Europas nya ledare

En suck av lättnad snarare än gladjerop gick nog genom salen där EU:s ledare sent igår kväll kom överens om vilka två personer som kommer att företräda unionen de närmaste åren. EU:s nya "president" eller Europeiska Rådets ordförande blir 62-årige belgiska kristdemokratiska premiärministern Herman van Rompuy, som trots sin relativ okända internationella profil har fått mycket uppskattning på hemmaplan. Bland annat har han under bara ett år som han haft premiärministerposten lyckats skapa stabilitet i det annars så splittrade Belgien och fått beröm för sin lugna men ståndfasta ledarstil. Att han av vissa klassas som en grå mus i de internationella sammanhangen få framtiden bevisa eller motbevisa, men lite kul är det ändå med en politiker som öppet går ut med lite kuriosa om sitt liv och berättar att han gärna ägnar sig åt att skriva haiku dikter.

Vid sin sida som EU:s "utrikesminister" eller den höga representanten för utrikes och säkerhetsfrågor kommer den brittiska socialdemokratiska och nuvarande kommissionären Catherine Ashton stå. Hon anses vara duktig och kompetent, men precis som van Rompuy väldigt okänd utanför Storbritannien och möjligtvis Bryssel.


Men positivt var trots allt att alla 27 länder lyckades enas kring dessa poster som tillsätts nu för första gången, trots att många hellre hade sett mer kända och karismatiska personer av Obamas kaliber. Samtidigt skulle sådana färgstarka personer kunnat ha stjäla rampljuset från de andra europeiska ledarna, vilket inte många var beredda att gå med på. Det som dock många accepterade var att van Rompuy och Ashton representerar de största europeiska politiska grupperingar, vilket många hade krävt på förhand.

Jag hade naturligtvis gärna sett en färgstark kvinna som EU:s ledare, någon med liknande egenskaper som Angela Merkel, men man kan ju alltid hoppas att vid nästa val, om två och ett halvt år, kommer fler sådana kvinnliga kandidater lyftas fram. Och kanske kommer Obama och andra världens ledare då faktisk våga ringa den personen när de vill tala med Europa. Nu är risken stor att man fortfarande hör av sig till Merkel, Sarkozy och Brown.