På Rapport för några minuter sedan presenterade man en undersökning som visade att 32 procent av alla svenskar tycker att vi tar emot för många flyktingar. Sifran var ännu högre i Norge där nästan varannan person tyckte så. I Sverige tar vi emot flest människor i nöd jämfört med våra grannländer, men samtidigt kan jag tycka att det finns kapacitet för många fler. Fördelarna överväger i min mening klart nackdelarna, speciellt om integrationen fungerar. Att jämföra sig med de som gör minst kan aldrig vara ett bra alternativ, oavsett vad saken gäller. Jag tror dessutom att få svenskar som har fått se och uppleva misären, krigen, svälten, förföljelsen och hopplösheten som människor flyr ifrån, skulle vilja stänga gränserna.
Naturligtvis har de flesta som fattar dessa beslut aldrig upplevt sådana trauman, och förmodligen inte heller norrmannen som uttalade i intervjun. Att man inom EU också har olika syn på flyktingfrågan är också känt, men äntligen idag röstade parlamentet genom ett betänkande som banar väg för den efterlängtade gemensamma flyktingpolitiken. Rapporten, skriven av en maltesisk EPP ledamot, tar upp de mest grundläggande behoven som måste åtgärdas omedelbart för att få slut på det mänskliga lidandet i samband med flykten och ankomsten till EU. Som svensk skulle man kanske ha lagt ytterligare fokus på andra områden än återvändande och striktare kontroll, men det kan trots allt ses som ett steg på vägen, och ett efterlängtat sådant.
Men vi får inte sluta försöka förbättra villkoren för de som söker sig till oss eller tro att dessa människor trots olika bakgrund är så värst olika oss. För det finns inget "vi" och "dem", det finns bara ett väldigt mänskligt "vi alla".
Inlägg
Så sant, så sant!!!! Ett "vi alla" är en bra formulering. När det gäller attityderna så finns det givetvis många olika orsaker till varför det ser ut som det gör. "Vi svenskar", alltså vi som är "etniska svenskar" har ju sedan länge en tradition om att värna om den utsatte, våra nationalhjältar är ofta personer som kämpat för utsatta grupper som Raoul Wallenberg när han hjälpte judar undan döden i Ungern under andra världskriget, eller Anna Lindh, Dag Hammarsköld i FN m.fl. Detta lever kvar i mångas mentalitet, tack och lov, vilket visar sig i mottagandet. Samtitigt har vi som nation varit besparade krig under de senaste 200 åren. Det senaste nationskriget var kriget mot Ryssland 1808-1809 då Sverige förlorade en tredjedel av riket, Finland. Det faktum att vi har varit besparade krig och elände under så lång tid har samtidigt ibland gjort oss lite oförstående för hur lidandet tar sig uttryck för de människor som haqr sådana erfarenheterna. Bristen på empati är då något som "invandraren" märker av.
SvaraRaderaSamtidigt är just de extrema formerna av nationalism det som gör att de som har "fel" bakgrund stöts bort, föraktas och utsätts för negativ särbehandling. Så är just Norge och Danmark några bra exempel på detta. Den norska eller danska självkänslan bidrar till bortstötandet av "utbölingarna", de främmande elementen. Alla folkslag har de här tendenserna mot dem som inte passar in i deras egen mall. Tendenserna finns över hela världen och riktas åt alla möjliga håll. Ändå måste vi komma ihåg att vi faktiskt är människor allihop. Vi andas samma luft, vi föds, lever, våndas, älskar, äter, dricker, arbetar på olika sätt, skapar band och kotterier. Vi gör positiva och negativa saker.Den här grundläggande humanismen får vi aldrig någonsin glämma bort, vilka vi än är!Jag ger dig rätt till 100 %.
Anders Moberg.
Anders Moberg.