Efter en riktig god och välförtjänt lunch med maken i Gamla Stan, promenerade vi runt en stund och hamnade så småningom på Forum för Levande Historia där en utställning som jag länge velat se visas.
Den handlar om den okända förintelsen, eller snarare sagt de ett och ett halvt miljoner judar som kallblodigt dödades i Ukraina under andra världskriget. Oavsett hur förberedd man kan tänka sig vara efter att ha läst om det som hänt i Auschwitz, Birkenau eller någon annan av nazisternas dödsläger, så var det likväl en omskakande upplevelse.
Ukrainier som hade vittnat massmorden eller de fåtal överlevande berättade hur nazisterna drog genom städer och byar, samlade in alla judar genom olika dekret och löften, låste in dem eller fick de att direkt marschera mot avrättningsplatserna. Där, inför gravar som andra offer hade grävt innan dem fick de knäa på en plank så att de kunde ramla direkt in i graven när det dödande skottet föll. Bilderna med nakna kvinnor och barn som togs precis innan de miste livet är nu fortfarande etsade på min hornhinna.
Vi var tysta en lång stund därefter, matta av att ha sett de hemskheter som skedde så nära vår samtid men som ändå känns tillhöra ett helt annat Europa. Personligen kände jag också en skam att jag fram till idag inte vetat mer om dessa människor och sätten de bringades om livet. För det är så viktigt att just sådana ohygglighet inte glöms bort, inte förminskas och att vi kommer ihåg att ett av de mest värdefulla aspekten i våra liv är att vi får leva i fred.
Det var med det målet i sikte som EU byggdes - aldrig mer krig på vår kontinent.
Inlägg
Du har så rätt!!! Vartenda ord och varenda bild bränner sig fast. För en del år sedan var jag medlem i Samarbetsrådet för judar och kristna och jag umgicks ett tag i sådana sammanhang bland annat med just många judar och talade med såväl judiska studenter, sju olika rabbiner med olika inriktning, från ultraortodox till liberal. Jag minns en kväll när jag hade varit på föredrag om just förintelsen och dödslägren. Bland annat visades teckningar upp som lägerfångar i dödslägren hade gjort. Bland annat av likhögar och en hästdragen likvagn. Senare samma kväll gick ett avsnitt av Förintelsen på tv, där bland annat den där likvagnen dök upp i en scen. Det var en stark och obehaglig upplevelse att se filmatiserat precsis det som jag timmarna innan hade upplevt genom ögonvittnesskildringar. Inom mig finns en önskan att alltid motarbeta krigshets, hatiska schablonbilder, hatiska fördomar och beteenden som leder till olika människors lidande. Därför är det bra om fler människor verkligen engagerar sig på olika sätt, och tänker till över vilka fördomar och negativa tankebanor man själv bär på i relation till olika personer och folkgrupper. Ingen är ju fri från fördomar, men vi kan alla bearbeta oss själva. Genom faktisk upplysning och kunskapssökande som ibland går emot våra invanda föreställningar, kan vi lära både oss själva och varandra ett sundare sätt att tänka som leder bort från hat och krigshets. Det är också bra att man inom EU faktiskt jobbar mot sådana mål. Detta är något som fler borde bli medvetna om och ta till sig. Krigen skapar bara lidande.
SvaraRaderaAnders Moberg.