Internationella människoahandelsdagen

Idag är dagen som inte bör finnas, internationella människohandelsdagen. En dag som uppmärksammar ett av de mest avskyvärda brotten i vår nutid, vars utformning och hänsynslöshet egentligen hör hemma i en annan tid. Slaveri upphörde enligt många i slutet på 1800-talet men det vi ser idag gällande handeln med människor kan inte beskrivas på ett annat sätt än just slaveri. Uppåt 2,5 miljoner människor, främst kvinnor och barn faller årligen offer för skrupellösa människohandlare som utnyttjar dem för att berika sig själva. Fortfarande är det inom sexindustrin som de flesta offren hamnar eftersom lönsamheten där är störst.

En kvinna eller barn kan säljas gång på gång, till hundratals köpare, och inbringa höga belopp innan nästa människohandlare tar över. Kvinnorna blir en vara, fråntagna alla rättigheter men med skyldigheten att alltid göra som man blir tillsagd. Det går inte att i ett fåtal ord beskriva de fysiska och psykiska skador som offren bär med sig eller att verkligen förstå hur det känns att ha fråntagits hela ens väsen och lämnats med en, oftast sargad, kropp.


I EU, precis som i Sverige har många försökt att få bukt med problemet, med olika angreppssätt och olika teorier. Inom EU har Cecilia Malmström uppmärksammat behovet av en större koordination, samarbete och samsyn mellan medlemsländerna och vissa framsteg har gjorts. Detta är bra och borde verkligen lyftas. Samtidigt verkar man inom EU fortfarande ha beröringsskräck för att lyfta upp efterfrågans betydelse för att minska omfattningen och lönsamheten av människohandeln. I Sverige har vår lagstiftning men också den allmänna opinion som byggdes upp kring prostitution gjort att vi idag har blivit förskonade från den explosionsartade utvecklingen av människohandel som har drabbat andra länder. Men inte ens vi är immuna och mycket mer behöver göras.

Det är bra att frågan aktualiseras en dag som denna men i mina ögon är faran är att stanna där och imorgon vända blicken åt något annat. Så länge priset för en människa fortfarande kan sättas i pengar är vi dock skyldiga att aldrig nöja oss med bara en dag för att uppmärksamma problemet. Det borde vi göra mycket oftare än så.

Handklappningar för Belarus

Efter drygt tre månader på underbara Sicilien och vårt Dolce Vita är det nu dags att åter igen kavla upp ärmarna och ta itu med verkligheten här hemma i Sverige. Tillbaka på jobbet efter 13 månader kan jag konstatera att mycket har hänt och samtidigt inte.

På vissa plan har den demokratiska utvecklingen stannat av eller till och med förvärrats. Belarus är verkligen ett bra exempel där läget, trots ansträngningar från EU och omvärlden, verkligen gått i fel riktning. Situationen har förvärrats för de oppositionella efter det riggade presidentvalet i december 2010, där massarresteringar och godtyckliga domar haglade över demonstranterna och politiska kandidaterna. Det prekära ekonomiska läget, med hög inflation, stigande priser och tomma butikshyllor har dock medfört att även de som tidigare inte protesterade nu vågar sig ut på gatorna.

Sedan några månader tillbaka har fler och fler människor anslutit sig till missnöjesprotesterna som, för att kunna göra ett så litet grund till arresteringar som möjligt, bestått av tysta handklappningsmanifestationer anordnade via sociala medier.

Söndagens protestmöte, arrangerad på Belarus nationaldag, möttes som vanligt av hårda tillslag från polisen. Gårdagens manifestation, som via sociala medier hade uppmanat människor att ”gå ut, prata och lära känna varandra” var även det för provocerande för den stenhårda diktaturen. Civilklädd polis i oregistrerade bilar slog till med våld och arresterade över 250 människor. I Belarus idag klassas numera även handklappningsaktionerna och tysta möten som olagliga blev bara en mindre notis i många svenska dagstidningar.

För oss som dagligen stödjer de belarusiska medborgarnas kamp för ett fritt och demokratiskt Belarus är detta oacceptabelt. Regimens övergrepp får aldrig bli vardagsmat som man rycker på axlarna åt utan skall uppmärksammas och fördömas. Detta är vi, i solidaritetens och rättvisans namn skyldiga våra europeiska grannar i Belarus.

P.S.
Östgruppen arrangerade en handklappningsaktion till stöd för demokratikämparna i Belarus i Stockholm igår

Det ljuva livet på Sicilien

Nej, det är inte titeln på en dokumentärfilm eller ett nytt matlagningsprogram utan vår nya verklighet. Trots att jag inte direkt kan fatta det ännu, befinner jag och familjen mig på Sicilien för en tid framöver.

För mig har det alltid varit lite av en dröm att en dag bosätta mig i Italien och lära mig italienska, ett språk så vackert, passionerat och musikaliskt som dessutom ligger nära mitt eget hemspråk, rumänska.

Med mitt intresse för allt som har med Europa att göra, hoppas jag dessutom kunna lära mig mer om landet och uppleva så mycket som möjligt av den genuint italienska kulturen, historien, maten, vinet och människorna.

Om ni vill följa med på vår resa kolla gärna in den nya bloggen, som vi mycket passande döpt till Nostra Dolce Vita. Benvenutti!

I väntan på våren

De senaste månaderna har flugit iväg och bloggandet har tyvärr hamnat på efterkälken när resande och en växande bebis har tagit alltmer tid i anspråk. Nu väntar dessutom en ny, spännande äventyr runt hörnet och bloggen kommer att ändra karaktär under några månader.

Europa kommer dock fortfarande vara huvudtemat men nya perspektiv och oftare uppdateringar utlovas. Låter det kryptiskt? Kanske, men den som läser får se..

Och fram tills dess längtar vi till våren, både den utanför fönstret och den som förhoppningsvis kommer att känneteckna en ny begynnelse för de forna totalitära regimer i Nordafrika. Dominobrickorna verkar ha satts i rörelse och min stilla förhoppning är någonstans att den inte stannar i Nordafrika utan sprider sig ännu längre. Belarus, Burma, Kuba, Zimbabwe...kanske en dag till och med Nordkorea?

Våren kommer till slut även när man tror att vintern varar för evigt, oavsett hur hård och kall den varit. Kan man hoppas på detsamma när det gäller övergången till demokrati?

Val

Ibland så önskar jag att det fanns en "app" så att man kunde överföra tankar till skrift och vidare till bloggen. De senaste veckorna har jag sällan haft tid att sitta ner och blogga trots att jag vid flera tillfällen kännt att jag skulle velat skriva. Om bland annat wikileaks, om människohandelsdirektivet som röstades genom i parlamentet, om människohandelsdomen i förra veckan och om den annalkande julen som firas lite olika i olika länder. Får kanske återkomma till det senare.


Det som mest upptagit mina tankar vid sidan av familjen har varit situationen för vänner och kollegor i Belarus. Landet gick till val i söndags och att det skulle vara allt förutom fritt och demokratiskt var det få som tvekade på. Trots allt hade man hoppats, speciellt efter regimens flirtande med EU de senaste åren, att man åtminstone inte skulle gripa till våld. Tyvärr var det precis det som hände och nu översvämmas internet och tidningar av bilder på våldsamheterna som slutade i att kanske upp till 700 demonstranter arresterades och flera slogs blodiga och medvetslösa. Däribland fanns också en av presidentkandidaterna, Vladimir Nekljajev som DN skrev om i helgen.

Att en så hänsynslös diktator fortfarande får härska mitt i Europa är en skam och det är mer än rätt att såväl EU och OSSE fördömt våldsamheterna och underkänt valet. Att Ryssland ställer sig på grannlandets sida är fegt och beklagligt. Därför är det om möjligt ännu viktigare att vi som lever i frihet och som vill se ett fritt och demokratiskt Belarus inte slutar uppmärksamma det som händer i landet. Genom mitt jobb har jag lärt känna några av de modigaste, solidariska och osjälviska demokratikämparna och för deras skull men också för landets hoppas jag att de trots allt kommer att leda landet en dag. Vill ni veta mer i detalj om valet och situationen, gå gärna in på Belarusbloggen. Själv ska jag gå och mysa med nyvakna lilla dottern men åtminstone i tankarna försöka vara nära vännerna i Belarus.

Vad är det som krävs?

I nästan två veckor har nu miljömötet i Cancun samlat politiker, miljoaktivisiter och journalister för att förhoppningsvis komma ut dödläget som rått sedan Köpenhamsmötet förra året. Entusiasmen är långt ifrån densamma som då, cynismen desto större och skeptikerna mot allt som heter miljöhot fler. För någon vecka sedan läste jag en artikel där någon sa att inflation hade gått i klimatkampen och ibland känns det onekligen så.

Idag samlades världens miljöminister på plats i Cancun för att försöka bryta det låsta läget men det verkar som om nästan inga framsteg gjorts i förhandlingarna. Det mesta handlar som vanligt om pengar, vem som är rik nog för att betala och vem som är så fattig att man kan slippa undan. Enligt det gamla Kyotoprotokollet som författades för 13 år sedan, klassas länder som exempelvis Kina och Saudiarabien som fattiga, när de idag är starka ekonomier som i vissa fall till och med lånar ut pengar till stormakter som USA. Därför hörs nu, precis som vid Köpenhamsmötet, krav på att flera av dessa länder skall vara med och betala för den rådande miljöförstoringen. Som svar får man dock att det är de som har orsakat miljöförstoringen som skall stå för notan och inte växande ekonomier som inte bidragit till det rådande miljöläget. Mycket förenklat, men därav låsningarna.


Det som frustrerar mig mest i sammanhanget är att alla är så otroligt nogräknade, revirtänkande och osolidariska, för att inte tala om prestigefyllda. Jag är säker på att nästan alla som sitter där och förhandlar har barn och familjer, men nästan ingen verkar tänka på vilken värld dessa barn och deras barn kommer att växa upp i. Det verkar vara viktigare att inte behöver flytta sina positioner och inte ge en dollar mer till miljöarbetet än det absoluta minimum. För det här med klimatet, äsch...det kan väl de rika länderna lösa...Eller hur tänker man?

Vad är det som krävs? Behöver man uppleva fler naturkatastrofer, tsunamin, jordbävningar, orkaner, bränder, översvämningar osv innan man börjar reagera? Är det verkligen ok att utsätta människor i flera decennier om inte århundraden för detta för att man skall kunna återvända till sin regering och säga " Yes, jag lyckades att slippa betala denna gång också"?


Det är verkligen ett djupt bekymmersamt läge vi befinner oss i och tyvärr verkar inga protester eller all informationstillgång förändra läget heller. Med en liten bebis hemma och djupt med snö utanför fönstret sedan veckor tillbaka känner jag verkligen att beslutsfattarna i Cancun borde tänka mer på sina barn och världen de kommer att ärva.

Mycket på en gång...

De senaste veckorna har än en gång rusat iväg. Begreppet "mammaledig" får mig alltid att le, eftersom man är allt annat än "ledig" med en bebis. Men däremot blir man otroligt bra på att pussla in så att man utnyttjar tiden maximalt och till exempel hinner lusläsa tidningar (även om det ibland tar en hel dag).


Igår kväll hann jag, mellan matningen och nattandet se en del av Uppdrag Gransknings redovisning av det hemska fallet "Rosanna" som såldes som sexslav runtom i Malmö. Socialstyrelsen och polisen larmades men det tog månader innan någon ingrep. Det fruktansvärda lidandet, skammen och förnedringen flickan som då var 14 år utsattes för är ofattbar och trots det blev fallet inte prioriterad av Malmöpolisen. Att man sedan enbart koncentrerade sig på hallickarna och helt bortsåg från att det var över 100 män! som "köpte" flickan är en skam. Har vi verkligen sjunkit så lågt även i Sverige att vi tycker att det är en "manlig" rättighet att köpa en flickas kropp?

Jag har alltid varit stolt över den svenska sexköpslagen, trots dess fel och brister för att den stod för en nytänkande och medmänsklig syn på prostituerade. Den fokuserar på den enorma sexindustrin som tjänar pengar på att utnyttja och reducera kvinnor till handelsvaror, något som inte kan vara försvarbart i ett modernt samhälle. Samtidigt har man tagit fasta på att bovarna inte bara är hallickarna utan även köparna som genererar dessa enorma pengaflöden.

Och apropå pengaflöden. Det var glädjande att höra på rapport om att ECPATS projekt som lett till att svenska banker samarbetar för att förhindra transaktioner för barnporr har kommit igång ordentligt. Bra om flera banken nu kunde ansluta sig.


En annan gläsjande nyhet som dimpade in i min "reader" igårkväll var att Cecilia Malmström via sin blogg berättade att direktivförslaget mot människohandel som hon la fram i våras nu fått politiskt stöd i alla tre EU institutioner. Nu behövs bara en omröstningar i Europaparlamentet och ministerrådet innan direktivet ska implementeras i medlemsländerna. Hoppas den inte urvattnas för mycket på vägen för Cecilias förslag är bra och välbehövt för att harmonisera och ytterligare förstärka förebyggandet och bekämpningen av människohandel.

Och för att det inte har varit nog tal om ämnen ska jag och en viss liten tjej gå på ett intressant riksdagsseminarium i ämnen som Unifem håller i idag med anledning av den internationella dagen mot kvinnovåld. Återkommer med intryck, säkert också mellan någon lekstund och matning.