Val

Ibland så önskar jag att det fanns en "app" så att man kunde överföra tankar till skrift och vidare till bloggen. De senaste veckorna har jag sällan haft tid att sitta ner och blogga trots att jag vid flera tillfällen kännt att jag skulle velat skriva. Om bland annat wikileaks, om människohandelsdirektivet som röstades genom i parlamentet, om människohandelsdomen i förra veckan och om den annalkande julen som firas lite olika i olika länder. Får kanske återkomma till det senare.


Det som mest upptagit mina tankar vid sidan av familjen har varit situationen för vänner och kollegor i Belarus. Landet gick till val i söndags och att det skulle vara allt förutom fritt och demokratiskt var det få som tvekade på. Trots allt hade man hoppats, speciellt efter regimens flirtande med EU de senaste åren, att man åtminstone inte skulle gripa till våld. Tyvärr var det precis det som hände och nu översvämmas internet och tidningar av bilder på våldsamheterna som slutade i att kanske upp till 700 demonstranter arresterades och flera slogs blodiga och medvetslösa. Däribland fanns också en av presidentkandidaterna, Vladimir Nekljajev som DN skrev om i helgen.

Att en så hänsynslös diktator fortfarande får härska mitt i Europa är en skam och det är mer än rätt att såväl EU och OSSE fördömt våldsamheterna och underkänt valet. Att Ryssland ställer sig på grannlandets sida är fegt och beklagligt. Därför är det om möjligt ännu viktigare att vi som lever i frihet och som vill se ett fritt och demokratiskt Belarus inte slutar uppmärksamma det som händer i landet. Genom mitt jobb har jag lärt känna några av de modigaste, solidariska och osjälviska demokratikämparna och för deras skull men också för landets hoppas jag att de trots allt kommer att leda landet en dag. Vill ni veta mer i detalj om valet och situationen, gå gärna in på Belarusbloggen. Själv ska jag gå och mysa med nyvakna lilla dottern men åtminstone i tankarna försöka vara nära vännerna i Belarus.

Vad är det som krävs?

I nästan två veckor har nu miljömötet i Cancun samlat politiker, miljoaktivisiter och journalister för att förhoppningsvis komma ut dödläget som rått sedan Köpenhamsmötet förra året. Entusiasmen är långt ifrån densamma som då, cynismen desto större och skeptikerna mot allt som heter miljöhot fler. För någon vecka sedan läste jag en artikel där någon sa att inflation hade gått i klimatkampen och ibland känns det onekligen så.

Idag samlades världens miljöminister på plats i Cancun för att försöka bryta det låsta läget men det verkar som om nästan inga framsteg gjorts i förhandlingarna. Det mesta handlar som vanligt om pengar, vem som är rik nog för att betala och vem som är så fattig att man kan slippa undan. Enligt det gamla Kyotoprotokollet som författades för 13 år sedan, klassas länder som exempelvis Kina och Saudiarabien som fattiga, när de idag är starka ekonomier som i vissa fall till och med lånar ut pengar till stormakter som USA. Därför hörs nu, precis som vid Köpenhamsmötet, krav på att flera av dessa länder skall vara med och betala för den rådande miljöförstoringen. Som svar får man dock att det är de som har orsakat miljöförstoringen som skall stå för notan och inte växande ekonomier som inte bidragit till det rådande miljöläget. Mycket förenklat, men därav låsningarna.


Det som frustrerar mig mest i sammanhanget är att alla är så otroligt nogräknade, revirtänkande och osolidariska, för att inte tala om prestigefyllda. Jag är säker på att nästan alla som sitter där och förhandlar har barn och familjer, men nästan ingen verkar tänka på vilken värld dessa barn och deras barn kommer att växa upp i. Det verkar vara viktigare att inte behöver flytta sina positioner och inte ge en dollar mer till miljöarbetet än det absoluta minimum. För det här med klimatet, äsch...det kan väl de rika länderna lösa...Eller hur tänker man?

Vad är det som krävs? Behöver man uppleva fler naturkatastrofer, tsunamin, jordbävningar, orkaner, bränder, översvämningar osv innan man börjar reagera? Är det verkligen ok att utsätta människor i flera decennier om inte århundraden för detta för att man skall kunna återvända till sin regering och säga " Yes, jag lyckades att slippa betala denna gång också"?


Det är verkligen ett djupt bekymmersamt läge vi befinner oss i och tyvärr verkar inga protester eller all informationstillgång förändra läget heller. Med en liten bebis hemma och djupt med snö utanför fönstret sedan veckor tillbaka känner jag verkligen att beslutsfattarna i Cancun borde tänka mer på sina barn och världen de kommer att ärva.

Mycket på en gång...

De senaste veckorna har än en gång rusat iväg. Begreppet "mammaledig" får mig alltid att le, eftersom man är allt annat än "ledig" med en bebis. Men däremot blir man otroligt bra på att pussla in så att man utnyttjar tiden maximalt och till exempel hinner lusläsa tidningar (även om det ibland tar en hel dag).


Igår kväll hann jag, mellan matningen och nattandet se en del av Uppdrag Gransknings redovisning av det hemska fallet "Rosanna" som såldes som sexslav runtom i Malmö. Socialstyrelsen och polisen larmades men det tog månader innan någon ingrep. Det fruktansvärda lidandet, skammen och förnedringen flickan som då var 14 år utsattes för är ofattbar och trots det blev fallet inte prioriterad av Malmöpolisen. Att man sedan enbart koncentrerade sig på hallickarna och helt bortsåg från att det var över 100 män! som "köpte" flickan är en skam. Har vi verkligen sjunkit så lågt även i Sverige att vi tycker att det är en "manlig" rättighet att köpa en flickas kropp?

Jag har alltid varit stolt över den svenska sexköpslagen, trots dess fel och brister för att den stod för en nytänkande och medmänsklig syn på prostituerade. Den fokuserar på den enorma sexindustrin som tjänar pengar på att utnyttja och reducera kvinnor till handelsvaror, något som inte kan vara försvarbart i ett modernt samhälle. Samtidigt har man tagit fasta på att bovarna inte bara är hallickarna utan även köparna som genererar dessa enorma pengaflöden.

Och apropå pengaflöden. Det var glädjande att höra på rapport om att ECPATS projekt som lett till att svenska banker samarbetar för att förhindra transaktioner för barnporr har kommit igång ordentligt. Bra om flera banken nu kunde ansluta sig.


En annan gläsjande nyhet som dimpade in i min "reader" igårkväll var att Cecilia Malmström via sin blogg berättade att direktivförslaget mot människohandel som hon la fram i våras nu fått politiskt stöd i alla tre EU institutioner. Nu behövs bara en omröstningar i Europaparlamentet och ministerrådet innan direktivet ska implementeras i medlemsländerna. Hoppas den inte urvattnas för mycket på vägen för Cecilias förslag är bra och välbehövt för att harmonisera och ytterligare förstärka förebyggandet och bekämpningen av människohandel.

Och för att det inte har varit nog tal om ämnen ska jag och en viss liten tjej gå på ett intressant riksdagsseminarium i ämnen som Unifem håller i idag med anledning av den internationella dagen mot kvinnovåld. Återkommer med intryck, säkert också mellan någon lekstund och matning.

Också en form av människohandel

De senaste dagarna har DN uppmärksammat problemen som de nya reglerna för arbetskraftsinvandring skapat för människor som utnyttjas av hänsynslösa arbetsgivare. I helgen stod det om Tania som fick jobba för en slavlön i Sverige, trots att det på pappren till Migrationsverket figurerade lön och anställningsvillkor enligt kollektivavtalet.

Tyvärr så är hon eller bärplockarna från Thailand inte de enda som i hopp om att kunna arbeta i Sverige förlitat sig på en arbetsgivare som sedan utnyttjad dem. Jag känner personligen minst en person i den sitsen och detta kan i många fall vara en form av människohandel som inte ofta berörs i medierna. Människohandel, dvs att genom maktmissbruk, tvång eller hot utnyttja en människa för egen vinning kan också ske genom till exempel tvångsarbete och är inte alls mindre allvarligt än t.ex. människohandel för sexuella ändamål.


De nya reglerna för arbetskraftsinvanding var dock tänkta för att tvärtom underlätta för personer från tredje land, de som ofta blir offer för människohandlare och människosmugglare, att på legalt sätt lättare få möjlighet att arbeta i Sverige. Problemet med lagen är dock att arbetstillståndet är kopplad till personen vilket gjort det svårt att överblicka och kontrollera när t.ex. en liten kiosk plötsligt anställer ett tiotal personer under samma tid. Många har dessutom inte vågat vittnat om missförhållanden då arbetsgivaren ofta är deras enda länk och möjlighet att få stanna i Sverige.


Det är bra att problemet uppdagats och att migrationsministern nu lovar att se över regelverket för att hejda utvecklingen. Arbetskraftsinvandring är nödvändig och välkommen men det får inte ske på bekostnad av de nyanställdas rättigheter. Om dessa personer lämnar hemland, familjer och kommer hit och arbetar, betalar skatt och försöker verka i en helt främmande tillvaro så är väl det minsta vi kan göra att se till att de också får de löner och villkor de utlovats, annars är inte vill heller bättre än de människohandlare som försöker sko sig på deras fattigdom och desperation.

Igång igen!

Det är fantastiskt att vara mamma och det känns som tiden flyger förbi snabbare än någonsin. Efter flera månaders skrivpaus kliar det nu verkligen i fingrarna och jag längtar att få skriva och dela med mig av funderingarna som jag har kring det som händer i Europa och här hemma.

Det har onekligen hänt mycket de senaste månaderna, men för att snabbt rekapitulera det som särskilt markerat mig, kan jag nämna några saker: främlingsfientlighetens utbredning i Europa (som jag skrivit om tidigare på bloggen), valet och Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen, en generell apati och delvis kollaps av det internationella klimatengagemanget, den fortsatt usla situationen för asylsökanden i Grekland och Italien (som jag också tidigare uppmärksammat), en ny regering, korruptionens utbredning, ökad våld i Sverige och en ofattbar debatt i Europa om föräldra- & mammaledighet.


På det privata planet har det varit roligare saker som upptagit min tid: ankomsten av vår efterlängtade dotter Isabella Olivia, den nya föräldrarollen, en ny lägenhet och alla bestyr runtomkring, samt ett antal utspel som krönikör och artikelskrivare. Har också hunnit med en resa till vackra Haag för att få genom en resolution om kvinnor i krig och konfliktsituationer som passar bra i år då man "firar" 15 år sedan Beijingmötet och 10 år sedan resolution 1325. Framstegen är små, kanske ytterligare en anledning att på allvar ta tag i problemen.

Bebispaus

Europa, politik, jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter ligger mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat men sedan ett kort tag tillbaka tillhör all min tid och kärlek familjen och speciellt vår underbara nyfödda dotter. Därför kommer jag under en tid att ta en liten paus från bloggen och istället njuta av att vara mamma och lära känna henne och mig själv i den nya rollen. Hoppas ni som läser har förståelse med detta, det är verkligen som de säger, det finns inget större i livet!

Grattis Europa...inte Gratis...

Idag, den 9 maj, borde man fira Europadagen till äran av att Robert Schuman samma dag 1950 la fram ett förslag som skulle ena Europa och bevara freden. Men när finansministrarna idag enades i Bryssel fanns det inte mycket till feststämning. Många var tvärtom djupt oroliga över den ekonomiska krisen som börjat i Grekland men nu verkar kunna sprida sig vidare till andra länder med sköra ekonomier och stora underskott som Spanien och Portugal. Och konsekvenserna av åratal misskötta statsfinanser kan få konsekvenser över hela Europa. I Greklands fall har detta redan blivit synligt i och med att andra EU-länder solidariskt gått ihop för att kunna bistå Grekland med ett omfattande lån, samtidigt som de har sett sina egna börser rasa tillsammans med den gemensamma valutan, Euron. Och nu har även de politiska konsekvenserna börjat följa. I Tyskland, där man idag höll lokalval i landets största delstat Nordrein Westfallen visades missnöjet med Merkel regeringens beslut om ett generöst lån till Grekland genom att oppositionen fick ett rungande seger och Merkel därigenom förlorade majoritetsstödet i det tyska Bundestag.


Personligen har jag följt den grekiska krisen och växlat mellan känslan av igenkänning, rättfärdigande och besvikelse. Igenkänningen kommer från att dels ha upplevt och dels läst om liknande attityder i andra länder. Attityder om att få så mycket egenvinning som möjligt genom att bidra så lite som möjligt, att lura systemet och alla runtomkring och att aldrig tänka på samhällets bästa. Ett minst sagt egoistisk, kortsiktig och omänskligt sätt att tänka. Rättfärdigandet kommer från att Grekland faktiskt till viss del grävt sin egen grav. Genom att i decennier ha en icke-fungerande finanssystem som inte lyckats skapa ett fungerande skyddsnät för de fattigaste, samtidigt som statsanställda fått absurda bonusar för att till exempel komma i tid till jobbet, borde inte förvåningen vara stor. Dessutom kanske man inte heller hinner vara så produktiv i ett land där arbetskulturen säger att man börjar jobba närmare lunch än frukost och där landets största näring huvudsakligen är verksam några månader om året. Att man sedan endast jobbar tills man är någonstans i femtioårsåldern trots det berömda, långlivsperspektivet med sol och medelhavsdiet är en annan paradox. Besvikelsen kommer sedan dels från att ännu en gång ha sett politiker som valt att sopa problemen under mattan i det egna landet, förmodligen med rädsla för att reformer skulle ha missgynnat deras återval. Men inte heller Bryssel är helt oskyldig i frågan. Att godtroget acceptera utan att kontrollera att uppgifter som är av sådan vikt för unionens gemensamma finansmarknad är korrekta, visar på en minst sagt naivt och överraskande attityd från det annars så nogräknade EU.


Att mycket kommer att förändras efter denna kris i Bryssel kan man nog räkna med, men frågan blir bara hur man förändrar miljontals människors mentalitet till att faktiskt vilja jobba, och kanske till och med jobba hårt och länge för att få ett bra samhälle att leva i, istället för att genom fiffel försöka få allt utan minsta ansträngning. Det finns egentligen inget som heter gratis, utan priset kommer alltid att komma, förr eller senare, och kanske när man minst har råd att betala.