tisdag 31 mars 2009

Group of 20 x 2

Hela Europa med Storbritannien i spetsen verkar vara upptagen med förväntansfulla förberedelser inför G(roup)20 mötet som skall påbörjas i London imorgon. De europeiska tidningars framsidor skriver alla om eventet och är stundom hoppfulla, stundom pessimistiska, stundom uppgivna inför resultaten som mötet mellan de 19 mest inflytelserika länderna kan åstadkomma för att vända den rådande finanskrisen.


Barack Obamas första besök som president på kontinenten väcker också stor uppmärksamhet och nyfikenhet. Fram tills nu verkar presidenten ha förespråkat en linje med mycket mer stimulansåtgärder än de europesiska ledarna har varit beredda att skriva under på. Personligen tror jag att det kan vara lite riskabelt att pumpa in mer pengar i osunda system som fortfarande inte har förbättrats, istället för att först tänka om, restrukturera systemen och sedan få en hållbar och stabil finansmarknad. Dessutom kan jag hålla med Angela Merkel som tycker att vi också gärna får avvakta och se hur de nyligen beviljade stödsystemen lyckats bromsa den rådande krisen.


För egen del var det dock inte så mycket bilderna från denna G-20 som jag tänkte på när jag cyklade till jobbet i ett vårsoligt Stockholm. Det var snarare den gruppen på 20 personer som hade lyckats överleva när deras båt från Libyen till Europa sjönk utanför den nordafrikanska kusten. Över 250 personer befarades vara ombord på den överfulla båten denna gång. Incidenten hände bara några dagar efter att ett annat båt gick ett liknande öde till mötes och sjönk med runt 342 passagerare ombord. På bara några få dagar har nästan 600 människor mist sina liv när allt de ville var just ett bättre liv. EU måste sluta mumla och nedprioritera dessa människors öde och enas om en gemensam asyl och flyktingspolitik. Alla människors lika värde måste uppvärderas även i finanskrisens tid och enligt mig borde även dessa nyheter ha prytt de europeiska tidningarnas framsidor.

lördag 28 mars 2009

Symbolikens betydelse

De senaste dagarnas diskussioner om huruvida Stockholms stad borde delta i Earth Hour eller inte har fått mig att tänka på vikten av att utföra symboliska handlingar. Att vi alla gör det råder ingen tvekan om, även om vi i regel filosoferar mindre över effekterna de faktiskt ger.

Det är lite samma sak med Earth Hour, det australiska initiativet som vill få beslutsfattare och människor över hela världen att uppmärksamma miljöproblemen genom att släcka lamporna under en timme. Mer än 4000 städer har anmält sitt deltagande i kampanjen och redan nu har vi börjat se kända stadssymboler, byggnader och landmärken försvinna in i mörkret.


Även om man skulle kunna tro det, handlar Earth Hour inte om en energisparande åtgärd, även om man säkert kommer att få ner förbrukningen lite, men om en symbolisk handling, som i mina ögon borde vara självklart att vilja vara delaktig i.

I Stockholms stadshus anser man att detta inte är så betydelsefullt för miljön som de insatser man gör daglig-dags och på lång sikt. Och visst är det så! Man får inte se Earth Hour som ett sätt att rentvå beslutsfattares dåliga samvete över ett bristande miljöengagemang och plocka hem oförtjänta pr-poäng för att man släckt ner ett monument under en timme. Men samtidigt visar denna symboliska handling tillsammans med aktiva åtgärder verkligen att vi bryr oss om klimatet och visar det. En symbolisk handling som denna kommer naturligtvis inte rädda klimatet, men att trotsigt stå utanför får människor att felaktig tro att engagemanget tryter.


Symboliska handlingar är viktiga om de backas upp av ett genuint intresse. Jag kommer i alla fall släcka lamporna, men mitt miljöengagemang fortsätter även efter Earth Hour.

onsdag 25 mars 2009

No confidence..

Efter två fullspäckade dagar fick vi ett litet andningshål vid flygplatsen i Moldavien där det mot all förmodan går att koppla upp sig gratis mot en trådlös Internetförbindelse. Rätt unikt i Östeuropa och rätt imponerande för Europas fattigaste land.


Moldavien befinner sig just nu i en något dämpad valyra där de olika partierna in i det sista försöker vinna väljarnas förtroende. För det är just där tån klämmer, här, precis som i många förre detta kommuniststater har de vanliga människorna helt tappat förtroende för politikerna. De har känt sig svikna, lurade, ignorerade och satta åt sidan av de existerande makteliten och många har gett upp hoppet om förändring. Det är som alltid främst de unga som vi sett aktivt jobba för att bygga upp nya system och ett ökat förtroende för politiken, men lätt är det inte.

Efter att Kommunistpartiet nu för tredje valet i rad förväntas vinna den största röstandelen (35-40%) finns det väldigt lite som mer reformvänliga partier kan göra. Dessutom förekommer bittra strider mellan oppositionspartierna själva och det hela kompliceras ännu mer av vitt skilda åsikter om ett närmande mot EU eller Ryssland är att föredra. Det hela toppas av många skandaler, korruptionsaffärer, brottsutredningar mot politiker och en allmän hotbild som många nya politiker upplever.

Bristen på förtroende för (ledande) politiker verkar dock också vara en våg som sveper över andra länder i Östeuropa i köldvattnet av den ekonomiska krisen. Igår avgick den Tjeckiska premiärministern efter att han förlorat ett förtroendevotum i parlamentet. Tjeckien är nu det tredje landet efter Island, Lettland och Ungern som har sett sina regeringar falla inom några månader.



Förtroende för politiker är a och o för demokrati och utvecklingen är sannerligen alarmerande.

tisdag 24 mars 2009

Moldavien

Sedan igår eftermiddag befinner jag mig i Moldavien där KIC har ett demokratiprojekt. Jag var här första gången 2004 och skulle då föreläsa för en samling regeringstjänstemän, polis och fristående organisationer om den svenska sexköpslagens inverkan på människohandel. Trots att jag var rätt van vid att resa i Östeuropa blev jag något förvånad över hur stora kontrasterna var jämfört med andra grannländerna. Huvudstaden Chisinau, som jag befinner mig i nu, liknande i mina ögon en stor by, med många låga hus, gator utan belysning och trottoarer som var som ett lapptäcke som saknade många bitar.

Nu, fem år senare har inte mycket förändrats. Landet är fortfarande ett av Europas fattigaste och också det enda i Europa som fortfarande styrs av kommunister. 25 procent av dess arbetsförda befolkning, eller 600 000 människor arbetar utanför landet gränser då fattigdomen är utbredd och jobbtillfällena få.


Moldavien har dock aspirationer på att en dag blir EU medlem och i den nu pågående valkampanjen är det just reformer som skall leda till ett EU medlemskap som de flesta partierna talar om. Politiker hävdar dessutom halvt på skämt, halvt på allvar, att det inte borde vara så svårt att integrera ett så litet land på 4,1 miljoner invånare, som dessutom redan talar ett EU språk (rumänska).

Det kan man jämföra med diskussionerna som förs om Turkiet, där ett EU medlemskap av landet och dess 67 miljoner invånare skulle helt ändra maktballansen i Unionen, speciellt på bekostnad av små länder. Personligen tycker jag att det är bra och viktigt att Turkiet, precis som andra länder i Östeuropa som är långt ifrån de demokrati-, MR-, och ekonomiska krav som EU idag ställer inför ett medlemskap, ska ha ett EU-inträde som ett incitament för att förändras till det bättre. Stängda dörrar kommer aldrig hjälpa dessa stater, och, kanske ännu viktigare, deras medborgare.

söndag 22 mars 2009

Sveriges bästa

Jag önskar nästan att någon skulle ha sänt live från kvinnoförbundets årskonferens i Eskilstuna, så att fler kunde ha sett hur spännande, produktiva, informativa och trevliga politiska möten kan vara när de är som bäst.

Under de 48 timmarna vi var där hann vi först med en EU utbildning, där Ella Bohlin och jag pratade om EU valet och våra hjärtefrågor. Personligen blev jag ytterst glad av att få så god respons på mitt anförande om människohandel, miljö och demokrati, trots att jag var rädd att flera hade hört mig tala om åtminstone ett av ämnen förut. Vi fick också lyssna till inspirerande tal av Désirée och partisekreteraren Lennart Sjögren som poängterade vikten av engagemang och av att "brinna" för olika sakfrågor, precis som kvinnoförbundet gör.


Många kramar och intressanta samtal utbyttes i pauserna och den varma stämningen blev bara bättre och bättre med varje timme. För många var dock glädjen av att träffas också något bitterljuv eftersom vi visste att denna årskonferens också innebar avgången för vår ordförande Désirée. För mig så var det mycket på grund av henne som jag hamnade i kvinnoförbundet efter att jag på hennes hemsida läst hur hon ställde sig i de frågorna som länge engagerat mig: människohandel, EU, utvidgningen, jämställdheten och synen på människan.

Efter sex år som ordförande lämnade hon plats åt Maria Fälth, en annan fantastisk driven kvinna, duktig politiker, jämställdhetskämpe och alliansbyggare. Förutom allt detta är hon kommunalråd i Upplands Väsby, mamma och hustru.


Till vice ordförande valdes en klok, varm, stark och ballanserad kvinna som jag kommit att uppskatta väldigt mycket de år jag känt henne, Bitten Brynielsson. Jag fick också en liten annan roll än tidigare och blev vald till andra-vice ordförande, eller som min man kallade det "dubbel-vice". Har inte kunnat smälta det ännu, men nog känns det otroligt!

Motionsomgången var också spännande och det blev onekeligen intressanta debatter kring en kärnkraftsmotion där kvinnoförbundet än en gång visar att man vågar säga sin mening och inte är rädd att gå mot strömmen. En van KDU-are påpekade dock hur städat och artigt att hade gått till och nog är det verkligen respektfulla men ärliga debatter när kdk kommer igång. Men alla kunde också släppa loss ordentligt på festmiddagen som tillägnades Désirée och än en gång tänkte jag på att en roligare politikfest kunde man leta efter.

Hemma i verkligheten igen kunde jag konstatera att de svenska nyheterna äntligen berättat om EU Kommissionens tilltänkte "mammaledighetsdirektiv" som jag skrev om på bloggen för ett par veckor sedan. Och visst kan vi inte låta den beteckningen eller några förslag ligga kvar som skulle försämra de svenska villkoren, men samtidigt får vi inte heller, som vänstern vill göra, låta oss skrämmas av att det nu är kört med den svenska jämställdheten. Ett sådant direktiv skulle avsevärt förbättra villkoren för miljontals kvinnor i Europa och med förbehåll om att den svenska modellen ändå kan värnas, kan vi inte vara emot ett sådant förslag.

Långt bloginlägg, kortare avslut och en ännu kortare hemmavistelse eftersom det imorgon bär iväg till Moldavien.

fredag 20 mars 2009

Två toppmöten

Idag pågår två toppmöten, kanske inte av samma tyngd, men utan tvekan viktiga för mig. Den ena är EU-toppmötet i Bryssel som samlar regeringscheferna för att diskutera vidare åtgärder mot den ekonomiska krisen. Bland annat förväntas man komma överens om att bidra med ytterligare fem miljarder euro till den Internationella Valutafonden IMF i syfte att stimulera tillväxten. Innan mötet var det mycket som talade om att inga fler stödpaket skulle planeras, utan att man från Unionens sida först ville implementera de stödåtgärder man beslutat om vid tidigare möten. EU ville också få tillstånd ett bättre regelverk som skyddar mot liknande finansiella problem i framtiden. Vid toppmötet kommer man också diskutera det planerade Östliga Partnerskapet för de östeuropeiska länderna som angränsar Unionen. Ett stort frågetecken där är om Vitrysslands diktator Lukasjenka kommer att bli inbjuden att delta i mötet.


Det andra toppmötet är kvinnoförbundets årskonferens som kommer att gå av stapeln idag i utkanten av Eskilstuna. Förutom att vi kommer att välja ny ordförande och styrelse, kommer vi dessutom att rösta om motioner som spänner om alltifrån kärnkraft till hedersrelaterat våld. Konferensen kommer dock att inledas med en EU utbildning där Ella Bohlin, jag och Ellen Larsson kommer att tala. Återkommer med rapportering på plats.

tisdag 17 mars 2009

Det nya guldet?

Vatten har kallats källan till allt liv och just nu verkar det som om framtidens brist på det kommer att kräva många liv. Vid World Water Forum som öppnade igår i Istambul, samlades 120 länder för att diskutera problemen med vattenförsörjning världen över. Experter uppskattar att tillgången till rent vatten kommer att vara en av grundorsakerna till framtidens konflikter, inte minst på grund av den globala uppvärmningen och jordens befolkningsökning. Redan nu sägs konflikterna som blossat upp i exempelvis Darfur och vissa regioner i Mellanöstern delvis grundats i en rådande vattenbrist.


Vatten anses också vara en av de mest ojämnt fördelade livsnödvändiga naturresurserna. En person i västvärlden som duschar i fem minuter förburkar exempelvis mer vatten än en person i utvecklingsländerna förbrukar under en hel dag. Men den största delen av vår vattenkonsumtion i världen går till jordbruk (ca 66%), följt av industrier med 20% och privatkonsumtion 10%. Resten avdunstar från de jättelika vattenreserverna.


För inte så länge hörde jag någon berätta att man hitintills hade missat att inkludera hur vattenkrävande en vara var vid framställningen, när man beräknade hur miljövänliga de var. Vatten hade ansetts vara gratis, vilket vid närmare eftertanke verkar absurt. Lika absurt som att vi i Sverige spolar dricksvatten i våra toaletter medan miljontals människor insjuknar för att de tvingas dricka vatten som vi inte ens skulle tänka oss att spola med.


Rent vatten är utan tvekan livsnödvändigt och bristen på det har gjort att många väljer att nu kallar det det nya guldet. Personligen hoppas jag att politikerna vid Forumet inte kommer att låta H2O bli en vara för de rika. Det handlar om människors överlevnad och då blir vatten inte det nya guldet, utan en mänsklig rättighet.

söndag 15 mars 2009

Den okända förintelsen

Tiden går fort när man har roligt, brukar det heta. Helgen känns onekligen ha gått väldigt fort men samtidigt känns det som jag har hunnit med mycket - mycket nytt, givande, roligt, oväntat och oförglömligt. Ett besök i vackra Dalarna i lördags där jag fick berätta om mitt engagemang för EU och Europa inför ett sextiotal välkomnade kristdemokrater och sedan en föreläsning idag om KD:s Europapolitik inför nyfikna, skarpa och engagerade KDUare avlöste varandra.


Efter en riktig god och välförtjänt lunch med maken i Gamla Stan, promenerade vi runt en stund och hamnade så småningom på Forum för Levande Historia där en utställning som jag länge velat se visas.


Den handlar om den okända förintelsen, eller snarare sagt de ett och ett halvt miljoner judar som kallblodigt dödades i Ukraina under andra världskriget. Oavsett hur förberedd man kan tänka sig vara efter att ha läst om det som hänt i Auschwitz, Birkenau eller någon annan av nazisternas dödsläger, så var det likväl en omskakande upplevelse.


Ukrainier som hade vittnat massmorden eller de fåtal överlevande berättade hur nazisterna drog genom städer och byar, samlade in alla judar genom olika dekret och löften, låste in dem eller fick de att direkt marschera mot avrättningsplatserna. Där, inför gravar som andra offer hade grävt innan dem fick de knäa på en plank så att de kunde ramla direkt in i graven när det dödande skottet föll. Bilderna med nakna kvinnor och barn som togs precis innan de miste livet är nu fortfarande etsade på min hornhinna.


Vi var tysta en lång stund därefter, matta av att ha sett de hemskheter som skedde så nära vår samtid men som ändå känns tillhöra ett helt annat Europa. Personligen kände jag också en skam att jag fram till idag inte vetat mer om dessa människor och sätten de bringades om livet. För det är så viktigt att just sådana ohygglighet inte glöms bort, inte förminskas och att vi kommer ihåg att ett av de mest värdefulla aspekten i våra liv är att vi får leva i fred.

Det var med det målet i sikte som EU byggdes - aldrig mer krig på vår kontinent.

fredag 13 mars 2009

Att vilja vara oattraktiv

Det här blogginlägget kommer inte att handla om någon toppmodel som tröttnat på allas komplimanger, utan om hur många EU-länder väljer att göra sig själv oattraktiva för flyktingar och invandrare.

I dagens SVD kunde man läsa en längre artikel med titeln "EU:s länder tävlar om sämsta mottagandet" och som redogör för de ojämna och stundom omänskliga villkoren som medlemsländerna erbjuder de flyktingar som söker sig dit. I dagsläget finns inget gemensamt asylsystem i EU, utan endast ett antal direktiv som sätter miniminivåer på hur nyanlända invandrare och asylanter skall behandlas.

I vissa länder som Italien, Grekland, Cypern, Spanien och Portugal är flyktingsströmningen stor och inte sällan brister man i att ta hand om de nyanlända på ett människovärdigt sätt. Larmrapporter från människorättsorganisationer kommer titt som tätt från Lampedusa, Aten eller Nicosia och i sin tur försöker myndigheterna att försvara sig med att man inte kan ta emot så många i behov av hjälp, bostäder och arbete hela tiden.


Sverige är ett litet land och geografiskt långt bort från dessa platser dit de utmattade flyktingarna anländer med överfulla båtar, men trots det bland de mest generösa flyktingpolitiken i Unionen. Personligen tycker jag att vi även här kan göra mycket mer, både när det gäller antalet som får stanna, villkoren för de papperslösa och inte minst integrationen.

Inom EU diskuterade man i dagarna hur man skulle kunna få till stånd en gemensam asylpolitik, något som länge varit på agendan. Redan nu i höst kommer man under det svenska ordförandeskapet ta fram den så kallade Stockholmsprogrammet, en femårsplan som kommer att sätta ramarna för den framtida gemensamma politiken på området. Men viljan från medlemsländerna att få till stånd ett sådant regelverk är låg. Så länge vi inte har Lissabonfördraget kommer det dessutom krävas enhällighet vid beslut som rör asyl och migrationspolitiken.


Tills dess kommer fördelningen av flyktingarna men också sätten som de tas emot att vara välidgt olika i Unionen och vissa länder, som Grekland, kommer att kunna säga sig fortsätta vilja vara "oattraktiva" för människor i nöd. Sverige bör aldrig följa samma väg.

onsdag 11 mars 2009

Det eviga pusslandet

När jag igår kväll promenerade hem i ett snötäckt Stockholm, kom jag att tänka på hur mycket i våra liv och i politiken faktiskt handlar om att få olika pusselbitar att gå ihop. Jag hade varit på ett intressant seminarium om Livspusslet, baserat på en ny rapport som kvinnoförbundet tagit fram. Syftet med rapporten var att hitta bra och nytänkande förslag som skulle göra det lättare för unga människor att kombinera föräldrarskap och karriär på ett sätt som både gynnar barnen, föräldrarna och samhället. Allt utifrån det som stod i principprogrammet om att "jämställdhet börjar i hemmet" och om detta skall uppmås "är det viktigt att både mans- och kvinnorollerna förändras och att kvinnor och män delar ansvaret och det praktiska arbetet i hem, familj och samhälle"


I dagsläget brottas många unga föräldrar och speciellt unga kvinnor med alldeles för höga krav på att både hinna jobba, vara med barnen, vara bra föräldrar, träna, ha ett socialt liv och ett välskött hem. Den fasaden kan upprätthållas ett tag, men inte sällan leder det till utbrändhet, depression, alkoholmisbruk, ätstörningar och problem i relationen. Och vilka blir lidande? Alla...men framför allt kvinnorna och barnen.

Därför tog kvinnoförbundet bland annat fram förslag som skulle ge föräldrar mer stöd och flexibilitet för att få ihop familjepusslet, med att bl.a. föreslå barndagar så att barnen behövde vara mindre på dagis, familjelotsar som skulle stödja nyblivna föräldrar och att öka prisbasbeloppet för föräldrarpenningen.


I Europa är just familjepusslet ett allt hetare ämne. Flera Europeiska länder, däribland Italien, Portugal, Polen och Ungern är ställda inför stora demografiska utmaningar eftersom det helt enkelt inte föds tillräckligt många barn. Detta innebär i sin tur att en allt större grupp äldre kommer att försörjas av en allt mindre grupp unga, vilket av naturliga skäl hotar att slå många sociala system ur balans. Speciellt i Italien har situationen varit akut i flera år nu, då bristande möjligheter att kunna kombinera arbete och föräldrarskap har gjort att många kvinnor valt bort att skaffa barn. Men även i Tyskland, ett av Europas största länder, har nu regeringen insett att man måste vidta åtgärder som uppmuntar till famliljbildning men samtidigt öppnar för nya, och mer jämställda möjligheter att få pusslet med jobb, barn och familjeliv att gå ihop.

Partiets familjepolitiska grupp lanserade i veckan ett 10000kr bonus för att uppmuntra barnafödandet, vilket kan kännas som en bra lock-karamell. Personligen tror jag att föräldrar framför allt vill försäkra sig om att villkoren efter att de skaffat barn kommer att vara gynsamma för deras förändrade familjesituation. Dessutom kommer nog många redan innan de tänker på barn fråga sig om de i så fall skulle få familjepusslet att gå ihop, innan de själva bryter ihop.

måndag 9 mars 2009

Fira eller inte fira?

Jag är en person som gillar att uppmärksamma de små glädjestunderna i vardagen och vi hittar händelser att fira titt som tätt. Under min uppväxt i Rumänien var det likadant, men däremot firade vi inte så många av de officiella (och av kommunistregimen tillsatta) helgdagarna - förutom den 8 mars. I Rumänien var den tillägnad alla mödrar och vi fick tidigt lära oss att uppvakta våra mammor, mor- och farmödrar den dagen.


Senare förstod jag att den 8 mars egentligen skulle tillägnas alla kvinnor och att firandet kanske inte alltid var på sin plats med tanke på allt som inte stod rätt till. Trots det har jag aldrig kunnat släppa tanken om att alla dessa fantastiska, modiga, vackra, intelligenta, mjuka, roliga, egensinniga, frimodiga och visa kvinnorna förtjänade att firas, åtminstone en dag om året.

Det var också med denna känsla som jag begav mig till Sergels Torg i Stockholm där organisationen "Glöm aldrig Pela och Fadime" och "Kvinnor för fred" hade anordnat en manifestation. Tanken där var dock mestadels att uppmärksamma de hemskaste formerna av förtryck såsom hedersmord, hedersvåld, människohandel och könsstympningar som kvinnor utsätts för än idag.


Talare var bland annat Désirée Pethrus Engström, vår fantastiska ordförande för kvinnoförbundet, samt Ulrika Karlsson från moderaterna. Det var inte långa, men väldigt bra tal och det kändes viktigt att vara där och visa sitt stöd. Dessutom känns dessa ämnen högst aktuella både i Sverige, i Europa och i världen. Och utvecklingen är oroande.


Tidigare i veckan skrev jag om människohandel och senast igår kunde man till exempel läsa om att Tjetjeniens president stödde hedersmord med argumentet att "om en kvinna är stygg då ska hon dödas". Han har dessutom infört nya lagar som tillåter månggifte och påtvingar kvinnor att bära huvudduk, allt medan människorättsorganisationer försöker att slå larm om den skrämmande utvecklingen. Och i Kreml, som kanske skulle vara den enda makten som har något att säga till om i fallet, är tystnaden total. Man offrar hellre kvinnors liv och frihet för att säkra den instabila freden i landet.

Med detta i bagaget bestämde jag mig att både fira kvinnorna (och speciellt min mamma och mormor på distans) men samtidigt ge mig ut på torget och visa mitt stöd och min solidaritet för alla de kvinnoöden som man faktiskt inte kan glädja sig åt - tvärtom.

lördag 7 mars 2009

Ännu inte bra - men långsamt bättre

Inför morgondagens uppmärksammade kvinnodag, har allsorts rapporter och artiklar börjat publiceras för att belysa kvinnors situation och problem världen över. Allting är naturligt relativt och det är rent av omöjligt att jämföra kvinnors problem i den krigsdrabbade Darfur eller Irak, med kvinnors problem i Tyskland eller i Sverige.

Därför tycker jag att det i dessa fall är mycket viktigare att se på utvecklingen och det arbete som faktiskt gjorts för att förbättra kvinnors villkor. Inom EU har man ända sedan Romfördraget 1957 fastställt att jämställdhet mellan kvinnor och män skulle främjas i Gemenskapen. Genom senare fördrag utvecklade man sedan politiken för att specifikt jobba för t.ex. lika behandling i arbetslivet, lika lön för lika arbete, antidiskriminering på grund av kön samt mot olika typer av våld mot kvinnor, människohandel m.m. Det var också i EU som man tryckte på för ökad "Gender Mainstreaming" - jämställdhetsintegrering, dvs att en jämställdhetsträvan skall genomsyra alla politik- och samhällsområden.

När vi sist var i Bryssel med kvinnoförbundet hade den Europeiska Kommissionen startat en stor kampanj just mot löneskillnaderna mellan kvinnor och män som förekommer i hela Unionen.

Naturligtvis räcker det aldrig med att lagstifta och ha kampanjer, det gäller att ständigt vara påtryckande och jobba med frågorna. I Sverige har vi kommit långt, även om vi fortfarande har problem med löneskillnader, kvinnor i ledningspositioner i näringslivet och våld i hemmet. Men om man ser tillbaka och jämför, så har väldigt mycket skett på fyra-fem årtionden. Och detsamma gäller för andra länder också, om än i varierande takt. Euronews hade ett intressant inslag den här veckan som tog upp exempel från just Sverige och Spanien under temat "Women empowerment in Europe - Where women lead, productivity improves".

Enligt en ny Eurobarometerundersökning tycker många svenska kvinnor att EU-samarbetet inte påverkar deras liv alls. Politiken är för mansdominerad och frågor som rör barnledighet, löner och kvinnovåld prioriteras inte. På frågor om kvinnors yrkesliv, utbildning, välfärd, hälsa, familjeliv och rättigheter som kvinna, svarar i genomsnitt en tredjedel av kvinnorna att arbetet inom Europaparlamentet inte har någon betydelse alls men 42 procent anser ändå att frågan om lika lön måste prioriteras.

Om man följer Europapolitiken på området vet man att detta inte stämmer, även om det ibland går i frustrerande långsam takt. Man får dessutom komma ihåg att alla 27 medlemsländer ofta har olika utgångspunkter när det gäller dessa frågor. Många, däribland Sverige har alltid legat i framkanten och i många decennier jobbat med frågorna, medan de mer konservativa länderna ganska nyligen börjat tänka i jämställdhetsbanor (inte sällan pga av EU påtryckningar).

Mycket har och återstår att göras, tack vare EU har många kvinnor fått t.ex. lagstadgade rättigheter om ledighet i samband med barnafödande, laglig stöd mot lönediskrimineringar, avskedanden i samband med föräldrarledighet och skydd mot sexuella trakasserier. Inom det komplicerade EU maskineriet jobbat både Kommissionen, Europaparlamentet och Europarådet med jämställdhet och beslut som fattas där påverkar alla unionens länder. Sedan kan varje land, som t.ex Sverige, välja att driva frågorna längre och ha ännu bättre villkor än de som EU fastställt. Men för många av EU:s kvinnor innebär jämställdhetsarbetet på EU nivå att deras situation kanske inte ännu är riktigt bra, men definitivt långsamt bättre.

torsdag 5 mars 2009

Prostitutionsdebatten

Inatt blev det lite färre timmars sömn då min man och jag fastnade framför "Kvällsöppet med Ekdahl" där man debatterade om prostitution skulle kunna anses vara som vilket annat arbete som helst eller inte. Utgångspunkten var en bok, "Är sex arbete" skriven av en tysk kvinna, Susanne Dodillet, som doktorerat i ämnet i Sverige.

Föga förvånande jämfördes därför det tyska systemet, med registrerade prostituerade som betalar skatt, med det svenska, där det är ett brott att köpa men inte sälja sex. Enligt författaren själv och Maria Abrahamsson på SVD, har prostituerade i Sverige det svårt, även om de själva väljer detta yrke, eftersom de inte innefattas av socialförsäkrings systemet, samt att deras kunder blir kriminella om de anlitar dem. Från Tyskland visades därför ett klipp från ett prostitutionshus där en prostituerad kvinna, av icke tyskt påbrå, berättade om tryggheten i det tyska systemet.


Märkligt nog hade denna kvinna, precis som många före henne, valt att varken visa ansiktet i reportaget (trots att panelen hävdade att prositution i Tyskland inte var stigmatiserat) eller hellre berätta för sin familj om sitt "jobb". Hur motsägelsefullt är inte detta? Om synen i Tyskland är att prostitution bara är vilket jobb som helst, varför gömma sig? Och om jobbet är så trevligt och säkert, varför behövs muskulösa vakter utanför rummen?

Man hävdade att det visst fanns många prostituerade (se bara på Tyskland) som gjorde detta frivilligt och att man skulle sluta bekämpa dessa och inte blanda ihop deras verksamhet med människohandel. Att tala om frivilligheten i prostitutionen skulle jag kunna debattera om i timmar, men det var tur att en kvinna från prostitutionsenheten i Stockholm, nämnde allt det som jag upprörd hade börjat säga hemma i Tv-soffan. Hon hade i sitt yrke träffat över 1000 prostituerade och det var enbart de som befann sig i prostitutionen som sa att "det var deras val och helt ok". Av de som hade lämnat (ca 500st) var det ingen som kunde hävda samma sak.

Nu tror jag inte att detta alltid är svart eller vitt, och det finns säkert kvinnor som av olika skäl väljer att sälja sin kropp under en viss tid. Det som enligt mig är viktigare är att se på vad som gjort att hon kände att det var den enda utvägen.

Sedan undrar jag också varför man i frivillighetsdebatter utelämnar att de flesta prostituerade faktiskt inte är frivilliga och att många måste finna sig i att deras kroppar utnyttjas av tiotals män varje dag. Ska vi som lagstiftare inte välja att skydda den majoriteten? Och här talar vi inte ens om de upp mot fyra miljoner kvinnor och barn som hålls som sexslavar av människohandlare runtom i världen. Hur kan man fortfarande idag, trots tydliga bevis på motsatsen, hävda att en öppen och tillåtande prostitutionsmarknad inte hjälper människohandeln att frodas? Om människor får en acceptans för att kvinnors kroppar kan säljas och köpas likt vilken vara som helst kommer detta bara att öka problemen.


Och hur kan man ens komma på tanken att kvinnan som blir uttittat i ett fönster, pekat på, förhandlat om, köpt och sedan använt för alla möjliga sortens sex upplever frihet, livskvalité, trygghet? Se bara på bilden.

Vill vi verkligen leva i ett sådant samhälle?

tisdag 3 mars 2009

Hand i hand

Imorse fick jag en oroande e-post från vår samarbetspartner i Ukraina där han bekräftade det som även figurerat i svensk och internationell media på sistone. Landet är inte bara påverkat av den ekonomiska krisen, det är på randen till konkurs. Med skulder på upp mot 105 miljarder dollar, en börs som förlorat 85% av sitt värde och en valuta som rasat närmare 50% mot dollarn är Ukraina drabbat hårdare än något annat land i Europa. Samtidigt sker den ekonomiska krisen parallellt med landets politiska kris som nu länge pågått mellan presidenten och premiärministern.

Tyvärr får fler och fler upp ögonen för att den globala ekonomiska krisen även påverkar politiska system. Speciellt instabila sådana löper en stor risk att kollapsa eller återgå till mer centralstyrda odemokratiska styrelseskick. En stark ledning /stat efterfrågas på nytt i kristider enligt experter och många är villiga att tumma på de mer demokratiskt förankrade beslutsprocesserna för att få till stånd snabbare lösningar. Faran är också att man också idealiserar det förflutna, som nu sker i Östeuropa och skyller den ekonomiska oroligheterna och otryggheten på demokrati och marknadsekonomi. En mycket missriktad och allvarlig konsekvens.


På ekonominyheterna får man ofta läsa om hur den ekonomiska krisen drabbar banker, finansbolag och börser men förutom när man talade om hur vanliga amerikaner drabbades av finanskrisen har just konsekvenserna för vanliga medborgare inte lyfts i tillräckligt hög grad. Runtom i Europa och kanske mest i EU:s nya medlemsländer, eller i länder som precis som Ukraina står utanför den Europeiska gemenskapen, har krisen drabbat de vanliga människorna mest. När jag var i Ukraina för någon vecka sedan fick jag veta att man nu inte ens kunde ta ut pengar från de egna bankkonton, att inflationen var enorm och att många var helt utlämnade, utan något som helst skydd från staten. Hur människor väntades betala för mat och hyra kunde mina kontakter inte svara på.

Inom EU har sedan finanskrisens början många åtgärder tagits för att dels skydda konsumenternas sparpengar, rädda banker och nu också på senare tid de stora bilindustrierna. Samtidigt får alla regeringar vara försiktiga i att inte bli för protektionistiska för de egna nationella särintressen utan alltid agera utifrån Unionens grundidé om en gemensam marknad. På det extrainsatta toppmötet i helgen var det just detta som var högst upp på agendan. Och samtidigt som p-ordet nu verkar ha blivit det nya f-ordet (nej inget engelskt svordom avses här) verkar många av EU:s Östländer knappt hålla sina ekonomier vid liv. Lettland och Ungern verkar var de senaste staterna som anslöt sig till den växande kön av länder nära en statskonkurs.


Enkla lösningar finns tyvärr inte i dagsläget men det är viktigt att EU står enat och kanske sträcker ut en hjälpande hand till de mest behövande länderna. Den typen av "hand i hand" skulle i mina ögon kännas mer önskvärd än att en ekonomisk och demokratisk kris skulle gå "hand i hand".

söndag 1 mars 2009

Kulturella likheter

Alldeles för ofta tycker jag att man fokuserar och pratar om olikheterna mellan olika kulturer. Personligen tycker jag att det är alltid mycket roligare och spännande att se vad som förbinder oss över landsgränserna än det som skiljer oss åt.

Igår var mina kollegor och jag bjudna till E som precis köpt ett jättefint hus i utkanten av Stockholm. E är ursprungligen från Peru och gift med en svensk man. Efter relativt kort tid kom diskussionerna vid det fantastiska middagsbordet att handla om hur lika våra föräldrars eller i mitt fall farföräldrars beteende är. Kvinnors och mäns roller, jämställdhet, barnuppfostran, oskrivna regler i äktenskapet, inställning till alkohol och till och med huskurer vid förkylningar verkade snarare vara de samma i de latinska kulturerna, något som väckte både förvåning och skratt. Detta trots att de geografiska skillnaderna mellan Peru och Rumänien är relativt stora.


Våra svenska kollegor tyckte det var smått bisarrt att höra att farföräldrar kan lägga sig i vad barnbarnen eller svärsonen får att äta, eller att ordet "nej" försvinner ur den rumänska vokabulären när det gäller frågan om man vill ha mer mat (och man är man).

Något som tyvärr också visade sig vara detsamma, var hur lika alla dikatorer betett sig i de länderna vi kommer från eller arbetar i. Då vi alla på något sett hade erfarenheter från sådana regim var det otäckt att bli påmind om att det som hände för åttio år sedan i Spanien, för trettio år i Rumänien och det som pågår nu i Vitryssland och Kuba tyvärr följer samma mönster. Och att människor i dessa länder, som vi kanske har mycket mer gemensamt med än vi kan tro, lever ett liv som präglas av rädsla, osäkerhet, otrygghet och framför allt en omöjlighet kring det som är så självklart för oss har i väst: att kunna vara, säga, läsa, skriva, köpa, resa, engagera sig i och lyssna på vad man vill och vart man vill.

Och att dessa människor behöver vårt aktiva stöd, var nog ingen av oss, trots olika kulturer, som tyckte annorlunda kring.