La belle vie

Helgen i södra Frankrike kändes som en välbehövd minisemester och en påminnelse om hur mycket stunder i goda vänners lag (och i ett fantastiskt landskap) kan göra för ens välbefinnande På mindre än två dagar hann vi med en vinprovning på ett slott, en promenad bland en av de mest välbevarade romerska akvedukterna, flera utsökta måltider, två obligatoriska croissant-frukostar och en historisk promenad. För att inte tala om alla härliga samtal om allt mellan himmel och jord, föräldrarskapet, franska vs svenska vanor och inte minst politik.


I Frankrike är trots allt politik eller snarare sagt ett politisk (men ej nödvändigtvis partipolitiskt) engagemang något som nästan verkar komma med modersmjölken. De flesta fransmän jag någonsin träffat har personliga åsikter om det som händer i landet, ifrågasätter (och demonstrerar för fullt) samt älskar att ha långa debatter om det mesta. Nu verkar de hetaste diskussionerna handla om privilegierna som president Sarkozys son åtnjuter, hanteringen av krisen och EU:s framtid.


Jag slutar dock aldrig förvånas över att man i Frankrike, som i vissa andra länder, har en viss "laissez-faire" (låt-vara) attityd mot politikers mer eller mindre acceptabla beteenden. Det finns inget som säger att politiker kan vara felfria, men det verkar som man i länder där politikerämbetet främst är ett yrke, att man får med sig vissa yrkesfördelar som de flesta andra inte kan tänkas inneha. Berlusconi mm) är ju utan tvekan en typisk måltavla för sådana påståenden, men min fråga är bara varför människor accepterar detta (eller nepotism, korruption med ursäkten att han är politiker? Jag har ett stort respekt för det svenska systemet, där man inte måste ha gått en elitutbildning för att sitta i riksdagen och inte behöver ha miljoner på banken för att få ett uppdrag. Men ute i Europa verkar det både ovanligt och uppseendeväckande. Dags för en "politikerreform"?

Bukarest och Bayern

Tillbaka på svensk mark och en pålitlig Internetuppkoppling. Och om det är någon klyscha som jag i dagarna kunde skriva under på var att det verkligen var underbart att komma hem - både av privata men också rent jobb-mässiga skäl.

Tiden i Bukarest visade sig vara lika spännande och schemat lika fullspäckat som jag hade trott och jag hann bland annat med några intressanta möten och två intervjuer (på rumänska och tyska) på Rumäniens motsvarighet till Sveriges Radio - Internationella avdelning. Anledningen till intervjuerna var att KIC's rapport om Rumänien och det kommunistiska arvet hade väckt ett intresse hos personalen och de ville veta mer om vår verksamhet, min syn på Rumäniens demokratiska utveckling och slutligen också min personliga resa från det kommunistiska Rumänien till Sverige.


Veckan avslutades med en stor EPP-Women konferens som hölls i det mäktiga palatset (numera parlamentets huvudsäte) som Ceausescu hade lät bygga innan han dog. Konferensen berörde ämnet "Kvinnor och den ekonomiska krisen - möjligheter eller tillbakafall" och innehöll några intressanta föreläsningar, bland annat Ana Palacio av som tidigare varit vice-chef för Världsbanken. Hennes åsikter stämde mycket väl överens med våra (svenska) om att det krävs utbildning, mentorskap, stöd från andra kvinnor och förändrade strukturer för att omvandla krisen till något positivt. Men hon talade också om vikten av entreprenörskap och en politisk vilja.


Under dagen var det också val till ett nytt presidium och jag fick förtroendet att som yngsta ledamot någonsin (och första från Sverige) sitta som en av sex vice-ordföranden för den kommande mandatperioden. Spännande, oväntat och väldigt hedrande och jag är framför allt glad att jag tillsammans med Kdk kommer att kunna påverka den största kvinnoorganisationen från de europeiska politiska partierna.


Tillbaka i Sverige för mindre än 24 timmar hann jag med ett vackert bröllop och en ledarskapsutbildning innan det bar av till Bayern för en kurs i hur man ansöker om EU-projekt. Utbildningen var förlagt mitt ibland bergen, i det pittoreska Wildbach Kreuth och organiserades av tyska motsvarigheten till KIC, Hanns Seidel Stiftung. Mycket tät program, trevliga kollegor och något besök i ett "Bräustuberl" gjorde att tiden gick relativt fort. Men jag var trots allt glad att äntligen komma hem....i några dagar, för imorgon bär det av till södra Frankrike.


Soleil, gastronomie francaise et des bons amis - on arrive!

Bokmässan och Bukarest

De senaste och de närmaste veckorna kommer jag leva ur min resväska, men det är givande och roliga jobbresor så jag skall inte klaga. För lite över en vecka sedan höll jag och min duktiga kollega Eli ställningarna i Göteborg på Bok och Biblioteksmässan där vi bland annat lanserade en ny rapport om livet under kommunistdiktaturen i Rumänien. I år är det 20 år sedan det forna Östblocket upplöstes och vi på KIC tyckte att vi borde uppmärksamma händelsen och samtidigt se hur livet för människorna har förändrats sedan dess. Dessutom ville vi göra en personlig berättelse om hur tre generationer hade upplevt tiden före, under och efter kommunistdiktaturen. Lanseringen skedde på bokmässan med bland annat ett välbesökt seminarium på Internationella torget.


De få dagarna på hemmaplan innan min nästa resa gick åt att försöka hinna ikapp den ständigt växande mailkorgen samt några intressanta planeringsmöten inför hösten och våra olika projekt. Det är en del spännande förändringar på gång! Jag kunde inte heller undvika att oroas över den ständigt försämrande utvecklingen för demokrati och MR-förespråkare i Ryssland (mer om det i ett annat inlägg) eller implikationerna för HBT personer i Litauen nu några månader efter att den kontroversiella lagen som fått många att rasa. Tur att det finns glädjeämnen också, som att Moldaviens nya regering nu verkar agera istället för att tala, och faktiskt tog sig till Bryssel istället för till Moskva på sin första officiella resa. Detta för att markera engagemanget för ett framtida EU-medlemskap. Och på tal om EU, jag kunde inte låta bli att hoppa lite högt av glädje av att Irland nu med stor majoritet godkänt Lissabonfördraget. Hoppas Polen och Tjeckien gör som de lovat och skriver under nu också.


Det här inlägget har jag skrivit från min födelsestad Bukarest, där jag befinner mig under en vecka för en salig blandning av jobb och privata angelägenheter samtidigt som tiden aldrig verkar räcka till. Just nu skakas landet av en omfattande strejk bland alla anställda inom offentlig sektor som protesterar mot dåliga villkor, så det är tur att man får sitta på sin kammare och jobba i några timmar. Senare i veckan blir det nog ett besök hos våra tyska kollegor på Konrad Adenauer Stiftung som precis som oss försöker att bygga upp sköra demokratier inifrån. Innan jag åker hem ska jag också representera Kvinnoförbundet på en EPP-Women konferens som i år skall handla om Kvinnor och den ekonomiska krisen. Intressant och alldeles för lite uppmärksammat ämne. Och just det, så ska jag också hinna umgås med min underbara mormor och vänner. Lugn vecka, eller hur?

Om jämställdhet, sex på nätet och Anna Anka

Arbetet för bättre jämställdhet verkar aldrig sina varken i utlandet eller på hemmaplan.I förra inlägget skrev jag om de utmaningar som finns i Östeuropa på jämställdhetsområdet, inte minst när det gäller upplysning och kunskap om problemet. Men det finns verkligen en hel del att göra här hemma också.

Innan jag åkte till Budapest hann jag skriva några debattartiklar gällande ungdomar som säljer sig på nätet, ett fenomen som tydligen ökat enligt Ungdomsstyrelsens undersökning "Se mig - Unga om sex och Internet". Mitt ståndpunkt som jag försökte förmedla var att unga människor inte skulle behöva känna att de måste ta av sig kläderna för att synas. Sex skall vara fritt och gratis, dvs. inget man kan köpa för pengar. Dessutom bör vi jobba för att ingen skall känna att egenvärdet sitter i kroppen eller utseendet.



Medan jag var i Budapest hann en annan utseende- och människosynsdiskussion blossa upp i Sverige. Anna Anka, som senast i förra veckan skapat vågor för att hylla hemmafru(lyx)livet och slå ner på den svenska jämställdhetsdebatten, ville nu ge sig in i den svenska politiken och välkomnades av partisekreteraren Lennart Sjögren. Som han själv erkände gick det något för fort där, eftersom en person som anser att kvinnors roll är att vara snygga, smala och sexiga varelser som får skylla sig själva om deras män är otrogna om de inte tillfredsställer de sexuellt på begäran, nog inte kan skulle sig hemma i ett parti som tror på människors okränkbara värde och jämställdhet.

Kvinnoförbundet välkomnar i alla fall inte sådana personer när det som vi främst jobbar för är att kvinnor skall vara starka och självständiga och inte se sitt värde i utseendet eller i relationen med en man.

För mycket som händer - bloggar igen

Även om det har varit rätt befriande att inte blogga på ett tag har jag märkt att mycket av det som hänt de senaste veckorna har väckt en lust att vilja blogga igen. Dels för att jag tycker att många av de viktiga sakerna som händer diskuteras alldeles för lite, men också för att jag gärna tar del av era synpunkter och åsikter på mina tankar och funderingar.

För att göra en snabb uppdatering på det mest minnesvärda som hänt den senaste veckan vill jag gärna flagga för en mycket intressant och gripande teaterföreställning som kommer att turnera runt om i landet. Pjäsen, som fått titeln Seven porträtterar sju olika kvinnor och deras kamp för jämställdhet. Trots sina olika bakgrund i bland annat Afghanistan, Ryssland eller Pakistan och trots de till synes olika verksamheter förenas deras öden i en lång, påfrestande och farlig kamp för det de tror på - att göra världen till en bättre plats för kvinnor att leva i. Gå och se den om ni har möjlighet, den kommer att turnera i några månader till.


Och apropå kvinnor och jämställdhet. I förra veckan hade jag privilegiet att träffa unga politiska ledare från Östeuropa inom ramen för ett projekt som KIC bedriver tillsammans med Robert Schuman Institutet i Budapest. Själv var jag inbjuden dit för att föreläsa om jämställdhet och dess betydelse för demokrati. Det mest slående var som alltid att se de unga männen och kvinnorna förneka att det fanns problem med jämställdheten i deras länder med kommentarer som att "Vi har inga problem med detta, vår premiärminister är ju kvinna" Eller "I vårt land kan kvinnor göra vad de vill, det är bara att de inte är ambitiösa nog till att vilja ha beslutsfattande poster".

Som ni förstår blev det många intensiva, intressanta men också roliga diskussioner i ämnet. Någonstans måste föreläsningarna också ha väckt något frö av förståelse hos deltagarna då de efter seminariet hade ett mycket större intresse att prata vidare om ämnet och ställa frågor. I mina ögon är just bristen på kunskap om jämställdhet ett stort problem för att ens kunna identifiera bristen på det. Eller som jag nämnde för en kollega " det är som förr i tiden med t.ex. ordet stress - bara för att ordet inte existerade innebar det inte att det inte förekom". Så utbildningar, utbildningar, utbildningar - det är kunskapen som saknas, inte problemet. Mer om jämställdhet i nästa post.

En liten händelse som förändrade mycket

De sista dagarna sedan Sverige tog över ordförandeklubban i EU har varit en nyhetsmässig fröjd för en Europafantast som jag. Hur ofta händer det annars att svenska tidningar skriver så mycket om hur olika länder inom unionen ställer sig till olika frågor eller hur ofta citerar Europeiska medier den svenska synpunkten? För att inte tala om hur underhållande det varit att läsa om "president Reinfeld" och hans egenskaper i olika publikationer och bevittna både hopp, sceptisism och försiktig avvaktsamhet inför den svenska ledningen.


Och visst kan ett ordförandeland betyda mycket för att väcka liv i frågor, sätta ner foten där det behövs och starta igång viktiga internationella samarbeten. Men precis som vid installationen av Obama får man inte heller ha alldeles för stora förväntningar och tro att det svenska ordförandeskapet kommer att lösa alla problem. Ambition och vilja behövs dock. Personligen skulle jag gärna se att man lyckas få ihop ett bra klimatavtal i Köpenhamn, att Stockholmsprogrammet lanseras och landar i en human och rättssäker asyl och flyktingpolitik samt att man faktiskt tar upp människohandelsfrågan. Och det är jag säker inte ensam om även om det finns många topppolitiker och analytiker som inte direkt har stort förtroende för att Sverige kommer att kunna driva genom sin agenda.


Jag väljer att ändå hoppas och kommer då att tänka på en otroligt intressant artikel som jag läste häromdagen om en liten händelse som förändrade mycket. Den har också en Europaanknytning och visar på att även en stor historisk stund som järnridåns och den östeuropeiska kommunismens fall började med en välmenad, uppmuntrande och stödjande blick. Från vem till vem? Det får ni läsa här. Poängen är att även små händelser, små länder och till synes svåra uppgifter inte skall räknas bort bara för att de verkar omöjliga vid en första anblick. Optimistisk tanke? Kanske...men som historien visar kan den lika väl vara realistisk.

Bloggandets vara eller icke vara

Det är frågan...

Efter alla seminarier, resor, debatter, möten, artiklar och bloginlägg inför Europavalet har verkligheten hunnit ikapp mig och jag har ställt mig frågan om ett fortsatt bloggskrivande behövs, önskas eller efterfrågas. Stundvis har det varit skönt med ett uppehåll men samtidigt har jag fortsatt att läsa så mycket om det som händer i Europa att jag ibland har känt ett behov att faktiskt dela med mig, för det finns säkert många fler Europavänner där ute. Därför har jag bestämt mig för att fortsätta ett tag till och jag hoppas att ni som läser kan hitta tankeväckande och intressanta inlägg här i framtiden.


Och innan jag skriver ett alldeles för långt inlägg vill jag också passa på att än en gång tacka alla som stött, peppat, hjälpt och varit vid min sida under vårens sista månader!