb-mässiga skäl.

Tiden i Bukarest visade sig vara lika spännande och schemat lika fullspäckat som jag hade trott och jag hann bland annat med några intressanta möten och två intervjuer (på rumänska och tyska) på Rumäniens motsvarighet till Sveriges Radio - Internationella avdelning. Anledningen till intervjuerna var att KIC's rapport om Rumänien och det kommunistiska arvet hade väckt ett intresse hos personalen och de ville veta mer om vår verksamhet, min syn på Rumäniens demokratiska utveckling och slutligen också min personliga resa från det kommunistiska Rumänien till Sverige.

Veckan avslutades med en stor EPP-Women konferens som hölls i det mäktiga palatset (numera parlamentets huvudsäte) som Ceausescu hade lät bygga innan han dog. Konferensen berörde ämnet "Kvinnor och den ekonomiska krisen - möjligheter eller tillbakafall" och innehöll några intressanta föreläsningar, bland annat Ana Palacio av som tidigare varit vice-chef för Världsbanken. Hennes åsikter stämde mycket väl överens med våra (svenska) om att det krävs utbildning, mentorskap, stöd från andra kvinnor och förändrade strukturer för att omvandla krisen till något positivt. Men hon talade också om vikten av entreprenörskap och en politisk vilja.

Under dagen var det också val till ett nytt presidium och jag fick förtroendet att som yngsta ledamot någonsin (och första från Sverige) sitta som en av sex vice-ordföranden för den kommande mandatperioden. Spännande, oväntat och väldigt hedrande och jag är framför allt glad att jag tillsammans med Kdk kommer att kunna påverka den största kvinnoorganisationen från de europeiska politiska partierna.

Tillbaka i Sverige för mindre än 24 timmar hann jag med ett vackert bröllop och en ledarskapsutbildning innan det bar av till Bayern för en kurs i hur man ansöker om EU-projekt. Utbildningen var förlagt mitt ibland bergen, i det pittoreska Wildbach Kreuth och organiserades av tyska motsvarigheten till KIC, Hanns Seidel Stiftung. Mycket tät program, trevliga kollegor och något besök i ett "Bräustuberl" gjorde att tiden gick relativt fort. Men jag var trots allt glad att äntligen komma hem....i några dagar, för imorgon bär det av till södra Frankrike.

Soleil, gastronomie francaise et des bons amis - on arrive!

Bokmässan och Bukarest

2009-10-05T09:15:00.003+02:00

De senaste och de närmaste veckorna kommer jag leva ur min resväska, men det är givande och roliga jobbresor så jag skall inte klaga. För lite över en vecka sedan höll jag och min duktiga kollega Eli ställningarna i Göteborg på Bok och Biblioteksmässan där vi bland annat lanserade en ny rapport om livet under kommunistdiktaturen i Rumänien. I år är det 20 år sedan det forna Östblocket upplöstes och vi på KIC tyckte att vi borde uppmärksamma händelsen och samtidigt se hur livet för människorna har förändrats sedan dess. Dessutom ville vi göra en personlig berättelse om hur tre generationer hade upplevt tiden före, under och efter kommunistdiktaturen. Lanseringen skedde på bokmässan med bland annat ett välbesökt seminarium på Internationella torget.

De få dagarna på hemmaplan innan min nästa resa gick åt att försöka hinna ikapp den ständigt växande mailkorgen samt några intressanta planeringsmöten inför hösten och våra olika projekt. Det är en del spännande förändringar på gång! Jag kunde inte heller undvika att oroas över den ständigt försämrande utvecklingen för demokrati och MR-förespråkare i Ryssland (mer om det i ett annat inlägg) eller implikationerna för HBT personer i Litauen nu några månader efter att den kontroversiella lagen som fått många att rasa. Tur att det finns glädjeämnen också, som att Moldaviens nya regering nu verkar agera istället för att tala, och faktiskt tog sig till Bryssel istället för till Moskva på sin första officiella resa. Detta för att markera engagemanget för ett framtida EU-medlemskap. Och på tal om EU, jag kunde inte låta bli att hoppa lite högt av glädje av att Irland nu med stor majoritet godkänt Lissabonfördraget. Hoppas Polen och Tjeckien gör som de lovat och skriver under nu också.

Det här inlägget har jag skrivit från min födelsestad Bukarest, där jag befinner mig under en vecka för en salig blandning av jobb och privata angelägenheter samtidigt som tiden aldrig verkar räcka till. Just nu skakas landet av en omfattande strejk bland alla anställda inom offentlig sektor som protesterar mot dåliga villkor, så det är tur att man får sitta på sin kammare och jobba i några timmar. Senare i veckan blir det nog ett besök hos våra tyska kollegor på Konrad Adenauer Stiftung som precis som oss försöker att bygga upp sköra demokratier inifrån. Innan jag åker hem ska jag också representera Kvinnoförbundet på en EPP-Women konferens som i år skall handla om Kvinnor och den ekonomiska krisen. Intressant och alldeles för lite uppmärksammat ämne. Och just det, så ska jag också hinna umgås med min underbara mormor och vänner. Lugn vecka, eller hur?

Om jämställdhet, sex på nätet och Anna Anka

2009-09-21T14:23:00.004+02:00

Arbetet för bättre jämställdhet verkar aldrig sina varken i utlandet eller på hemmaplan.I förra inlägget skrev jag om de utmaningar som finns i Östeuropa på jämställdhetsområdet, inte minst när det gäller upplysning och kunskap om problemet. Men det finns verkligen en hel del att göra här hemma också.

Innan jag åkte till Budapest hann jag skriva några debattartiklar gällande ungdomar som säljer sig på nätet, ett fenomen som tydligen ökat enligt Ungdomsstyrelsens undersökning "Se mig - Unga om sex och Internet". Mitt ståndpunkt som jag försökte förmedla var att unga människor inte skulle behöva känna att de måste ta av sig kläderna för att synas. Sex skall vara fritt och gratis, dvs. inget man kan köpa för pengar. Dessutom bör vi jobba för att ingen skall känna att egenvärdet sitter i kroppen eller utseendet.

Medan jag var i Budapest hann en annan utseende- och människosynsdiskussion blossa upp i Sverige. Anna Anka, som senast i förra veckan skapat vågor för att hylla hemmafru(lyx)livet och slå ner på den svenska jämställdhetsdebatten, ville nu ge sig in i den svenska politiken och välkomnades av partisekreteraren Lennart Sjögren. Som han själv erkände gick det något för fort där, eftersom en person som anser att kvinnors roll är att vara snygga, smala och sexiga varelser som får skylla sig själva om deras män är otrogna om de inte tillfredsställer de sexuellt på begäran, nog inte kan skulle sig hemma i ett parti som tror på människors okränkbara värde och jämställdhet.

Kvinnoförbundet välkomnar i alla fall inte sådana personer när det som vi främst jobbar för är att kvinnor skall vara starka och självständiga och inte se sitt värde i utseendet eller i relationen med en man.

För mycket som händer - bloggar igen

2009-09-21T12:18:00.004+02:00

Även om det har varit rätt befriande att inte blogga på ett tag har jag märkt att mycket av det som hänt de senaste veckorna har väckt en lust att vilja blogga igen. Dels för att jag tycker att många av de viktiga sakerna som händer diskuteras alldeles för lite, men också för att jag gärna tar del av era synpunkter och åsikter på mina tankar och funderingar.

För att göra en snabb uppdatering på det mest minnesvärda som hänt den senaste veckan vill jag gärna flagga för en mycket intressant och gripande teaterföreställning som kommer att turnera runt om i landet. Pjäsen, som fått titeln Seven porträtterar sju olika kvinnor och deras kamp för jämställdhet. Trots sina olika bakgrund i bland annat Afghanistan, Ryssland eller Pakistan och trots de till synes olika verksamheter förenas deras öden i en lång, påfrestande och farlig kamp för det de tror på - att göra världen till en bättre plats för kvinnor att leva i. Gå och se den om ni har möjlighet, den kommer att turnera i några månader till.

Och apropå kvinnor och jämställdhet. I förra veckan hade jag privilegiet att träffa unga politiska ledare från Östeuropa inom ramen för ett projekt som KIC bedriver tillsammans med Robert Schuman Institutet i Budapest. Själv var jag inbjuden dit för att föreläsa om jämställdhet och dess betydelse för demokrati. Det mest slående var som alltid att se de unga männen och kvinnorna förneka att det fanns problem med jämställdheten i deras länder med kommentarer som att "Vi har inga problem med detta, vår premiärminister är ju kvinna" Eller "I vårt land kan kvinnor göra vad de vill, det är bara att de inte är ambitiösa nog till att vilja ha beslutsfattande poster".

Som ni förstår blev det många intensiva, intressanta men också roliga diskussioner i ämnet. Någonstans måste föreläsningarna också ha väckt något frö av förståelse hos deltagarna då de efter seminariet hade ett mycket större intresse att prata vidare om ämnet och ställa frågor. I mina ögon är just bristen på kunskap om jämställdhet ett stort problem för att ens kunna identifiera bristen på det. Eller som jag nämnde för en kollega " det är som förr i tiden med t.ex. ordet stress - bara för att ordet inte existerade innebar det inte att det inte förekom". Så utbildningar, utbildningar, utbildningar - det är kunskapen som saknas, inte problemet. Mer om jämställdhet i nästa post.

En liten händelse som förändrade mycket

2009-07-07T16:20:00.004+02:00

De sista dagarna sedan Sverige tog över ordförandeklubban i EU har varit en nyhetsmässig fröjd för en Europafantast som jag. Hur ofta händer det annars att svenska tidningar skriver så mycket om hur olika länder inom unionen ställer sig till olika frågor eller hur ofta citerar Europeiska medier den svenska synpunkten? För att inte tala om hur underhållande det varit att läsa om "president Reinfeld" och hans egenskaper i olika publikationer och bevittna både hopp, sceptisism och försiktig avvaktsamhet inför den svenska ledningen.

Och visst kan ett ordförandeland betyda mycket för att väcka liv i frågor, sätta ner foten där det behövs och starta igång viktiga internationella samarbeten. Men precis som vid installationen av Obama får man inte heller ha alldeles för stora förväntningar och tro att det svenska ordförandeskapet kommer att lösa alla problem. Ambition och vilja behövs dock. Personligen skulle jag gärna se att man lyckas få ihop ett bra klimatavtal i Köpenhamn, att Stockholmsprogrammet lanseras och landar i en human och rättssäker asyl och flyktingpolitik samt att man faktiskt tar upp människohandelsfrågan. Och det är jag säker inte ensam om även om det finns många topppolitiker och analytiker som inte direkt har stort förtroende för att Sverige kommer att kunna driva genom sin agenda.

Jag väljer att ändå hoppas och kommer då att tänka på en otroligt intressant artikel som jag läste häromdagen om en liten händelse som förändrade mycket. Den har också en Europaanknytning och visar på att även en stor historisk stund som järnridåns och den östeuropeiska kommunismens fall började med en välmenad, uppmuntrande och stödjande blick. Från vem till vem? Det får ni läsa här. Poängen är att även små händelser, små länder och till synes svåra uppgifter inte skall räknas bort bara för att de verkar omöjliga vid en första anblick. Optimistisk tanke? Kanske...men som historien visar kan den lika väl vara realistisk.

Bloggandets vara eller icke vara

2009-07-07T16:07:00.004+02:00

Det är frågan...

Efter alla seminarier, resor, debatter, möten, artiklar och bloginlägg inför Europavalet har verkligheten hunnit ikapp mig och jag har ställt mig frågan om ett fortsatt bloggskrivande behövs, önskas eller efterfrågas. Stundvis har det varit skönt med ett uppehåll men samtidigt har jag fortsatt att läsa så mycket om det som händer i Europa att jag ibland har känt ett behov att faktiskt dela med mig, för det finns säkert många fler Europavänner där ute. Därför har jag bestämt mig för att fortsätta ett tag till och jag hoppas att ni som läser kan hitta tankeväckande och intressanta inlägg här i framtiden.

Och innan jag skriver ett alldeles för långt inlägg vill jag också passa på att än en gång tacka alla som stött, peppat, hjälpt och varit vid min sida under vårens sista månader!

Stockholm & Lissabon

2009-06-17T09:32:00.004+02:00

Två vackra städer, utan tvekan, men det var inte dit jag flydde i några dagar efter valet och det är inte heller därför jag nämner dessa nu i bloggen. Anledningen är istället att bägge dessa städer har lånat sina namn till dels ett program och det nu rätt omtalade fördraget som är väldigt viktiga för bekämpningen av människohandel på Europanivå.

Lissabonfördraget skulle, precis som många efterfrågat, stärka Unionens befogenheter att bekämpa den organiserade brottsligheten genom att bland annat stärka det polisiära och straffrättsliga samarbetet och förenkla beslutsproceduren.

Stockholmsprogrammet, som jag skrev om på bloggen för några månader sedan, skall ange riktningen för det rättsliga och inrikes samarbetet för Unionen fram till 2014. Förutom att ta fram en gemensam asyl och flyktingspolitik som skall vara rättssäker, tillgänglig och förhoppningsvis mer mänsklig, kommer mycket av arbetet fokusera på gränsöverskridande brottsbekämpning. Dessa huvudsakliga prioriteringar presenterade Kommissionen i dagarna. Där poängterades bland annat behovet av ett utökat polissamarbete och informationsutbyte mellan polis och brottsbekämpande instanser, samt ett stärkt stöd för den europeiska gränskontrollmyndigheten Frontex. Den sistnämnda skall få utökade medel för att bättre bevaka unionens yttre gränser och därmed förhindra att människohandel och människosmuggling förekommer.

Även om jag huvudsakligen är positiv till Kommissionens förslag och Stockholmsprogrammet är jag också lite bekymrad att detta också skulle kunna leda till att människor som vill ta sig till Europa/EU nu kommer att få det ännu svårare. Även om jag vet att tanken är god och att man på EU nivå är mån om att minska den organiserade brottsligheten och människohandeln, är jag övertygad att stängda gränser, protektionism och restriktiva invandringsmöjligheter enbart kommer att gynna de som på illegalt sätt tar in människor i Europa. Det finns otaliga exempel på kvinnor från exempelvis Östeuropa som blivit nekade inresevisum till EU men anledning att de skulle kunna utnyttjas i EU, men som sedan förlitat sig på illegala människosmugglare/handlare och slutligen verkligen råkat illa ut.

Jag vill se ett öppet, humant och säkert Europa, som istället för att bygga murar för att förhindra brottslighet och människohandel satsar på samarbete, informationsutbyte och kanske tom vågar lära sig av andra länders "best practice" metoder. Den svenska modellen på området med en sexköpslag som angriper problemets rot, dvs efterfrågan, är till exempel ett sådant "best practice" och jag hoppas verkligen att de nyvalda Europaparlamentarikerna kommer att våga och vilja jobba med frågan i Bryssel och Strasbourg. Och jag kommer att göra detsamma, även nu efter valet, både i Sverige, Moldavien eller vart det nu kan bli.

Valet är ditt!

2009-06-06T11:36:00.003+02:00

Nu drar det verkligen ihop sig till valets sista dag. Själv har jag de senaste dagarna hunnit med intressanta debatter mot bland annat Gudrun Schyman där jag verkligen kände att jag hade mycket att komma med tack vare arbetet som bland annat kvinnoförbundet gjort för jämställdhet. Igår bar det av till vackra Bollnäs där jag fick ett väldigt trevligt bemötande och där seminariet som jag höll om människohandel samlade drygt tjugo intresserade. Lite kampanjande på gator och torg har det också hunnits med och jag kan bara hålla med underbara Marianne Nyberg som sa att det borde jämt vara valtider så att man hade en anledning att prata politik med människor på stan.

Det här kommer förmodligen att bli det sista blogginlägget innan valet och jag vill därför passa på att tacka alla fantastiska människor jag mött under denna valrörelse men också mina närmaste vänner och familj som stöttat, peppat, hjälpt till och gett mig den kraften som behövdes för att fortsätta.

Blogga kommer jag att fortsätta även efter valet och precis som fram tills nu kommer mitt fokus att vara på det som händer i Europa, i EU och kanske mer speciellt rörande mina hjärtefrågor demokrati, mänskliga rättigheter, integration, miljö och inte minst människohandel. Nu kommer dock några dagars upphåll så väl mött om ett litet tag och glöm inte att rösta!

Italien får inte dominera flyktingpolitiken

2009-06-04T16:15:00.005+02:00

Något förundrad läste jag idag en artikel om att Italien är ett av de få länderna som gjort asyl och flyktingpolitiken till en het fråga i den pågående EU valrörelsen. Tyvärr är Italiens inställning väldigt långt ifrån den svenska, eftersom den nuvarande regeringen med Berlusconi i spetsen förespråkar en väldigt restriktivt asyl och flyktingpolitik, som i många avseenden går emot de internationella konventionerna på området.

I dagsläget utgör Italien tillsammans med Malta och Grekland till de länder som på grund av de stora flyktingströmningar som anländer till deras kuster valt att göra sig så oattraktiva som möjligt för personer utanför Unionen. Det kan handla om allt ifrån fruktansvärda förhållanden i de överfulla flyktingförläggningar, till öppen rassism och diskriminering av människor som söker sig till Europa för att undkomma krig, våld, svält eller en utsiktslös framtid. Därför är det verkligen högsta tid att vi nu inom Unionen får en gemensam asyl och flyktingpolitik som garanterar att länder inte kan fortsätta behandla människor på det inhumana sättet som sker idag. Alla länder inom Unionen måste ges miniminivåer att rikta sig till så att ribban höjs underifrån, och att länder som till exempel Sverige som vill ha en mer öppen och generös flyktingpolitik kan fortsätta med det.

I de senaste dagarnas debatt om denna gemensamma EU-politik har det ofta kommit upp farhågor om att Sverige skulle kunna tvingas att ge med sig och införa en mer restriktiv politik rörande asyl och flyktingvillkoren. Detta får inte ske och Sverige måste in i det sista poängtera vårt ansvar gentemot människor i nöd och att deras mottagande på ett människovärdigt sätt. Precis som när det gäller miljön får vi inte använda den globala finanskrisen som en ursäkt för att nedprioritera dessa frågor, då detta skulle ge de högerextrema krafterna möjlighet att utnyttja situationen till sin fördel. Redan nu börjar allt mer protektionistiska och nationalistiska strömningar vinna terräng och om vi sitter tysta kommer alla de hundratusentals människornas utanför Europas gränser inte ha någon som för deras talan.

Stängda dörrar är inte bara ett felaktig och beklagansvärt utveckling för EU utan också en farlig sådan. Med stängda dörrar kommer det finnas andra krafter som ser till att människor kommer in illegalt, vilket kommer att utöka människosmugglingen, människohandeln, den organiserade brottsligheten och försämra de hjälpbehövandes situationer ännu mer. Därför är jag väldigt glad över att EU äntligen tog ett beslut om ett europeiskt "blue card" som skall underlätta för arbetskraftsinvandring trots protester från vissa av medlemsländerna. Detta är ett bra första steg men som enligt min mening borde utökas till att även omfatta okvalificerad arbetskraft, alltså den arbetskraften som EU egentligen mest behöver och där de flesta illegala arbetare idag jobbar inom. Hur vi än gör så måste dessa frågor upp på agendan, även efter EU valet så att vi inte låter Italien, Malta eller Grekland dominera den europeiska flyktingpolitiken.

Östermalm, Bredäng, Visby, Bromma

2009-06-02T20:29:00.003+02:00

En av de bästa delarna med att vara kandidat måste vara att man får besöka ställen man kanske inte annars skulle ha besökt och möta människor man kanske inte annars skulle ha mött. I söndags efter hemkomsten från Skåne tog jag i några timmar ledigt från datorn och begav mig tillsammans med en god vän tag i soliga Östermalm för att sätta upp några av mina valaffischer. Det kändes nämligen verkligen som om vi var något underrepresenterade.

På eftermiddag bar det av till det sommarfina Bredäng där den rumänska kulturföreningen bjudit in mig för en liten pratstund om EU valet, mina hjärtefrågor och politik i största allmänhet. Det var minst sagt roligt att hålla anförandet på rumänska, som jag annars mest använder när jag pratar med min familj. Besöket, som skulle ha varat i någon timme, blev över två timmar lång och många var glada för att äntligen höra om en egen lands-kvinna som fanns i den svenska politiken. Deras historier berörde, och precis som med ungdomarna i Malmö fanns även här ett stort engagemang för det som händer och samtidigt en upplevd maktlöshet över att inte ha något inflytande och alltid förbli invandrare.

Precis som jag skrivit om tidigare på bloggen så tror jag att denna känsla av "vi" och "dem" är första steget i utanförskapet och segregeringen. Om dessa är upplevelserna för EU-medborgare i dagens Sverige, hur känner sig de tusentals personer som varje år anländer till Italiens sydkust och blir behandlade som något inte värt att bry sig om? Att på europeisk nivå få till stånd en human och generös asyl och flyktingpolitik borde vara av högsta prioritet för det kommande parlamentet och mina förhoppningar är att Europas befolkning inte kommer att välja in alldeles för många asylmotståndare och högerextremismer som skulle försämra en sådan politik.

Konkreta åtgärder för att komma åt högerextremismens framväxt var en av de frågorna som de smarta och vetgiriga eleverna på Visby's största gymnasieskola efterfrågade. Besöket i de två avgångsklasserna var både roligt och givande och det kändes kul att höra att de exempelvis också tyckte att den svenska sexköpslagen är bra och att det är människovärdet som kränks om man ger en människa ett pris för dennes kropp. Förvånansvärt lite intresse fanns det dock för miljöfrågor, något som kanske från politikerhåll hade trott var den viktigaste frågan vid sidan av kanske integritet och fildelningsfrågor. Kul dock att tidningarna inte tröttnat på miljöämnet dock och att den största miljötidningen faktiskt publicerat en artikel om sambandet mellan miljö och jämställdhet som vi inom kvinnoförbundet drivit väldigt länge.

Och apropå kvinnoförbundet så fick jag ikväll medverka på ett torgmöte tillsammans med vår nyligen avgångna ordförande Désirée Pethrus Engström. Trots regnet och kylan försökte vi att med lite omväxlande frågor och svar ge vår bild av den Europapolitik som vi skulle vilja bedriva samt förhoppningsvis avliva några av de myterna som finns kring den svenska modellen, arbetsrätten, sexköpslagen, Lavaldomens betydelse och Lissabonfördraget.
Att vi sedan hade med oss tappra medarbetare som hjälpte att dela ut material och fixa det praktiska fick mig i alla fall att verkligen känna mig hedrad och stolt över den rollen som jag tilldelats de senaste månaderna.

Integration och intressanta samtal i Skåne

2009-05-31T10:36:00.008+02:00

Igår hade jag förmånen att tillbringa dagen i södra Sverige, mer bestämt i Lund, Lomma och Malmö. Jag hade bjudits in av två underbart starka kvinnor som tyckte att min mångkulturella, europeiska bakgrund skulle vara passande i den pågående integrationsveckan. Efter ett torgmöte i centrala Lund där jag hann tala politik och betydelsen av att rösta (på rätt parti) i EU-valet blev det ett kort besök på LIFS (Lunds Integrations Främjande Samarbetsorganisation) radio där jag bland annat fick svara på frågor kring den bristande mångfalden i svensk politik, EU och människohandel. Intervjun i sin helhet kan ni lyssna på här.

Betydelsen av att få fler med utländsk bakgrund i politiken blev ännu tydligare när jag tack vare vår outtröttliga internationella sekreterare Sofia och vår engagerade ombudsman Daniel fick besöka Lugna Gatan i Malmö. Trots en del problem att hitta dit och tack vare en vänlig poliseskort till platsen var det utan tvekan en av de mest intressanta, inspirerande och engagerande möten jag haft under denna valkampanj. Projektet som är en del av Fryshusets projekt med samma tema syftar dels till att se till att genom partrullerande ungdomsgrupper undvika bråk och våld på gatorna, men är också imponerande förebilder för andra ungdomar som växer upp.

Organisationen har också ett nära samarbete med en eldsjäl som i brist på föreningslokaler öppnat ett fräscht och mycket välbesökt gym där ungdomar kan tillbringa en del av sin fritid på. I samtalen med de drygt tio unga killarna som var närvarande kom det fram en hel del frustration över politiker som inte ser till att det finns fritidsgårdar eller lokaler för ungdomar att mötas och att man stänger ner en fullt fungerande skola och låter den stå outnyttjad. Engagemanget, intresset och viljan att förändra som dessa ungdomar bär med sig är smittsamt, och under det drygt timlånga samtalet återkom jag gång på gång till betydelsen att de själva måste engagera sig politiskt, om de inte är nöjda med de som sitter och bestämmer idag.

Skepticismen är tydlig, politikermisstron lika så, men jag hoppas verkligen att jag, som själv är invandrare och kommer från ett land där politiker för det mesta är korrupta makthungriga karriärister, har kunnat förmedla känslan av att det i Sverige är annorlunda. Och att om man vill förändra så är det bäst att börja med att engagera sig och sluta låta andra bestämma åt en.

(Val)temperaturen höjs

2009-05-30T22:08:00.004+02:00

I takt med att solen även hittat till våra breddgrader och värmt upp den allmänna atmosfären, verkar också valtemperaturen ha stigit något. Som kandidat är jag så tacksam och imponerad över alla människor, skolor och organisationer som bjudit in till debatter, seminarier och diskussioner. De senaste dagarna har jag hunnit med en intressant debatt med bland annat Åsa Westlund på ABF-huset om politiseringen av Europapolitiken, en diskussion om HBT personers rättigheter på RFSU och en heldag i Dalarna på inbjudan av en av de personerna som är delvis "skyldig" för att jag fick en plats på EU-vallistan.

Just i Dalarna blev det för mig väldigt intressant att vara med i en debatt som hade samlat cirka två hundra gymnasieelever och som helt utgick från deras frågeställningar. Deras hjärtefrågor i valet tangerade nämligen stundvis såväl nationella politikområden, EU frågor samt sund skepticism mot vallöften. Diskussionen berörde allt från GMO till främlingsfientlighet och integritet. Tyvärr fick vänsterfallangens pajkastning och skrämselpropaganda som toppats med rena felaktigheter och luftslott mer applåder än våra mer seriösa svar. Samtidigt var det lärorikt och ambitionshöjande för resten av dagen, som mest ägnades åt samtal med ungdomar på tumanhand om allt från ungdomars situation i Vitryssland, demokratins betydelse och människohandelsproblematiken.

Och helt ärligt önskade jag att vi vid flera tillfällen hade chansen att diskutera de stora frågorna, de som EU verkligen kan göra något åt, som till exempel att se till att dörren hålls öppen för fler länder att komma med i EU och därmed säkra att dessa länder har ett incitament för att verkligen genomföra de förändringar som krävs.

I dagsläget har flera forna kommunistdiktaturer blivit EU medlemmar och utvecklingen skulle förmodligen ha varit svåruppnådd om inte ett medlemskap skulle ha varit priset. Avsaknaden av demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och ett fungerande rättsväsende i länderna som angränsar unionen idag gör att vi borde vara mer än måna om att sända ut signaler om att förändringar i de idag korrumperade, odemokratiska system lönar sig. När Sverige som ett av de få länderna faktiskt förespråkar en öppen dörr i framtiden för flera länder att ansluta sig EU och även ser positivt på ett framtida medlemskap för Turkiet får vi inte många pluspoäng hos några av Europas ledare. Vissa verkar mer agera som trotsiga barn än fullfjädrade politiker, men vi är skyldiga de miljontals människor som än idag lever under förtryck hoppet om att även deras tillvaro en dag kommer att vara bättre.

Vårrus i miljöns tecken

2009-05-27T08:56:00.005+02:00

När jag tillsammans med några av våra tappra EU kandidater igår stod i startfältet för det årliga motionsloppet "Vårruset" fick vi mellan de upp-peppande låtarna höra visdomsord om allt från mat, träning och miljö! Ja, ett miljötänk hade nu till och med smugit sig in till en idrottsevenemang och jag kände mig både glad och lite stolt att kunna bocka av en efter en av de uppmaningar för en sund och miljövänlig livsstil som föreslogs. Cykla och gå gärna - check!, använd kollektivtraffik för längre sträckor - check!, ät gärna säsongsbetonat, vegetariskt och ekologiskt - check!, njut så mycket som möjligt av naturen - men ta också hand om det - check!

För mig så har ett miljötänk alltid varit självklart, kanske inte minst eftersom jag växte upp i ett land där man var tvungen att lära sig att hushålla med de resurserna man hade, bara hade tillgång till säsongsbetonad mat och där bilåkande var mer undantag än regel. Sedan så tror jag också verkligen på att varje individ, inte minst genom sin konsumentkraft och livsstil, har en möjlighet att påverka miljön vi lever i och vilka varor som produceras. Är det fler som efterfrågar ekologiska produkter då växer efterfrågan och fler miljövänliga aktörer ges möjlighet att få en plats på marknaden. Efterfrågar vi grön energi och väljer elleverantörer som arbetar med förnyelsebara källor stödjer vi samtidigt en utveckling bort från de som påverkar miljön negativt. Säger vi (som bor i städerna) nej till bilåkande kan vi samtidigt driva på att kollektivtrafiken förbättras och cykelbanorna upprättas. Och så kan det fortsätta.

Men det räcker naturligtvis inte enbart med individuella satsningar. Beslutsfattarna, företagen och industrierna måste med på tåget. Därför blev jag väldigt glad att se att Anders Wijkman tillsammans med Ella Bohlin nu presenterat en ny klimatrapport som presenterar ännu vassare och mer omfattande klimatåtgärder. Bland annat så vill man att klimatförhandlingarna måste breddas så att de även omfattar världshaven och ekosystemen på land, något som inte sker idag. IPCC's rapporter som många politiker fattar sina beslut efter är nu redan fyra år gamla och förändringen verkar gå snabbare än dess mest pessimistiska prognoser. Därför bör dessa rapporter årligen uppdateras så att besluten inte fattas på gammal kunskap. Dessutom verkar EU:s mål att tolerera högst 2 graders ökning av medeltemperaturen vara otillräckligt, och de åtgärder som föreslagits räcker inte för att nå det målet. Industriländerna bör därför gå betydligt längre i utsläppsminskningar än vad som hittills diskuteras. 30–40 procent till 2020 och 80–95 procent till 2050 är nödvändigt.

När jag igår mötte väljare utanför vår valstuga i Stockholm med den andra underbara EU-kandidaten Erika var det dock få som ville prata miljö. Överraskande och synd med tanke på att det är trots allt individen med sina egna, men också politiska val kan se till att miljön förbättras. Även i den nuvarande finanskrisen har vi nämligen inte råd att nedprioritera frågan, för den handlar om allas vår framtid, både i goda och dåliga tider.

En till fråga som glömts bort i EU-debatten

2009-05-25T20:45:00.007+02:00

När jag bloggade från Bukarest häromdagen uppmärksammade jag att man talar alldeles för lite om främlingsfientlighet och högerextremismens framväxt i det nuvarande EU valet. En annan fråga som jag tycker har uppmärksammats för lite är kvinnors situation såväl i Europa som i EU. Därför besökte jag idag Sundsvall för att tillsammans med vår underbara riksdagsledamot Liza-Maria Norlin tala om ämnet och lyfta de frågorna inför EU valet.

Förutom att tala för en gymnasieklass, hann vi med att diskutera EU med elever och dela ut material samt att besöka den lokala kvinnojouren och visa vårt stöd för deras viktiga insats. Studiebesöket var såväl givande som intressant och vi blev uppmuntrade att berätta om hur stort problemet med våldutsatta kvinnor egentligen är. Vi diskuterade också hur man i många EU länder fortfarande såg våld i hemmet som ett privat problem som varken politiker eller EU bör lägga sig i, trots att våld, våldtäkter och psykisk misshandel förekommer. Vi fick också veta att det sexuella grova våldet var det som ökade mest, och kanske främst bland unga kvinnor. Att alkohol alltid skulle vara inblandat vid övergreppen verkade inte vara fallet, mer än i enstaka fall, utan att det systematiska misshandeln ofta hade mer djuprotade orsaker.

Att detta ämne precis som många andra som rör just kvinnor inte uppmärksammas i EU valet eller rent allmänt är ett stort problem såväl i Sverige som i Europa, även om vi i förhållande till andra länder kan känna oss någorlunda lyckligt lottade. I många länder saknas skyddsnät för våldutsatta kvinnor som ofta får höra att det var deras fel som retat upp männen, eller att ingen hjälp kan erbjudas. Kvinnoförbundet har i många år uppmärksammat kvinnors utsatthet och problem i många lysande rapporter där vi också kommit med konkreta politiska åtgärdsförslag.

I EU och dess angränsande länder är problemen mycket större och i slutändan handlar det alltid om bristande jämställdhet och hur lite inflytande som kvinnor har. Också nu inför EU valet är situationen kritisk. Endast i sju av 27 länder finns kvinnor på topp placeringar på de respektive vallistorna och flera länder har inga kvinnliga kandidater alls. I dagsläget utgör kvinnorna endast en tredjedel av Europaparlamentet och representationen i de andra institutionerna är ännu lägre. I EU ledarnas familjefoton är det endast Angela Merkel som sticker ut. Och om vi som är politiker inte engagerar oss och väljer att lyfta dessa frågor för att tillsammans med civilsamhället genomföra förändringar, vem skall göra det då? Idag så var vi i Sundsvall, men egentligen behövs sådana insatser överallt.

En skakande historia

2009-05-24T20:33:00.005+02:00

På vägen hem till Sverige imorse började jag att läsa en bok som en god vän lånat för inte så länge sedan. Trots den tidiga flygtiden och att jag bara hade sovit knappa fyra timmar höll boken mig vaken, fängslad och chockad över det horribla innehållet. "14 år till salu" var titeln som berättade en sann historia om en ung tjej från en vanlig medelklassfamilj som efter att ha blivit våldtagen hamnade längre och längre ner i självföraktströskeln, började sälja sig till medelålders män i sökan på bekräftelse både om att hon dög och att hon inte var värt någonting.

"Alla gånger jag sålde sex var som en upprepning av våldtäkten, men skillnaden var att jag ändå kände att jag hade lite kontroll över situationen. Jag antar att det blev som en form av beroende. Fast jag tror inte jag riktigt ansåg hur mycket det skadade mig psykiskt"

"Jag visste inte vem jag var längre. Jag förknippade mig själv så stark med prostitutionen. Det var vad jag var. Jag var en hora, och om jag inte var det längre, vem var jag då? Jag visste inte vem Therese var"

"Att ta kontakt med männen blev ett sätt att straffa mig själv. Det var svårt att sluta. Jag visste inte hur man kunde göra istället för att göra illa mig själv. Dagarna efter att jag hade varit med någon var värst. Ibland upprepades allt hela tiden, i huvudet. Jag kunde inte koncentrera mig, jag hörde bara deras röster och andetag."

"Jag hade en del av min personlighet som andra såg: min familj, vänner, folket i stallet och alla andra. Där fungerade jag bra, jag var glad, duktig och skötsam. Den andra delen, den syntes inte. Jag låtsades inte om något. Jag tror inte att någon alls hade kunnat säga att de trodde att jag mådde dåligt. Jag kunde vara jätteglad , ha roligt med mina kompisar och en timme senare, så fort jag blev ensam kunde jag ligga i fosterställning i sängen och tro att jag nästan skulle dö av ångest"

"Jag var inte värd mer. Jag trodde att jag behövde det. För att överleva. För att visa att jag fanns"

Citaten är minst sagt slående och även faktumet att hon beskriver sin situation på ett liknande sätt som många andra som varit i hennes sits. Den gemensamma utsattheten, självföraktet som kommer i ensamheten, våldet, skammen, behovet av bekräftelse och känslan av att inte vara värt någonting. Det är en stark och skrämmande berättelse och alla de som tror på myten av den lyckliga horan borde läsa den. Om de vågar.

Viktig fråga som inte får glömmas bort

2009-05-21T11:18:00.005+02:00

Vid tisdagens debatt i Nynäshamn ställde publiken flera viktiga frågor som i min mening diskuteras lite för lite inför EU valet. Bland annat var det en man som, efter att vi alla redovisat för våra och våra partiers huvudfrågor, undrade varför ingen tar upp bekämpningen av främlingsfientlighet och högerextremismens farliga tillväxt som huvudfråga. Och visst hade han rätt! Vi politiker antar kanske att alla vet att vi vill bekämpa rassism och främlingsfientlighet, att vi ser invandrare som en tillgång och inte ett hot och att vi vill göra allt som står i vår makt för att få tillstånd bättre villkor och snabbare integration. Och för att det kanske är så självklart för oss pratar vi inte lika mycket om det som om miljön, den organiserade brottsligheten eller finanskrisen. Även om vi borde!

I förra veckan visade SVD en skrämmande dokumentär om högerextremismens framväxt i Europa och både jag och säkert många med mig blev väldigt chockade och illa berörda över hur rumsrent det i vissa EU-länder blivit att kalla sig fascist eller att stå för främlingsfientliga åsikter. Både i de nationella parlamenten som i EU parlamentet finns det en hel del företrädare för extremhöger grupperingar och många fler har eller försöker infiltrera vanliga högerpartier och därmed påverka politiken. I Italien sitter extremhöger politiker i Berlusconis regering, i Frankrike är de ofta välrepresenterade i lokalpolitiken och ja..i Sverige har ju Sverigedemokraterna gjort allt för att vinna folkets förtroende genom att ändra ytan men inte innehållet av sin invandrarfientliga politik. För att inte tala om andra länders ( bl.a. Iran) eller personers (biskop Williamsson) uttalanden om att förintelsen inte existerat. Och detta kräver definitivt att frågan kommer upp till diskussion, inte minst nu inför EU valet.

I Sverige såg vi bara häromveckan hur den lilla fredliga orten Vännäs blev skakad efter att en grupp gett sig på tiotals flyktingar med stenkastining, våldsamheter och hotfullt beteende. Mer än 70 personer evakuerades till närmaste orten Umeå och såväl invånare som flytingar är fortfarande i chock. Medan många inte ser och kanske inte vill se lyckas främlingsfientliga åsikter och grupperingar vinna allt mer terräng. Faran är att det till slut blir ett accepterat beteende, som kanske till och med leder till en normalisering av ett sådant beteende.

I Rumänien, där jag befinner mig just nu för en blixtvisit har ett diskriminerande beteende mot den romska befolkningen alltid varit mer eller mindre accepterat, vilket nu också verkar ha spridit sig till andra personer med annan hudfärg. Bara igår, på bussen hem från flygplatsen fick min bussgranne, som visade sig vara från Malaysia, erfara hur det är att bli tagen för rom av en person på bussen och bli rätt barskt behandlad. Att vi bägge två var överraskade var det ingen tvekan om, men att alla andra runtomkring inte var det och inte ens så mycket som höjde på ögonbrynen fick mig att verkligen bli orolig. Sådana tendenser får aldrig ignorera eller bagatelliseras och vi bör definitivt tala mer om dem både inför och efter EU valet.

EU picknick och EU debatter

2009-05-19T11:20:00.004+02:00

Det är verkligen roligt att märka att EU kampanjen verkligen har kommit igång. Jag har haft någon EU-relaterad aktivitet varje dag den senaste veckan och så kommer det att fortsätta fram till valet. Jag vet inte om det bara är ett intryck men det känns som om intresset för EU frågorna har ökat och till oss kandidater kommer det in såväl olika frågeformulär som inbjudningar varje dag nu.

Personligen så tycker jag att det är viktigt att inte alltid gå i gamla hjulspår utan att våga prova nytt, inte minst när man skall träffa väljare. I söndags till exempel hade lokalföreningen i Östermalm ordnat en EU picknick i vackra Humlegården där det bjöds på god fika och lite EU frågor i gröngräset. Det var fantastiskt roligt att träffa människor man kanske aldrig skulle ha träffat och ta ner det stora och ibland svåröverskådliga EU på människonivå. Jag önskar nästan att detta skulle vara möjligt även utanför valtider, utbytet mellan vanliga människor (i parken) och politiker får aldrig försämras bara för att det inte är val. Jag fick naturligtvis prata om mina hjärtefrågor också och varför jag tyckte att just dessa var så viktiga att hantera på EU nivå.

Och att just inte blanda nationella valfrågor i EU debatterna verkar vara rätt klurigt för vissa politiker ibland. Partiledardebatten i Agenda i söndags var ett ypperligt exempel på att EU frågor gärna glider över till olika blockangrepp på den nationella politiken. Ungefär detsamma hände också igår när vi debatterade EU frågor i Nynäshman och publiken reagerade direkt med spontana applåder när jag bad moderatorn återgå till EU valet. Annars var det mycket intressanta diskussioner om bland annat finanskrisen och EU's hanterande av situationen samt om miljö och klimatåtgärder. Själv tycker jag att EU har verkligen visat sig vara överraskande handlingskraftig och samsynt gällande de stora insatserna som länderna skall bidra med för att motverka krisen. Eurons vara eller icke vara och den gemensamma valutans inverkan på krisen kom också på tal och det var kul att en Eurovän som jag idag fick vatten på mitt kvarn i bland annat den här artikeln.

Lissabonfördraget var ett annat aktuellt ämne som vi fick debattera och vi som tror på att Lissabonfördraget, trots dess brister kommer att vara en viktig komponent för EU demokratiska utveckling och utvidgning försökte att balansera upp den skrämselpropagandan som förekommer. Nu verkar även Irlands befolkning nu svängt i frågan och en majoritet nu stödjer förslaget. Idag blir det mer EUdebatt, denna gång i Eskilstuna. Rapport följer.

Människohandel i Östergötland

2009-05-16T19:08:00.004+02:00

Få som loggat in på Politikerbloggen i veckan har förmodligen kunnat undvika den stormiga debatten som pågått kring sexköp och huruvida den svenska sexköpslagen bör avskaffas eller inte. Jag, precis som många andra som är övertygade över hur verkningsfull lagen faktiskt har varit inte minst i dess koppling mot bromsandet av människohandelsutvecklingen i Sverige, har försökt att dra mitt strå till stacken med flera kommentarer och en debattartikel. Tyvärr så väljer förespråkarna av en liberalisering vända dövörat till så fort en politiker numera talar om ämnet, varför jag tyckte det var riktigt synd att ordföranden för Centerns Ungdomsförbund som initierat hela debatten med att säga sig vilja avskaffa lagen, inte var på plats när justiteminister Beatrice Ask och Eva Carlenfors från Stockholmspolisen talade om ämnet. För bägge dessa personer, som förmodligen tillhör till de mest informerade personerna i Sverige på området kunde bara bekräfta det som jag och många andra som verkligen satt oss i problematiken försökt att nå ut med.Att sexköpslagen faktiskt har fungerat, att Sverige undvikits av människohandelsligor, att prostitution och människohandel är sammankopplade och att är mer traumatiserade kvinnor än lyckliga horor de mött under sina år. Myterna som florerar kring ämnet är dock många och jag kommer nog att behöva ägna åtminstone ett helt blogginlägg för att avliva dem.

Och apropå att informera och svara på frågor kring människohandel. Idag var det dags för det andra seminariet jag hållit i min gamla hemstad Linköping inför EU-valet. Denna gång var temat uteslutande människohandel och till min stora glädje fick jag denna gång uppbackning av Polisens ansvarige för människohandelsfrågor i Östergötland, som berättade om sina erfarenheter på fält. Efter den drygt 80minuter långa föredraget om hur problemet ser ut, vilka offren är, vilka arbetsmetoder människohandlarna använder och hur man jobbar för att få bukt med problemet, kunde han med hjälp av ett konkret fall instämma i den redovisningen jag gjort. Trots att jag hade hört liknande historier förr, var det för mig ännu ett konkret bevis på att prostitution inte är som vilket yrke som helst, att allas insatser behövs för att sprida kunskap om problemet, att minimistraffen måste höjas och att man behöver mer samarbete på området inom EU. Sist men inte minst blev det tydligt att den svenska sexköpslagen, trots dess brister, har varit en viktig anledning till varför människohandelsfenomenet i Sverige inte sett en lika explosionsartad utveckling som i andra länder. Och att en människa, oavsett ursprung, ålder och yrke inte skall kunna köpas och därmed reduceras till en vara.

För övrigt kunde jag med bestörtning notera att just idén om alla människors lika värde är långt ifrån att existera i Ryssland, där man idag med våld och massarresteringar slog ner en fredlig demonstration mot diskriminering av homosexuella. Att sätta sig själv över andra människor och säga att de förtjänar det ena eller andra för att de är prostituerade, homosexuella, svarta, handikappade, gamla, fattiga eller av fel kön är för mig ofattbart - och att detta sker under hela världens ögon i världens till yta största land är både allvarligt och oroväckande. Ägna det en tanke när den påkostade Melodifestivalen börjar, som skall visa hela världen hur väl den nya, rika, "jag-behöver-ingen" Ryssland har lyckats .

Grunden till allting

2009-05-13T18:05:00.003+02:00

Idag hade jag förmånen att prata inför en fantastisk samling människor i Järfälla som hade bjudit in mig för att berätta om min bakgrund och varför jag brinner för EU-frågorna. Mötet blev väldigt personligt, inte minst då jag kände att den jag är och de frågorna jag driver är så nära sammankopplade med min bakgrund, mitt studieval, mitt yrkesval och inte minst de grundläggande värderingarna jag står för.

Inte förrän i slutet uppmärksammade min värd med sann glädje att jag hade byggt i stort sett hela min presentation kring principen om det unika, okränkbara och ovärderliga människovärdet. Att just människovärdet står i centrum för mig när jag talar om människohandelsproblemet, eller varför det är positivt att vi i Sverige inte anser att det är ok att köpa en annan människas kropp, är en sak. Men faktiskt så har just synen på människovärdet också gjort att jag är så engagerad i demokratifrågor och tycker att vi som har den förmånen att leva i ett fritt och demokratiskt land, har en skyldighet att hjälpa de som idag lever under förtryck. Och på det temat har Newsmill också publicerat en artikel som jag tillsammans med Holger Gustavsson skickade in.

Jag kanske är påverkad av mitt bakgrund i en diktatur, eller att jag faktiskt daglig-dags ser hur mycket demokratistöd faktiskt kan åstadkomma i det lilla men i slutändan tror jag att det alltid handlar om grundläggande värderingar. Och apropå värderingar, förvaltarskapstanken är ju central för vår miljöpolitik, men det var roligt att just Euronews uppmärksammade en liten skola i Sverige som var ett föredöme när det gällde att "plantera" hela iden med förvaltarskap, hållbarhet och miljötänkandet hos förskolebarn. Att införliva dessa fundamentala idéer hos barn kommer precis som i mitt fall kunna leda att även de bär med sig denna synsätt i allt de gör framöver och blir deras "grund till allting".

EU - Ryssland och länderna i deras närområde

2009-05-11T17:20:00.008+02:00

Idag har större delen av dagen ägnats åt ett sextimmarsseminarium med temat "I gränslandet mellan EU och Ryssland - Georgien, Ukraina och Moldavien". Eftersom jag jobbar med två av dessa tre länder kände jag att det var intressant att höra experter från bl.a. Europarådet, Europeiska Kommissionen, Utrikespolitiska Institutet och Svenska Helsingforskommittén diskutera det känsliga läget som dessa länder befinner sig i.

Det var mycket faktaspäckade föredrag som varvades med personliga upplevelser och reflektioner men det som jag bar mest med mig därifrån var känslan av att dessa länder, mer än någonsin måste känna att vi ser dem som en del av den europeiska gemenskapen. Inte bara för att de territoriellt tillhör Europa, utan för att de både kulturellt, historiskt och ideologiskt är en del av vår världsdel. Uppdelningen mellan öst och väst som så länge känntecknat Europeisk politik måste verkligen komma till sitt slut och någonstans måste även vi sluta behandla dessa länder som andra klassens medborgare och börja se dem som en fullvärdig del av Europa. Personligen tycker jag att det är av yttersta betydelse att EU ger tydliga klartecken att ett medlemskap skulle definitivt vara möjligt om Köpenhamnkriterierna uppnåddes och att konkret stöd i denna riktning skulle kunna ske.

I samband med det Östra partnerskapet som signerades i förra veckan, ville vissa länder bland annat omformulera frasen "Europeiska länder" och istället ha "Östeuropeiska partner". Detta för att därmed inte känna sig "tvungna" att en dag behöva legitimisera deras ambitioner om ett medlemskap Likaså poängterades det gång på gång att det östra partnerskapet inte alls var vägen in till EU. Min fråga är bara, varför inte? Tillhör inte dessa länder Europa, skulle de inte, precis som kandidatlandet Turkiet visst kunna uppfylla de krav som ställs på ett medlemskap, även om det nu sker om många år? Jag tror att det är farligt att skicka ut signaler där man förhalar ett konkret svar på möjligheten att en dag kunna ansluta sig EU, eller att stödja deras demokratiska reformer. Den nya Vitrysslandspolitiken är ju onekligen ett stort frågetecken i det avseendet.

För att inte tala om det svenska förhållningssättet, nu här senast från Telia som investerat miljardbelopp i ett projekt i Europas sista diktatur, pengar som på grund av den rådande affärsklimatet, direkt kan hamna i den korrupta statsapparatens fickor. Något som dessutom är mer allarmerande är följande citat från dagens artikel på temat i SVD:

“I de här länderna finns en officiell sanning och en verklig sanning. Den officiella är att det krävs domstolsbeslut för att säkerhetstjänsten ska kunna använda näten för att avlyssna. Den verkliga är att alla telekombolag måste installera en teknik som gör det möjligt för dem att avlyssna utan att det märks."

Telia borde ha dessutom vetat bättre än att svara: “Vi tar aldrig politisk ställning. Vi går in i ett land för att vi ser att det finns affärsmöjligheter för oss och att vi kan bedriva affären på det sätt som vi vill bedriva vår verksamhet. Men vi engagerar oss inte politiskt.”

Detta är beklagansvärt, speciellt från ett svenskt företag, som skapades i ett land som bygger på demokrati och respekten av mänskliga rättigheter. Borde inte deras affärer utomlands vilja stå för samma principer?

Grattis Europa!

2009-05-09T14:15:00.005+02:00

Idag firas Europadagen runtom på vår kontinent. Jag vet inte hur många som tänkte på just det imorse, men för mig har denna dag alltid varit väldigt speciell. Kanske var det för att min uppväxt i fem europeiska länder gjort det lite svårare att komma ihåg och fira de olika nationaldagarna, eller för att jag ibland har lättare att identifiera mig som Europé. Det är nog också därifrån mitt brinnande engagemang för Europa kommer och jag slutar aldrig förvånas och bli lite stolt över den fantastiska mångfalden på vår kontinent.

Naturligtvis kan man en dag som denna, där vi egentligen firar det första steget som togs för dagens EU, inte heller blunda för de stora utmaningarna vi står inför, både inom och utanför Unionen. Och det är nog där som min tro på Europa kommer in, för bara några generationer sedan levde människorna mitt i ett ödeläggande, blodigt krig, bland ruiner och slagfält. Och precis som då, tror jag att vi även idag kan klara av de utmaningar vi står inför - klimatet, finanskrisen, den organiserade brottsligheten, asyl och flytingfrågor - om vi jobbar tillsammans.

Trots våra olikheter önskar vi oss alla innerst inne en likanande framtid för oss och våra barn och EU kan bli en garant för denna trygghet, både inom och utanför Unionen. Just trygghet var ju annars devisen vid dagens valupptakt som firades med riktigt bra tal och musik i centrala Stockholm. Europa och EU står från och med idag officiellt i rampljuset under de närmaste veckorna och ingen skulle vara gladare än jag.

Vår två-bokstaviga femtionåring har hunnit med mycket, men mycket återstår. Just idag tänker jag dock fira det som har varit bra och säga ett stort Grattis Europa!

PS: Det var förresten verkligen inte en dag för tidigt att partistyrelsen tog ställning i frågan om en ny Euroomröstning

Händelserika dagar - inte bara i EU

2009-05-08T20:42:00.006+02:00

De senaste 48 timmarna har snarare känts som 148 eftersom så mycket har hunnit hända. Många webbinsändare och en publicerad debattartikel blev det i samband med att Centerns Ungdomsförbund ville avskaffa sexköpslagen och en artikel om EU:s förhållande till Vitryssland står också på tur hos två tidningar. Ett tilltänkt pressmeddelande med anledning av EU:s kontroversiella inbjudan till en diktator till det Östliga Partnerskapet blev gårdagens inlägg på bloggen. Samtidigt har den Tjekiska senaten som tur är röstat JA till Lissabonfördraget och nu återstår "bara" presidentens underskrift för att landet officiellt skall ha ratificerat dokumentet.

Igår röstade dessutom Europaparlamentet ja det så kallade "asylpaketet" som var väldigt efterlängtad hos många som vill ha bättre samordning och bättre, mer likartade mottagandevillkor i alla medlemsländer. Ledamöterna krävde också ökad solidaritet mellan medlemsländerna när det gäller att hantera mottagandet.

Asylpaketet innehåller fyra delar varav den första behandlar mottagandevillkoren och där Europaparlamentet nu vill att de asylsökande bör garanteras boende, mat, kläder, tillgång till vård, finansiellt stöd, rätt att röra sig fritt och möjlighet att arbeta. Särskild hänsyn skall även tas till minderåriga, ensamkommande barn, gravida kvinnor och tortyroffer.

En annan del i asylpaketet handlar om Dublinförordningen, som reglerar vilket medlemsland som ska pröva en asylansökan. Ledamöterna ville se större solidaritet mellan medlemsländerna dels när det gäller att bistå varandra med experthjälp, dels när det gäller att ta emot människor som har beviljats asyl i ett annat medlemsland. Som det är idag är antalet asylsökare mycket stora i vissa länder och marginella i andra, mestadels beroende på det geografiska läget eller den demografiska situationen. Därför vill man nu införa ett system som möjliggör omplacering av personer inom Unionens medlemsländer. Detta är naturligtvis är en krävande uppgift och vi måste dels vara vaksamma om att länderna verkligen är beredda att verkligen ta emot asylsökanden, men också kan garantera de ett värdigt mottagande och en reell chans till ett nytt liv i det nya samhället.

Ett annat steg i rätt riktning har varit att parlamentet inom ramen för Eurodacförordningen, som innehåller bestämmelser om databasen för fingeravtryck från asylsökande, bestämt att medlemsländerna skall radera de uppgifter som finns i databasen när dessa inte längre behövs. Personligen tycker jag att hela fingeravtryck systemet påminner mer om identifiering av brottslingar än mottagande av människor i nöd, men med tanke på antalet papperslösa som anländer är kanske detta den mest praktiska lösningen.

I paketet röstades också om ett förslag om en ny europeisk byrå för samarbete i asylfrågor som är tänkt att bidra med experthjälp och stöd till medlemsländerna, särskilt de länder som tar emot stora mängder asylsökande. Detta känns för mig som kärnan i ett bättre fungerande samarbete kring mottagningsproceduren, även om jag är något rädd att ett enda centralt organ i frågan kommer att ha svårt att agera snabbt nog för att förhindra att människor hamnar i samma typ av överfulla, undermåliga mottagninscentraler som idag.

Turerna kring asylpaketet är dock inte på långa vägar inte över och frågan väntas återkomma under det svenska ordförandeskapet.

Hårdare krav på demokrati inför det Östliga Partnerskapet

2009-05-07T20:21:00.005+02:00

Idag inleddes det Östliga Partnerskapet vid EU-toppmötet i Prag och sex nya länder kommer få ett närmare samarbete med EU. Även den auktoritära vitryska presidenten Aljaksandr Lukasjenka har fått en personlig inbjudan från EU:s ordförandeland Tjeckien, vilket väckt stor besvikelse hos såväl EU-ledare som den vitryska oppositionsrörelsen.

EU borde ha ställt hårdare krav på att Vitryssland implementerar verkliga reformer gällande demokrati och mänskliga rättigheter innan ett närmare samarbete inleds. Det Östliga Partnerskapet skulle ha varit ett optimalt tillfälle att visa på en ledare som tar avstånd från EU:s mest grundläggande demokratiska principer, inte heller är välkommen till förhandlingsbordet.

Det känns långt ifrån naturligt att ledaren för ett land som anses vara Europas sista diktatur blir inbjuden till ett EU-toppmöte och det finns en fara att EU:s nya Vitrysslandspolitik ger oförtjänt legitimitet till den vitryska regimen. Att värna om demokrati och mänskliga rättigheter är en av EU:s främsta uppgifter men de senaste månaderna har unionens nya strategi varit att istället uppmuntra Vitryssland till demokratisering genom tillfälligt lindrade sanktioner. Från vitrysk sida har man dock hittills svarat med endast kosmetiska förändringar samtidigt som man fortsätter att förtrycka de demokratiska krafterna i landet.

I Vitryssland är yttrandefrihet, föreningsfrihet och rätten till fria och rättvisa val bara formulerade ord på papper och EU måste ställa villkor på verklig implementering innan man påbörjar ett partnerskap.

Fortfarande förnekas organisationer och politiska partier föreningsfrihet och har allt svårare att verka. Det senaste exemplet är det kristdemokratiska partiet BCP som fått avslag på sin registreringsansökan och som därmed inte lagligt kan verka i landet. Detsamma har hänt många andra partier och organisationer sedan paragraf 193 § i Vitrysslands brottsbalk, som gör det olagligt att arbeta i en icke-registrerad organisation, trädde i kraft.

Det är helt oacceptabelt att det fortfarande finns ett europeiskt land som inte tillämpar föreningsfrihet och som hotar, misshandlar och förtrycker de som kämpar för demokrati. Trycket från EU i detta fall måste bli större, inte mindre!

Viktiga datum för Europa

2009-05-05T16:43:00.004+02:00

Denna vecka kommer två viktiga möten äga rum som till stor del kommer att påverka både EU:s och (Öst)Europas framtid. Det ena, som ägen rum den 6 maj, avgör om det omtalade Lissabonfördraget (som jag tidigare skrivit om här i bloggen) kommer att vara ett steg närmare ett införande i hela Unionen eller om det kommer att behöva begravas för gott.

Politiska experter och politiker från de 24 länder som redan godkänt fördraget kommer nog sitta som på nålar för att se om det Tjekiska senaten till slut kommer att ge sitt godkännande och om den EU-negativa presidenten till slut kommer att skriva under ratificeringen eller inte. Utgången är på intet sätt självklar och det förmodligen att vara rätt små marginaler åt båda hållen. På ett sätt tycker jag verkligen att det känns tråkigt att så få människor kan sätta käppar i hjulen för något så viktigt och som så många ändå godkänt. Lissabonfördraget är inte ett perfekt förslag, men det är trots allt tusen gånger bättre än det nuvarande Nicefördraget och ur demokratisk synpunkt definitivt ett steg i rätt riktning.

Veckans andra viktiga möte kommer att hållas i sambandet med EU-toppmötet den 7 maj då det Östliga Partnerskapet, som Sverige varit med och tagit fram kommer att lanseras. Intressant är dock att många regeringschefer avböjt att komma, inte minst då det har funnits en del kontroverser på att man bjudit in Vitrysslands diktator Lukasjenka till mötet. Varken Frankrike, Storbritannien eller Spanien kommer att representeras av sina statsöverhuvuden och även från de sex östländerna som avses i partnerskapet är det inte givet att personer på högsta nivå kommer att delta.

Från just Vitryssland kommer man att skicka en representant på rätt låg nivå, den rätt okända vice premiärministern Vladimir Semashko som inte ens på hemmaplan är en känd profil. naturligtvis är dessa toppersoners uteblivande en tydlig protest mot varandras agerande (vissa EU ledare uttalade sig tydligt emot Lukasjenkas närvaro - och Lukasjenka svarade med att skicka en okänd som ett tecken på hur viktigt han värderar mötet). Oavsett deltagare så tycker jag att det viktigaste trots allt förblir att man i samband med mötet håller fast och är tydlig med kraven på demokrati och mänskliga rättigheter som utgångspunkt för alla former av samarbete med EU. Och med tanke på hur den Vitryska regimen har agerat de senaste månaderna så känns det allt förutom självklart att de skall delta överhuvudtaget - även med en okänd vice-minister.

Miljödebatt med överraskande upptäckter

2009-05-03T11:40:00.005+02:00

Igår anordnade den fristående organisationen Klimataktion en miljödebatt inför EU-valet på Stora Torget i Uppsala. Vi var fem kandidater från olika partier som deltog, däribland de redan sittande Europaparlamentarikerna Carl Schlyter (Mp) och Christoffer Fjellner(M).

Då det var min första riktiga debatt på miljöområdet, hade jag försökt att förbereda mig så väl som möjligt, inte minst då det kändes som en ära att företräda Anders Wijkmans parti. Hade också fått för mig att debatter nog kunde bli lite mer av dueller de olika representanterna emellan, vilket jag egentligen var mest orolig över.

Trots mina farhågor gick dock allt över förväntan, och jag hoppas att även de cirka trettiotals personerna som lyssnade tyckte likadant. Det som dock överraskade mig mest var att den rätt frispråkiga och annars rätt kritiska miljökämparen Carl Schlyter, gav sig på våra allianskollegor från såväl Centern som Moderaterna, men inte på oss (och därmed Anders Wijkman).

Till en början kanske det känns märkligt och rent av negativt att en "politisk motståndare" från Miljöpartiet tycker att vi har en rätt bra politik, men egentligen tycker jag att vi på något sätt bör vi se det som något positivt.

För det är väldigt bra att vi är samstämta när det gäller just gräns- (och partiöverskridande) problem som miljö, men också människohandel, jämställdhet m.m. Det gäller att alla då drar åt samma håll för att få större genomslagskraft. Eftersom jag tidigare jobbat mycket med människohandel, har jag sett att vi från Sverige generellt kan hitta gemensamma nämnare över partigränserna i Europaparlamentet, även om vi i vår nationella politik skiljer oss mycket åt.

Nu tror jag också att vi även gällande miljöarbetet inom EU skiljer oss åt från miljöpartiet, speciellt eftersom de är EU negativa medan vi tror att det bästa sättet för Sverige att påverka miljöpolitiken är genom EU. Men samtidigt uppmärksammar vi trots allt samma problem: att utstläppskraven är för lågt satta, att alla utsläppsrätter bör auktioneras ut och inte ges bort, att vi bör skapa fler möjligheter med godstrafik på räls, att vi bör ha individuella fiskerätter istället för nationella m.m. Och när man väl kommit över den intiella chocken och tänkt efter, är det i alla fall i mina ögon definitivt något som inte alls är så tokigt. För som det ser ut idag behöver klimatet anhängare från alla partier, alla länder och alla medborgare.

Individuella rättigheter bättre än nationella

2009-04-30T20:35:00.004+02:00

Inför lördagens miljödebatt i Uppsala, har jag idag trotsat alla impulser att ta en ledig dag ute i solen och istället jobbat undan lite samt förberett mig inför lördagen. Det kändes nästan som att vara student igen att läsa mycket och intensivt om ett ämne och jag kände mig både trött och upplyft när jag kom hem. Det sistnämnda kanske också berodde på att jag hade turen att få en person som är mycket kunnigare än jag, nämligen Nina Ekelund, berätta just de intressanta fakta som oftast inte står i allmänna rapporter och som får engagemanget att brinna till lite extra.

Som till exempel med fiskekvoterna. I finanskrisens och försommarens tid kanske inte det första samtalsämnet man har vid middagsbordet. Samtidigt är det just ett sådant ämne som i sin tur kan påverka vad vi får (för fisk) till just middagsbordet, eller om våra barnbarn överhuvudtaget kommer att kunna äta det. För som det ser ut idag i Europa så finns det alldeles för många fiskare och alldeles för lite fisk (av vissa sorter), samtidigt som allt djurliv är intimt beroende av varandras existens, över som under vattenytan. Därför har man nu i EU i flera år jobbat upp ett system med nationella fiskekvoter som skall sätta ramarna för hur mycket det är ok att fiska och av vilken sort.

Trots att kvoterna från början har satts för högt, har det illegala fisket varit stort och möjligheterna att verkligen kolla fångstuppgifterna eller att sanktionera de som inte håller sig till reglerna varit låga. Då fisk inte känner av några nationsgränser är det naturligtvis viktigt att det finns en gemensam europeisk lagstiftning på området, som säkrar såväl fiskebeståndens som fiskenäringens framtid. Dock anser vi i vårt Europapolitiska program att kvoterna inte längre borde vara kopplade till den nationella tillhörigheten, utan direkt till individen. Man skulle också kunna gå längre och säga att skadorna som uppstår i den marina miljön inte är beroende av vilken nationalitet fiskarna har.

Ett system med individuella fiskerätter istället för nationella fiskerätter som kan säljas och köpas skulle därmed skapa en direkt länk mellan EU och dess medborgare och ge bättre incitament att förvalta resurserna.

Middag med en dikator

2009-04-28T16:23:00.005+02:00

Oförsvarbart! Korkat! En stor besvikelse! Att påven mottog den vitryska diktatorn på audiens och att Italiens president sedan bjöd in till middag väckte mycket känslor inom mig. Och kanske framför allt frågan: "Hur tänkte de?". Vilka argument hade dessa överhuvuden när de tänkte på att detta skulle vara en bra idé?Och hur kommer det sig att Lukasjenka, som är en självutnämd ateist kommer på iden att besöka påven och dessutom ta med sig sin utomäktenskapliga son till mötet?

En av mina smarta kollegor utbrast spontant att "Tja, både påven och Lukasjenka regerar över stater som står utanför alla konventioner om mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet m.m." och det internationella samfundet har vant sig vid att det är så. När påven härom-månaden hade sitt hårresande uttalande sig om HIV i Afrika blev protesterna från de stora organisationerna få. Och när Lukasjenka gång på gång kränker mänskliga rättigheter och demokrati mitt i Europa nämns det knappt med en notis i tidningarna.

Men att en statsöverhuvud från ett EU land skulle gå så lång som till att bjuda in diktatorn på middag går verkligen över gränsen. Det är som ett slag i ansiktet på alla de människorna som dag för dag sätter sina liv på spel i kampen för demokrati. För att inte tala om alla som gärna skulle vilja besöka Italien men inte får några visum. EU:s nya linje mot Vitryssland som började med hävandet av inreseförbudet förra året har väckt många frågetecken för oss som engagerar sig i Vitrysslands situation. De senaste dagarnas agerande från den italienska presidenten bör verkligen såväl fördömas som uppmärksammas med mer än en notis.

Mer demokrati med Lissabonfördraget

2009-04-26T21:41:00.005+02:00

Få människor har läst det, men alltfler har en åsikt när Lissabon fördraget kommer på tal. Precis som med det förra "Konstitutionella fördraget" så verkar många rygga inför texten och hellre säga sig vara emot fördraget för att inte behöva gå in i detaljer över vad det egentligen var man var missnöjd över. "Att demokratin urholkas" har jag ibland fått höra är anledningen till motståndet mot Lissabonfördraget, vilket förvånar mig alltid lika mycket.

För när man verkligen läser fördraget, trots dess någorlunda torra språk, kan man inte tycka annat än att Unionen, efter Lissabon, blir mer demokratisk och får större möjligheter att lösa de problem som inte kan lösas på nationella nivå, såsom klimatproblemet, den organiserade brottsligheten eller migrationsfrågan. Dessutom innebär Lissabonfördraget att EU kan fortsätta utvidgas, vilket nu med det nuvarande Nicefördraget inte längre är möjligt, och därmed ge miljontals människor chansen att vara en del av EU.

EU parlamentet, som är det enda folkvalda maktorganet i EU får större inflytande, vilket innebär att medborgarna precis som vid riksdagsval har möjlighet att välja vilka personer som bäst företräder deras intressen, något som definitivt kan ses som ett steg för ökad demokrati. Parlamentet får bland annat ökad mak över vissa lagstiftningsområden, den gemensamma budgeten och de internationella avtal som EU ingår.

Men det är inte bara Europaparlamentet som får mer att säga till om i EU. Även de nationella parlamentens roll stärks. De ska bland annat kontrollera att subsidiaritetsprincipen följs, den som säger att beslut måste fattas så nära medborgaren som möjligt. Om så inte är fallet kan EU få bakläxa och beslutet ändras. Även ministerrådet, där alla beslut fram tills nu fattas bakom stängda dörrar, skulle med Lissabonfördraget behöva redovisa hur förhandlingarna gick och hur ministrarna röstade.

Sedan är det även Unionens medborgare som faktiskt får säga sitt, utan att för den sakens skull sitta i Bryssel. Om ett förslag får stöd av mer än en miljon människor måste Kommissionen lägga fram ett sådant förslag om det ingår inom Unionens kompetensområden. Den kostsamma, miljöskadliga och onödiga EU-parlamentsflytten varje månad mellan Bryssel och Strasbourg är exempelvis en sådan fråga där tillräckligt röster samlats, men där inget kan göras tills man ratificerat fördraget. I Lissabonfördraget betonas också vikten av samråd och dialog med organisationer, civilsamhället, arbetsmarknadens parter, kyrkor och konfessionslösa samfund.

Även utifrån en sådan summarisk redovisning verkar det i alla fall för mig som om demokratin stärks och inte urholkas. Sedan att fördraget är lite väl långt, krångligt och definitivt inte perfekt är en annan sak.

Inget "vi" och "dem" - bara "vi"

2009-04-23T19:56:00.006+02:00

På personaldagen igår med KIC var vi sju personer, varav fyra med utländsk bakgrund och resterande tre med långvariga personliga erfarenheter från andra länder. Och vad kom vi fram till? Att vi faktiskt, trots vår synliga mångfald var rätt lika, något som vi kanske redan visste, då vi jobbar rätt bra ihop. För många skulle detta kanske varit mer överraskande, speciellt om man tänker på invandrare i ett "vi" och "dem"-perspektiv.

På Rapport för några minuter sedan presenterade man en undersökning som visade att 32 procent av alla svenskar tycker att vi tar emot för många flyktingar. Sifran var ännu högre i Norge där nästan varannan person tyckte så. I Sverige tar vi emot flest människor i nöd jämfört med våra grannländer, men samtidigt kan jag tycka att det finns kapacitet för många fler. Fördelarna överväger i min mening klart nackdelarna, speciellt om integrationen fungerar. Att jämföra sig med de som gör minst kan aldrig vara ett bra alternativ, oavsett vad saken gäller. Jag tror dessutom att få svenskar som har fått se och uppleva misären, krigen, svälten, förföljelsen och hopplösheten som människor flyr ifrån, skulle vilja stänga gränserna.

Naturligtvis har de flesta som fattar dessa beslut aldrig upplevt sådana trauman, och förmodligen inte heller norrmannen som uttalade i intervjun. Att man inom EU också har olika syn på flyktingfrågan är också känt, men äntligen idag röstade parlamentet genom ett betänkande som banar väg för den efterlängtade gemensamma flyktingpolitiken. Rapporten, skriven av en maltesisk EPP ledamot, tar upp de mest grundläggande behoven som måste åtgärdas omedelbart för att få slut på det mänskliga lidandet i samband med flykten och ankomsten till EU. Som svensk skulle man kanske ha lagt ytterligare fokus på andra områden än återvändande och striktare kontroll, men det kan trots allt ses som ett steg på vägen, och ett efterlängtat sådant.

Men vi får inte sluta försöka förbättra villkoren för de som söker sig till oss eller tro att dessa människor trots olika bakgrund är så värst olika oss. För det finns inget "vi" och "dem", det finns bara ett väldigt mänskligt "vi alla".

Människohandel ur olika perspektiv

2009-04-19T21:00:00.004+02:00

Händelserik dag idag. Engagerande lunchmöte med samtalsfokus kring människohandelsproblematiken, årsmöte med ECPAT som jobbar mot barnsexhandel och avslutande möte hos de bästa valledarna i Stockholm där jag fick möjlighet att prata om mina hjärtefrågor i EU valet.

Tre möten och tre perspektiv på ett och samma problem - människohandel. Som egentiligen är mycket mer än "bara" den påtvingade slavhandel med närmare fyra miljoner kvinnor som sker runtom världen, och som omsätter näst lika mycket efter handeln med vapen och droger. Även om det är just den som är mest känd under begreppet människohandel eller trafficking , så finns det också andra typer och andra offer för den nutida handeln med människor som också bör uppmärksammas.

Handeln med barn, alltså personer under arton år är någonting som få tänker på när de tänker människohandel, även om just barn är de främsta offren i länder som Thailand eller Indien, alltså de platser vi svenskar gärna väljer för ett avkopplande eller exotisk solsemester. Barnen används dessutom inte bara för att tillfredsställa perversa läggningar hos övergödda västerlänningar, utan också som försvarslösa sexobjekt i den globala porrindustrin, som vänder sig till samma kundkrets när den väl har kommit hem från semestern. ECPAT och alla dess medlemsorganisationer arbetar mot det här och även på EU-nivå har man nu börjat ta frågan på allvar. vilket verkligen behövs och vilket vi också uppmärksammat i vårt Europapolitiska program.

Det tredje perspektivet på människohandelsproblematiken är den kanske mest synliga men samtidigt mest ouppmärksammade formen av människohandel. Nämligen den som vi ser mitt ibland oss på gator, torg och utanför köpcentrum och som tagit hela Europa med storm. Ligor av ficktjuvar, gatumusikanter, kortspelare, tiggare, bedragare som alla i sin tur är del av något mycket större och som omsätter enormt mycket pengar. I Östeuropa är även handel med organ ett skrämmande inslag och där en konstant efterfråga på organ från väst göder handeln.

I allt det här behövs just EU. Vi kan aldrig lösa dessa problem enbart i Sverige då själva brotten är gränsöverskridande. Genom att agera tillsammans, utbyta erfarenheter och information, bilda nätverk och samarbeta kan vi stoppa problemet. För just nu är läget akut, och varje dag vi lägger åtgärderna åt sidan för att koncentrera oss på något viktigare så får vi komma ihåg att det är någon därute, under eller över arton år, som verkligen behöver vår hjälp.

Är det rätt att bjuda in en dikator?

2009-04-19T20:12:00.003+02:00

Den 7 maj kommer det tjeckiska ordförandeskapet ha ett sista toppmöte i Prag innan ordförandeklubban överlämnas till Sverige. I samband med mötet kommer även det Östliga Partnerskapet lanseras som jag skrivit om på bloggen tidigare. I dagarna blev det klart att även Belarus (Vitrysslands) diktator Alexander Lukasjenka har fått en officiell inbjudan från ordförandelandet Tjeckien att delta i förhandlingarna.

För alla oss som engagerar oss i Vitrysslandfrågan samt för alla de människor i Belarus som kämpar för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter kommer detta som en verklig besvikelse. De senaste månaderna har EU öppnat fler och fler dörrar till samarbete med den vitryska diktaturen men har i sin tur endast förblindats med kosmetiska förändringar från regimens sida. En regim som i sin tur fortfarande inskränker, hotar och förtrycker alla som vill ha ett annat (läs bättre, friare, mer demokratiskt) liv än det som erbjuds.

Med högsta sannolikhet kommer dock dessa röster inte att höras i Prag. Lukasjenka i sin tur kommer att använda varje sekund på sin mini-EU-tur för en stor propagandaresa som de statligt ägda medierna kommer att skryta om i flera månader efteråt.

Det är verkligen synd att EU nu verkar ha övergivit sin principfasta roll för en mer pragmatisk linje. Man kan bara hoppas att vi som inte tror på att det var rätt att värma upp relationerna och bjuda in honom hade fel och att hans beteende verkligen kommer att förändras. Just nu verkar det inte så.

Prostitution är inte ett avskilt fenomen

2009-04-17T08:57:00.004+02:00

Vid frukosten imorse läste jag i dagens SVD om att Amsterdam nu börjat stänga fönsterbordeller i det ökända Red Light District i ett försök att få bukt med den organiserade brottsligheten som prostitutionen drar med sig. Myndigheterna i Amsterdam har fått nog med att behöva ta itu med problem som våld, drog och vapensmuggling, penningtvätt eller utpressning som de hade märkt ökat i området. Nu vill staden närmare halvera antalet bordeller (från 482 till 241) samt även minska antalet coffeshops (som lagligt säljer lättare droger).

Att detta har varit på gång har jag känt till i något år nu och det är glädjande att planerna nu börjat förverkligas. Samtidigt känner jag att vi som tror på den svenska sexköpslagen ännu en gång fått bekräftat att våra argument mot en laglig prostitutionsmarknad nu verkar bekräftas även internationellt. För prostitution är och har aldrig varit en isolerad verksamhet, eller "vilket yrke som helst" som det ibland hävdas, utan ett oacceptabelt utnyttjande av en människa. Att prostituerade drabbas både fysiskt och psykiskt finns det otaliga vittnesmål om, men att den verksamheten också direkt är kopplad till annan typ av organiserad brottslighet har det varit relativt tyst om.

Jag har outtröttligt i många år nu försökt att visa på sambandet mellan prostitution och människohandel och hur en öppen prostitutionsmarknad lockar till sig de skrupellösa personerna som inser att de kan tjäna enorma summor pengar av att med tvång försätta unga kvinnor prostitution. Även om detta nu inte var anledningen till varför Amsterdam har börjat se över sina bordellgator så finns det ändå hopp om att man en dag kommer att inse att prostitution bär många livsförödande problem med sig, både för samhället men framför allt för människorna i det.

En liten avstickare

2009-04-16T09:28:00.015+02:00

Eftersom fler har efterfrågat detta, kommer jag nu göra en liten avstickare från mina vanliga blogginlägg och visa några av de bilderna vi tog på semestern i England. Fast det bara gått några dagar känns det redan som en dröm att vi verkligen var där.

The moores - Devon

St Ives

Looe - Cornwall

Spring in Devon

Afternoon Tea at the Pump Room - Bath

The Lake District

Gamla hjulspår som oroar

2009-04-15T13:18:00.009+02:00

Över en veckas resande i Englands vackra landskap har onekligen lämnat sina spår i form av mindre bloggande och mer naturupplevelser. Bildbeviset på det kommer snart.

Trots att den enda någorlunda konstanta nyhetskällan under semestern var tv-nyheterna från BBC, var det intressant att höra att Storbritannien nu också funderar på att införa en sexköpslag. Förslaget som ligger nu avser att kriminalisera sexköp från människohandelsoffer eller från kvinnor som jobbar för en hallick, och ändamålet med lagen sägs vara att bekämpa människohandeln samt minska efterfrågan på prostituerade från Öst.

Utifrån svensk kontext känns denna form av sexköpslag, som liknar mer den finska än den svenska versionen, naturligtvis inte lika slagkraftig och långtgående, men det är trots allt ett steg i rätt riktning.

Inom EU verkar annars stegen i rätt riktning vara få och många verkar ha fastnat i gamla hjulspår när det gäller åtgärdsförslag för att få bukt med problemet. På en stor konferens för några veckor sedan, som syftade till att låta olika fristående organisationer som jobbar med frågan att få sina röster hörda, diskuterades i det närmaste alla aspekter av förebyggande, åtgärdande och samarbeten, men inget nämndes, inte ens från svensk sida, om efterfrågans betydelse för den här mångmiljardindustrin.

I Sverige har vi länge haft en nytänkande och annorlunda angreppsätt på problemet och regeringen har under förra året tagit fram en ambitiös handlingsplan i frågan. Nu i dagarna har man fortsatt i den andan och lanserat ännu en kraftfull åtgärd genom att ge Länsytrelsen i Stockholms län fem miljoner för att planera, samordna och genomföra insatser för de som fallit offer för människohandel och prostitution. Detta är viktigt och en bra signal, men Sverige måste också våga uppmärksamma efterfrågans betydelse och den svenska sexköpslagen även i EU sammanhang. Ordförandeskapet blir ett ypperligt tillfälle för just detta och för att poängtera att det aldrig kan vara ok att köpa en människas kropp. Annars är faran att vi aldrig kommer att komma bort från denna avskyvärda handel utan förblir fast i gamla hjulspår.

England, my love

2009-04-10T10:46:00.009+02:00

De senaste dagarnas blogguppehall har inte berott pa nyhetstorka, utan pa att jag befunnit mig pa en tur runt den engelska sydvastkusten. Devon och Cornwall och alla underbara sma kuststader hade varit annu obekanta for mig, aven om jag hort mycket gott om de fantastiska vyerna, det skiftande vadret och de specifika lokala delikatesserna. Utan Internet och med enbart BBC som nyhetskalla har detta inneburit en kanske valbehovd semesterkansla men ocksa lite frustration over att inte kunna veta mer om det som hant i Europa eller i Sverige.

Nu, fem dagar in pa var mini-Englandtur hade vi en liten mellanlandning hos svarforaldrarna, vilket ocksa inneburit nagot av en atergang till civilisationen och verkligheten. En verklighet som for manga i Moldavien, landet jag besokte for nagon vecka sedan, kantats av valdsamma protester mot en valutgang som pa nytt gav det sittande kommunistregimen makten.

Som jag skrev i bloggen tidigare, var just denna aspekt ratt vantad utifran de opinionsundersokningar som funnits. Det som dock var ovantad var dels de valdsamma prostesterna som lamnade 237 skadade och en dod, dels att konflikten nu overgatt till en politisk niva dar den kommunistiska presidenten Voronin anklagar grannlandet Rumanien ha legat bakom demonstrationerna. Den rumanska ambassadoren har forklarats "persona non grate" och kastats ut fran landet och rumanerna kommer fran och med nu behova visum till det lilla grannlandet i norr.

Det politiska spelet ar dock mycket mer an sa skulle jag tro. De starkaste politiska krafterna i landet vill antingen se landet forbli troget allierat Ryssland, medan de mer vast- och Rumanien-vanliga krafterna vill se ett narmande mot EU. Moldavien, som precis har signerat det Ostliga partnerskapet befinner sig verkligen vid ett vagskal mellan ost och vast. Samtidigt som Kreml naturligtvis inte sager sig ha nagon som helst inflytande pa det lilla landets vagval, stodjer den i artiklar och retorik konspiratoriska ideer om Rumaniens eller Bryssels inblandning.

I mina ogon ar denna typ av anti-EU, anti-vast propaganda annu ett bevis pa att Ryssland under inga omstandigheter ar beredd att lata sina forna sattelitlander valja sin egen vag. Att agera utifran kulisserna utan att bekanna farg, stodja ickedemokratiska regimer och hota med vald och sanktioner ar valdigt allvarliga ingrepp mot ett lands frihet och suverenitat. Och detta kraver definitivt att namnas i pressen, bade i Moldavien och utanfor.

EU och Belarus

2009-04-04T08:36:00.006+02:00

Dagarna i Bryssel var som vanligt för få, även om vi hann med otroligt mycket under tiden vi var där. Förutom den inspirerande kvällen i miljökampens tecken, fick vi mediaträning och information om det svenska ordförandeskapet, Lissabonfördraget samt ett fantastiskt anförande om EU och utrikespolitiken. Där belyste Jesper Haglund som höll i passet hur viktigt demokratistödet är inom biståndet som både EU som enskilda länder har gentemot icke demokratiska nationer runtom i världen.

Just i Europa är Vitryssland det landet som i mina ögon är mest i behov av demokratiska reformer. För att förändra situationen i Europas sista diktatur behövs naturligtvis en rätt balans av ständiga påtryckningar men också ekonomiska och politiska morötter som lockar till förändring.

Relationerna mellan EU och Vitryssland har i många år varit mycket ansträngda. Men i oktober 2008 bestämde EU:s ministerråd att under ett halvår lyfta förbudet för inresa i EU som sedan 2006 gällt ett 40-tal vitryska politiker och tjänstemän, inklusive president Aljaksandr Lukasjenka. För två veckor sedan förlängdes perioden med ytterligare nio månader.

På torsdagen antog Europaparlamentet en resolution om EU:s relation till Vitryssland. I resolutionen återfinns bland annat en uppmaning till den vitryska regimen att avskaffa paragraf 193 i den vitryska brottsbalken, då denna lag på ett gravt sätt inskränker föreningsfriheten i landet. Paragraf 193 infördes i den vitryska lagstiftningen inför presidentvalet 2006, och innebär att det är olagligt och belagt med fängelsestraff att arbeta i en icke-registrerad organisation. Sedan 2003 har mer än 400 organisationer fått sin statliga registrering upphävd, och därmed i praktiken förbjudits av myndigheterna. Nya oberoende organisationer har under samma period med få undantag nekats registrering.

Det är mycket bra att Europaparlamentet lyfter frågan om paragraf 193, eftersom bristen på föreningsfrihet är ett av de mest centrala människorättsproblemen i Vitryssland idag.På ett föredömligt vis ställer Europaparlamentet konkreta krav på vad Vitryssland behöver åtgärda för att slippa sanktioner i framtiden. Nu bör EU:s ministerråd och EU-kommissionen vara lika tydliga i sin kommande dialog med den vitryska regimen.

Miljö och klimat i Bryssel

2009-04-02T11:43:00.004+02:00

Sedan igår är vi som är EU kandidater på en utbildningsresa i Bryssel. Sist när jag var här skrev jag att jag verkligen kände mig som en Brysseliner då jag inte kände att det fanns någon annan stad där jag kände mig så hemma som här med tanke på min bakgrund.

Denna gång började utbildningen med ett fantastiskt inspirerande middagsanförande av den avgående parlamentarikern Anders Wijkman som i mina ögon är Europas svar på Al Gore. Hans kunskap, engagemang och energi för miljö och klimatfrågorna fick oss alla som lyssnade att bli eld och lågor.

Även om han presenterade ett mörkt scenario kring planetens nuvarande situation, där de överenskommelser som hittills fattats inte räcker till, fanns det också mycket hopp. EU är en väldigt viktig aktör både i Europas möjligheter att vända trenden men också i sin roll som världsaktör gentemot de enorma miljöproblemen som väntar i utvecklingsländerna.

Anders menade att vi skall utnyttja den finansiella krisen för att också väva in hållbara miljöåtgärder i framtidens system och till exempel använda så mycket som möjligt av stimulanspaketen för att adressera miljö och klimatkrisen. Vi skulle alla tjäna på det i framtiden. Sedan bör även hela den finansiella och ekonomiska systemen reformeras så att klimat-, miljö- och fattigdomsstrategier skulle kopplas samman. Personligen önskade jag bara att fler politiker tänkte som han.

Group of 20 x 2

2009-03-31T09:40:00.007+02:00

Hela Europa med Storbritannien i spetsen verkar vara upptagen med förväntansfulla förberedelser inför G(roup)20 mötet som skall påbörjas i London imorgon. De europeiska tidningars framsidor skriver alla om eventet och är stundom hoppfulla, stundom pessimistiska, stundom uppgivna inför resultaten som mötet mellan de 19 mest inflytelserika länderna kan åstadkomma för att vända den rådande finanskrisen.

Barack Obamas första besök som president på kontinenten väcker också stor uppmärksamhet och nyfikenhet. Fram tills nu verkar presidenten ha förespråkat en linje med mycket mer stimulansåtgärder än de europesiska ledarna har varit beredda att skriva under på. Personligen tror jag att det kan vara lite riskabelt att pumpa in mer pengar i osunda system som fortfarande inte har förbättrats, istället för att först tänka om, restrukturera systemen och sedan få en hållbar och stabil finansmarknad. Dessutom kan jag hålla med Angela Merkel som tycker att vi också gärna får avvakta och se hur de nyligen beviljade stödsystemen lyckats bromsa den rådande krisen.

För egen del var det dock inte så mycket bilderna från denna G-20 som jag tänkte på när jag cyklade till jobbet i ett vårsoligt Stockholm. Det var snarare den gruppen på 20 personer som hade lyckats överleva när deras båt från Libyen till Europa sjönk utanför den nordafrikanska kusten. Över 250 personer befarades vara ombord på den överfulla båten denna gång. Incidenten hände bara några dagar efter att ett annat båt gick ett liknande öde till mötes och sjönk med runt 342 passagerare ombord. På bara några få dagar har nästan 600 människor mist sina liv när allt de ville var just ett bättre liv. EU måste sluta mumla och nedprioritera dessa människors öde och enas om en gemensam asyl och flyktingspolitik. Alla människors lika värde måste uppvärderas även i finanskrisens tid och enligt mig borde även dessa nyheter ha prytt de europeiska tidningarnas framsidor.

Symbolikens betydelse

2009-03-28T19:28:00.004+01:00

De senaste dagarnas diskussioner om huruvida Stockholms stad borde delta i Earth Hour eller inte har fått mig att tänka på vikten av att utföra symboliska handlingar. Att vi alla gör det råder ingen tvekan om, även om vi i regel filosoferar mindre över effekterna de faktiskt ger.

Det är lite samma sak med Earth Hour, det australiska initiativet som vill få beslutsfattare och människor över hela världen att uppmärksamma miljöproblemen genom att släcka lamporna under en timme. Mer än 4000 städer har anmält sitt deltagande i kampanjen och redan nu har vi börjat se kända stadssymboler, byggnader och landmärken försvinna in i mörkret.

Även om man skulle kunna tro det, handlar Earth Hour inte om en energisparande åtgärd, även om man säkert kommer att få ner förbrukningen lite, men om en symbolisk handling, som i mina ögon borde vara självklart att vilja vara delaktig i.

I Stockholms stadshus anser man att detta inte är så betydelsefullt för miljön som de insatser man gör daglig-dags och på lång sikt. Och visst är det så! Man får inte se Earth Hour som ett sätt att rentvå beslutsfattares dåliga samvete över ett bristande miljöengagemang och plocka hem oförtjänta pr-poäng för att man släckt ner ett monument under en timme. Men samtidigt visar denna symboliska handling tillsammans med aktiva åtgärder verkligen att vi bryr oss om klimatet och visar det. En symbolisk handling som denna kommer naturligtvis inte rädda klimatet, men att trotsigt stå utanför får människor att felaktig tro att engagemanget tryter.

Symboliska handlingar är viktiga om de backas upp av ett genuint intresse. Jag kommer i alla fall släcka lamporna, men mitt miljöengagemang fortsätter även efter Earth Hour.

No confidence..

2009-03-25T13:04:00.006+01:00

Efter två fullspäckade dagar fick vi ett litet andningshål vid flygplatsen i Moldavien där det mot all förmodan går att koppla upp sig gratis mot en trådlös Internetförbindelse. Rätt unikt i Östeuropa och rätt imponerande för Europas fattigaste land.

Moldavien befinner sig just nu i en något dämpad valyra där de olika partierna in i det sista försöker vinna väljarnas förtroende. För det är just där tån klämmer, här, precis som i många förre detta kommuniststater har de vanliga människorna helt tappat förtroende för politikerna. De har känt sig svikna, lurade, ignorerade och satta åt sidan av de existerande makteliten och många har gett upp hoppet om förändring. Det är som alltid främst de unga som vi sett aktivt jobba för att bygga upp nya system och ett ökat förtroende för politiken, men lätt är det inte.

Efter att Kommunistpartiet nu för tredje valet i rad förväntas vinna den största röstandelen (35-40%) finns det väldigt lite som mer reformvänliga partier kan göra. Dessutom förekommer bittra strider mellan oppositionspartierna själva och det hela kompliceras ännu mer av vitt skilda åsikter om ett närmande mot EU eller Ryssland är att föredra. Det hela toppas av många skandaler, korruptionsaffärer, brottsutredningar mot politiker och en allmän hotbild som många nya politiker upplever.

Bristen på förtroende för (ledande) politiker verkar dock också vara en våg som sveper över andra länder i Östeuropa i köldvattnet av den ekonomiska krisen. Igår avgick den Tjeckiska premiärministern efter att han förlorat ett förtroendevotum i parlamentet. Tjeckien är nu det tredje landet efter Island, Lettland och Ungern som har sett sina regeringar falla inom några månader.

Förtroende för politiker är a och o för demokrati och utvecklingen är sannerligen alarmerande.

Moldavien

2009-03-24T07:51:00.003+01:00

Sedan igår eftermiddag befinner jag mig i Moldavien där KIC har ett demokratiprojekt. Jag var här första gången 2004 och skulle då föreläsa för en samling regeringstjänstemän, polis och fristående organisationer om den svenska sexköpslagens inverkan på människohandel. Trots att jag var rätt van vid att resa i Östeuropa blev jag något förvånad över hur stora kontrasterna var jämfört med andra grannländerna. Huvudstaden Chisinau, som jag befinner mig i nu, liknande i mina ögon en stor by, med många låga hus, gator utan belysning och trottoarer som var som ett lapptäcke som saknade många bitar.

Nu, fem år senare har inte mycket förändrats. Landet är fortfarande ett av Europas fattigaste och också det enda i Europa som fortfarande styrs av kommunister. 25 procent av dess arbetsförda befolkning, eller 600 000 människor arbetar utanför landet gränser då fattigdomen är utbredd och jobbtillfällena få.

Moldavien har dock aspirationer på att en dag blir EU medlem och i den nu pågående valkampanjen är det just reformer som skall leda till ett EU medlemskap som de flesta partierna talar om. Politiker hävdar dessutom halvt på skämt, halvt på allvar, att det inte borde vara så svårt att integrera ett så litet land på 4,1 miljoner invånare, som dessutom redan talar ett EU språk (rumänska).

Det kan man jämföra med diskussionerna som förs om Turkiet, där ett EU medlemskap av landet och dess 67 miljoner invånare skulle helt ändra maktballansen i Unionen, speciellt på bekostnad av små länder. Personligen tycker jag att det är bra och viktigt att Turkiet, precis som andra länder i Östeuropa som är långt ifrån de demokrati-, MR-, och ekonomiska krav som EU idag ställer inför ett medlemskap, ska ha ett EU-inträde som ett incitament för att förändras till det bättre. Stängda dörrar kommer aldrig hjälpa dessa stater, och, kanske ännu viktigare, deras medborgare.

Sveriges bästa

2009-03-22T18:55:00.004+01:00

Jag önskar nästan att någon skulle ha sänt live från kvinnoförbundets årskonferens i Eskilstuna, så att fler kunde ha sett hur spännande, produktiva, informativa och trevliga politiska möten kan vara när de är som bäst.

Under de 48 timmarna vi var där hann vi först med en EU utbildning, där Ella Bohlin och jag pratade om EU valet och våra hjärtefrågor. Personligen blev jag ytterst glad av att få så god respons på mitt anförande om människohandel, miljö och demokrati, trots att jag var rädd att flera hade hört mig tala om åtminstone ett av ämnen förut. Vi fick också lyssna till inspirerande tal av Désirée och partisekreteraren Lennart Sjögren som poängterade vikten av engagemang och av att "brinna" för olika sakfrågor, precis som kvinnoförbundet gör.

Många kramar och intressanta samtal utbyttes i pauserna och den varma stämningen blev bara bättre och bättre med varje timme. För många var dock glädjen av att träffas också något bitterljuv eftersom vi visste att denna årskonferens också innebar avgången för vår ordförande Désirée. För mig så var det mycket på grund av henne som jag hamnade i kvinnoförbundet efter att jag på hennes hemsida läst hur hon ställde sig i de frågorna som länge engagerat mig: människohandel, EU, utvidgningen, jämställdheten och synen på människan.

Efter sex år som ordförande lämnade hon plats åt Maria Fälth, en annan fantastisk driven kvinna, duktig politiker, jämställdhetskämpe och alliansbyggare. Förutom allt detta är hon kommunalråd i Upplands Väsby, mamma och hustru.

Till vice ordförande valdes en klok, varm, stark och ballanserad kvinna som jag kommit att uppskatta väldigt mycket de år jag känt henne, Bitten Brynielsson. Jag fick också en liten annan roll än tidigare och blev vald till andra-vice ordförande, eller som min man kallade det "dubbel-vice". Har inte kunnat smälta det ännu, men nog känns det otroligt!

Motionsomgången var också spännande och det blev onekeligen intressanta debatter kring en kärnkraftsmotion där kvinnoförbundet än en gång visar att man vågar säga sin mening och inte är rädd att gå mot strömmen. En van KDU-are påpekade dock hur städat och artigt att hade gått till och nog är det verkligen respektfulla men ärliga debatter när kdk kommer igång. Men alla kunde också släppa loss ordentligt på festmiddagen som tillägnades Désirée och än en gång tänkte jag på att en roligare politikfest kunde man leta efter.

Hemma i verkligheten igen kunde jag konstatera att de svenska nyheterna äntligen berättat om EU Kommissionens tilltänkte "mammaledighetsdirektiv" som jag skrev om på bloggen för ett par veckor sedan. Och visst kan vi inte låta den beteckningen eller några förslag ligga kvar som skulle försämra de svenska villkoren, men samtidigt får vi inte heller, som vänstern vill göra, låta oss skrämmas av att det nu är kört med den svenska jämställdheten. Ett sådant direktiv skulle avsevärt förbättra villkoren för miljontals kvinnor i Europa och med förbehåll om att den svenska modellen ändå kan värnas, kan vi inte vara emot ett sådant förslag.

Långt bloginlägg, kortare avslut och en ännu kortare hemmavistelse eftersom det imorgon bär iväg till Moldavien.

Två toppmöten

2009-03-20T07:38:00.003+01:00

Idag pågår två toppmöten, kanske inte av samma tyngd, men utan tvekan viktiga för mig. Den ena är EU-toppmötet i Bryssel som samlar regeringscheferna för att diskutera vidare åtgärder mot den ekonomiska krisen. Bland annat förväntas man komma överens om att bidra med ytterligare fem miljarder euro till den Internationella Valutafonden IMF i syfte att stimulera tillväxten. Innan mötet var det mycket som talade om att inga fler stödpaket skulle planeras, utan att man från Unionens sida först ville implementera de stödåtgärder man beslutat om vid tidigare möten. EU ville också få tillstånd ett bättre regelverk som skyddar mot liknande finansiella problem i framtiden. Vid toppmötet kommer man också diskutera det planerade Östliga Partnerskapet för de östeuropeiska länderna som angränsar Unionen. Ett stort frågetecken där är om Vitrysslands diktator Lukasjenka kommer att bli inbjuden att delta i mötet.

Det andra toppmötet är kvinnoförbundets årskonferens som kommer att gå av stapeln idag i utkanten av Eskilstuna. Förutom att vi kommer att välja ny ordförande och styrelse, kommer vi dessutom att rösta om motioner som spänner om alltifrån kärnkraft till hedersrelaterat våld. Konferensen kommer dock att inledas med en EU utbildning där Ella Bohlin, jag och Ellen Larsson kommer att tala. Återkommer med rapportering på plats.

Det nya guldet?

2009-03-17T21:48:00.006+01:00

Vatten har kallats källan till allt liv och just nu verkar det som om framtidens brist på det kommer att kräva många liv. Vid World Water Forum som öppnade igår i Istambul, samlades 120 länder för att diskutera problemen med vattenförsörjning världen över. Experter uppskattar att tillgången till rent vatten kommer att vara en av grundorsakerna till framtidens konflikter, inte minst på grund av den globala uppvärmningen och jordens befolkningsökning. Redan nu sägs konflikterna som blossat upp i exempelvis Darfur och vissa regioner i Mellanöstern delvis grundats i en rådande vattenbrist.

Vatten anses också vara en av de mest ojämnt fördelade livsnödvändiga naturresurserna. En person i västvärlden som duschar i fem minuter förburkar exempelvis mer vatten än en person i utvecklingsländerna förbrukar under en hel dag. Men den största delen av vår vattenkonsumtion i världen går till jordbruk (ca 66%), följt av industrier med 20% och privatkonsumtion 10%. Resten avdunstar från de jättelika vattenreserverna.

För inte så länge hörde jag någon berätta att man hitintills hade missat att inkludera hur vattenkrävande en vara var vid framställningen, när man beräknade hur miljövänliga de var. Vatten hade ansetts vara gratis, vilket vid närmare eftertanke verkar absurt. Lika absurt som att vi i Sverige spolar dricksvatten i våra toaletter medan miljontals människor insjuknar för att de tvingas dricka vatten som vi inte ens skulle tänka oss att spola med.

Rent vatten är utan tvekan livsnödvändigt och bristen på det har gjort att många väljer att nu kallar det det nya guldet. Personligen hoppas jag att politikerna vid Forumet inte kommer att låta H2O bli en vara för de rika. Det handlar om människors överlevnad och då blir vatten inte det nya guldet, utan en mänsklig rättighet.

Den okända förintelsen

2009-03-15T19:50:00.007+01:00

Tiden går fort när man har roligt, brukar det heta. Helgen känns onekligen ha gått väldigt fort men samtidigt känns det som jag har hunnit med mycket - mycket nytt, givande, roligt, oväntat och oförglömligt. Ett besök i vackra Dalarna i lördags där jag fick berätta om mitt engagemang för EU och Europa inför ett sextiotal välkomnade kristdemokrater och sedan en föreläsning idag om KD:s Europapolitik inför nyfikna, skarpa och engagerade KDUare avlöste varandra.

Efter en riktig god och välförtjänt lunch med maken i Gamla Stan, promenerade vi runt en stund och hamnade så småningom på Forum för Levande Historia där en utställning som jag länge velat se visas.

Den handlar om den okända förintelsen, eller snarare sagt de ett och ett halvt miljoner judar som kallblodigt dödades i Ukraina under andra världskriget. Oavsett hur förberedd man kan tänka sig vara efter att ha läst om det som hänt i Auschwitz, Birkenau eller någon annan av nazisternas dödsläger, så var det likväl en omskakande upplevelse.

Ukrainier som hade vittnat massmorden eller de fåtal överlevande berättade hur nazisterna drog genom städer och byar, samlade in alla judar genom olika dekret och löften, låste in dem eller fick de att direkt marschera mot avrättningsplatserna. Där, inför gravar som andra offer hade grävt innan dem fick de knäa på en plank så att de kunde ramla direkt in i graven när det dödande skottet föll. Bilderna med nakna kvinnor och barn som togs precis innan de miste livet är nu fortfarande etsade på min hornhinna.

Vi var tysta en lång stund därefter, matta av att ha sett de hemskheter som skedde så nära vår samtid men som ändå känns tillhöra ett helt annat Europa. Personligen kände jag också en skam att jag fram till idag inte vetat mer om dessa människor och sätten de bringades om livet. För det är så viktigt att just sådana ohygglighet inte glöms bort, inte förminskas och att vi kommer ihåg att ett av de mest värdefulla aspekten i våra liv är att vi får leva i fred.

Det var med det målet i sikte som EU byggdes - aldrig mer krig på vår kontinent.

Att vilja vara oattraktiv

2009-03-13T10:16:00.005+01:00

Det här blogginlägget kommer inte att handla om någon toppmodel som tröttnat på allas komplimanger, utan om hur många EU-länder väljer att göra sig själv oattraktiva för flyktingar och invandrare.

I dagens SVD kunde man läsa en längre artikel med titeln "EU:s länder tävlar om sämsta mottagandet" och som redogör för de ojämna och stundom omänskliga villkoren som medlemsländerna erbjuder de flyktingar som söker sig dit. I dagsläget finns inget gemensamt asylsystem i EU, utan endast ett antal direktiv som sätter miniminivåer på hur nyanlända invandrare och asylanter skall behandlas.

I vissa länder som Italien, Grekland, Cypern, Spanien och Portugal är flyktingsströmningen stor och inte sällan brister man i att ta hand om de nyanlända på ett människovärdigt sätt. Larmrapporter från människorättsorganisationer kommer titt som tätt från Lampedusa, Aten eller Nicosia och i sin tur försöker myndigheterna att försvara sig med att man inte kan ta emot så många i behov av hjälp, bostäder och arbete hela tiden.

Sverige är ett litet land och geografiskt långt bort från dessa platser dit de utmattade flyktingarna anländer med överfulla båtar, men trots det bland de mest generösa flyktingpolitiken i Unionen. Personligen tycker jag att vi även här kan göra mycket mer, både när det gäller antalet som får stanna, villkoren för de papperslösa och inte minst integrationen.

Inom EU diskuterade man i dagarna hur man skulle kunna få till stånd en gemensam asylpolitik, något som länge varit på agendan. Redan nu i höst kommer man under det svenska ordförandeskapet ta fram den så kallade Stockholmsprogrammet, en femårsplan som kommer att sätta ramarna för den framtida gemensamma politiken på området. Men viljan från medlemsländerna att få till stånd ett sådant regelverk är låg. Så länge vi inte har Lissabonfördraget kommer det dessutom krävas enhällighet vid beslut som rör asyl och migrationspolitiken.

Tills dess kommer fördelningen av flyktingarna men också sätten som de tas emot att vara välidgt olika i Unionen och vissa länder, som Grekland, kommer att kunna säga sig fortsätta vilja vara "oattraktiva" för människor i nöd. Sverige bör aldrig följa samma väg.

Det eviga pusslandet

2009-03-11T09:19:00.005+01:00

När jag igår kväll promenerade hem i ett snötäckt Stockholm, kom jag att tänka på hur mycket i våra liv och i politiken faktiskt handlar om att få olika pusselbitar att gå ihop. Jag hade varit på ett intressant seminarium om Livspusslet, baserat på en ny rapport som kvinnoförbundet tagit fram. Syftet med rapporten var att hitta bra och nytänkande förslag som skulle göra det lättare för unga människor att kombinera föräldrarskap och karriär på ett sätt som både gynnar barnen, föräldrarna och samhället. Allt utifrån det som stod i principprogrammet om att "jämställdhet börjar i hemmet" och om detta skall uppmås "är det viktigt att både mans- och kvinnorollerna förändras och att kvinnor och män delar ansvaret och det praktiska arbetet i hem, familj och samhälle"

I dagsläget brottas många unga föräldrar och speciellt unga kvinnor med alldeles för höga krav på att både hinna jobba, vara med barnen, vara bra föräldrar, träna, ha ett socialt liv och ett välskött hem. Den fasaden kan upprätthållas ett tag, men inte sällan leder det till utbrändhet, depression, alkoholmisbruk, ätstörningar och problem i relationen. Och vilka blir lidande? Alla...men framför allt kvinnorna och barnen.

Därför tog kvinnoförbundet bland annat fram förslag som skulle ge föräldrar mer stöd och flexibilitet för att få ihop familjepusslet, med att bl.a. föreslå barndagar så att barnen behövde vara mindre på dagis, familjelotsar som skulle stödja nyblivna föräldrar och att öka prisbasbeloppet för föräldrarpenningen.

I Europa är just familjepusslet ett allt hetare ämne. Flera Europeiska länder, däribland Italien, Portugal, Polen och Ungern är ställda inför stora demografiska utmaningar eftersom det helt enkelt inte föds tillräckligt många barn. Detta innebär i sin tur att en allt större grupp äldre kommer att försörjas av en allt mindre grupp unga, vilket av naturliga skäl hotar att slå många sociala system ur balans. Speciellt i Italien har situationen varit akut i flera år nu, då bristande möjligheter att kunna kombinera arbete och föräldrarskap har gjort att många kvinnor valt bort att skaffa barn. Men även i Tyskland, ett av Europas största länder, har nu regeringen insett att man måste vidta åtgärder som uppmuntar till famliljbildning men samtidigt öppnar för nya, och mer jämställda möjligheter att få pusslet med jobb, barn och familjeliv att gå ihop.

Partiets familjepolitiska grupp lanserade i veckan ett 10000kr bonus för att uppmuntra barnafödandet, vilket kan kännas som en bra lock-karamell. Personligen tror jag att föräldrar framför allt vill försäkra sig om att villkoren efter att de skaffat barn kommer att vara gynsamma för deras förändrade familjesituation. Dessutom kommer nog många redan innan de tänker på barn fråga sig om de i så fall skulle få familjepusslet att gå ihop, innan de själva bryter ihop.

Fira eller inte fira?

2009-03-09T08:53:00.010+01:00

Jag är en person som gillar att uppmärksamma de små glädjestunderna i vardagen och vi hittar händelser att fira titt som tätt. Under min uppväxt i Rumänien var det likadant, men däremot firade vi inte så många av de officiella (och av kommunistregimen tillsatta) helgdagarna - förutom den 8 mars. I Rumänien var den tillägnad alla mödrar och vi fick tidigt lära oss att uppvakta våra mammor, mor- och farmödrar den dagen.

Senare förstod jag att den 8 mars egentligen skulle tillägnas alla kvinnor och att firandet kanske inte alltid var på sin plats med tanke på allt som inte stod rätt till. Trots det har jag aldrig kunnat släppa tanken om att alla dessa fantastiska, modiga, vackra, intelligenta, mjuka, roliga, egensinniga, frimodiga och visa kvinnorna förtjänade att firas, åtminstone en dag om året.

Det var också med denna känsla som jag begav mig till Sergels Torg i Stockholm där organisationen "Glöm aldrig Pela och Fadime" och "Kvinnor för fred" hade anordnat en manifestation. Tanken där var dock mestadels att uppmärksamma de hemskaste formerna av förtryck såsom hedersmord, hedersvåld, människohandel och könsstympningar som kvinnor utsätts för än idag.

Talare var bland annat Désirée Pethrus Engström, vår fantastiska ordförande för kvinnoförbundet, samt Ulrika Karlsson från moderaterna. Det var inte långa, men väldigt bra tal och det kändes viktigt att vara där och visa sitt stöd. Dessutom känns dessa ämnen högst aktuella både i Sverige, i Europa och i världen. Och utvecklingen är oroande.

Tidigare i veckan skrev jag om människohandel och senast igår kunde man till exempel läsa om att Tjetjeniens president stödde hedersmord med argumentet att "om en kvinna är stygg då ska hon dödas". Han har dessutom infört nya lagar som tillåter månggifte och påtvingar kvinnor att bära huvudduk, allt medan människorättsorganisationer försöker att slå larm om den skrämmande utvecklingen. Och i Kreml, som kanske skulle vara den enda makten som har något att säga till om i fallet, är tystnaden total. Man offrar hellre kvinnors liv och frihet för att säkra den instabila freden i landet.

Med detta i bagaget bestämde jag mig att både fira kvinnorna (och speciellt min mamma och mormor på distans) men samtidigt ge mig ut på torget och visa mitt stöd och min solidaritet för alla de kvinnoöden som man faktiskt inte kan glädja sig åt - tvärtom.

Ännu inte bra - men långsamt bättre

2009-03-07T11:37:00.012+01:00

Inför morgondagens uppmärksammade kvinnodag, har allsorts rapporter och artiklar börjat publiceras för att belysa kvinnors situation och problem världen över. Allting är naturligt relativt och det är rent av omöjligt att jämföra kvinnors problem i den krigsdrabbade Darfur eller Irak, med kvinnors problem i Tyskland eller i Sverige.

Därför tycker jag att det i dessa fall är mycket viktigare att se på utvecklingen och det arbete som faktiskt gjorts för att förbättra kvinnors villkor. Inom EU har man ända sedan Romfördraget 1957 fastställt att jämställdhet mellan kvinnor och män skulle främjas i Gemenskapen. Genom senare fördrag utvecklade man sedan politiken för att specifikt jobba för t.ex. lika behandling i arbetslivet, lika lön för lika arbete, antidiskriminering på grund av kön samt mot olika typer av våld mot kvinnor, människohandel m.m. Det var också i EU som man tryckte på för ökad "Gender Mainstreaming" - jämställdhetsintegrering, dvs att en jämställdhetsträvan skall genomsyra alla politik- och samhällsområden.

När vi sist var i Bryssel med kvinnoförbundet hade den Europeiska Kommissionen startat en stor kampanj just mot löneskillnaderna mellan kvinnor och män som förekommer i hela Unionen.

Naturligtvis räcker det aldrig med att lagstifta och ha kampanjer, det gäller att ständigt vara påtryckande och jobba med frågorna. I Sverige har vi kommit långt, även om vi fortfarande har problem med löneskillnader, kvinnor i ledningspositioner i näringslivet och våld i hemmet. Men om man ser tillbaka och jämför, så har väldigt mycket skett på fyra-fem årtionden. Och detsamma gäller för andra länder också, om än i varierande takt. Euronews hade ett intressant inslag den här veckan som tog upp exempel från just Sverige och Spanien under temat "Women empowerment in Europe - Where women lead, productivity improves".

Enligt en ny Eurobarometerundersökning tycker många svenska kvinnor att EU-samarbetet inte påverkar deras liv alls. Politiken är för mansdominerad och frågor som rör barnledighet, löner och kvinnovåld prioriteras inte. På frågor om kvinnors yrkesliv, utbildning, välfärd, hälsa, familjeliv och rättigheter som kvinna, svarar i genomsnitt en tredjedel av kvinnorna att arbetet inom Europaparlamentet inte har någon betydelse alls men 42 procent anser ändå att frågan om lika lön måste prioriteras.

Om man följer Europapolitiken på området vet man att detta inte stämmer, även om det ibland går i frustrerande långsam takt. Man får dessutom komma ihåg att alla 27 medlemsländer ofta har olika utgångspunkter när det gäller dessa frågor. Många, däribland Sverige har alltid legat i framkanten och i många decennier jobbat med frågorna, medan de mer konservativa länderna ganska nyligen börjat tänka i jämställdhetsbanor (inte sällan pga av EU påtryckningar).

Mycket har och återstår att göras, tack vare EU har många kvinnor fått t.ex. lagstadgade rättigheter om ledighet i samband med barnafödande, laglig stöd mot lönediskrimineringar, avskedanden i samband med föräldrarledighet och skydd mot sexuella trakasserier. Inom det komplicerade EU maskineriet jobbat både Kommissionen, Europaparlamentet och Europarådet med jämställdhet och beslut som fattas där påverkar alla unionens länder. Sedan kan varje land, som t.ex Sverige, välja att driva frågorna längre och ha ännu bättre villkor än de som EU fastställt. Men för många av EU:s kvinnor innebär jämställdhetsarbetet på EU nivå att deras situation kanske inte ännu är riktigt bra, men definitivt långsamt bättre.

Prostitutionsdebatten

2009-03-05T08:52:00.013+01:00

Inatt blev det lite färre timmars sömn då min man och jag fastnade framför "Kvällsöppet med Ekdahl" där man debatterade om prostitution skulle kunna anses vara som vilket annat arbete som helst eller inte. Utgångspunkten var en bok, "Är sex arbete" skriven av en tysk kvinna, Susanne Dodillet, som doktorerat i ämnet i Sverige.

Föga förvånande jämfördes därför det tyska systemet, med registrerade prostituerade som betalar skatt, med det svenska, där det är ett brott att köpa men inte sälja sex. Enligt författaren själv och Maria Abrahamsson på SVD, har prostituerade i Sverige det svårt, även om de själva väljer detta yrke, eftersom de inte innefattas av socialförsäkrings systemet, samt att deras kunder blir kriminella om de anlitar dem. Från Tyskland visades därför ett klipp från ett prostitutionshus där en prostituerad kvinna, av icke tyskt påbrå, berättade om tryggheten i det tyska systemet.

Märkligt nog hade denna kvinna, precis som många före henne, valt att varken visa ansiktet i reportaget (trots att panelen hävdade att prositution i Tyskland inte var stigmatiserat) eller hellre berätta för sin familj om sitt "jobb". Hur motsägelsefullt är inte detta? Om synen i Tyskland är att prostitution bara är vilket jobb som helst, varför gömma sig? Och om jobbet är så trevligt och säkert, varför behövs muskulösa vakter utanför rummen?

Man hävdade att det visst fanns många prostituerade (se bara på Tyskland) som gjorde detta frivilligt och att man skulle sluta bekämpa dessa och inte blanda ihop deras verksamhet med människohandel. Att tala om frivilligheten i prostitutionen skulle jag kunna debattera om i timmar, men det var tur att en kvinna från prostitutionsenheten i Stockholm, nämnde allt det som jag upprörd hade börjat säga hemma i Tv-soffan. Hon hade i sitt yrke träffat över 1000 prostituerade och det var enbart de som befann sig i prostitutionen som sa att "det var deras val och helt ok". Av de som hade lämnat (ca 500st) var det ingen som kunde hävda samma sak.

Nu tror jag inte att detta alltid är svart eller vitt, och det finns säkert kvinnor som av olika skäl väljer att sälja sin kropp under en viss tid. Det som enligt mig är viktigare är att se på vad som gjort att hon kände att det var den enda utvägen.

Sedan undrar jag också varför man i frivillighetsdebatter utelämnar att de flesta prostituerade faktiskt inte är frivilliga och att många måste finna sig i att deras kroppar utnyttjas av tiotals män varje dag. Ska vi som lagstiftare inte välja att skydda den majoriteten? Och här talar vi inte ens om de upp mot fyra miljoner kvinnor och barn som hålls som sexslavar av människohandlare runtom i världen. Hur kan man fortfarande idag, trots tydliga bevis på motsatsen, hävda att en öppen och tillåtande prostitutionsmarknad inte hjälper människohandeln att frodas? Om människor får en acceptans för att kvinnors kroppar kan säljas och köpas likt vilken vara som helst kommer detta bara att öka problemen.

Och hur kan man ens komma på tanken att kvinnan som blir uttittat i ett fönster, pekat på, förhandlat om, köpt och sedan använt för alla möjliga sortens sex upplever frihet, livskvalité, trygghet? Se bara på bilden.

Vill vi verkligen leva i ett sådant samhälle?

Hand i hand

2009-03-03T09:08:00.007+01:00

Imorse fick jag en oroande e-post från vår samarbetspartner i Ukraina där han bekräftade det som även figurerat i svensk och internationell media på sistone. Landet är inte bara påverkat av den ekonomiska krisen, det är på randen till konkurs. Med skulder på upp mot 105 miljarder dollar, en börs som förlorat 85% av sitt värde och en valuta som rasat närmare 50% mot dollarn är Ukraina drabbat hårdare än något annat land i Europa. Samtidigt sker den ekonomiska krisen parallellt med landets politiska kris som nu länge pågått mellan presidenten och premiärministern.

Tyvärr får fler och fler upp ögonen för att den globala ekonomiska krisen även påverkar politiska system. Speciellt instabila sådana löper en stor risk att kollapsa eller återgå till mer centralstyrda odemokratiska styrelseskick. En stark ledning /stat efterfrågas på nytt i kristider enligt experter och många är villiga att tumma på de mer demokratiskt förankrade beslutsprocesserna för att få till stånd snabbare lösningar. Faran är också att man också idealiserar det förflutna, som nu sker i Östeuropa och skyller den ekonomiska oroligheterna och otryggheten på demokrati och marknadsekonomi. En mycket missriktad och allvarlig konsekvens.

På ekonominyheterna får man ofta läsa om hur den ekonomiska krisen drabbar banker, finansbolag och börser men förutom när man talade om hur vanliga amerikaner drabbades av finanskrisen har just konsekvenserna för vanliga medborgare inte lyfts i tillräckligt hög grad. Runtom i Europa och kanske mest i EU:s nya medlemsländer, eller i länder som precis som Ukraina står utanför den Europeiska gemenskapen, har krisen drabbat de vanliga människorna mest. När jag var i Ukraina för någon vecka sedan fick jag veta att man nu inte ens kunde ta ut pengar från de egna bankkonton, att inflationen var enorm och att många var helt utlämnade, utan något som helst skydd från staten. Hur människor väntades betala för mat och hyra kunde mina kontakter inte svara på.

Inom EU har sedan finanskrisens början många åtgärder tagits för att dels skydda konsumenternas sparpengar, rädda banker och nu också på senare tid de stora bilindustrierna. Samtidigt får alla regeringar vara försiktiga i att inte bli för protektionistiska för de egna nationella särintressen utan alltid agera utifrån Unionens grundidé om en gemensam marknad. På det extrainsatta toppmötet i helgen var det just detta som var högst upp på agendan. Och samtidigt som p-ordet nu verkar ha blivit det nya f-ordet (nej inget engelskt svordom avses här) verkar många av EU:s Östländer knappt hålla sina ekonomier vid liv. Lettland och Ungern verkar var de senaste staterna som anslöt sig till den växande kön av länder nära en statskonkurs.

Enkla lösningar finns tyvärr inte i dagsläget men det är viktigt att EU står enat och kanske sträcker ut en hjälpande hand till de mest behövande länderna. Den typen av "hand i hand" skulle i mina ögon kännas mer önskvärd än att en ekonomisk och demokratisk kris skulle gå "hand i hand".

Kulturella likheter

2009-03-01T10:42:00.008+01:00

Alldeles för ofta tycker jag att man fokuserar och pratar om olikheterna mellan olika kulturer. Personligen tycker jag att det är alltid mycket roligare och spännande att se vad som förbinder oss över landsgränserna än det som skiljer oss åt.

Igår var mina kollegor och jag bjudna till E som precis köpt ett jättefint hus i utkanten av Stockholm. E är ursprungligen från Peru och gift med en svensk man. Efter relativt kort tid kom diskussionerna vid det fantastiska middagsbordet att handla om hur lika våra föräldrars eller i mitt fall farföräldrars beteende är. Kvinnors och mäns roller, jämställdhet, barnuppfostran, oskrivna regler i äktenskapet, inställning till alkohol och till och med huskurer vid förkylningar verkade snarare vara de samma i de latinska kulturerna, något som väckte både förvåning och skratt. Detta trots att de geografiska skillnaderna mellan Peru och Rumänien är relativt stora.

Våra svenska kollegor tyckte det var smått bisarrt att höra att farföräldrar kan lägga sig i vad barnbarnen eller svärsonen får att äta, eller att ordet "nej" försvinner ur den rumänska vokabulären när det gäller frågan om man vill ha mer mat (och man är man).

Något som tyvärr också visade sig vara detsamma, var hur lika alla dikatorer betett sig i de länderna vi kommer från eller arbetar i. Då vi alla på något sett hade erfarenheter från sådana regim var det otäckt att bli påmind om att det som hände för åttio år sedan i Spanien, för trettio år i Rumänien och det som pågår nu i Vitryssland och Kuba tyvärr följer samma mönster. Och att människor i dessa länder, som vi kanske har mycket mer gemensamt med än vi kan tro, lever ett liv som präglas av rädsla, osäkerhet, otrygghet och framför allt en omöjlighet kring det som är så självklart för oss har i väst: att kunna vara, säga, läsa, skriva, köpa, resa, engagera sig i och lyssna på vad man vill och vart man vill.

Och att dessa människor behöver vårt aktiva stöd, var nog ingen av oss, trots olika kulturer, som tyckte annorlunda kring.

Människohandel - historien upprepar sig

2009-02-27T22:16:00.006+01:00

Med William Wilberforce insatser för 200 år sedan trodde många att slaveriet i Europa var avskaffat, för alltid. Tyvärr har dock många idag sett slaveriet återuppstå, denna gång mitt ibland oss i den nu "moderna", människorättsvärnande världen.

Över fyra miljoner människor, de flesta kvinnor och barn, uppskattas varje år offer för människohandel i världen. Även om människohandel, eller trafficking som många väljer att (missvisande) kalla det på svenska, kan avse många ändamål såsom tvångsarbete, organdonationer m.m. är det mest lukrativa syftet att exploatera kvinnor och barn i den globala sexindustrin.

När jag började studera problemet närmare under min universitetstid och däribland gjorde en rapport om människohandel från Moldavien blev jag bestört att se vilka hänsynslösa metoder människohandlarna tog till för att få kvinnorna att tro på dem, senare frukta dem och slutligen lyda dem. Närmare åtta år har gått sedan dess men när jag imorse läste en artikel i DN om människohandel från Rumänien, som numera dessutom är ett EU land, var det som att läsa om samma berättelser och händelseförlopp som för åtta år sedan.

Det som dessutom är skrämmande är att många av EU:s nya medlemsländer överväger att legalisera prostitution och väljer att fortsätta blunda för sambandet mellan en öppen prostitutionsmarknad och ökad människohandel. I Sverige har vår rätt unika inställning till sexköp, som skuldbelägger köparen och inte säljaren bland annat bidragit till att Sverige inte anses vara en tillräckligt lukrativ marknad för människohandlare då det är svårt att tjäna riktigt mycket pengar här. I våra grannländer och inte minst i de EU länder där prostitutionen är tillåten är bilden rätt annorlunda.

Vi har ett ansvar att outtröttligt påpeka detta samband både inom EU och utanför, för prostitution skulle aldrig finnas utan kunder, människohandlare skulle aldrig finnas om det inte fanns stora pengar att tjäna och tjejer skulle inte hållas som sexslavar 2009 utan människohandlare. Dessutom skulle nog inte heller Wlliam Wilberforce vända sig i sin grav om vi inte hade haft den rådande situationen.

Communication, communication, communication

2009-02-27T08:14:00.003+01:00

När man letar efter en ny lägenhet får man ofta höra att mycket av dess värde hänger på "location, location, location", d.v.s. var den ligger. De senaste åren har jag blivit mer och mer övertygad om att mycket av värdet i sunda och konstruktiva jobb- och privatrelationer, men också av den politiska framgången hänger på "communication, communication, communication".

Att kunna vara rak, tydlig och öppen såväl i sin kritik som beröm, att i förtid meddela hur och varför man planerar vissa åtgärder, att inte undanhålla viktiga element samt att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt budskap känns ibland lika viktigt som det man har att förmedla. Ett parti eller en kandidat kan inte förvänta sig några röster om man inte har ett tydligt budskap och försöker att nå ut till väljarna. Ett politiskt engagemang kan aldrig byggas upp om gapet mellan politiker och väljare är för stort och ingen vet vad den andra tänker. Ett outtalat missnöje kommer aldrig kunna åtgärdas om den inte kommuniceras i tid och likväl kommer ingen att känna sig uppskattad om en positiv insats inte påtalas.

Gårdagen handlade mycket om kommunikation i form av utvecklingssamtal, EU valplanen, möte om KIC's kommunikationsstrategi (med underbar fika som vår kollega J fixat) och kommunikation på det privata planet vid en middag hemma hos oss med två tjejkompisar. Sist men inte minst handlade det om bloggandets möjligheter att kunna förmedla bilden av en person. Vad tycker ni som läser, börjar ni få ett litet grepp om mig? Och vad kan jag förbättra? Kommentera gärna.

Akut vård eller långsiktigt förebyggande?

2009-02-25T09:12:00.022+01:00

Nej, jag pratar inte om folkhälsa eller sjukvård, även om det naturligtvis finns vissa paralleller man kan dra till det när man talar om vår planets hälsotillstånd. Den är nämligen med medicinska mått mätt väldigt sjuk, och inte minst på grund av sätten som vi valt att utvinna energi på. Frågan är dock om en återvändning till kärnkraften, som många ser som en akutåtgärd, istället för förebyggande satsningar på förnyelsebara energikällor är de rätta lösningarna för en långvarig hälsa för Terra Nostra?

Igår skrev Frankrike och Italien på ett nytt samarbetsavtal där Frankrike skall hjälpa Italien bygga nya kärnreaktorer, trots att Italien, precis som Sverige, i ett referendum för 21 år sedan valt att bygga ner kärnkraftverken. Situationen är naturligtvis mycket komplicerad, Italien importerar en stor del av sin energi från andra länder, och mycket av den energin kommer inte från rena energikällor. Samtidigt har italienare bland de högsta energiräkningarna i Europa.

Debatten om huruvida man på nytt skall öppna för utbyggnad/moderingering/återöppning av (gamla) kärnkraftverk har onekligen tagit fart överallt i Europa. I Bulgarien har man till exempel valt att på nytt öppna en kärnkraftsreaktor som man varit tvungen att stänga på grund av säkerhetsskäl inför EU inträdet och även i Sverige har ingen väl kunnat undgå att Alliansen nu sagt ja till inte avveckla befintliga kärnkraftverk utan istället modernisera dessa.

Själv har jag alltid varit kluven i kärnkraftsfrågan, efter ett studiebesök på Forsmark blev det klart att energin från kärnkraftverk är mycket säkrare och renare än den från kol och gas. Samtidigt finns naturligtvis problem med uranbrytningen, transporterna samt slutförvaringen som ingen kan blunda för. Om därtill fler och fler länder väljer att återgå till kärnkraften blir dessa problem bara större. Dessutom blir incitamenten att satsa pengar på utbyggandet av förbyelsebara energikällor mycket mindre om man enbart väljer att se på kärnkraftens positiva effekter. Egentligen skulle man kunna göra en väldigt simplistisk jämförelse: behandla en förkylning med en sedan länge existerande medicin, eller bygga upp sitt immunförsvar så att man i längden har mycket mindre risk för att drabbas.

När situationen är aktut behövs kanske bägge metoderna, men samtidigt får vi inte glömma att förebyggande alltid vinner i längden.

Back to business

2009-02-24T09:12:00.004+01:00

Imorse fick jag lämna cykeln hemma efter att jag igår kände mig som Bambi på hal is när jag cyklade hem från EU utbildningen. Det gjorde dock inte så mycket att istället promenera till jobbet i det vackra vinterlandskapet. Dessutom är promenader för mig lite som yoga är för andra, jag släpper tankarna fria, går in i mig själv och kan komma på såväl olika problemlösningar för jobbet, början till insändare till tidningar eller uppfinna matrecept.

Denna gång tänkte jag bland annat på den smått bisarra paradoxen mellan att vi här i Sverige har ett av världens bästa representationer av kvinnor i politiken (iaf i riksdagen) men samtidigt ligger långt efter andra länder när det gäller kvinnliga chefer i näringslivet. I exempelvis Ukraina, men också i många andra Östländer är problemet den motsatta. Endast 8% kvinnor finns i det Ukrainska parlamentet men däremot finns det en mycket bättre fördelning av kvinnor på olika beslutsfattande poster inom näringslivet.

Kan det ha varit att vi i Sverige under en längre tid sett det som viktigare att vara jämställda i politiken och i hemmen och hellre låtit näringslivstopparna vara "a man's world" precis som man i andra länder har gjort i politiken? Eller har traditioner, glastak, härskartekniker och en till synes manligt revir gjort att vi varken vågat, velat eller kunnat ta oss in i näringslivets maktkorridorer?

När vi föreläser för andra länder om hur man ska få fler kvinnor på beslutsfattande positioner inom politiken så kanske vi bör tillämpa några av strategierna på oss själva. Eller vem vet...till och med lära oss av dem som lyckats bättre? Samarbete handlar trots allt om att både ge och ta - eller hur?

EU och FS

2009-02-23T20:00:00.007+01:00

Idag vigdes hela dagen åt EU, eller snarare en EU utbildning som ordnats för oss EU kandidater. Det hanns med mycket, både i form av politiska huvudfrågor, hur man jobbar med media, hur man tar fram en kommunikationsstrategi och sedan fick vi en snabb djupdykning i miljöfrågor, ekonomiska frågor och kampen mot den organiserade brottsligheten. Det kändes roligt att dels känna igen mycket och dels att se att man kan lära sig något nytt.

Dessutom är sådana tillfällen utmärkta för att lära känna nya personer som brinner för liknande saker och som man kan samarbeta med i framtiden. Sedan är det otroligt roligt att det nu verkar vara så många som börjat engagera sig i människohandelsfrågan. När jag fick förfrågan om att skriva människohandelsavsnittet på vårt Europapolitiska program trodde jag aldrig att det skulle bli ett av partiets huvudfrågor i kampanjen så det känns minst sagt roligt att nu se min hjärtefråga så högt upp på agendan.

En annan fråga som berör närmast alla är miljön och där hade Nina Ekelund en fantastiskt matnyttig och lärorik snabbföreläsning. Hennes engagemang smittar verkligen och man kan verkligen inte göra annat än att vilja ta över stafettpinnen och jobba outtröttligt för dessa frågor även i Bryssel.

Nu är det FS med kvinnoförbundet över telefon...och hur roligt är inte det - att börja dagen med en hjärtefråga (EU) och avsluta med en annan (jämställdhet)?

Viel zu früh...

2009-02-22T13:13:00.013+01:00

Alldeles för tidigt, närmare bestämt klockan 03.20 svensk tid, ringde väckarklockan på mitt hotellrum i Kiev i morse. Men eftersom planet skulle gå innan sex och taxin väntade utanför var det bara att låtsas som ingenting och kliva upp. Min kropp har efter den senaste tidens resor blivit så förvirrad av alla tidiga morgnar och sena kvällar att den varken vet vad som är upp eller ner. Man undrar verkligen hur våra mest resande politiker gör det? Vara skärpt, pigg, positiv och fräsch trots alldeles för få-timmiga hotellnätter och snabbkaffe på planet. Det kanske är en konst man lär sig på vägen, ungefär som att hålla debatter eller ge intervjuer.

Mellanlandningen i mitt gamla hemstad Munchen blev dock en trevlig överraskning, det bjöds nämligen på gott kaffe och te vid varje gate, något man verkligen uppskattar när man är frusen och trött. Det tillsammans med några dagstidningar och ett litet samtal hemma blev min livhake innan det var dags att stiga ombord planet för sista delen av resan hem till Stockholm.

Innan jag fusksomnade på planet hann jag dock rekapitulera de senaste dagarna i minnet: jobba undan (nästan) allt som samlat sig under Brysselresan på torsdag -check! Varit på Désirées jättetrevliga 50-års fest - check! Ätit middag med goda vänner på indisk restaurang - check! Varit i Kiev, träffat partners, representerat KIC och planerat framtiden - check!, Skrivit motioner till Kvinnoförbundet - check!, och slutligen kommit hem - trött men lycklig - check!

Sista anhalt - Ukraina

2009-02-20T12:05:00.003+01:00

Snart skall jag bege mig till flygplatsen igen för den sista resan på min "tre-länder-på-tio-dagar" maraton runt Europa. Efter två mycket givande resor till Budapest och Bryssel kommer nu sista anhalten att bli Kiev i Ukraina. Syftet är att få till ett bra avslut på ett gemensamt jobbprojekt mellan KIC och Moderaternas Jarl Hjalmarsson Stiftelse. KIC har dock också sedan länge bedrivit ett eget projekt i Ukraina tillsammans med KDU som jag hade nöjet att ta över i våras när jag började på KIC.

Alla projekt som vi jobbar med syftar till att stärka den demokratiska utvecklingen i olika länder i Östeuropa, Latinamerika och Afrika. Själv har jag hand om Östeuropa och jobbar där med systerpartier eller liksinnade organisationer i Ukraina, Moldavien och Vitryssland samt i andra östeuropeiska länder via Robert Schuman Institutet. Det är oerhört spännande och hoppingivande att se våra partners engagemang, outtröttlighet, mod och vilja att förändra sina länder. Och i sin tur är de mer än tacksamma för vårt stöd samt att de kan samarbeta med oss.

Just angående samarbetet med Öst läste jag i SVD häromdagen en intressant debattartikel skriven av Carl Bildt som poängterade just betydelsen av ett utökat samarbete med Öst. På EU nivå skall man nu vid ett extra toppmöte den 1 mars rösta genom formen för ett utökat samarbete med sex av EU:s östliga grannländer (Ukraina, Moldavien, Vitryssland, Georgien, Armenien och Azerbajdjan). Detta ska ske inom ramen för en ny samarbetsstruktur kallat det Östliga Partnerskapet som skall utöka möjligheterna för dessa länder att ha ett ekonomisk och politiskt utbyte och integration med EU. Syftet är framför allt att skapa en stabil samarbetsplattform men också att skapa stabilitet för länderna i området som drabbats hårt av såväl finanskrisen samt förhållandena med Ryssland.

Ett ökat samarbete och integration kan aldrig vara fel, isolering däremot leder till misstänksamheter, missförstånd och ett defensivt beteende. Europeiska Unionen byggdes just på ett ömsesidigt beroende mellan dåtidens viktigaste industrinäringar, kol och stål, som skulle göra det svårt för länderna att starta krig med varandra. Att knyta an starkare band, utbyta erfarenheter och visa på betydelsen av demokrati och marknadsekonomi för välstånd och fred med systerländer i Europa kan vara en bra början - så länge alla länder förstår grundidén om att ensam är man inte stark.

Ich bin ein Brysseliner

2009-02-19T09:03:00.009+01:00

Tillbaka till Sverige för en dag efter en fantastisk Brysselresa med kvinnoförbundet.

Vi var där i tre dagar som en del av vår EU utbildning för att på plats lära oss mer om EU institutionerna och träffa för oss viktiga personer på plats. Tack vare ett fullspäckat schema från morgon till kväll hann vi med besök på EPP, EPP-women, SKL, Europaparlamentet (x2), Kommissionen, European Women's Lobby samt att lyssna till två lobbyister som arbetade med miljö och människohandelsproblemen.

Just på EPP fick vi en bra överblick över vad vårt parti i Europaparlamentet, EPP, har som prioritet på sin agenda och det var roligt att man kunde känns igen så mycket från vårt eget Europapolitiska program. Det handlar om miljö, säkerhet, jämställdhet, ett välmående Europa och ett Europa som stärkt aktör i världen. Helt underbart att känna att vi tillsammans med andra systerpartier i Europa har samma mål - hur stort är inte det?

Det som dock kändes lite trist nu när vi var i Bryssel var att vi fick bekräftat hur illa det är ställt med jämställdheten i Europa och hur lite politisk vilja det finns att förbättra den bland de stora aktörerna. Det finns naturligtvis eldsjälar bland organisationer och politiker men övervägande är intresset för jämställdhet lågt. Se bara på bilden nedan hur många kvinnor som finns i de olika institutionerna (den lilla siffran). Men man ska inte förtrösta, det är bara att karva upp ärmarna och börja jobba.

Sist men inte minst hann vi träffa våra underbara kollegor som jobbar i Europaparlamentet och som borde ha ett stort eloge för det varma mottagandet och tiden de spenderade med oss trots en otroligt hektisk vecka.

Jag vet inte om de andra deltagarna kände likadant men jag tror att den här resan var väldigt viktig och en riktig ögonöppnare. Jag tror att många i Sverige skulle ha stor nytta av att vara på plats och med egna ögon se hur fantastiskt det stora EU maskineriet är och hur unikt det är att vara i en stad där alla kan känna sig välkomna. För mig så var besöket i Bryssel som alltid lite som att komma "hem". Det finns nämligen få städer i Europa där jag kan känna mig så fri att vara som jag är och där jag kan känna så stor samhörighet med den otroliga blandningar av nationaliteter, traditioner, språk och beteenden som i Bryssel. Därför skall jag säga som JFK en gång sa om Berlin.

Ich bin ein Brysseliner!

Budapest och Alla hjärtans dag

2009-02-15T17:11:00.015+01:00

Resa ett - check! Igår kväll kom vi hem från en mycket lyckad resa i Ungerns huvudstad dit kvinnoförbundets politiska sekreterare Ellen och jag blev inbjudna för att tala om jämställdhet. Jag höll i en halvdag som handlade kvinnor i politiken och om betydelsen av jämställdhet för en demokratisk utveckling. Seminarierna gick över förväntan väl och alla deltagare var väldigt aktiva och visade stort engagemang. Samtidigt gick det inte att förbise att förutsättningarna för kvinnor att nå politiska toppositioner var väldigt olika i Sverige och Östeuropa.

För deltagarna, som kom från nio olika östeuropeiska länder, handlade det mycket om att överhuvudtaget få till en kvinnlig representation i de egna parlamenten och för många var kvotering vägen dit. Själv kan jag förstå att man i länder där man inte haft tradition av kvinnliga politiker och där det finns en misstro mot sådana, väljer att börja med kvotering för att överhuvudtaget få några kvinnliga parlamentariker. Dock anser jag att detta bara skall användas som en katalysator och inte systematiskt, då jag inte tror att kvotering kan vara ett bra verktyg för att i längden uppnå respekt för- och ett ökat antal kvinnliga politiker.

Ellen pratade sedan mer om andra metoder för att involvera kvinnor och öka det kvinnliga deltagandet i politiska partier eller fristående organisationer. Där var huvudbudskapet att man bör brinna för sin sak och att man lättare blir engagerad om man har en hjärtefråga. Kände igen det mycket från min egna "politiska bana" som började just med ett brinnande intresse för människohandelsfrågan.

Igår på alla hjärtans dag var vi dock lediga och valde att besöka det berömda Gellerbadet där i i flera timmar bara njöt av lugnet, de varma baden och de vackra mosaikprydda rummen. Efteråt hann vi med en liten promenad i ett väldigt blåsigt Budapest till bland annat den vackra saluhallen innan det var dags att flyga tillbaka till Sverige.

Och där, trots den sena timmen väntade världens bästa make med ett nystädat hem, en bukett tulpaner och en lång och välbehövd kram. Hemma är trots allt bäst.

Snart på resande fot

2009-02-11T08:46:00.009+01:00

Resor inom Europa...Story of my life. Tre länder ska avverkas på tio elva dagar både i jobb och privatsyften. Eller privat och privat, kvinnoförbundet har anordnat en resa till Bryssel för de som är intresserade att lära sig mer om hur EU fungerar.

Själv har jag bott där i tio månader under min studietid och gjort praktik på Europaparlamentet vilket var en av de bästa erfarenheterna jag någonsin haft. Dessutom trivdes jag otroligt bra i Bryssel, vilket säkert hade att göra med att jag kände mig hemma där bland människor från alla Europas hörn. För att inte tala om hur spännande det är att vara mitt i Europapolitikens centrum när det är just det man är intresserad av.

Men innan Bryssel ska jag och kvinnoförbundets politiska sekreterare hinna med tre dagar i vackra Budapest där vi ska föreläsa om jämställdhet och kvinnor i politiken på Robert Schuman Institute. Detta ingår i jobbet (hur bra är inte det?) men det känns onekeligen som ett privilegium. Då det är Alla Hjärtans Dag på lördag och vi bägge är långt borta från våra "hjärtan" skall vi försöka göra det bästa av situationen och unna oss lite sightseeing och fohoppningsvis lite spa. Det är vi värda!

Återkommer med reserapport innan den tredje resan...som går till...

Sevärd film och lugn helg

2009-02-09T10:50:00.010+01:00

Den här helgen var den sista på ett tag som jag fick tillbringa hemma innan resorna tar vid i nästa vecka och avlöser varandra till början på mars. Då vädret inte var den bästa fick jag ställa in mysfaktorn till max så det blev en del mysiga måltider med levande ljus, tidningsläsning och mycket filmtittande.

Bland filmerna vi såg var filmen Katyn om massakern av den polska intelligentian som skedde under andra världskriget. Officerare och generaler tillfångatogs av ryska styrkor (innan Ryssland bytt sida och börjat kämpa mot Nazityskland) och sköts kallblodigt med nackskott innan de dumpades i massgravar i den nu ökända Katynskogarna.

Filmen är inget cinamatografisk mästervärk men det kanske inte är dess viktigaste uppgift. För det viktigaste kan väl bara vara att dels förstärka krigets hemskheter i folks medvetande och visa på att det här faktiskt hände här i Europa, nära oss och bara några generationer tillbaka. Jag tror att min generation, som för det mesta är uppvuxen utan krig, har blivit så vana vid att se andra länders krig på nyheterna att man ofta ser det som ett icke europeisk fenomen, något som sker långt borta i "ociviliserade" samhällen.

EU:s kanske främsta bedrift som idag ofta glöms bort har varit en bestående fred i Europa under mer än ett halvt sekel på en kontinent som tidigare varit lika krigsdrabbad som dagens Mellanöstern. Och om det inte är är ett tillräckligt starkt argument för att vara EU positiv så vet jag inte vad det är - som också min kompis gamle morfar sa....som faktiskt hade varit med om kriget.

Hjärtefrågor och artiklar om dem

2009-02-07T15:15:00.005+01:00

Vid en jättetrevlig middag häromkvällen undrade min goda vän varför jag ännu inte nämnt något på bloggen om mina hjärtefrågor. Hon sa att alla som kände mig visste att jag brann för jämställdhet, kampen mot människohandel, demokrati och EU men hur skulle de som inte kände mig veta om det?

Och visst, hon hade rätt, varför jag nu kommer att lägga upp ett urval av de senaste årens artiklar skrivna av och om mig och som just belyser dessa frågor. Och som en liten introduktion till artiklarna kan jag bara nämna att just människohandelsproblematiken blev ett av mina främsta intresseområden under studietiden och var länge också ett fritidsengagemang under tiden jag jobbade på franska ambassaden. Senare artiklar och även rapporterna som finns på bloggen härstammar från mina senaste två tjänster, den som politisk sekreterare för kvinnoförbundet och som Östeuropahandläggare på KIC (www.kicsweden.org).

Mer om mig
Lite om mig och mitt engagemang för jämställdhet och arbetet mot människohandel

Människohandel
Om min avhandling om sexköpslagens inverkan på människohandel 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

Om Kdk rapporten jag skrev om människohandel 1 2 3

Om modiga kvinnor som jobbar mot människohandel i Moldavien

Om ett miniprojekt som hjälper människohandelsoffer i Moldavien

En bok för dem som vill och vågar läsa mer om människohandel

Om sexköpslagens effekter på människohandel

Mer artiklar jag skrivit om människohandel

Jämställdhet
Om kvinnliga företagare

Miljö
Om hur bristen på jämställdhet påverkar miljön och viceversa

Om små förändringars betydelse i miljöarbetet

Demokrati
Om diktaturen i Vitryssland – två timmar från Sverige

Recension av en antologi om Vitryssland jag varit med och skrivit i

Om den rysk-ukrainska gaskonfikten

Hopp om EU och Belarus

2009-02-01T16:42:00.005+01:00

Tiden går fort när man har roligt brukar man säga. Eller när man känner att man gör något viktigt skulle jag vilja tillägga. I veckan blev det en kombination av bägge delarna då en av våra samarbetspartner från Belarus (Vitryssland) besökte oss.

(Kacja med min kollega Joakim)

Kacja M, har trots sin unga ålder varit politisk aktiv i många år och jobbat för att få andra att förstå hur viktig demokrati och frihet är i ett land som styrs med järnhand av Europas sista diktator. Precis som många andra har hon dock också fått betala ett pris för sitt öppna politiska engagemang. Hon blev tvungen att hoppa av sina studier endast någon månad före examen för att inte skickas till den "tilldelade" posten som journalist i ett av Tjernobyls mest förorenade zoner.

Det kan låta absurt, men hon hade tur och kom lindrigt undan, trots att hon aldrig fick ta ut sin examen. Andra politisk aktiva har inte haft lika stor "tur", kanske för att de varit killar. De senaste åren har unga politisk aktiva män misshandlats av specialpolis, spärrats in på skrattretande grunder (svordomar!) och satts i fängelse. Regimens senaste metoder är dock att tvångsvärva de mest framstående unga politikerna till en en artonmånaders militärtjänst och därmed få bort dem från den politiska arenan.

Kacja kom hit för att berätta just om detta, om hur det är att vara politisk aktiv i en diktatur och hennes hälsning från deras ordförande som trots hälsoproblem nu tvingats till militärtjänst lyder: "Säg till dem i Sverige att de måste uppskatta den frihet de har av att leva i en demokrati". Och när jag tänker efter, gör vi någonsin det? Uppskattar vi att vi kan säga vad vi vill, resa vart vi vill, lyssna på vad vi vill, rösta på vem vi vill - vara de vi vill vara?

För det mesta tror jag att vi tar vår demokrati och vår frihet för givet. Och vi bryr oss allt mindre om att utnyttja våra demokratiska förmåner och till exempel engagera oss politiskt. Eller rösta...i till exempel Europaparlamentsvalet.

Om just detta höll EPPs vice generalsekreterare Vandenputte ett jättebra seminarium i helgen. Och budskapet var klart, valet är viktigt, valet angår oss alla, speciellt då vi kommer från ett litet land som Sverige. För i EU kan även ett litet parti som kristdemokraterna få stöd av så många andra europeiska partier och därmed driva genom en politik som inte bara når 10 miljoner invånare, utan nästan 500 miljoner.

Anledningarna till varför man ska vara engagerad i (EU)politiken är naturligt många fler, men det kanske förtjänar ett eget blogginlägg. Tills dess kan jag dock säga att både Kacjas och Vandenputtes ord fick mig att ha lite mer hopp, dels om ett fritt Belarus och dels om ett större stöd för ett av de största demokrati- och fredsprojekten någonsin - EU.

Europas murar

2009-01-25T17:32:00.005+01:00

På Euronews igår visades ännu ett inslag om Lampedusa, den lilla ön vid Italiens sydkust, dit flyktingar från Nordafrika oftast anländer efter strapatsfyllda dagar eller veckor på sjön. Denna gång handlade reportaget om den nya flyktingmottagningen, där de nyanlända istället för att tas omhand och förberedas på en ny tillvaro i Europa, registreras för att så snabbt som möjligt skickas tillbaka till sina ursprungsländer. FNs flyktingskontor visade oro för hur italienska myndigheter hanterar flyktingfrågan och människorättsorganisationer och EU kritiker fick ännu en gång vatten på sin kvarn i sitt påstående om "Fort Europa".

I Sverige ger flyktingströmmarna ofta mindre upphov till dramatiska rubriker, men samtidigt drunknar inte varje år över 1000 personer utanför Skånes kust. Dock innebär det geografiska avståndet inte att vi kan avskriva problemet som "Italiens problem". Istället bör vi försöka att på EU nivå återigen väcka frågan om att Europa inte får bli en fort dit det är så svårt eller dyrt att komma in, att man måste ta hjälp av hänsynslösa smugglare eller sätta sitt liv på spel.

Och från Europas murar till en kanske mindre, men inte minst lika upprörande mur, nämligen den som rests mot en romsk by i centrala Rumänien, nära bergsstaden Brasov. Där har myndigheterna tyckt att det var en bra idé att "skydda" sig mot de 1100 romerna genom att bygga en hög betongmur runt deras bosättningar. Stölder, vandalisering och småbrott hoppas man nu hålla borta, men det enda man egentligen gjort är att försvåra romernas möjligheter att nå stadens skolor, affärer och vägar. Jag förstår inte hur de ansvariga tänker, hur de resonerar och hur de öppet kan gå ut och berätta om de våldsamma metoderna som i deras ögon känns naturliga att använda då en rom misstänks för ett brott eller bara stör.

Det känns så overkligt och omöjligt att förstå hur människor 2009 fortfarande tror att murar kan bringa fred, gemenskap eller välstånd - har man inte lärt sig något av historien? Behöver man nämna Ghettomurerna? Berlinmuren? Gazamuren?

Kurdgala och tankar om migrationspolitik

2009-01-23T13:47:00.004+01:00

Igår blev jag spontant medbjuden att följa med Désiree (Pethrus Engström) till årets Kurdgala som hölls på Södra Teatern i Stockholm. Och vilken fest det blev! I tre timmar satt vi på första balkong och skrattade till de ibland kolossalt roliga skämten , lyssnade till kurdisk musik och blev vittne till prisutdelningen för Årets kurder, kurdvänner osv.

Men det som gjorde mest intryck på mig när jag satt däruppe omgiven av kända politiker från höger och vänster, var när Årets Kurd, och grundaren till fotbollsklubben Dalkurd med märkbart rörd röst pratade om betydelsen av att få komma hit, bli en del av samhället och bidra med något positivt. Att få fortsätta vara den man är, men också lära sig det nya och kanske lära ut det gamla till människor utan fördomar. Vi har bara att vinna på erfarenhetsutbyten. En kurdisk fest är en fantastisk upplevelse och många kurder kanske också tycker att vårt julfirande är väldigt speciellt.

För det är nog lite så jag alltid sett på migration, för mig har det alltid varit självklart att vi bör öppna upp vara gränser och vara om ännu mer solidariska och hjälpande mot dem som blir förföljda, de som har det svårt eller de som helt enkelt önskar ett bättre liv. Sverige är ett rikt land, även nu i lågkonjunkturen, och kan göra mer, inte minst för att även inom EU underlätta för människor från tredje land att lättare kunna komma hit legalt och arbeta, försörja sig och få ett bättre liv. EU har redan idag erbjudit sina medlemsländer sådana privilegier, men länderna som angränsar avkrävs fortfarande dyra och omständliga förfaranden för att även deras medborgare skall kunna förverkliga drömmarna om ett bättre liv, om än för en begränsad period.

Det vore fantastiskt om Sverige kunde driva på att EU:s asyl- och migrationspolitik präglades av mer generositet och öppenhet och att samtliga medlemsländer tar sitt ansvar när det gäller mottagningen av asylsökanden.