Stockholm & Lissabon

Två vackra städer, utan tvekan, men det var inte dit jag flydde i några dagar efter valet och det är inte heller därför jag nämner dessa nu i bloggen. Anledningen är istället att bägge dessa städer har lånat sina namn till dels ett program och det nu rätt omtalade fördraget som är väldigt viktiga för bekämpningen av människohandel på Europanivå.

Lissabonfördraget skulle, precis som många efterfrågat, stärka Unionens befogenheter att bekämpa den organiserade brottsligheten genom att bland annat stärka det polisiära och straffrättsliga samarbetet och förenkla beslutsproceduren.


Stockholmsprogrammet, som jag skrev om på bloggen för några månader sedan, skall ange riktningen för det rättsliga och inrikes samarbetet för Unionen fram till 2014. Förutom att ta fram en gemensam asyl och flyktingspolitik som skall vara rättssäker, tillgänglig och förhoppningsvis mer mänsklig, kommer mycket av arbetet fokusera på gränsöverskridande brottsbekämpning. Dessa huvudsakliga prioriteringar presenterade Kommissionen i dagarna. Där poängterades bland annat behovet av ett utökat polissamarbete och informationsutbyte mellan polis och brottsbekämpande instanser, samt ett stärkt stöd för den europeiska gränskontrollmyndigheten Frontex. Den sistnämnda skall få utökade medel för att bättre bevaka unionens yttre gränser och därmed förhindra att människohandel och människosmuggling förekommer.


Även om jag huvudsakligen är positiv till Kommissionens förslag och Stockholmsprogrammet är jag också lite bekymrad att detta också skulle kunna leda till att människor som vill ta sig till Europa/EU nu kommer att få det ännu svårare. Även om jag vet att tanken är god och att man på EU nivå är mån om att minska den organiserade brottsligheten och människohandeln, är jag övertygad att stängda gränser, protektionism och restriktiva invandringsmöjligheter enbart kommer att gynna de som på illegalt sätt tar in människor i Europa. Det finns otaliga exempel på kvinnor från exempelvis Östeuropa som blivit nekade inresevisum till EU men anledning att de skulle kunna utnyttjas i EU, men som sedan förlitat sig på illegala människosmugglare/handlare och slutligen verkligen råkat illa ut.

Jag vill se ett öppet, humant och säkert Europa, som istället för att bygga murar för att förhindra brottslighet och människohandel satsar på samarbete, informationsutbyte och kanske tom vågar lära sig av andra länders "best practice" metoder. Den svenska modellen på området med en sexköpslag som angriper problemets rot, dvs efterfrågan, är till exempel ett sådant "best practice" och jag hoppas verkligen att de nyvalda Europaparlamentarikerna kommer att våga och vilja jobba med frågan i Bryssel och Strasbourg. Och jag kommer att göra detsamma, även nu efter valet, både i Sverige, Moldavien eller vart det nu kan bli.

Valet är ditt!

Nu drar det verkligen ihop sig till valets sista dag. Själv har jag de senaste dagarna hunnit med intressanta debatter mot bland annat Gudrun Schyman där jag verkligen kände att jag hade mycket att komma med tack vare arbetet som bland annat kvinnoförbundet gjort för jämställdhet. Igår bar det av till vackra Bollnäs där jag fick ett väldigt trevligt bemötande och där seminariet som jag höll om människohandel samlade drygt tjugo intresserade. Lite kampanjande på gator och torg har det också hunnits med och jag kan bara hålla med underbara Marianne Nyberg som sa att det borde jämt vara valtider så att man hade en anledning att prata politik med människor på stan.


Det här kommer förmodligen att bli det sista blogginlägget innan valet och jag vill därför passa på att tacka alla fantastiska människor jag mött under denna valrörelse men också mina närmaste vänner och familj som stöttat, peppat, hjälpt till och gett mig den kraften som behövdes för att fortsätta.


Blogga kommer jag att fortsätta även efter valet och precis som fram tills nu kommer mitt fokus att vara på det som händer i Europa, i EU och kanske mer speciellt rörande mina hjärtefrågor demokrati, mänskliga rättigheter, integration, miljö och inte minst människohandel. Nu kommer dock några dagars upphåll så väl mött om ett litet tag och glöm inte att rösta!

Italien får inte dominera flyktingpolitiken

Något förundrad läste jag idag en artikel om att Italien är ett av de få länderna som gjort asyl och flyktingpolitiken till en het fråga i den pågående EU valrörelsen. Tyvärr är Italiens inställning väldigt långt ifrån den svenska, eftersom den nuvarande regeringen med Berlusconi i spetsen förespråkar en väldigt restriktivt asyl och flyktingpolitik, som i många avseenden går emot de internationella konventionerna på området.


I dagsläget utgör Italien tillsammans med Malta och Grekland till de länder som på grund av de stora flyktingströmningar som anländer till deras kuster valt att göra sig så oattraktiva som möjligt för personer utanför Unionen. Det kan handla om allt ifrån fruktansvärda förhållanden i de överfulla flyktingförläggningar, till öppen rassism och diskriminering av människor som söker sig till Europa för att undkomma krig, våld, svält eller en utsiktslös framtid. Därför är det verkligen högsta tid att vi nu inom Unionen får en gemensam asyl och flyktingpolitik som garanterar att länder inte kan fortsätta behandla människor på det inhumana sättet som sker idag. Alla länder inom Unionen måste ges miniminivåer att rikta sig till så att ribban höjs underifrån, och att länder som till exempel Sverige som vill ha en mer öppen och generös flyktingpolitik kan fortsätta med det.

I de senaste dagarnas debatt om denna gemensamma EU-politik har det ofta kommit upp farhågor om att Sverige skulle kunna tvingas att ge med sig och införa en mer restriktiv politik rörande asyl och flyktingvillkoren. Detta får inte ske och Sverige måste in i det sista poängtera vårt ansvar gentemot människor i nöd och att deras mottagande på ett människovärdigt sätt. Precis som när det gäller miljön får vi inte använda den globala finanskrisen som en ursäkt för att nedprioritera dessa frågor, då detta skulle ge de högerextrema krafterna möjlighet att utnyttja situationen till sin fördel. Redan nu börjar allt mer protektionistiska och nationalistiska strömningar vinna terräng och om vi sitter tysta kommer alla de hundratusentals människornas utanför Europas gränser inte ha någon som för deras talan.


Stängda dörrar är inte bara ett felaktig och beklagansvärt utveckling för EU utan också en farlig sådan. Med stängda dörrar kommer det finnas andra krafter som ser till att människor kommer in illegalt, vilket kommer att utöka människosmugglingen, människohandeln, den organiserade brottsligheten och försämra de hjälpbehövandes situationer ännu mer. Därför är jag väldigt glad över att EU äntligen tog ett beslut om ett europeiskt "blue card" som skall underlätta för arbetskraftsinvandring trots protester från vissa av medlemsländerna. Detta är ett bra första steg men som enligt min mening borde utökas till att även omfatta okvalificerad arbetskraft, alltså den arbetskraften som EU egentligen mest behöver och där de flesta illegala arbetare idag jobbar inom. Hur vi än gör så måste dessa frågor upp på agendan, även efter EU valet så att vi inte låter Italien, Malta eller Grekland dominera den europeiska flyktingpolitiken.

Östermalm, Bredäng, Visby, Bromma

En av de bästa delarna med att vara kandidat måste vara att man får besöka ställen man kanske inte annars skulle ha besökt och möta människor man kanske inte annars skulle ha mött. I söndags efter hemkomsten från Skåne tog jag i några timmar ledigt från datorn och begav mig tillsammans med en god vän tag i soliga Östermalm för att sätta upp några av mina valaffischer. Det kändes nämligen verkligen som om vi var något underrepresenterade.


På eftermiddag bar det av till det sommarfina Bredäng där den rumänska kulturföreningen bjudit in mig för en liten pratstund om EU valet, mina hjärtefrågor och politik i största allmänhet. Det var minst sagt roligt att hålla anförandet på rumänska, som jag annars mest använder när jag pratar med min familj. Besöket, som skulle ha varat i någon timme, blev över två timmar lång och många var glada för att äntligen höra om en egen lands-kvinna som fanns i den svenska politiken. Deras historier berörde, och precis som med ungdomarna i Malmö fanns även här ett stort engagemang för det som händer och samtidigt en upplevd maktlöshet över att inte ha något inflytande och alltid förbli invandrare.

Precis som jag skrivit om tidigare på bloggen så tror jag att denna känsla av "vi" och "dem" är första steget i utanförskapet och segregeringen. Om dessa är upplevelserna för EU-medborgare i dagens Sverige, hur känner sig de tusentals personer som varje år anländer till Italiens sydkust och blir behandlade som något inte värt att bry sig om? Att på europeisk nivå få till stånd en human och generös asyl och flyktingpolitik borde vara av högsta prioritet för det kommande parlamentet och mina förhoppningar är att Europas befolkning inte kommer att välja in alldeles för många asylmotståndare och högerextremismer som skulle försämra en sådan politik.


Konkreta åtgärder för att komma åt högerextremismens framväxt var en av de frågorna som de smarta och vetgiriga eleverna på Visby's största gymnasieskola efterfrågade. Besöket i de två avgångsklasserna var både roligt och givande och det kändes kul att höra att de exempelvis också tyckte att den svenska sexköpslagen är bra och att det är människovärdet som kränks om man ger en människa ett pris för dennes kropp. Förvånansvärt lite intresse fanns det dock för miljöfrågor, något som kanske från politikerhåll hade trott var den viktigaste frågan vid sidan av kanske integritet och fildelningsfrågor. Kul dock att tidningarna inte tröttnat på miljöämnet dock och att den största miljötidningen faktiskt publicerat en artikel om sambandet mellan miljö och jämställdhet som vi inom kvinnoförbundet drivit väldigt länge.


Och apropå kvinnoförbundet så fick jag ikväll medverka på ett torgmöte tillsammans med vår nyligen avgångna ordförande Désirée Pethrus Engström. Trots regnet och kylan försökte vi att med lite omväxlande frågor och svar ge vår bild av den Europapolitik som vi skulle vilja bedriva samt förhoppningsvis avliva några av de myterna som finns kring den svenska modellen, arbetsrätten, sexköpslagen, Lavaldomens betydelse och Lissabonfördraget.
Att vi sedan hade med oss tappra medarbetare som hjälpte att dela ut material och fixa det praktiska fick mig i alla fall att verkligen känna mig hedrad och stolt över den rollen som jag tilldelats de senaste månaderna.

Integration och intressanta samtal i Skåne

Igår hade jag förmånen att tillbringa dagen i södra Sverige, mer bestämt i Lund, Lomma och Malmö. Jag hade bjudits in av två underbart starka kvinnor som tyckte att min mångkulturella, europeiska bakgrund skulle vara passande i den pågående integrationsveckan. Efter ett torgmöte i centrala Lund där jag hann tala politik och betydelsen av att rösta (på rätt parti) i EU-valet blev det ett kort besök på LIFS (Lunds Integrations Främjande Samarbetsorganisation) radio där jag bland annat fick svara på frågor kring den bristande mångfalden i svensk politik, EU och människohandel. Intervjun i sin helhet kan ni lyssna på här.



Betydelsen av att få fler med utländsk bakgrund i politiken blev ännu tydligare när jag tack vare vår outtröttliga internationella sekreterare Sofia och vår engagerade ombudsman Daniel fick besöka Lugna Gatan i Malmö. Trots en del problem att hitta dit och tack vare en vänlig poliseskort till platsen var det utan tvekan en av de mest intressanta, inspirerande och engagerande möten jag haft under denna valkampanj. Projektet som är en del av Fryshusets projekt med samma tema syftar dels till att se till att genom partrullerande ungdomsgrupper undvika bråk och våld på gatorna, men är också imponerande förebilder för andra ungdomar som växer upp.

Organisationen har också ett nära samarbete med en eldsjäl som i brist på föreningslokaler öppnat ett fräscht och mycket välbesökt gym där ungdomar kan tillbringa en del av sin fritid på. I samtalen med de drygt tio unga killarna som var närvarande kom det fram en hel del frustration över politiker som inte ser till att det finns fritidsgårdar eller lokaler för ungdomar att mötas och att man stänger ner en fullt fungerande skola och låter den stå outnyttjad. Engagemanget, intresset och viljan att förändra som dessa ungdomar bär med sig är smittsamt, och under det drygt timlånga samtalet återkom jag gång på gång till betydelsen att de själva måste engagera sig politiskt, om de inte är nöjda med de som sitter och bestämmer idag.

Skepticismen är tydlig, politikermisstron lika så, men jag hoppas verkligen att jag, som själv är invandrare och kommer från ett land där politiker för det mesta är korrupta makthungriga karriärister, har kunnat förmedla känslan av att det i Sverige är annorlunda. Och att om man vill förändra så är det bäst att börja med att engagera sig och sluta låta andra bestämma åt en.

(Val)temperaturen höjs

I takt med att solen även hittat till våra breddgrader och värmt upp den allmänna atmosfären, verkar också valtemperaturen ha stigit något. Som kandidat är jag så tacksam och imponerad över alla människor, skolor och organisationer som bjudit in till debatter, seminarier och diskussioner. De senaste dagarna har jag hunnit med en intressant debatt med bland annat Åsa Westlund på ABF-huset om politiseringen av Europapolitiken, en diskussion om HBT personers rättigheter på RFSU och en heldag i Dalarna på inbjudan av en av de personerna som är delvis "skyldig" för att jag fick en plats på EU-vallistan.


Just i Dalarna blev det för mig väldigt intressant att vara med i en debatt som hade samlat cirka två hundra gymnasieelever och som helt utgick från deras frågeställningar. Deras hjärtefrågor i valet tangerade nämligen stundvis såväl nationella politikområden, EU frågor samt sund skepticism mot vallöften. Diskussionen berörde allt från GMO till främlingsfientlighet och integritet. Tyvärr fick vänsterfallangens pajkastning och skrämselpropaganda som toppats med rena felaktigheter och luftslott mer applåder än våra mer seriösa svar. Samtidigt var det lärorikt och ambitionshöjande för resten av dagen, som mest ägnades åt samtal med ungdomar på tumanhand om allt från ungdomars situation i Vitryssland, demokratins betydelse och människohandelsproblematiken.


Och helt ärligt önskade jag att vi vid flera tillfällen hade chansen att diskutera de stora frågorna, de som EU verkligen kan göra något åt, som till exempel att se till att dörren hålls öppen för fler länder att komma med i EU och därmed säkra att dessa länder har ett incitament för att verkligen genomföra de förändringar som krävs.

I dagsläget har flera forna kommunistdiktaturer blivit EU medlemmar och utvecklingen skulle förmodligen ha varit svåruppnådd om inte ett medlemskap skulle ha varit priset. Avsaknaden av demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och ett fungerande rättsväsende i länderna som angränsar unionen idag gör att vi borde vara mer än måna om att sända ut signaler om att förändringar i de idag korrumperade, odemokratiska system lönar sig. När Sverige som ett av de få länderna faktiskt förespråkar en öppen dörr i framtiden för flera länder att ansluta sig EU och även ser positivt på ett framtida medlemskap för Turkiet får vi inte många pluspoäng hos några av Europas ledare. Vissa verkar mer agera som trotsiga barn än fullfjädrade politiker, men vi är skyldiga de miljontals människor som än idag lever under förtryck hoppet om att även deras tillvaro en dag kommer att vara bättre.

Vårrus i miljöns tecken

När jag tillsammans med några av våra tappra EU kandidater igår stod i startfältet för det årliga motionsloppet "Vårruset" fick vi mellan de upp-peppande låtarna höra visdomsord om allt från mat, träning och miljö! Ja, ett miljötänk hade nu till och med smugit sig in till en idrottsevenemang och jag kände mig både glad och lite stolt att kunna bocka av en efter en av de uppmaningar för en sund och miljövänlig livsstil som föreslogs. Cykla och gå gärna - check!, använd kollektivtraffik för längre sträckor - check!, ät gärna säsongsbetonat, vegetariskt och ekologiskt - check!, njut så mycket som möjligt av naturen - men ta också hand om det - check!


För mig så har ett miljötänk alltid varit självklart, kanske inte minst eftersom jag växte upp i ett land där man var tvungen att lära sig att hushålla med de resurserna man hade, bara hade tillgång till säsongsbetonad mat och där bilåkande var mer undantag än regel. Sedan så tror jag också verkligen på att varje individ, inte minst genom sin konsumentkraft och livsstil, har en möjlighet att påverka miljön vi lever i och vilka varor som produceras. Är det fler som efterfrågar ekologiska produkter då växer efterfrågan och fler miljövänliga aktörer ges möjlighet att få en plats på marknaden. Efterfrågar vi grön energi och väljer elleverantörer som arbetar med förnyelsebara källor stödjer vi samtidigt en utveckling bort från de som påverkar miljön negativt. Säger vi (som bor i städerna) nej till bilåkande kan vi samtidigt driva på att kollektivtrafiken förbättras och cykelbanorna upprättas. Och så kan det fortsätta.

Men det räcker naturligtvis inte enbart med individuella satsningar. Beslutsfattarna, företagen och industrierna måste med på tåget. Därför blev jag väldigt glad att se att Anders Wijkman tillsammans med Ella Bohlin nu presenterat en ny klimatrapport som presenterar ännu vassare och mer omfattande klimatåtgärder. Bland annat så vill man att klimatförhandlingarna måste breddas så att de även omfattar världshaven och ekosystemen på land, något som inte sker idag. IPCC's rapporter som många politiker fattar sina beslut efter är nu redan fyra år gamla och förändringen verkar gå snabbare än dess mest pessimistiska prognoser. Därför bör dessa rapporter årligen uppdateras så att besluten inte fattas på gammal kunskap. Dessutom verkar EU:s mål att tolerera högst 2 graders ökning av medeltemperaturen vara otillräckligt, och de åtgärder som föreslagits räcker inte för att nå det målet. Industriländerna bör därför gå betydligt längre i utsläppsminskningar än vad som hittills diskuteras. 30–40 procent till 2020 och 80–95 procent till 2050 är nödvändigt.


När jag igår mötte väljare utanför vår valstuga i Stockholm med den andra underbara EU-kandidaten Erika var det dock få som ville prata miljö. Överraskande och synd med tanke på att det är trots allt individen med sina egna, men också politiska val kan se till att miljön förbättras. Även i den nuvarande finanskrisen har vi nämligen inte råd att nedprioritera frågan, för den handlar om allas vår framtid, både i goda och dåliga tider.