La belle vie

Helgen i södra Frankrike kändes som en välbehövd minisemester och en påminnelse om hur mycket stunder i goda vänners lag (och i ett fantastiskt landskap) kan göra för ens välbefinnande På mindre än två dagar hann vi med en vinprovning på ett slott, en promenad bland en av de mest välbevarade romerska akvedukterna, flera utsökta måltider, två obligatoriska croissant-frukostar och en historisk promenad. För att inte tala om alla härliga samtal om allt mellan himmel och jord, föräldrarskapet, franska vs svenska vanor och inte minst politik.


I Frankrike är trots allt politik eller snarare sagt ett politisk (men ej nödvändigtvis partipolitiskt) engagemang något som nästan verkar komma med modersmjölken. De flesta fransmän jag någonsin träffat har personliga åsikter om det som händer i landet, ifrågasätter (och demonstrerar för fullt) samt älskar att ha långa debatter om det mesta. Nu verkar de hetaste diskussionerna handla om privilegierna som president Sarkozys son åtnjuter, hanteringen av krisen och EU:s framtid.


Jag slutar dock aldrig förvånas över att man i Frankrike, som i vissa andra länder, har en viss "laissez-faire" (låt-vara) attityd mot politikers mer eller mindre acceptabla beteenden. Det finns inget som säger att politiker kan vara felfria, men det verkar som man i länder där politikerämbetet främst är ett yrke, att man får med sig vissa yrkesfördelar som de flesta andra inte kan tänkas inneha. Berlusconi mm) är ju utan tvekan en typisk måltavla för sådana påståenden, men min fråga är bara varför människor accepterar detta (eller nepotism, korruption med ursäkten att han är politiker? Jag har ett stort respekt för det svenska systemet, där man inte måste ha gått en elitutbildning för att sitta i riksdagen och inte behöver ha miljoner på banken för att få ett uppdrag. Men ute i Europa verkar det både ovanligt och uppseendeväckande. Dags för en "politikerreform"?

Bukarest och Bayern

Tillbaka på svensk mark och en pålitlig Internetuppkoppling. Och om det är någon klyscha som jag i dagarna kunde skriva under på var att det verkligen var underbart att komma hem - både av privata men också rent jobb-mässiga skäl.

Tiden i Bukarest visade sig vara lika spännande och schemat lika fullspäckat som jag hade trott och jag hann bland annat med några intressanta möten och två intervjuer (på rumänska och tyska) på Rumäniens motsvarighet till Sveriges Radio - Internationella avdelning. Anledningen till intervjuerna var att KIC's rapport om Rumänien och det kommunistiska arvet hade väckt ett intresse hos personalen och de ville veta mer om vår verksamhet, min syn på Rumäniens demokratiska utveckling och slutligen också min personliga resa från det kommunistiska Rumänien till Sverige.


Veckan avslutades med en stor EPP-Women konferens som hölls i det mäktiga palatset (numera parlamentets huvudsäte) som Ceausescu hade lät bygga innan han dog. Konferensen berörde ämnet "Kvinnor och den ekonomiska krisen - möjligheter eller tillbakafall" och innehöll några intressanta föreläsningar, bland annat Ana Palacio av som tidigare varit vice-chef för Världsbanken. Hennes åsikter stämde mycket väl överens med våra (svenska) om att det krävs utbildning, mentorskap, stöd från andra kvinnor och förändrade strukturer för att omvandla krisen till något positivt. Men hon talade också om vikten av entreprenörskap och en politisk vilja.


Under dagen var det också val till ett nytt presidium och jag fick förtroendet att som yngsta ledamot någonsin (och första från Sverige) sitta som en av sex vice-ordföranden för den kommande mandatperioden. Spännande, oväntat och väldigt hedrande och jag är framför allt glad att jag tillsammans med Kdk kommer att kunna påverka den största kvinnoorganisationen från de europeiska politiska partierna.


Tillbaka i Sverige för mindre än 24 timmar hann jag med ett vackert bröllop och en ledarskapsutbildning innan det bar av till Bayern för en kurs i hur man ansöker om EU-projekt. Utbildningen var förlagt mitt ibland bergen, i det pittoreska Wildbach Kreuth och organiserades av tyska motsvarigheten till KIC, Hanns Seidel Stiftung. Mycket tät program, trevliga kollegor och något besök i ett "Bräustuberl" gjorde att tiden gick relativt fort. Men jag var trots allt glad att äntligen komma hem....i några dagar, för imorgon bär det av till södra Frankrike.


Soleil, gastronomie francaise et des bons amis - on arrive!

Bokmässan och Bukarest

De senaste och de närmaste veckorna kommer jag leva ur min resväska, men det är givande och roliga jobbresor så jag skall inte klaga. För lite över en vecka sedan höll jag och min duktiga kollega Eli ställningarna i Göteborg på Bok och Biblioteksmässan där vi bland annat lanserade en ny rapport om livet under kommunistdiktaturen i Rumänien. I år är det 20 år sedan det forna Östblocket upplöstes och vi på KIC tyckte att vi borde uppmärksamma händelsen och samtidigt se hur livet för människorna har förändrats sedan dess. Dessutom ville vi göra en personlig berättelse om hur tre generationer hade upplevt tiden före, under och efter kommunistdiktaturen. Lanseringen skedde på bokmässan med bland annat ett välbesökt seminarium på Internationella torget.


De få dagarna på hemmaplan innan min nästa resa gick åt att försöka hinna ikapp den ständigt växande mailkorgen samt några intressanta planeringsmöten inför hösten och våra olika projekt. Det är en del spännande förändringar på gång! Jag kunde inte heller undvika att oroas över den ständigt försämrande utvecklingen för demokrati och MR-förespråkare i Ryssland (mer om det i ett annat inlägg) eller implikationerna för HBT personer i Litauen nu några månader efter att den kontroversiella lagen som fått många att rasa. Tur att det finns glädjeämnen också, som att Moldaviens nya regering nu verkar agera istället för att tala, och faktiskt tog sig till Bryssel istället för till Moskva på sin första officiella resa. Detta för att markera engagemanget för ett framtida EU-medlemskap. Och på tal om EU, jag kunde inte låta bli att hoppa lite högt av glädje av att Irland nu med stor majoritet godkänt Lissabonfördraget. Hoppas Polen och Tjeckien gör som de lovat och skriver under nu också.


Det här inlägget har jag skrivit från min födelsestad Bukarest, där jag befinner mig under en vecka för en salig blandning av jobb och privata angelägenheter samtidigt som tiden aldrig verkar räcka till. Just nu skakas landet av en omfattande strejk bland alla anställda inom offentlig sektor som protesterar mot dåliga villkor, så det är tur att man får sitta på sin kammare och jobba i några timmar. Senare i veckan blir det nog ett besök hos våra tyska kollegor på Konrad Adenauer Stiftung som precis som oss försöker att bygga upp sköra demokratier inifrån. Innan jag åker hem ska jag också representera Kvinnoförbundet på en EPP-Women konferens som i år skall handla om Kvinnor och den ekonomiska krisen. Intressant och alldeles för lite uppmärksammat ämne. Och just det, så ska jag också hinna umgås med min underbara mormor och vänner. Lugn vecka, eller hur?