I dagsläget brottas många unga föräldrar och speciellt unga kvinnor med alldeles för höga krav på att både hinna jobba, vara med barnen, vara bra föräldrar, träna, ha ett socialt liv och ett välskött hem. Den fasaden kan upprätthållas ett tag, men inte sällan leder det till utbrändhet, depression, alkoholmisbruk, ätstörningar och problem i relationen. Och vilka blir lidande? Alla...men framför allt kvinnorna och barnen.
Därför tog kvinnoförbundet bland annat fram förslag som skulle ge föräldrar mer stöd och flexibilitet för att få ihop familjepusslet, med att bl.a. föreslå barndagar så att barnen behövde vara mindre på dagis, familjelotsar som skulle stödja nyblivna föräldrar och att öka prisbasbeloppet för föräldrarpenningen.
I Europa är just familjepusslet ett allt hetare ämne. Flera Europeiska länder, däribland Italien, Portugal, Polen och Ungern är ställda inför stora demografiska utmaningar eftersom det helt enkelt inte föds tillräckligt många barn. Detta innebär i sin tur att en allt större grupp äldre kommer att försörjas av en allt mindre grupp unga, vilket av naturliga skäl hotar att slå många sociala system ur balans. Speciellt i Italien har situationen varit akut i flera år nu, då bristande möjligheter att kunna kombinera arbete och föräldrarskap har gjort att många kvinnor valt bort att skaffa barn. Men även i Tyskland, ett av Europas största länder, har nu regeringen insett att man måste vidta åtgärder som uppmuntar till famliljbildning men samtidigt öppnar för nya, och mer jämställda möjligheter att få pusslet med jobb, barn och familjeliv att gå ihop.
Partiets familjepolitiska grupp lanserade i veckan ett 10000kr bonus för att uppmuntra barnafödandet, vilket kan kännas som en bra lock-karamell. Personligen tror jag att föräldrar framför allt vill försäkra sig om att villkoren efter att de skaffat barn kommer att vara gynsamma för deras förändrade familjesituation. Dessutom kommer nog många redan innan de tänker på barn fråga sig om de i så fall skulle få familjepusslet att gå ihop, innan de själva bryter ihop.
Inlägg
Tänkvärda ord som alltid, Adina. Ja, invanda könsroller är svåra att bryta, men du har också helt rätt i att sådana mönster går att bryta, beroende på vad man ger barnen för uppfostran.Som bekant kan familjekonstellationer se väldigt olika ut och varje familj har sin egen bild av vad som fungerar och är okay. Om man har fått en hyfsat "bra" uppfostran och tagit till sig den, så är "duktighetssyndromet" något som påverkar oss, ofta livet igenom. Jag har också varit, och är ännu rätt mycket slav under dess ok. Precis som du säger är det ofta så att kvinnor tar på sig en massiv roll som mor, karriärkvinna, älskarinna, med hushållsarbete och samtidigt ett behov av socialt liv. Inte sällan leder detta efter et tag till just de problem som du nämner: utbrändhet,frustraration som leder till psykiska besvär och bekymmer i par- och/eller familjesituationen. Även vi män lider påverkas ofta direkt och/indirekt av det här, men ur ett något annat perspektiv. När jag som man diskuterar sådana här frågor med andra män, så märker man efter ett tag att många män håller inne med sina tankar och känslor, eftersom de inte är vana vid att verbalisera dem. När det faktiskt sker så pyser just trycket fram: du ska vara duktig, ha bra jobb och familj, har du inte det är du inget värd. Du ska prestera och prestera och prestera, vara händig, charmör,klok, sund, träna och göra både det ena och det andra. För några år sedan gick jag i väggen och lades in för dubbelsidig lunginflammation, och var så sjuk i en dryg vecka att jag bokstavligt talat pendlade ett tag mellan liv och död. Detta lärde mig börja lyssna mer på min kropps signaler, att tagga ned lite för att spara min hälsa och hålla mig friskare, vilket länge lyckades. Duktighetssyndromet och den stora effektiviteten finns där mycket i mig än idag ändå, men jag försöker förhålla mig till det på ett lite annorlunda sätt.
SvaraRaderaIgår kväll satt jag och pratade i telefon med två av mina gamla mentorselever som jag undervisade mellan åren 1999 och 2002. De båda unga kvinnorna är nu 22 år gamla. Den ena, adopterad från Indien, är mamma till en son på 1,5 år och gift sedan hon var 18. Hon jobbar, sköter hemmet och tar hand om sin son, som är hennes ögonsten. Vi diskuterade just bland annat jämställdhetsfrågor. Eftersom hon har haft en tuff uppväxt på flera sätt och gått på en och annan nit, men mognat, och nu har en bra man med en vettig familje- och kvinnosyn, sa till mig att hon tänker göra vad hon kan för att ge sin son sunda värderingar. Den andra unga kvinnan, som är av kosovoalbansk härkomst, är nu gravid och väntar barn i sommar. Hon gifte sig när hon var 19, och hade då bjudit in mig till bröllopet,vilket var väldigt trevligt. Det var ett albansk-bosniskt bröllop som hölls i en makedonsk klubblokal i Rosengård i början av augusti 2004. Hon och hennes man kämpar också som de flesta par, oavsett ålder, med att få livet att gå ihop. I dess ekonomiska kristider drabbas väldigt många mer eller mindre, såvida inte man har makten att höja sin egen personliga lön med flera tusenlappar, eller någon miljon på ett bräde. Det är däremot rätt få förunnat i dessa dagar.
Anders Moberg.