söndag 25 januari 2009

Europas murar

Euronews igår visades ännu ett inslag om Lampedusa, den lilla ön vid Italiens sydkust, dit flyktingar från Nordafrika oftast anländer efter strapatsfyllda dagar eller veckor på sjön. Denna gång handlade reportaget om den nya flyktingmottagningen, där de nyanlända istället för att tas omhand och förberedas på en ny tillvaro i Europa, registreras för att så snabbt som möjligt skickas tillbaka till sina ursprungsländer. FNs flyktingskontor visade oro för hur italienska myndigheter hanterar flyktingfrågan och människorättsorganisationer och EU kritiker fick ännu en gång vatten på sin kvarn i sitt påstående om "Fort Europa".

I Sverige ger flyktingströmmarna ofta mindre upphov till dramatiska rubriker, men samtidigt drunknar inte varje år över 1000 personer utanför Skånes kust. Dock innebär det geografiska avståndet inte att vi kan avskriva problemet som "Italiens problem". Istället bör vi försöka att på EU nivå återigen väcka frågan om att Europa inte får bli en fort dit det är så svårt eller dyrt att komma in, att man måste ta hjälp av hänsynslösa smugglare eller sätta sitt liv på spel.

Och från Europas murar till en kanske mindre, men inte minst lika upprörande mur, nämligen den som rests mot en romsk by i centrala Rumänien, nära bergsstaden Brasov. Där har myndigheterna tyckt att det var en bra idé att "skydda" sig mot de 1100 romerna genom att bygga en hög betongmur runt deras bosättningar. Stölder, vandalisering och småbrott hoppas man nu hålla borta, men det enda man egentligen gjort är att försvåra romernas möjligheter att nå stadens skolor, affärer och vägar. Jag förstår inte hur de ansvariga tänker, hur de resonerar och hur de öppet kan gå ut och berätta om de våldsamma metoderna som i deras ögon känns naturliga att använda då en rom misstänks för ett brott eller bara stör.

Det känns så overkligt och omöjligt att förstå hur människor 2009 fortfarande tror att murar kan bringa fred, gemenskap eller välstånd - har man inte lärt sig något av historien? Behöver man nämna Ghettomurerna? Berlinmuren? Gazamuren?

fredag 23 januari 2009

Kurdgala och tankar om migrationspolitik

Igår blev jag spontant medbjuden att följa med Désiree (Pethrus Engström) till årets Kurdgala som hölls på Södra Teatern i Stockholm. Och vilken fest det blev! I tre timmar satt vi på första balkong och skrattade till de ibland kolossalt roliga skämten , lyssnade till kurdisk musik och blev vittne till prisutdelningen för Årets kurder, kurdvänner osv.



Men det som gjorde mest intryck på mig när jag satt däruppe omgiven av kända politiker från höger och vänster, var när Årets Kurd, och grundaren till fotbollsklubben Dalkurd med märkbart rörd röst pratade om betydelsen av att få komma hit, bli en del av samhället och bidra med något positivt. Att få fortsätta vara den man är, men också lära sig det nya och kanske lära ut det gamla till människor utan fördomar. Vi har bara att vinna på erfarenhetsutbyten. En kurdisk fest är en fantastisk upplevelse och många kurder kanske också tycker att vårt julfirande är väldigt speciellt.

För det är nog lite så jag alltid sett på migration, för mig har det alltid varit självklart att vi bör öppna upp vara gränser och vara om ännu mer solidariska och hjälpande mot dem som blir förföljda, de som har det svårt eller de som helt enkelt önskar ett bättre liv. Sverige är ett rikt land, även nu i lågkonjunkturen, och kan göra mer, inte minst för att även inom EU underlätta för människor från tredje land att lättare kunna komma hit legalt och arbeta, försörja sig och få ett bättre liv. EU har redan idag erbjudit sina medlemsländer sådana privilegier, men länderna som angränsar avkrävs fortfarande dyra och omständliga förfaranden för att även deras medborgare skall kunna förverkliga drömmarna om ett bättre liv, om än för en begränsad period.

Det vore fantastiskt om Sverige kunde driva på att EU:s asyl- och migrationspolitik präglades av mer generositet och öppenhet och att samtliga medlemsländer tar sitt ansvar när det gäller mottagningen av asylsökanden.

måndag 19 januari 2009

Min tanke om Europa började när jag var nio år gammal och hoppades att Tyskland, det nya landet som vi flyttade till från det postkommunistiska Rumänien, skulle ta emot oss med öppna armar och bli vårt nya hem. Som många andra som flyttar till ett nytt ställe var drömmarna om en bättre tillvaro många, men det var också spännande, skrämmande och lite vemodigt att lämna allt och alla bakom sig.

Nu, nästan tjugo år senare och efter att ha levt i fem av Europas länder (Rumänien, Tyskland, Sverige, Frankrike och Belgien) är min bild förmodligen mer nyanserad, om än lika hoppfull för att det står för något bättre. Numera jobbar jag också med länder i Östeuropa som drömmer om att en dag tillhöra den europeiska EU familjen och ser hur mycket denna gemenskap betyder för dem.

Då jag nyligen fick det ärofyllda uppdraget att kandidera till Europaparlamentet önskar jag med denna blogg dela med mig av mitt engagemang för Europa och EU i både stort och smått, utifrån mitt egna perspektiv som säkerligen färgats av att ha vuxit upp i både östra och västra och norra Europa. Trevlig läsning!