Årskonferens i Sundsvall

Har i några dagar tänkt att skriva om helgens fantastiska årskonferens men väntat in bilder från Tommy, vår (nästan) egen reporter (på bilden). Av någon anledning hade jag nämligen totalt missat att ta några, kanske då jag hela tiden var upptagen av alla bra tal, seminarier eller möten vi hade.


Årskonferensen blev också en liten kick-off inför valrörelsen och vi började helgen med en gedigen valutbildning där vi bland annat tog upp våra tio-i-topp frågor inför valet. Själv är jag glad att både miljö ur ett jämställdhetsperspektiv, representationsfrågor, livspusslet och integration finns med då jag tror att alla dessa är ytterst viktiga inför valet, speciellt för många kvinnor. Samtidigt ska man inte dra alla män över en kam heller. En manlig politikerkollega kom precis hem från en resa till Budapest, dit KIC skickat honom för att tala om hur man får fler kvinnor att engagera sig i politiken, och han gjorde verkligen succé. Han har länge jobbat med frågan på lokal nivå och hade många bra exempel att dela med sig.


Annars handlade årskonferensen en hel del om temat "Kvinnor i migration och integration" och byggde på vår senaste rapport. Underbara, duktiga Ellen höll ett bra seminarium kring ämnet och de problem som finns. Bland annat så är fortfarande mycket av handläggningen och behandlingen av asylansökningar gjort utifrån tanken att det är en man som söker. Därför måste det till en hel del förändringar för att fler kvinnor skall känna sig trygga att berätta om det de har varit med om och därmed få en korrekt asylprövning. Ett uttalande på temat kan ni läsa här:


Och så måste jag bara nämna att det är jätteroligt att ha fått med nya duktiga personer i styrelsen! Stort grattis till Emma, Monica, Therese och Ofelia!

Earth Hour och djurskydd av hotade arter 2010

För drygt ett år sedan skrev jag om Earth Hour och om att symboler faktiskt hade en betydelse, trots att de naturligtvis inte skulle ersätta vårt dagliga engagemang i frågor som rör miljö eller klimat. Många håller i världen verkar hålla med, men precis som Svd skriver i denna artikel är det lätt att det bara stannar vid endast en symbolisk handling som man skall släcka sitt dåliga samvete med, samtidigt som man efter en timme på nytt tänder alla lampor. Och då blir det naturligtvis fel. Men för oss alla andra, som efter bästa förmåga försöker att aktivt jobba för att minska våra egna fotavtryck och därmed bidra till att minska CO2 utsläppen, eller spara naturresurserna, är det inte bara en tom handling.


Att kommunicera ut ett ställningstagande kan vara nog så viktigt, speciellt om det får andra människor att även för en dag tänka på sitt eget sätt att leva. Vi kan inte alltid göra allt perfekt men att ta små steg i rätt riktning varje dag kan vara nog så betydelsefullt. Under Earth Hour i år var vi på årets Kdk-konferens och firade dagens arbete med en härlig festmiddag. Men trots att vi egentligen var uppfyllda av diskussioner om jämställdhet, integration och valfrågor blev omställningen till stearinljus i lokalen en anledning att byta samtalsämnena mot klimat och miljö. Och plötsligt började alla utbyta erfarenheter om hur man jobbar med dessa ämnen i den egna kommunen eller hur man nu slutat att köpa tomater på vintern. I mina ögon är det just detta som är viktigt med Earth Hour, att man ungefär som vid nyåret hinner tänka genom sina val från föregående år och kanske ta sig an nya miljöföresatser inför den kommande perioden. Och förhoppningsvis stannar de inte vid goda avsikter utan man gör också något konkret åt saken.


Och just detta konkreta var det som också efterfrågades när representanter från 175 länder samlades i Doha för att diskutera handeln med utrotningshotade djur och växter. Men trots att syftet med mötet var att se hur man bäst kan skydda dessa arter, blev utfallet en helt annan. Påtryckningar från bl.a. Kina och andra länder i Asien för att kunna säkra den ökade efterfrågan på exempelvis hajfenor gjorde att sju av åtta hajsorter som står på randen till utrotning inte fick ett skydd. Enligt experter från Oceana har bestånden av vissa sorter minskat med 98% de senaste årtionden och det är mer än upprörande att vissa länder enbart tänker på sina kortsiktiga ekonomiska intressen istället för på djuren. Och detta var inte ens det enda bakslaget för Doha-mötet, även handeln med blåfenad tonfisk vars bestånd minskat med 80% och koraller slapp undan förbud. Och nu när politikerna misslyckats i Doha är det väl upp till oss konsumenter att vägra köpa dessa produkter och därmed försöka påverka markanden. Kanske ett av de nya miljöföresatserna inför detta år?

Resolutioner är bra, men räcker de?

I början på veckan var det den 8 mars och tack vare underbara Bitten (på bilden) och kvinnoförbundet i Sundsvall jag fick möjligheten att prata om människohandel utifrån ett europeiskt och svenskt perspektiv på Sundsvall universitet. Det var glädjande att se att hörsalen var välfylld, trots att seminarier hade avlöst varandra hela morgonen och att detta var dagens sista pass. Framför allt så var det ett bevis på att människor (eller framför allt kvinnor) fortfarande är intresserade av ämnet, detta trots att man enligt Sundsvallspolisen inte har direkta problem med människohandel i länet.


Bara två dagar senare var människohandel huvudämnet för en omfattande resolution som Europaparlamentet röstade genom. Som alltid med sådana resolutioner, speciellt när de skall ena både de ultraliberala som de ultrakonservativa, blir de snarare tandlösa än handlingskraftiga. Istället för att våga ta upp efterfrågans betydelse eller hur legala prostitutionsmarknader höjer människohandlarnas lönsamhet, valde man istället att fokusera på ämnen som rörde omhändertagande av offer och skärpta gränskontroller via Frontex. Sedan kan man ju fråga sig hur de föreslagna riktade informationskampanjer till potentiella kunder och offer om människohandel skall se ut eller vilken verkan de kommer att ha. Det är lite naivt att tro att kunderna plötsligt går ifrån sin prostituerade för att de misstänker att hon är ett människohandelsoffer eller att tjejerna plötsligt vågar berätta.

Men det fanns också många positiva tecken på att Europaparlamentet verkligen vill ta tag i problemet på de många olika plan som krävs. Bland annat så välkomnar jag ett någorlunda luddigt förslag om att man som offer skall kunna få hjälp med juridiska ombud samt möjligheten till åtminstone ett tillfälligt uppehållstillstånd. Problemet är nu bara att alla dessa goda föresatser finns i en resolution, alltså inget som är bindande utan snarare en kraftfull rekommendation.

En liknande resolution skall snart också behandla parlamentets ställningstagande kring problemen i Belarus som jag skrev om för någon vecka sedan. Även där är intentionerna goda men resultatet ofta rätt svagt. EPP har dock tidigare röstat genom en resolution som både vågar stå för MR och demokratifrågor och inte ryggar tillbaka inför att verkligen påpeka de problem som de många frihetskämparna drabbas av.

Det är viktigt att tydligt och öppet kommunicera ett ställningstagande, det jag är mer bekymrad över är att man nöjer sig med detta men aldrig kommer så långt som till att konkretisera och implementera de goda avsikterna.

I Belarus är allt långt ifrån "bella"

Då mitt arbete mestadels kretsar kring demokrati och skyddet för mänskliga rättigheter i Östeuropa är det lätt att stundvis bli insnöad i ämnet och tro att de flesta människor är medvetna om de många övergreppen som sker exempelvis två timmar härifrån, i ett Europeiskt land. Därför har jag kanske inte heller alltid skrivit så mycket om just detta, men ibland, speciellt när de svenska medierna sviker ämnet tycker jag att det är dags att ta upp.

Jag talar framför allt om situationen i Belarus, eller Vitryssland som många i Sverige kallar landet, trots att namnet felaktig översatts att betyda det vita Ryssland. Förra veckan organiserade Forum Syd i Stockholm en vecka som ägnades landet och där intressanta seminarier om olika ämnen avlöste varandra. Det intressanta för mig var framför allt att höra företrädare från civilsamhället i Belarus berätta om hur de såg på det Östliga Partnerskapet, relationen med EU och den politiska oppositionen i Belarus. Sedan var diskussionerna mellan UD-företrädare, den svenska ambassadören i Minsk om tankarna bakom och förhoppningarna kring att involvera en diktatur i ett EU-partnerskap väldigt intressanta.


För problemen som alltid funnits i relationen mellan Belarus och EU (samt Sverige för den delen) har varit att varken piskor eller morötter visat sig fungera för att få landets auktoritära regim att öppna upp för demokratiska reformer. Icke-kommunikation och sanktioner har vid tidigare försök isolerat landet och fått många i oppositionen och civilsamhället att känna sig utlämnade åt sitt öde. Försök att förhandla till sig en förändring genom att bland annat påbörja en dialog och häva vissa av sanktionerna har dock också bara lett till små kosmetiska förändringar. Och nu sätts alltså allas hopp på det Östliga Partnerskapet där Belarus just nu bara samarbetar med EU på opolitiska områden såsom energi, miljö och gränssäkerhet. Kraven från EU är dock tydliga på demokratiområdet och nu ställs frågan hur man skall få grannlandet i Öst att vilja fördjupa samarbetet och därmed börja på allvar med de nödvändiga reformerna som krävs.


Optimisterna säger att det är genom mer och mer dialog med vissa personer inom regimen samt med mycket stöd till civilsamhället och den politiska oppositionen som man kan uppnå detta. Skeptikerna menar istället att Lukasjenka bara kommer att sträcka sig så långt (eller kort) så att han kan dra nytta av det, samtidigt som han använder samarbetet som ett bevis på hans goda ledarskap inom landet.

Och medan spekulationerna pågår kan han i lugn och ro fortsätta att försämra för alla som vill ha en förändring, bland annat genom att försöka begränsa Internet (som jag skrev en artikel om för några veckor sedan), eller genom att arrestera, hota och relegera personer som aktivt kämpar för demokrati.

Ukraina - på väg mot EU eller Ryssland

För några veckor sedan hade jag ambitionen att skriva lite om det Ukrainska valet, eller snarare de många turerna, förhoppningar och anledningarna som ledde till att den förra förloraren Janukovich blev den nya vinnaren. Bloggandet fick dock ge vika för arbete, många intressanta möten och fullbokade kvällar och helger varför jag först idag återvänder till detta ämne. Skrivit har jag dock gjort, och en artikel med min egna analys om valet hittar ni här.


Idag har förvåningen från utlandet och besvikelsen från de orangea revolutionens anhängare dämpats något, trots att man i kulisserna fortfarande pratar om en osäker väg för den sköra demokratin i landet och en framtida EU anslutning. Yanukovich själv ville dock i alla fall till synes lugna både EU-ledare och Ukrainare när hans första resa som president ledde till Bryssel. Under gårdagens besök i Europas huvudstad där han blev mottagen med öppna armar av Kommissionsordförande Manuel Barroso var det dock tydligt att hans ambitioner mot ett framtida EU-medlemskap var ljumna. Huvudpoängen med ett närmare EU samarbete, som han hade utlovat i sitt första tal som president, låg på det ekonomiska stödet, frihandelsavtalet och viseringsfriheten som Ukraina hoppas få från EU. Och med tanke på Ukrainas storlek och strategiska roll i Europas gas och energiförsörjning är det inte konstigt att det finns många EU-ledare som välvilligt nickar på huvudet. Att sälja ut sina krav på demokrati, MR, antikorruption och sund ekonomi låter dock i mina öron inte som den bästa planen för varken EU:s eller Ukrainas medborgare.

Med kärleken som pretext..

Egentligen skulle jag ha tänkt att skriva om det Ukrainska valet som kommer att medföra en markant förändring i landets politik och relationer med EU, men så började SVD att rapportera om det här: alltfler kvinnor luras till Sverige, inte för att jobba, men för att leva tillsammans med svenska män som sedan behandlar de som sin egendom. Människohandel var det fler som rubricerade det växande fenomenet, men även om det finns likheter (falska pretexter, utsatthet, rädsla, misshandel) så tycker jag att det är lite missvisande att använda sig just av det begreppet.

Detta gör det hela dock inte mindre tragisk och viktigt att ta itu med. Medan vi i Sverige under flera år har varit förskonade från samma ökning av människohandelsfall som skett i andra europeiska länder, verkar det nu som om en annan typ av utnyttjande har blivit vardag. Enligt Migrationsverket har framför allt andelen kvinnor från Thailand som söker uppehållstillstånd för att de hade en relation med svenska män ökat markant de senaste två åren. Tillsammans med kvinnor från Ryssland och förre detta Yugoslavien tillhör de nu en av de största kvinnogrupperna som beviljats denna typ av uppehållstillstånd. I Ryssland har det länge varit vanligt med så kallade "postorderfruar", dvs. kvinnor som via kontaktförmedlingar söker män i utlandet. Samtidigt har svenskarnas allt större bekantskap med Thailand gjort att många istället vände blicken mot de tusentals unga kvinnor och flickor som finns i alla barer, nattklubbar och massageinstitut man besöker på sina resor. Och där är det lätt att få kontakt och inge förtroende.


För precis som vid människohandel för sexuella ändamål handlar det från förövarnas sida att först vinna kvinnans förtroende, att få henne att vilja följa med och flytta och sedan först i det nya landet visa sina verkliga avsikter. I fallen med de thailändskor som nu många kvinnojourer har haft kontakt med har det ofta handlat om att de har fått vara städerskor och hemmafruar för både männen och ibland deras familjer. De har inte fått några pengar och har ibland hotats och misshandlats ifall de vågade säga emot. Många är rädda och känner sig väldigt ensamma och utsatta i den nya kulturen där de inte kan språket eller landets regler.


Det är bra att Svd uppmärksammade problemet, och precis som med människohandel är det viktigt att kunskap finns om situationen både bland myndigheter, migrationsverket och jourpersonal. Lagen måste kanske ändras för att den i nuläget står på männens sida. Det bra om möjligheten fanns att informera kvinnorna om respektive man redan haft fyra thailändska flickor hos sig i Sverige de senaste fyra åren samt om deras egna rättigheter när de väl kommer hit. Tyvärr väljer fortfarande för många att leva i det tysta, rädda för att återvända till hemländernas fattigdom. Att detta dessutom kastar en skugga av misstänksamhet mot alla lyckliga par vars relation verkligen bygger på kärlek och respekt gör det hela inte lättare att hantera.

De sista två veckorna...

Tiden verkar flyga förbi så här i början på året. Det är mycket att göra och energin är på topp efter julledigheten. Jag kom på mig själv idag att lite förvånad inse att vi nästan befinner oss i mitten på februari, trots att det knappt kändes att jag hade hunnit landa i att vi numera skrev 2010. Samtidigt blir man vid en snabb tillbakablick snart medveten om hur mycket som faktiskt hänt de senaste två veckorna. Så här kommer min lilla flash-backwards (;-):

Resorna har avlöst varandra och fört med sig många intressanta och spännande möten. Först på EPP-Women möte i Bryssel där vi tittade lite närmare på upplägget för årets tema som är "kvinnor i krig och konfliktsituationer" som verkar mycket lovande. Från Bryssel blev det sedan en härlig tågresa till Haag och ett spännande möte med KIC's holländska motsvarighet Eduardo Frei Foundation. Alltid intressant och roligt att hitta personer utomlands som jobbar mot samma mål och som skulle kunna utgöra bra potentiella framtidspartners.


Och om tre länder på två dagar kändes som lite mastigt fick det efter det bli fyra utbildnings/konferensdagar på rad i vackra Jönköping som precis som resten av Sverige låg under ett tjockt vit snötäcke. Efter mindre strul med SJ kom jag hem för en dag för att ladda batterierna (och packa om väskan) innan nästa resa, denna gång till Budapest.

Där fick jag för tredje året i rad nöjet att träffa och föreläsa för unga politiker från flera östeuropeiska länder om jämställdhet i politiken och dess betydelse för demokrati. De många intressanta samtal kom upp under och efter seminarierna var som alltid resans höjdpunkt, även om jag denna gången hade turen att inte vara där själv utan med en jätteduktig kollega och vän. Och som alltid slutar jag inte fascineras över hur mycket man kan lära sig av möten med människor som lever i en helt annan kontext som en själv och brottas med helt andra vardagsproblem som dock alla grundar sig i samma gamla onda cirkel: korruption, förtroendebrist, makthunger och bristande demokrati.


Som en tragisk anekdot kanske bör nämnas att man som kvinna i vissa av dessa balkanländer redan är utklassad och anses för gammal för arbetsmarknaden vid 35 års ålder.

Vad skulle de bara säga om vår nya EU-minister som fyller 35 i år och dessutom väntar barn? Skulle säkert vara förstasidesstoff! Valet av Brigitta Ohlsson är dock både uppfriskande, rätt och mycket spännande och visar än en gång på att man inte alltid måste passa in i en mall eller följa någon partipiska för att vara framgångsrik i politiken. Att hon sedan dessutom har ett genuint engagemang för demokratifrågor, jämställdhet och fred och är bättre påläst än många andra i sina sakfrågor gör henne till ett ännu bättre väl.

Ett mindre bra val kan man dock tycka att Ukraina har gjort, men mer om det i nästa inlägg...