tisdag 18 oktober 2011

Internationella människoahandelsdagen

Idag är dagen som inte bör finnas, internationella människohandelsdagen. En dag som uppmärksammar ett av de mest avskyvärda brotten i vår nutid, vars utformning och hänsynslöshet egentligen hör hemma i en annan tid. Slaveri upphörde enligt många i slutet på 1800-talet men det vi ser idag gällande handeln med människor kan inte beskrivas på ett annat sätt än just slaveri. Uppåt 2,5 miljoner människor, främst kvinnor och barn faller årligen offer för skrupellösa människohandlare som utnyttjar dem för att berika sig själva. Fortfarande är det inom sexindustrin som de flesta offren hamnar eftersom lönsamheten där är störst.

En kvinna eller barn kan säljas gång på gång, till hundratals köpare, och inbringa höga belopp innan nästa människohandlare tar över. Kvinnorna blir en vara, fråntagna alla rättigheter men med skyldigheten att alltid göra som man blir tillsagd. Det går inte att i ett fåtal ord beskriva de fysiska och psykiska skador som offren bär med sig eller att verkligen förstå hur det känns att ha fråntagits hela ens väsen och lämnats med en, oftast sargad, kropp.


I EU, precis som i Sverige har många försökt att få bukt med problemet, med olika angreppssätt och olika teorier. Inom EU har Cecilia Malmström uppmärksammat behovet av en större koordination, samarbete och samsyn mellan medlemsländerna och vissa framsteg har gjorts. Detta är bra och borde verkligen lyftas. Samtidigt verkar man inom EU fortfarande ha beröringsskräck för att lyfta upp efterfrågans betydelse för att minska omfattningen och lönsamheten av människohandeln. I Sverige har vår lagstiftning men också den allmänna opinion som byggdes upp kring prostitution gjort att vi idag har blivit förskonade från den explosionsartade utvecklingen av människohandel som har drabbat andra länder. Men inte ens vi är immuna och mycket mer behöver göras.

Det är bra att frågan aktualiseras en dag som denna men i mina ögon är faran är att stanna där och imorgon vända blicken åt något annat. Så länge priset för en människa fortfarande kan sättas i pengar är vi dock skyldiga att aldrig nöja oss med bara en dag för att uppmärksamma problemet. Det borde vi göra mycket oftare än så.