Också en form av människohandel

De senaste dagarna har DN uppmärksammat problemen som de nya reglerna för arbetskraftsinvandring skapat för människor som utnyttjas av hänsynslösa arbetsgivare. I helgen stod det om Tania som fick jobba för en slavlön i Sverige, trots att det på pappren till Migrationsverket figurerade lön och anställningsvillkor enligt kollektivavtalet.

Tyvärr så är hon eller bärplockarna från Thailand inte de enda som i hopp om att kunna arbeta i Sverige förlitat sig på en arbetsgivare som sedan utnyttjad dem. Jag känner personligen minst en person i den sitsen och detta kan i många fall vara en form av människohandel som inte ofta berörs i medierna. Människohandel, dvs att genom maktmissbruk, tvång eller hot utnyttja en människa för egen vinning kan också ske genom till exempel tvångsarbete och är inte alls mindre allvarligt än t.ex. människohandel för sexuella ändamål.


De nya reglerna för arbetskraftsinvanding var dock tänkta för att tvärtom underlätta för personer från tredje land, de som ofta blir offer för människohandlare och människosmugglare, att på legalt sätt lättare få möjlighet att arbeta i Sverige. Problemet med lagen är dock att arbetstillståndet är kopplad till personen vilket gjort det svårt att överblicka och kontrollera när t.ex. en liten kiosk plötsligt anställer ett tiotal personer under samma tid. Många har dessutom inte vågat vittnat om missförhållanden då arbetsgivaren ofta är deras enda länk och möjlighet att få stanna i Sverige.


Det är bra att problemet uppdagats och att migrationsministern nu lovar att se över regelverket för att hejda utvecklingen. Arbetskraftsinvandring är nödvändig och välkommen men det får inte ske på bekostnad av de nyanställdas rättigheter. Om dessa personer lämnar hemland, familjer och kommer hit och arbetar, betalar skatt och försöker verka i en helt främmande tillvaro så är väl det minsta vi kan göra att se till att de också får de löner och villkor de utlovats, annars är inte vill heller bättre än de människohandlare som försöker sko sig på deras fattigdom och desperation.

Igång igen!

Det är fantastiskt att vara mamma och det känns som tiden flyger förbi snabbare än någonsin. Efter flera månaders skrivpaus kliar det nu verkligen i fingrarna och jag längtar att få skriva och dela med mig av funderingarna som jag har kring det som händer i Europa och här hemma.

Det har onekligen hänt mycket de senaste månaderna, men för att snabbt rekapitulera det som särskilt markerat mig, kan jag nämna några saker: främlingsfientlighetens utbredning i Europa (som jag skrivit om tidigare på bloggen), valet och Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen, en generell apati och delvis kollaps av det internationella klimatengagemanget, den fortsatt usla situationen för asylsökanden i Grekland och Italien (som jag också tidigare uppmärksammat), en ny regering, korruptionens utbredning, ökad våld i Sverige och en ofattbar debatt i Europa om föräldra- & mammaledighet.


På det privata planet har det varit roligare saker som upptagit min tid: ankomsten av vår efterlängtade dotter Isabella Olivia, den nya föräldrarollen, en ny lägenhet och alla bestyr runtomkring, samt ett antal utspel som krönikör och artikelskrivare. Har också hunnit med en resa till vackra Haag för att få genom en resolution om kvinnor i krig och konfliktsituationer som passar bra i år då man "firar" 15 år sedan Beijingmötet och 10 år sedan resolution 1325. Framstegen är små, kanske ytterligare en anledning att på allvar ta tag i problemen.

Bebispaus

Europa, politik, jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter ligger mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat men sedan ett kort tag tillbaka tillhör all min tid och kärlek familjen och speciellt vår underbara nyfödda dotter. Därför kommer jag under en tid att ta en liten paus från bloggen och istället njuta av att vara mamma och lära känna henne och mig själv i den nya rollen. Hoppas ni som läser har förståelse med detta, det är verkligen som de säger, det finns inget större i livet!

Grattis Europa...inte Gratis...

Idag, den 9 maj, borde man fira Europadagen till äran av att Robert Schuman samma dag 1950 la fram ett förslag som skulle ena Europa och bevara freden. Men när finansministrarna idag enades i Bryssel fanns det inte mycket till feststämning. Många var tvärtom djupt oroliga över den ekonomiska krisen som börjat i Grekland men nu verkar kunna sprida sig vidare till andra länder med sköra ekonomier och stora underskott som Spanien och Portugal. Och konsekvenserna av åratal misskötta statsfinanser kan få konsekvenser över hela Europa. I Greklands fall har detta redan blivit synligt i och med att andra EU-länder solidariskt gått ihop för att kunna bistå Grekland med ett omfattande lån, samtidigt som de har sett sina egna börser rasa tillsammans med den gemensamma valutan, Euron. Och nu har även de politiska konsekvenserna börjat följa. I Tyskland, där man idag höll lokalval i landets största delstat Nordrein Westfallen visades missnöjet med Merkel regeringens beslut om ett generöst lån till Grekland genom att oppositionen fick ett rungande seger och Merkel därigenom förlorade majoritetsstödet i det tyska Bundestag.


Personligen har jag följt den grekiska krisen och växlat mellan känslan av igenkänning, rättfärdigande och besvikelse. Igenkänningen kommer från att dels ha upplevt och dels läst om liknande attityder i andra länder. Attityder om att få så mycket egenvinning som möjligt genom att bidra så lite som möjligt, att lura systemet och alla runtomkring och att aldrig tänka på samhällets bästa. Ett minst sagt egoistisk, kortsiktig och omänskligt sätt att tänka. Rättfärdigandet kommer från att Grekland faktiskt till viss del grävt sin egen grav. Genom att i decennier ha en icke-fungerande finanssystem som inte lyckats skapa ett fungerande skyddsnät för de fattigaste, samtidigt som statsanställda fått absurda bonusar för att till exempel komma i tid till jobbet, borde inte förvåningen vara stor. Dessutom kanske man inte heller hinner vara så produktiv i ett land där arbetskulturen säger att man börjar jobba närmare lunch än frukost och där landets största näring huvudsakligen är verksam några månader om året. Att man sedan endast jobbar tills man är någonstans i femtioårsåldern trots det berömda, långlivsperspektivet med sol och medelhavsdiet är en annan paradox. Besvikelsen kommer sedan dels från att ännu en gång ha sett politiker som valt att sopa problemen under mattan i det egna landet, förmodligen med rädsla för att reformer skulle ha missgynnat deras återval. Men inte heller Bryssel är helt oskyldig i frågan. Att godtroget acceptera utan att kontrollera att uppgifter som är av sådan vikt för unionens gemensamma finansmarknad är korrekta, visar på en minst sagt naivt och överraskande attityd från det annars så nogräknade EU.


Att mycket kommer att förändras efter denna kris i Bryssel kan man nog räkna med, men frågan blir bara hur man förändrar miljontals människors mentalitet till att faktiskt vilja jobba, och kanske till och med jobba hårt och länge för att få ett bra samhälle att leva i, istället för att genom fiffel försöka få allt utan minsta ansträngning. Det finns egentligen inget som heter gratis, utan priset kommer alltid att komma, förr eller senare, och kanske när man minst har råd att betala.

Jämställdhet på agendan

Av en tillfällighet blev det rätt mycket fokus på temat jämställdhet de senaste veckorna. På arbetet har vi inom ramen för ett av våra projekt i Östeuropa startat ett mentorskapsprogram för unga kvinnliga politiker från Öst som med hjälp av erfarna svenska och europeiska (eg.EU)politiker kan få råd och stöd att driva jämställdhetsfrågorna i de egna kretsarna. Det känns spännande och otroligt relevant då jämställdhet i många av dessa länder minimeras och bagatelliseras till att enbart handla om sociala gester eller kvotering.


Sedan har jag haft turen att dela i två intressanta seminarier som belyste ämnen som vi jobbar mycket med inom kvinnoförbundet. Det första, som hölls i riksdagens gamla och vackra kammare, handlade om en regel i den svenska migrationslagstiftningen som ofta drabbar kvinnor särskilt hårt. Den så kallade tvåårsregeln gör att de kvinnor som kommer hit för att gifta sig eller leva med en man som är bosatt i Sverige, måste stanna kvar i relationen i minst två år för att inte skickas tillbaka till hemlandet. I många fall har detta medfört att kvinnor fått utstå ett helvete av kränkningar, misshandel, våldtäkter och trakasserier, hotats och hållits inlåsta med hot om skilsmässa och utvisning. Även i de fall där långvarig misshandel har kunnat styrkas, har det i många fall inte setts som ett tillräckligt skäl för att få asyl. Detta är bara några av de negativa aspekterna med tvåårsregeln, som är ett av flera problemområden i den svenska migrationspolitiken som särskilt drabbar kvinnor. I vår nya rapport som man kan hitta här finns dessa dokumenterade samt en hel rad åtgärdsförslag för att förbättra den rådande situationen.


Det andra seminariet hölls med anledning av att det i år är 15 år sedan Pekingplattformen för jämställdhet undertecknades av 189 länder. Uppföljningen av alla mål och åtgärdsförslag visar nu, ett och ett halvt decennium senare, att väldigt lite har förbättrats. Tvärtom nämnde den otroligt kunniga Carolyn Hannan, som fram tills nyligen varit chef för FN:s jämställdhetsenhet, att man idag förmodligen inte skulle kunna ena så många länder att skriva på ett så djärvt dokument. Idag har jämställdhetsfrågorna åter hamnat i periferin, i skuggan av krigen i mellanöstern, terrorismen och den globala finanskrisen. Världens parlament har i genomsnitt bara 18,8 % kvinnor i sina församlingar och detta 64 år efter FN's grundades och femton år efter att man satte målet till att vara 30%. Bara 8 av alla världens länder har kvinnor som statsöverhuvuden, vilket är en markant minskning från 1995 års antal som var 12. Men det är inte bara i representationsfrågor som mycket har försämrats eller bibehållit status quo. Detsamma gäller för områden kring kvinnors hälsa och SRHR frågor, utbildning, arbete och livskvalité. Kvinnors villkor runtom i världen har endast förbättrats i ett fåtal avseenden, som t.ex. möjligheter att gå i skolan eller starta företag i vissa områden. Men detta är långt ifrån tillräckligt och inget kommer att förändras om inte det internationella samfundet börja att prioritera dessa frågor som drabbar hälften av världens befolkning.


Sist men inte minst blev det en hel del jämställdhetsfokus på hemmaplan också, då vi börjat gå några föräldrautbildningar där vi alltid efteråt har kunnat diskutera hur stereotypa vissa av råden är. Det ska bli spännande att se hur och om våra roller kommer att förändras när familjen utökas, hitintills har jag verkligen tyckt att vi har ett otvunget, jämställt förhållande där vi delar upp arbetet utifrån det vi gillar bäst (eller minst sämst), men kan alltid hoppa in för varandra när någon har extra mycket. Så en liten härlig vårblomma till J och till mina föräldrar som har varit ett fantastiskt hjälp alla dessa år och med säkerhet bidragit till min egen syn på jämställdhet och familj.

Efter akademin...systerbesök och artikelpublicering

De som har följt bloggen ett tag har kanske märkt att jag för det mesta hellre pratat om frågor som rör Europa, demokrati, jämställdhet, MR, miljö..ja, sådant jag är engagerad i både inom och utanför jobbet och kanske mindre om mig och min familj. Själv har jag dock märkt att det alltid är mycket roligare när man kan bilda sig en mer nyanserad bild av en person man följer på bloggen när man får veta något om dennes liv utanför politiken, jobbet eller det specifika intresseområdet.


Så denna gång tänkte jag faktiskt lägga upp en bild på min söta, smarta och självständiga syster som var och hälsade på oss i förra veckan. Hon bor i Tyskland i vanliga fall och tyvärr får vi inte tillfälle att ses så ofta, men när vi väl gör det är det underbart. Dessutom är det alltid lika roligt att upptäcka de likheter och egenskaper man delar, trots att 15 år skiljer oss, att vi aldrig bott under samma tak och att vi bara har en gemensam förälder.

Annars har jag precis som många andra bestörtats över flygkatastrofen som drabbat Polen och varit otroligt upprörd över högerextremismens framgång i valet i Ungern (som jag befarade skulle inträffa i ett tidigare inlägg). Sedan har en artikel som jag skrev i början på månaden om EU:s nya tillväxtstrategi 2020 publicerats. Så himla roligt för en Europafrälst statsvetare som jag att få möjlighet att skriva så mycket. Vet inte vad jag skulle göra utan dessa möjligheter...eller,ja, det skulle säkert bli fler låånga blogginlägg, utan särskilt mycket bilder på mig eller min syster.

Är du röd, blå, grön eller en salig blandning av dessa?

Egentligen är det väldigt lite som behövs för att man ska känna sig upplyft och glad. Som när man en grå dag upptäcker att det mitt i det gråbruna gräset finns små gröna snödroppar som trotsar den färglösa omgivningen. Eller när man lär sig något nytt som gör att man plötsligt kan låsa upp och förstå vissa delar av sig själv och tidigare relationer med andra i ett helt nytt ljus.


Det sistnämnda hände igår, under den sista delen av ledarskapsutbildningen som jag deltog i under hösten och våren. Annika Thunström som höll i dagen fick oss att genomgå olika frågeställningar och påståenden för att kunna placera oss i en färgtriangel utifrån vilka värderingar som driver vårt beteende i positiva eller i konfliktsituationer. Egentligen blev det också till viss del en personlighets/ledarskapsanalys som vi alla kunde hålla med stämde in till 100% på hur vi uppfattade oss själva och uppfattades av andra. Även om få av oss tillhörde de tre ytterligheterna i triangeln, dvs en vårdande (blå), styrande(röd) eller analytisk(grön) personlighet, så fann vi att vi även under resten av dagen kunde läsa av vad vissa personer representerade. Så det blev mycket skratt och förståelse över att en "blå" person var den enda som frågade sina gruppkollegor om de hade något att tillägga i slutet av en presentation och att det var en "grön" person som tyckte att själva frågeställningarna i formuläret var rätt kluriga att ge definitiva svar på.

Det mest intressanta för mig var också när man utifrån den egna och andra personlighetstyper skulle förstå och ändra förhållningssätt för att undvika och lösa konflikter. Även om jag personligen inte ännu råkat ut för många sådana kan jag i efterhand förstå hur vissa missförstånd och mindre meningsmotsättningar kunde ha dykt upp. Och för framtiden kommer det definitivt att vara ett viktigt verktyg att ha med i bagaget eftersom hela livet egentligen handlar om att förhålla sig till, samarbeta och kommunicera med andra människor. Och då är det viktigt att man i ett tidigt stadium kan klura ut om dessa är röda, blåa, gröna eller mittemellan.