tisdag 1 december 2009

Lissabon, Rumänien och R - Hurra! Hurra! Hurra!

Idag är en liten speciell dag för både Europa, Rumänien och min familj. När det gäller det Europa så kommer Lissabonfördraget träda i kraft efter åtta års genomarbetande, framsteg och bakslag. Mycket har hänt sedan 2001, då man först kom överens om att EU behövde ett bättre och mer funktionellt fördrag som skulle ersätta det stela Nicefördraget. Först var tanken att man skulle ha en konstitution, liknande en EU-grundlag, vilket dock underkändes av såväl Frankrike som Holland och arbetet fick börja på nytt. Åtta år senare har dock mycket hänt. Europa har utökat sina gränser med den största utvidgningsprocessen sedan dess start och numera kan 27 medlemsländer och 500 miljoner människor känna sig delaktiga i den europeiska gemenskapen.


Lissabonfördraget innebär nya möjligheter till demokrati (de nationella parlamenten och EU-parlamentet får bl.a. mer att säga till om), skydd för mänskliga rättigheter (en ny gemensam asyl och flyktingpolitik), en tydligare aktör på den politiska arenan( med en ny ordförande och utrikesansvarig) och inte minst möjligheten att fortsätta utvidga EU. Just det sistnämnda ligger mig väldigt varmt om hjärtat, eftersom jag dagligen ser hur mycket möjligheten för ett framtida EU-medlemskap kan betyda som incitament och motivationsfaktor för de länder som behöver gå genom omfattande reformer inom bl.a. demokrati och mänskliga rättigheter. Därför är jag också väldigt glad över att den nya kommissionen kommer att få ett direktorat och en kommissionär som kommer att jobba med både utvidgning och EU:s grannskapspolitik, två områden som tidigare varit skilda åt. Även om ingenting skall tas ut i förskott, är detta onekligen en positiv signal för de länder som t.ex. Ukraina som inget annat önskar än en snabb EUintegrering.


Idag är också Rumäniens nationaldag, och samtidigt också landets 20-års firande av frihet från kommunismen. Mycket har hänt sedan 1989 då jag själv mestadels från hemmet i Bukarest fick bevittna den blodiga revolutionen som störtade Ceausescu. Men mycket återstår också att göra. Landet befinner sig i en djup politisk kris och den ekonomiska situationen är väldigt prekärt. Men, man har också tagit små steg framåt. Tyvärr har dessa ofta kommit bort i den myriad av händelser som gjort att människor numera inte längre litar på politiker, partier eller myndigheter över lag. Något som bland annat framkommer i en rapport som KIC lanserat i förra veckan som ni kan hitta här.

Sist men inte minst fyller den mest underbara R år idag, min stöttepelare, rådgivare, vän och pappa de senaste femton åren. Grattis R!

fredag 20 november 2009

Europas nya ledare

En suck av lättnad snarare än gladjerop gick nog genom salen där EU:s ledare sent igår kväll kom överens om vilka två personer som kommer att företräda unionen de närmaste åren. EU:s nya "president" eller Europeiska Rådets ordförande blir 62-årige belgiska kristdemokratiska premiärministern Herman van Rompuy, som trots sin relativ okända internationella profil har fått mycket uppskattning på hemmaplan. Bland annat har han under bara ett år som han haft premiärministerposten lyckats skapa stabilitet i det annars så splittrade Belgien och fått beröm för sin lugna men ståndfasta ledarstil. Att han av vissa klassas som en grå mus i de internationella sammanhangen få framtiden bevisa eller motbevisa, men lite kul är det ändå med en politiker som öppet går ut med lite kuriosa om sitt liv och berättar att han gärna ägnar sig åt att skriva haiku dikter.

Vid sin sida som EU:s "utrikesminister" eller den höga representanten för utrikes och säkerhetsfrågor kommer den brittiska socialdemokratiska och nuvarande kommissionären Catherine Ashton stå. Hon anses vara duktig och kompetent, men precis som van Rompuy väldigt okänd utanför Storbritannien och möjligtvis Bryssel.


Men positivt var trots allt att alla 27 länder lyckades enas kring dessa poster som tillsätts nu för första gången, trots att många hellre hade sett mer kända och karismatiska personer av Obamas kaliber. Samtidigt skulle sådana färgstarka personer kunnat ha stjäla rampljuset från de andra europeiska ledarna, vilket inte många var beredda att gå med på. Det som dock många accepterade var att van Rompuy och Ashton representerar de största europeiska politiska grupperingar, vilket många hade krävt på förhand.

Jag hade naturligtvis gärna sett en färgstark kvinna som EU:s ledare, någon med liknande egenskaper som Angela Merkel, men man kan ju alltid hoppas att vid nästa val, om två och ett halvt år, kommer fler sådana kvinnliga kandidater lyftas fram. Och kanske kommer Obama och andra världens ledare då faktisk våga ringa den personen när de vill tala med Europa. Nu är risken stor att man fortfarande hör av sig till Merkel, Sarkozy och Brown.

tisdag 17 november 2009

Dagens bästa nyhet!

...var att Cecilia Malmström utnämndes till Sveriges kommissionär i EU. Hon är inte bara en otroligt kompetent och skicklig politiker, men har också en gedigen EU erfarenhet och brinner för demokrati och mänskliga rättigheter framför allt. Att hon dessutom talar fem eller sex språk flytande, är ung, har en doktorstitel i statsvetenskap och en familj med två söta tvillingar gör henne om möjligt ännu mer enastående.


Grattis Cecilia! och Sverige, det här var verkligen det rätta valet!

måndag 9 november 2009

Viktigt jubileeum, inte bara för Tyskland

De historiska händelserna verkar avlösa varandra de senaste veckorna. Idag har nog få kunnat undgå att man runt om i Europa firat eller åtminstone uppmärksammat 20-års jubileet sedan muren som under nästan 30 år delade en ett land och många tusentals familjer mellan Öst- och Västtyskland föll. Jag vet inte om det är så med alla händelser som påverkat historien, men jag tror att många kommer ihåg, även år senare, var de var och vad de gjorde när "det" hände. Förbundskansler Merkel var i bastun, andra kanske var på vägen hem från sina jobb eller satt som fastklistrade framför TV-n med en känsla att något stort var på gång.


Själv befann jag mig i Rumänien och av naturliga skäl försökte den dåvarande diktaturen göra allt för att tysta ner, förminska och bagatellisera det som höll på hända i Europa. Men egentligen hade allt börjat 10 år tidigare i Polen med Solidaritets kamp för frihet och så småningom, efter Gorbatjov's uttalanden om "glasnost" (öppning), fått se fler och fler sprickor uppkomma i den så hårda kommunistiska fortet som var Östeuropa. Rumäniens diktatur, som jag kanske känner till bäst, föll också efter en blodig och enligt vissa, av de nya makthavarna "planerad" revolution som resulterade i att alltför många unga människor dog.


På något sätt är det synd att det måste till jubileer som denna för att påminna oss hur viktig friheten är för människor, hur snabbt den kan förloras och hur kort tid det egentligen var sedan Europa var tudelat. För speciellt då kan vi verkligen känna empati och solidaritet med de miljontals människor som än idag, även i Europa inte lever i frihet och demokrati. Detta jubileum ägnas Tyskland, men egentligen är det en symbol för att kommunismen och de hårda regimerna som fanns kollapsade tack vare modiga människor och politiker som vågade. Och det är just sådana människor, som tror på demokrati och frihet som vi har skyldighet att hjälpa att riva sina murar.

tisdag 3 november 2009

Årets viktigaste underskrift?

I slutet av arbetsdagen gick jag som vanligt in på några svenska och europeiska nyhetssidor och glädjen (samt överraskningen) var stor när huvudnyheten var att Tjeckiens beryktade president Vaclav Klaus nu äntligen skrivit på Lissabonfördraget. "A small step for a man, a giant leap for mankind" var det som Armstrong sa, och nog känns det lite som en historisk händelse att nu alla EU:s medlemsländer skrivit under fördraget som tagit så nästan tio år att mangla fram.


Turerna har varit många, osäkerheten likaså och många som ville se ett mer demokratiskt och öppet EU med tydliga (och förenklade) regler kring beslutsfattande jublar nog lite grann precis som jag, även om det slutgiltiga resultatet är långtifrån perfekt. Men det är onekligen bättre än det hitintills använda Nice-fördraget som hade satt käppar i hjulet för många viktiga EU-projekt, däribland en fortsatt utvidgning av Unionen.

Nu kan diskussionerna och spekulationerna om EU:s framtida topposter verkligen ta fart. Hoppas bara att Barosso får sin vilja genom och att fler kvinnor kommer att synas på de annars så mansdominerade "familjebilderna". Att det skall vara så svårt att ändra bilden av att toppolitiker är män (med få undantag)? Det råder nämligen inte brist på kompetenta, erfarna och passande kvinnor till alla dessa poster, men däremot kanske en sann politisk vilja från alla medlemsländer att ändra på gamla strukturer?

Fortsättning följer.. det kommer att vara spännande.

onsdag 21 oktober 2009

La belle vie

Helgen i södra Frankrike kändes som en välbehövd minisemester och en påminnelse om hur mycket stunder i goda vänners lag (och i ett fantastiskt landskap) kan göra för ens välbefinnande På mindre än två dagar hann vi med en vinprovning på ett slott, en promenad bland en av de mest välbevarade romerska akvedukterna, flera utsökta måltider, två obligatoriska croissant-frukostar och en historisk promenad. För att inte tala om alla härliga samtal om allt mellan himmel och jord, föräldrarskapet, franska vs svenska vanor och inte minst politik.


I Frankrike är trots allt politik eller snarare sagt ett politisk (men ej nödvändigtvis partipolitiskt) engagemang något som nästan verkar komma med modersmjölken. De flesta fransmän jag någonsin träffat har personliga åsikter om det som händer i landet, ifrågasätter (och demonstrerar för fullt) samt älskar att ha långa debatter om det mesta. Nu verkar de hetaste diskussionerna handla om privilegierna som president Sarkozys son åtnjuter, hanteringen av krisen och EU:s framtid.


Jag slutar dock aldrig förvånas över att man i Frankrike, som i vissa andra länder, har en viss "laissez-faire" (låt-vara) attityd mot politikers mer eller mindre acceptabla beteenden. Det finns inget som säger att politiker kan vara felfria, men det verkar som man i länder där politikerämbetet främst är ett yrke, att man får med sig vissa yrkesfördelar som de flesta andra inte kan tänkas inneha. Berlusconi mm) är ju utan tvekan en typisk måltavla för sådana påståenden, men min fråga är bara varför människor accepterar detta (eller nepotism, korruption med ursäkten att han är politiker? Jag har ett stort respekt för det svenska systemet, där man inte måste ha gått en elitutbildning för att sitta i riksdagen och inte behöver ha miljoner på banken för att få ett uppdrag. Men ute i Europa verkar det både ovanligt och uppseendeväckande. Dags för en "politikerreform"?

fredag 16 oktober 2009

Bukarest och Bayern

Tillbaka på svensk mark och en pålitlig Internetuppkoppling. Och om det är någon klyscha som jag i dagarna kunde skriva under på var att det verkligen var underbart att komma hem - både av privata men också rent jobb-mässiga skäl.

Tiden i Bukarest visade sig vara lika spännande och schemat lika fullspäckat som jag hade trott och jag hann bland annat med några intressanta möten och två intervjuer (på rumänska och tyska) på Rumäniens motsvarighet till Sveriges Radio - Internationella avdelning. Anledningen till intervjuerna var att KIC's rapport om Rumänien och det kommunistiska arvet hade väckt ett intresse hos personalen och de ville veta mer om vår verksamhet, min syn på Rumäniens demokratiska utveckling och slutligen också min personliga resa från det kommunistiska Rumänien till Sverige.


Veckan avslutades med en stor EPP-Women konferens som hölls i det mäktiga palatset (numera parlamentets huvudsäte) som Ceausescu hade lät bygga innan han dog. Konferensen berörde ämnet "Kvinnor och den ekonomiska krisen - möjligheter eller tillbakafall" och innehöll några intressanta föreläsningar, bland annat Ana Palacio av som tidigare varit vice-chef för Världsbanken. Hennes åsikter stämde mycket väl överens med våra (svenska) om att det krävs utbildning, mentorskap, stöd från andra kvinnor och förändrade strukturer för att omvandla krisen till något positivt. Men hon talade också om vikten av entreprenörskap och en politisk vilja.


Under dagen var det också val till ett nytt presidium och jag fick förtroendet att som yngsta ledamot någonsin (och första från Sverige) sitta som en av sex vice-ordföranden för den kommande mandatperioden. Spännande, oväntat och väldigt hedrande och jag är framför allt glad att jag tillsammans med Kdk kommer att kunna påverka den största kvinnoorganisationen från de europeiska politiska partierna.


Tillbaka i Sverige för mindre än 24 timmar hann jag med ett vackert bröllop och en ledarskapsutbildning innan det bar av till Bayern för en kurs i hur man ansöker om EU-projekt. Utbildningen var förlagt mitt ibland bergen, i det pittoreska Wildbach Kreuth och organiserades av tyska motsvarigheten till KIC, Hanns Seidel Stiftung. Mycket tät program, trevliga kollegor och något besök i ett "Bräustuberl" gjorde att tiden gick relativt fort. Men jag var trots allt glad att äntligen komma hem....i några dagar, för imorgon bär det av till södra Frankrike.


Soleil, gastronomie francaise et des bons amis - on arrive!

måndag 5 oktober 2009

Bokmässan och Bukarest

De senaste och de närmaste veckorna kommer jag leva ur min resväska, men det är givande och roliga jobbresor så jag skall inte klaga. För lite över en vecka sedan höll jag och min duktiga kollega Eli ställningarna i Göteborg på Bok och Biblioteksmässan där vi bland annat lanserade en ny rapport om livet under kommunistdiktaturen i Rumänien. I år är det 20 år sedan det forna Östblocket upplöstes och vi på KIC tyckte att vi borde uppmärksamma händelsen och samtidigt se hur livet för människorna har förändrats sedan dess. Dessutom ville vi göra en personlig berättelse om hur tre generationer hade upplevt tiden före, under och efter kommunistdiktaturen. Lanseringen skedde på bokmässan med bland annat ett välbesökt seminarium på Internationella torget.


De få dagarna på hemmaplan innan min nästa resa gick åt att försöka hinna ikapp den ständigt växande mailkorgen samt några intressanta planeringsmöten inför hösten och våra olika projekt. Det är en del spännande förändringar på gång! Jag kunde inte heller undvika att oroas över den ständigt försämrande utvecklingen för demokrati och MR-förespråkare i Ryssland (mer om det i ett annat inlägg) eller implikationerna för HBT personer i Litauen nu några månader efter att den kontroversiella lagen som fått många att rasa. Tur att det finns glädjeämnen också, som att Moldaviens nya regering nu verkar agera istället för att tala, och faktiskt tog sig till Bryssel istället för till Moskva på sin första officiella resa. Detta för att markera engagemanget för ett framtida EU-medlemskap. Och på tal om EU, jag kunde inte låta bli att hoppa lite högt av glädje av att Irland nu med stor majoritet godkänt Lissabonfördraget. Hoppas Polen och Tjeckien gör som de lovat och skriver under nu också.


Det här inlägget har jag skrivit från min födelsestad Bukarest, där jag befinner mig under en vecka för en salig blandning av jobb och privata angelägenheter samtidigt som tiden aldrig verkar räcka till. Just nu skakas landet av en omfattande strejk bland alla anställda inom offentlig sektor som protesterar mot dåliga villkor, så det är tur att man får sitta på sin kammare och jobba i några timmar. Senare i veckan blir det nog ett besök hos våra tyska kollegor på Konrad Adenauer Stiftung som precis som oss försöker att bygga upp sköra demokratier inifrån. Innan jag åker hem ska jag också representera Kvinnoförbundet på en EPP-Women konferens som i år skall handla om Kvinnor och den ekonomiska krisen. Intressant och alldeles för lite uppmärksammat ämne. Och just det, så ska jag också hinna umgås med min underbara mormor och vänner. Lugn vecka, eller hur?

måndag 21 september 2009

Om jämställdhet, sex på nätet och Anna Anka

Arbetet för bättre jämställdhet verkar aldrig sina varken i utlandet eller på hemmaplan.I förra inlägget skrev jag om de utmaningar som finns i Östeuropa på jämställdhetsområdet, inte minst när det gäller upplysning och kunskap om problemet. Men det finns verkligen en hel del att göra här hemma också.

Innan jag åkte till Budapest hann jag skriva några debattartiklar gällande ungdomar som säljer sig på nätet, ett fenomen som tydligen ökat enligt Ungdomsstyrelsens undersökning "Se mig - Unga om sex och Internet". Mitt ståndpunkt som jag försökte förmedla var att unga människor inte skulle behöva känna att de måste ta av sig kläderna för att synas. Sex skall vara fritt och gratis, dvs. inget man kan köpa för pengar. Dessutom bör vi jobba för att ingen skall känna att egenvärdet sitter i kroppen eller utseendet.



Medan jag var i Budapest hann en annan utseende- och människosynsdiskussion blossa upp i Sverige. Anna Anka, som senast i förra veckan skapat vågor för att hylla hemmafru(lyx)livet och slå ner på den svenska jämställdhetsdebatten, ville nu ge sig in i den svenska politiken och välkomnades av partisekreteraren Lennart Sjögren. Som han själv erkände gick det något för fort där, eftersom en person som anser att kvinnors roll är att vara snygga, smala och sexiga varelser som får skylla sig själva om deras män är otrogna om de inte tillfredsställer de sexuellt på begäran, nog inte kan skulle sig hemma i ett parti som tror på människors okränkbara värde och jämställdhet.

Kvinnoförbundet välkomnar i alla fall inte sådana personer när det som vi främst jobbar för är att kvinnor skall vara starka och självständiga och inte se sitt värde i utseendet eller i relationen med en man.

För mycket som händer - bloggar igen

Även om det har varit rätt befriande att inte blogga på ett tag har jag märkt att mycket av det som hänt de senaste veckorna har väckt en lust att vilja blogga igen. Dels för att jag tycker att många av de viktiga sakerna som händer diskuteras alldeles för lite, men också för att jag gärna tar del av era synpunkter och åsikter på mina tankar och funderingar.

För att göra en snabb uppdatering på det mest minnesvärda som hänt den senaste veckan vill jag gärna flagga för en mycket intressant och gripande teaterföreställning som kommer att turnera runt om i landet. Pjäsen, som fått titeln Seven porträtterar sju olika kvinnor och deras kamp för jämställdhet. Trots sina olika bakgrund i bland annat Afghanistan, Ryssland eller Pakistan och trots de till synes olika verksamheter förenas deras öden i en lång, påfrestande och farlig kamp för det de tror på - att göra världen till en bättre plats för kvinnor att leva i. Gå och se den om ni har möjlighet, den kommer att turnera i några månader till.


Och apropå kvinnor och jämställdhet. I förra veckan hade jag privilegiet att träffa unga politiska ledare från Östeuropa inom ramen för ett projekt som KIC bedriver tillsammans med Robert Schuman Institutet i Budapest. Själv var jag inbjuden dit för att föreläsa om jämställdhet och dess betydelse för demokrati. Det mest slående var som alltid att se de unga männen och kvinnorna förneka att det fanns problem med jämställdheten i deras länder med kommentarer som att "Vi har inga problem med detta, vår premiärminister är ju kvinna" Eller "I vårt land kan kvinnor göra vad de vill, det är bara att de inte är ambitiösa nog till att vilja ha beslutsfattande poster".

Som ni förstår blev det många intensiva, intressanta men också roliga diskussioner i ämnet. Någonstans måste föreläsningarna också ha väckt något frö av förståelse hos deltagarna då de efter seminariet hade ett mycket större intresse att prata vidare om ämnet och ställa frågor. I mina ögon är just bristen på kunskap om jämställdhet ett stort problem för att ens kunna identifiera bristen på det. Eller som jag nämnde för en kollega " det är som förr i tiden med t.ex. ordet stress - bara för att ordet inte existerade innebar det inte att det inte förekom". Så utbildningar, utbildningar, utbildningar - det är kunskapen som saknas, inte problemet. Mer om jämställdhet i nästa post.

tisdag 7 juli 2009

En liten händelse som förändrade mycket

De sista dagarna sedan Sverige tog över ordförandeklubban i EU har varit en nyhetsmässig fröjd för en Europafantast som jag. Hur ofta händer det annars att svenska tidningar skriver så mycket om hur olika länder inom unionen ställer sig till olika frågor eller hur ofta citerar Europeiska medier den svenska synpunkten? För att inte tala om hur underhållande det varit att läsa om "president Reinfeld" och hans egenskaper i olika publikationer och bevittna både hopp, sceptisism och försiktig avvaktsamhet inför den svenska ledningen.


Och visst kan ett ordförandeland betyda mycket för att väcka liv i frågor, sätta ner foten där det behövs och starta igång viktiga internationella samarbeten. Men precis som vid installationen av Obama får man inte heller ha alldeles för stora förväntningar och tro att det svenska ordförandeskapet kommer att lösa alla problem. Ambition och vilja behövs dock. Personligen skulle jag gärna se att man lyckas få ihop ett bra klimatavtal i Köpenhamn, att Stockholmsprogrammet lanseras och landar i en human och rättssäker asyl och flyktingpolitik samt att man faktiskt tar upp människohandelsfrågan. Och det är jag säker inte ensam om även om det finns många topppolitiker och analytiker som inte direkt har stort förtroende för att Sverige kommer att kunna driva genom sin agenda.


Jag väljer att ändå hoppas och kommer då att tänka på en otroligt intressant artikel som jag läste häromdagen om en liten händelse som förändrade mycket. Den har också en Europaanknytning och visar på att även en stor historisk stund som järnridåns och den östeuropeiska kommunismens fall började med en välmenad, uppmuntrande och stödjande blick. Från vem till vem? Det får ni läsa här. Poängen är att även små händelser, små länder och till synes svåra uppgifter inte skall räknas bort bara för att de verkar omöjliga vid en första anblick. Optimistisk tanke? Kanske...men som historien visar kan den lika väl vara realistisk.

Bloggandets vara eller icke vara

Det är frågan...

Efter alla seminarier, resor, debatter, möten, artiklar och bloginlägg inför Europavalet har verkligheten hunnit ikapp mig och jag har ställt mig frågan om ett fortsatt bloggskrivande behövs, önskas eller efterfrågas. Stundvis har det varit skönt med ett uppehåll men samtidigt har jag fortsatt att läsa så mycket om det som händer i Europa att jag ibland har känt ett behov att faktiskt dela med mig, för det finns säkert många fler Europavänner där ute. Därför har jag bestämt mig för att fortsätta ett tag till och jag hoppas att ni som läser kan hitta tankeväckande och intressanta inlägg här i framtiden.


Och innan jag skriver ett alldeles för långt inlägg vill jag också passa på att än en gång tacka alla som stött, peppat, hjälpt och varit vid min sida under vårens sista månader!

onsdag 17 juni 2009

Stockholm & Lissabon

Två vackra städer, utan tvekan, men det var inte dit jag flydde i några dagar efter valet och det är inte heller därför jag nämner dessa nu i bloggen. Anledningen är istället att bägge dessa städer har lånat sina namn till dels ett program och det nu rätt omtalade fördraget som är väldigt viktiga för bekämpningen av människohandel på Europanivå.

Lissabonfördraget
skulle, precis som många efterfrågat, stärka Unionens befogenheter att bekämpa den organiserade brottsligheten genom att bland annat stärka det polisiära och straffrättsliga samarbetet och förenkla beslutsproceduren.


Stockholmsprogrammet, som jag skrev om på bloggen för några månader sedan, skall ange riktningen för det rättsliga och inrikes samarbetet för Unionen fram till 2014. Förutom att ta fram en gemensam asyl och flyktingspolitik som skall vara rättssäker, tillgänglig och förhoppningsvis mer mänsklig, kommer mycket av arbetet fokusera på gränsöverskridande brottsbekämpning. Dessa huvudsakliga prioriteringar presenterade Kommissionen i dagarna. Där poängterades bland annat behovet av ett utökat polissamarbete och informationsutbyte mellan polis och brottsbekämpande instanser, samt ett stärkt stöd för den europeiska gränskontrollmyndigheten Frontex. Den sistnämnda skall få utökade medel för att bättre bevaka unionens yttre gränser och därmed förhindra att människohandel och människosmuggling förekommer.


Även om jag huvudsakligen är positiv till Kommissionens förslag och Stockholmsprogrammet är jag också lite bekymrad att detta också skulle kunna leda till att människor som vill ta sig till Europa/EU nu kommer att få det ännu svårare. Även om jag vet att tanken är god och att man på EU nivå är mån om att minska den organiserade brottsligheten och människohandeln, är jag övertygad att stängda gränser, protektionism och restriktiva invandringsmöjligheter enbart kommer att gynna de som på illegalt sätt tar in människor i Europa. Det finns otaliga exempel på kvinnor från exempelvis Östeuropa som blivit nekade inresevisum till EU men anledning att de skulle kunna utnyttjas i EU, men som sedan förlitat sig på illegala människosmugglare/handlare och slutligen verkligen råkat illa ut.

Jag vill se ett öppet, humant och säkert Europa, som istället för att bygga murar för att förhindra brottslighet och människohandel satsar på samarbete, informationsutbyte och kanske tom vågar lära sig av andra länders "best practice" metoder. Den svenska modellen på området med en sexköpslag som angriper problemets rot, dvs efterfrågan, är till exempel ett sådant "best practice" och jag hoppas verkligen att de nyvalda Europaparlamentarikerna kommer att våga och vilja jobba med frågan i Bryssel och Strasbourg. Och jag kommer att göra detsamma, även nu efter valet, både i Sverige, Moldavien eller vart det nu kan bli.

lördag 6 juni 2009

Valet är ditt!

Nu drar det verkligen ihop sig till valets sista dag. Själv har jag de senaste dagarna hunnit med intressanta debatter mot bland annat Gudrun Schyman där jag verkligen kände att jag hade mycket att komma med tack vare arbetet som bland annat kvinnoförbundet gjort för jämställdhet. Igår bar det av till vackra Bollnäs där jag fick ett väldigt trevligt bemötande och där seminariet som jag höll om människohandel samlade drygt tjugo intresserade. Lite kampanjande på gator och torg har det också hunnits med och jag kan bara hålla med underbara Marianne Nyberg som sa att det borde jämt vara valtider så att man hade en anledning att prata politik med människor på stan.


Det här kommer förmodligen att bli det sista blogginlägget innan valet och jag vill därför passa på att tacka alla fantastiska människor jag mött under denna valrörelse men också mina närmaste vänner och familj som stöttat, peppat, hjälpt till och gett mig den kraften som behövdes för att fortsätta.


Blogga kommer jag att fortsätta även efter valet och precis som fram tills nu kommer mitt fokus att vara på det som händer i Europa, i EU och kanske mer speciellt rörande mina hjärtefrågor demokrati, mänskliga rättigheter, integration, miljö och inte minst människohandel. Nu kommer dock några dagars upphåll så väl mött om ett litet tag och glöm inte att rösta!

torsdag 4 juni 2009

Italien får inte dominera flyktingpolitiken

Något förundrad läste jag idag en artikel om att Italien är ett av de få länderna som gjort asyl och flyktingpolitiken till en het fråga i den pågående EU valrörelsen. Tyvärr är Italiens inställning väldigt långt ifrån den svenska, eftersom den nuvarande regeringen med Berlusconi i spetsen förespråkar en väldigt restriktivt asyl och flyktingpolitik, som i många avseenden går emot de internationella konventionerna på området.


I dagsläget utgör Italien tillsammans med Malta och Grekland till de länder som på grund av de stora flyktingströmningar som anländer till deras kuster valt att göra sig så oattraktiva som möjligt för personer utanför Unionen. Det kan handla om allt ifrån fruktansvärda förhållanden i de överfulla flyktingförläggningar, till öppen rassism och diskriminering av människor som söker sig till Europa för att undkomma krig, våld, svält eller en utsiktslös framtid. Därför är det verkligen högsta tid att vi nu inom Unionen får en gemensam asyl och flyktingpolitik som garanterar att länder inte kan fortsätta behandla människor på det inhumana sättet som sker idag. Alla länder inom Unionen måste ges miniminivåer att rikta sig till så att ribban höjs underifrån, och att länder som till exempel Sverige som vill ha en mer öppen och generös flyktingpolitik kan fortsätta med det.

I de senaste dagarnas debatt om denna gemensamma EU-politik har det ofta kommit upp farhågor om att Sverige skulle kunna tvingas att ge med sig och införa en mer restriktiv politik rörande asyl och flyktingvillkoren. Detta får inte ske och Sverige måste in i det sista poängtera vårt ansvar gentemot människor i nöd och att deras mottagande på ett människovärdigt sätt. Precis som när det gäller miljön får vi inte använda den globala finanskrisen som en ursäkt för att nedprioritera dessa frågor, då detta skulle ge de högerextrema krafterna möjlighet att utnyttja situationen till sin fördel. Redan nu börjar allt mer protektionistiska och nationalistiska strömningar vinna terräng och om vi sitter tysta kommer alla de hundratusentals människornas utanför Europas gränser inte ha någon som för deras talan.


Stängda dörrar är inte bara ett felaktig och beklagansvärt utveckling för EU utan också en farlig sådan. Med stängda dörrar kommer det finnas andra krafter som ser till att människor kommer in illegalt, vilket kommer att utöka människosmugglingen, människohandeln, den organiserade brottsligheten och försämra de hjälpbehövandes situationer ännu mer. Därför är jag väldigt glad över att EU äntligen tog ett beslut om ett europeiskt "blue card" som skall underlätta för arbetskraftsinvandring trots protester från vissa av medlemsländerna. Detta är ett bra första steg men som enligt min mening borde utökas till att även omfatta okvalificerad arbetskraft, alltså den arbetskraften som EU egentligen mest behöver och där de flesta illegala arbetare idag jobbar inom. Hur vi än gör så måste dessa frågor upp på agendan, även efter EU valet så att vi inte låter Italien, Malta eller Grekland dominera den europeiska flyktingpolitiken.

tisdag 2 juni 2009

Östermalm, Bredäng, Visby, Bromma

En av de bästa delarna med att vara kandidat måste vara att man får besöka ställen man kanske inte annars skulle ha besökt och möta människor man kanske inte annars skulle ha mött. I söndags efter hemkomsten från Skåne tog jag i några timmar ledigt från datorn och begav mig tillsammans med en god vän tag i soliga Östermalm för att sätta upp några av mina valaffischer. Det kändes nämligen verkligen som om vi var något underrepresenterade.


På eftermiddag bar det av till det sommarfina Bredäng där den rumänska kulturföreningen bjudit in mig för en liten pratstund om EU valet, mina hjärtefrågor och politik i största allmänhet. Det var minst sagt roligt att hålla anförandet på rumänska, som jag annars mest använder när jag pratar med min familj. Besöket, som skulle ha varat i någon timme, blev över två timmar lång och många var glada för att äntligen höra om en egen lands-kvinna som fanns i den svenska politiken. Deras historier berörde, och precis som med ungdomarna i Malmö fanns även här ett stort engagemang för det som händer och samtidigt en upplevd maktlöshet över att inte ha något inflytande och alltid förbli invandrare.

Precis som jag skrivit om tidigare på bloggen så tror jag att denna känsla av "vi" och "dem" är första steget i utanförskapet och segregeringen. Om dessa är upplevelserna för EU-medborgare i dagens Sverige, hur känner sig de tusentals personer som varje år anländer till Italiens sydkust och blir behandlade som något inte värt att bry sig om? Att på europeisk nivå få till stånd en human och generös asyl och flyktingpolitik borde vara av högsta prioritet för det kommande parlamentet och mina förhoppningar är att Europas befolkning inte kommer att välja in alldeles för många asylmotståndare och högerextremismer som skulle försämra en sådan politik.


Konkreta åtgärder för att komma åt högerextremismens framväxt var en av de frågorna som de smarta och vetgiriga eleverna på Visby's största gymnasieskola efterfrågade. Besöket i de två avgångsklasserna var både roligt och givande och det kändes kul att höra att de exempelvis också tyckte att den svenska sexköpslagen är bra och att det är människovärdet som kränks om man ger en människa ett pris för dennes kropp. Förvånansvärt lite intresse fanns det dock för miljöfrågor, något som kanske från politikerhåll hade trott var den viktigaste frågan vid sidan av kanske integritet och fildelningsfrågor. Kul dock att tidningarna inte tröttnat på miljöämnet dock och att den största miljötidningen faktiskt publicerat en artikel om sambandet mellan miljö och jämställdhet som vi inom kvinnoförbundet drivit väldigt länge.


Och apropå kvinnoförbundet så fick jag ikväll medverka på ett torgmöte tillsammans med vår nyligen avgångna ordförande Désirée Pethrus Engström. Trots regnet och kylan försökte vi att med lite omväxlande frågor och svar ge vår bild av den Europapolitik som vi skulle vilja bedriva samt förhoppningsvis avliva några av de myterna som finns kring den svenska modellen, arbetsrätten, sexköpslagen, Lavaldomens betydelse och Lissabonfördraget.
Att vi sedan hade med oss tappra medarbetare som hjälpte att dela ut material och fixa det praktiska fick mig i alla fall att verkligen känna mig hedrad och stolt över den rollen som jag tilldelats de senaste månaderna.

söndag 31 maj 2009

Integration och intressanta samtal i Skåne

Igår hade jag förmånen att tillbringa dagen i södra Sverige, mer bestämt i Lund, Lomma och Malmö. Jag hade bjudits in av två underbart starka kvinnor som tyckte att min mångkulturella, europeiska bakgrund skulle vara passande i den pågående integrationsveckan. Efter ett torgmöte i centrala Lund där jag hann tala politik och betydelsen av att rösta (på rätt parti) i EU-valet blev det ett kort besök på LIFS (Lunds Integrations Främjande Samarbetsorganisation) radio där jag bland annat fick svara på frågor kring den bristande mångfalden i svensk politik, EU och människohandel. Intervjun i sin helhet kan ni lyssna på här.



Betydelsen av att få fler med utländsk bakgrund i politiken blev ännu tydligare när jag tack vare vår outtröttliga internationella sekreterare Sofia och vår engagerade ombudsman Daniel fick besöka Lugna Gatan i Malmö. Trots en del problem att hitta dit och tack vare en vänlig poliseskort till platsen var det utan tvekan en av de mest intressanta, inspirerande och engagerande möten jag haft under denna valkampanj. Projektet som är en del av Fryshusets projekt med samma tema syftar dels till att se till att genom partrullerande ungdomsgrupper undvika bråk och våld på gatorna, men är också imponerande förebilder för andra ungdomar som växer upp.

Organisationen har också ett nära samarbete med en eldsjäl som i brist på föreningslokaler öppnat ett fräscht och mycket välbesökt gym där ungdomar kan tillbringa en del av sin fritid på. I samtalen med de drygt tio unga killarna som var närvarande kom det fram en hel del frustration över politiker som inte ser till att det finns fritidsgårdar eller lokaler för ungdomar att mötas och att man stänger ner en fullt fungerande skola och låter den stå outnyttjad. Engagemanget, intresset och viljan att förändra som dessa ungdomar bär med sig är smittsamt, och under det drygt timlånga samtalet återkom jag gång på gång till betydelsen att de själva måste engagera sig politiskt, om de inte är nöjda med de som sitter och bestämmer idag.

Skepticismen är tydlig, politikermisstron lika så, men jag hoppas verkligen att jag, som själv är invandrare och kommer från ett land där politiker för det mesta är korrupta makthungriga karriärister, har kunnat förmedla känslan av att det i Sverige är annorlunda. Och att om man vill förändra så är det bäst att börja med att engagera sig och sluta låta andra bestämma åt en.

lördag 30 maj 2009

(Val)temperaturen höjs

I takt med att solen även hittat till våra breddgrader och värmt upp den allmänna atmosfären, verkar också valtemperaturen ha stigit något. Som kandidat är jag så tacksam och imponerad över alla människor, skolor och organisationer som bjudit in till debatter, seminarier och diskussioner. De senaste dagarna har jag hunnit med en intressant debatt med bland annat Åsa Westlund på ABF-huset om politiseringen av Europapolitiken, en diskussion om HBT personers rättigheter på RFSU och en heldag i Dalarna på inbjudan av en av de personerna som är delvis "skyldig" för att jag fick en plats på EU-vallistan.


Just i Dalarna blev det för mig väldigt intressant att vara med i en debatt som hade samlat cirka två hundra gymnasieelever och som helt utgick från deras frågeställningar. Deras hjärtefrågor i valet tangerade nämligen stundvis såväl nationella politikområden, EU frågor samt sund skepticism mot vallöften. Diskussionen berörde allt från GMO till främlingsfientlighet och integritet. Tyvärr fick vänsterfallangens pajkastning och skrämselpropaganda som toppats med rena felaktigheter och luftslott mer applåder än våra mer seriösa svar. Samtidigt var det lärorikt och ambitionshöjande för resten av dagen, som mest ägnades åt samtal med ungdomar på tumanhand om allt från ungdomars situation i Vitryssland, demokratins betydelse och människohandelsproblematiken.


Och helt ärligt önskade jag att vi vid flera tillfällen hade chansen att diskutera de stora frågorna, de som EU verkligen kan göra något åt, som till exempel att se till att dörren hålls öppen för fler länder att komma med i EU och därmed säkra att dessa länder har ett incitament för att verkligen genomföra de förändringar som krävs.

I dagsläget har flera forna kommunistdiktaturer blivit EU medlemmar och utvecklingen skulle förmodligen ha varit svåruppnådd om inte ett medlemskap skulle ha varit priset. Avsaknaden av demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och ett fungerande rättsväsende i länderna som angränsar unionen idag gör att vi borde vara mer än måna om att sända ut signaler om att förändringar i de idag korrumperade, odemokratiska system lönar sig. När Sverige som ett av de få länderna faktiskt förespråkar en öppen dörr i framtiden för flera länder att ansluta sig EU och även ser positivt på ett framtida medlemskap för Turkiet får vi inte många pluspoäng hos några av Europas ledare. Vissa verkar mer agera som trotsiga barn än fullfjädrade politiker, men vi är skyldiga de miljontals människor som än idag lever under förtryck hoppet om att även deras tillvaro en dag kommer att vara bättre.

onsdag 27 maj 2009

Vårrus i miljöns tecken

När jag tillsammans med några av våra tappra EU kandidater igår stod i startfältet för det årliga motionsloppet "Vårruset" fick vi mellan de upp-peppande låtarna höra visdomsord om allt från mat, träning och miljö! Ja, ett miljötänk hade nu till och med smugit sig in till en idrottsevenemang och jag kände mig både glad och lite stolt att kunna bocka av en efter en av de uppmaningar för en sund och miljövänlig livsstil som föreslogs. Cykla och gå gärna - check!, använd kollektivtraffik för längre sträckor - check!, ät gärna säsongsbetonat, vegetariskt och ekologiskt - check!, njut så mycket som möjligt av naturen - men ta också hand om det - check!


För mig så har ett miljötänk alltid varit självklart, kanske inte minst eftersom jag växte upp i ett land där man var tvungen att lära sig att hushålla med de resurserna man hade, bara hade tillgång till säsongsbetonad mat och där bilåkande var mer undantag än regel. Sedan så tror jag också verkligen på att varje individ, inte minst genom sin konsumentkraft och livsstil, har en möjlighet att påverka miljön vi lever i och vilka varor som produceras. Är det fler som efterfrågar ekologiska produkter då växer efterfrågan och fler miljövänliga aktörer ges möjlighet att få en plats på marknaden. Efterfrågar vi grön energi och väljer elleverantörer som arbetar med förnyelsebara källor stödjer vi samtidigt en utveckling bort från de som påverkar miljön negativt. Säger vi (som bor i städerna) nej till bilåkande kan vi samtidigt driva på att kollektivtrafiken förbättras och cykelbanorna upprättas. Och så kan det fortsätta.

Men det räcker naturligtvis inte enbart med individuella satsningar. Beslutsfattarna, företagen och industrierna måste med på tåget. Därför blev jag väldigt glad att se att Anders Wijkman tillsammans med Ella Bohlin nu presenterat en ny klimatrapport som presenterar ännu vassare och mer omfattande klimatåtgärder. Bland annat så vill man att klimatförhandlingarna måste breddas så att de även omfattar världshaven och ekosystemen på land, något som inte sker idag. IPCC's rapporter som många politiker fattar sina beslut efter är nu redan fyra år gamla och förändringen verkar gå snabbare än dess mest pessimistiska prognoser. Därför bör dessa rapporter årligen uppdateras så att besluten inte fattas på gammal kunskap. Dessutom verkar EU:s mål att tolerera högst 2 graders ökning av medeltemperaturen vara otillräckligt, och de åtgärder som föreslagits räcker inte för att nå det målet. Industriländerna bör därför gå betydligt längre i utsläppsminskningar än vad som hittills diskuteras. 30–40 procent till 2020 och 80–95 procent till 2050 är nödvändigt.


När jag igår mötte väljare utanför vår valstuga i Stockholm med den andra underbara EU-kandidaten Erika var det dock få som ville prata miljö. Överraskande och synd med tanke på att det är trots allt individen med sina egna, men också politiska val kan se till att miljön förbättras. Även i den nuvarande finanskrisen har vi nämligen inte råd att nedprioritera frågan, för den handlar om allas vår framtid, både i goda och dåliga tider.

måndag 25 maj 2009

En till fråga som glömts bort i EU-debatten

När jag bloggade från Bukarest häromdagen uppmärksammade jag att man talar alldeles för lite om främlingsfientlighet och högerextremismens framväxt i det nuvarande EU valet. En annan fråga som jag tycker har uppmärksammats för lite är kvinnors situation såväl i Europa som i EU. Därför besökte jag idag Sundsvall för att tillsammans med vår underbara riksdagsledamot Liza-Maria Norlin tala om ämnet och lyfta de frågorna inför EU valet.


Förutom att tala för en gymnasieklass, hann vi med att diskutera EU med elever och dela ut material samt att besöka den lokala kvinnojouren och visa vårt stöd för deras viktiga insats. Studiebesöket var såväl givande som intressant och vi blev uppmuntrade att berätta om hur stort problemet med våldutsatta kvinnor egentligen är. Vi diskuterade också hur man i många EU länder fortfarande såg våld i hemmet som ett privat problem som varken politiker eller EU bör lägga sig i, trots att våld, våldtäkter och psykisk misshandel förekommer. Vi fick också veta att det sexuella grova våldet var det som ökade mest, och kanske främst bland unga kvinnor. Att alkohol alltid skulle vara inblandat vid övergreppen verkade inte vara fallet, mer än i enstaka fall, utan att det systematiska misshandeln ofta hade mer djuprotade orsaker.

Att detta ämne precis som många andra som rör just kvinnor inte uppmärksammas i EU valet eller rent allmänt är ett stort problem såväl i Sverige som i Europa, även om vi i förhållande till andra länder kan känna oss någorlunda lyckligt lottade. I många länder saknas skyddsnät för våldutsatta kvinnor som ofta får höra att det var deras fel som retat upp männen, eller att ingen hjälp kan erbjudas. Kvinnoförbundet har i många år uppmärksammat kvinnors utsatthet och problem i många lysande rapporter där vi också kommit med konkreta politiska åtgärdsförslag.


I EU och dess angränsande länder är problemen mycket större och i slutändan handlar det alltid om bristande jämställdhet och hur lite inflytande som kvinnor har. Också nu inför EU valet är situationen kritisk. Endast i sju av 27 länder finns kvinnor på topp placeringar på de respektive vallistorna och flera länder har inga kvinnliga kandidater alls. I dagsläget utgör kvinnorna endast en tredjedel av Europaparlamentet och representationen i de andra institutionerna är ännu lägre. I EU ledarnas familjefoton är det endast Angela Merkel som sticker ut. Och om vi som är politiker inte engagerar oss och väljer att lyfta dessa frågor för att tillsammans med civilsamhället genomföra förändringar, vem skall göra det då? Idag så var vi i Sundsvall, men egentligen behövs sådana insatser överallt.

söndag 24 maj 2009

En skakande historia

På vägen hem till Sverige imorse började jag att läsa en bok som en god vän lånat för inte så länge sedan. Trots den tidiga flygtiden och att jag bara hade sovit knappa fyra timmar höll boken mig vaken, fängslad och chockad över det horribla innehållet. "14 år till salu" var titeln som berättade en sann historia om en ung tjej från en vanlig medelklassfamilj som efter att ha blivit våldtagen hamnade längre och längre ner i självföraktströskeln, började sälja sig till medelålders män i sökan på bekräftelse både om att hon dög och att hon inte var värt någonting.


"Alla gånger jag sålde sex var som en upprepning av våldtäkten, men skillnaden var att jag ändå kände att jag hade lite kontroll över situationen. Jag antar att det blev som en form av beroende. Fast jag tror inte jag riktigt ansåg hur mycket det skadade mig psykiskt"

"Jag visste inte vem jag var längre. Jag förknippade mig själv så stark med prostitutionen. Det var vad jag var. Jag var en hora, och om jag inte var det längre, vem var jag då? Jag visste inte vem Therese var"

"Att ta kontakt med männen blev ett sätt att straffa mig själv. Det var svårt att sluta. Jag visste inte hur man kunde göra istället för att göra illa mig själv. Dagarna efter att jag hade varit med någon var värst. Ibland upprepades allt hela tiden, i huvudet. Jag kunde inte koncentrera mig, jag hörde bara deras röster och andetag."

"Jag hade en del av min personlighet som andra såg: min familj, vänner, folket i stallet och alla andra. Där fungerade jag bra, jag var glad, duktig och skötsam. Den andra delen, den syntes inte. Jag låtsades inte om något. Jag tror inte att någon alls hade kunnat säga att de trodde att jag mådde dåligt. Jag kunde vara jätteglad , ha roligt med mina kompisar och en timme senare, så fort jag blev ensam kunde jag ligga i fosterställning i sängen och tro att jag nästan skulle dö av ångest"

"Jag var inte värd mer. Jag trodde att jag behövde det. För att överleva. För att visa att jag fanns"

Citaten är minst sagt slående och även faktumet att hon beskriver sin situation på ett liknande sätt som många andra som varit i hennes sits. Den gemensamma utsattheten, självföraktet som kommer i ensamheten, våldet, skammen, behovet av bekräftelse och känslan av att inte vara värt någonting. Det är en stark och skrämmande berättelse och alla de som tror på myten av den lyckliga horan borde läsa den. Om de vågar.

torsdag 21 maj 2009

Viktig fråga som inte får glömmas bort

Vid tisdagens debatt i Nynäshamn ställde publiken flera viktiga frågor som i min mening diskuteras lite för lite inför EU valet. Bland annat var det en man som, efter att vi alla redovisat för våra och våra partiers huvudfrågor, undrade varför ingen tar upp bekämpningen av främlingsfientlighet och högerextremismens farliga tillväxt som huvudfråga. Och visst hade han rätt! Vi politiker antar kanske att alla vet att vi vill bekämpa rassism och främlingsfientlighet, att vi ser invandrare som en tillgång och inte ett hot och att vi vill göra allt som står i vår makt för att få tillstånd bättre villkor och snabbare integration. Och för att det kanske är så självklart för oss pratar vi inte lika mycket om det som om miljön, den organiserade brottsligheten eller finanskrisen. Även om vi borde!


I förra veckan visade SVD en skrämmande dokumentär om högerextremismens framväxt i Europa och både jag och säkert många med mig blev väldigt chockade och illa berörda över hur rumsrent det i vissa EU-länder blivit att kalla sig fascist eller att stå för främlingsfientliga åsikter. Både i de nationella parlamenten som i EU parlamentet finns det en hel del företrädare för extremhöger grupperingar och många fler har eller försöker infiltrera vanliga högerpartier och därmed påverka politiken. I Italien sitter extremhöger politiker i Berlusconis regering, i Frankrike är de ofta välrepresenterade i lokalpolitiken och ja..i Sverige har ju Sverigedemokraterna gjort allt för att vinna folkets förtroende genom att ändra ytan men inte innehållet av sin invandrarfientliga politik. För att inte tala om andra länders ( bl.a. Iran) eller personers (biskop Williamsson) uttalanden om att förintelsen inte existerat. Och detta kräver definitivt att frågan kommer upp till diskussion, inte minst nu inför EU valet.

I Sverige såg vi bara häromveckan hur den lilla fredliga orten Vännäs blev skakad efter att en grupp gett sig på tiotals flyktingar med stenkastining, våldsamheter och hotfullt beteende. Mer än 70 personer evakuerades till närmaste orten Umeå och såväl invånare som flytingar är fortfarande i chock. Medan många inte ser och kanske inte vill se lyckas främlingsfientliga åsikter och grupperingar vinna allt mer terräng. Faran är att det till slut blir ett accepterat beteende, som kanske till och med leder till en normalisering av ett sådant beteende.


I Rumänien, där jag befinner mig just nu för en blixtvisit har ett diskriminerande beteende mot den romska befolkningen alltid varit mer eller mindre accepterat, vilket nu också verkar ha spridit sig till andra personer med annan hudfärg. Bara igår, på bussen hem från flygplatsen fick min bussgranne, som visade sig vara från Malaysia, erfara hur det är att bli tagen för rom av en person på bussen och bli rätt barskt behandlad. Att vi bägge två var överraskade var det ingen tvekan om, men att alla andra runtomkring inte var det och inte ens så mycket som höjde på ögonbrynen fick mig att verkligen bli orolig. Sådana tendenser får aldrig ignorera eller bagatelliseras och vi bör definitivt tala mer om dem både inför och efter EU valet.

tisdag 19 maj 2009

EU picknick och EU debatter

Det är verkligen roligt att märka att EU kampanjen verkligen har kommit igång. Jag har haft någon EU-relaterad aktivitet varje dag den senaste veckan och så kommer det att fortsätta fram till valet. Jag vet inte om det bara är ett intryck men det känns som om intresset för EU frågorna har ökat och till oss kandidater kommer det in såväl olika frågeformulär som inbjudningar varje dag nu.


Personligen så tycker jag att det är viktigt att inte alltid gå i gamla hjulspår utan att våga prova nytt, inte minst när man skall träffa väljare. I söndags till exempel hade lokalföreningen i Östermalm ordnat en EU picknick i vackra Humlegården där det bjöds på god fika och lite EU frågor i gröngräset. Det var fantastiskt roligt att träffa människor man kanske aldrig skulle ha träffat och ta ner det stora och ibland svåröverskådliga EU på människonivå. Jag önskar nästan att detta skulle vara möjligt även utanför valtider, utbytet mellan vanliga människor (i parken) och politiker får aldrig försämras bara för att det inte är val. Jag fick naturligtvis prata om mina hjärtefrågor också och varför jag tyckte att just dessa var så viktiga att hantera på EU nivå.


Och att just inte blanda nationella valfrågor i EU debatterna verkar vara rätt klurigt för vissa politiker ibland. Partiledardebatten i Agenda i söndags var ett ypperligt exempel på att EU frågor gärna glider över till olika blockangrepp på den nationella politiken. Ungefär detsamma hände också igår när vi debatterade EU frågor i Nynäshman och publiken reagerade direkt med spontana applåder när jag bad moderatorn återgå till EU valet. Annars var det mycket intressanta diskussioner om bland annat finanskrisen och EU's hanterande av situationen samt om miljö och klimatåtgärder. Själv tycker jag att EU har verkligen visat sig vara överraskande handlingskraftig och samsynt gällande de stora insatserna som länderna skall bidra med för att motverka krisen. Eurons vara eller icke vara och den gemensamma valutans inverkan på krisen kom också på tal och det var kul att en Eurovän som jag idag fick vatten på mitt kvarn i bland annat den här artikeln.

Lissabonfördraget var ett annat aktuellt ämne som vi fick debattera och vi som tror på att Lissabonfördraget, trots dess brister kommer att vara en viktig komponent för EU demokratiska utveckling och utvidgning försökte att balansera upp den skrämselpropagandan som förekommer. Nu verkar även Irlands befolkning nu svängt i frågan och en majoritet nu stödjer förslaget. Idag blir det mer EUdebatt, denna gång i Eskilstuna. Rapport följer.

lördag 16 maj 2009

Människohandel i Östergötland

Få som loggat in på Politikerbloggen i veckan har förmodligen kunnat undvika den stormiga debatten som pågått kring sexköp och huruvida den svenska sexköpslagen bör avskaffas eller inte. Jag, precis som många andra som är övertygade över hur verkningsfull lagen faktiskt har varit inte minst i dess koppling mot bromsandet av människohandelsutvecklingen i Sverige, har försökt att dra mitt strå till stacken med flera kommentarer och en debattartikel. Tyvärr så väljer förespråkarna av en liberalisering vända dövörat till så fort en politiker numera talar om ämnet, varför jag tyckte det var riktigt synd att ordföranden för Centerns Ungdomsförbund som initierat hela debatten med att säga sig vilja avskaffa lagen, inte var på plats när justiteminister Beatrice Ask och Eva Carlenfors från Stockholmspolisen talade om ämnet. För bägge dessa personer, som förmodligen tillhör till de mest informerade personerna i Sverige på området kunde bara bekräfta det som jag och många andra som verkligen satt oss i problematiken försökt att nå ut med.Att sexköpslagen faktiskt har fungerat, att Sverige undvikits av människohandelsligor, att prostitution och människohandel är sammankopplade och att är mer traumatiserade kvinnor än lyckliga horor de mött under sina år. Myterna som florerar kring ämnet är dock många och jag kommer nog att behöva ägna åtminstone ett helt blogginlägg för att avliva dem.


Och apropå att informera och svara på frågor kring människohandel. Idag var det dags för det andra seminariet jag hållit i min gamla hemstad Linköping inför EU-valet. Denna gång var temat uteslutande människohandel och till min stora glädje fick jag denna gång uppbackning av Polisens ansvarige för människohandelsfrågor i Östergötland, som berättade om sina erfarenheter på fält. Efter den drygt 80minuter långa föredraget om hur problemet ser ut, vilka offren är, vilka arbetsmetoder människohandlarna använder och hur man jobbar för att få bukt med problemet, kunde han med hjälp av ett konkret fall instämma i den redovisningen jag gjort. Trots att jag hade hört liknande historier förr, var det för mig ännu ett konkret bevis på att prostitution inte är som vilket yrke som helst, att allas insatser behövs för att sprida kunskap om problemet, att minimistraffen måste höjas och att man behöver mer samarbete på området inom EU. Sist men inte minst blev det tydligt att den svenska sexköpslagen, trots dess brister, har varit en viktig anledning till varför människohandelsfenomenet i Sverige inte sett en lika explosionsartad utveckling som i andra länder. Och att en människa, oavsett ursprung, ålder och yrke inte skall kunna köpas och därmed reduceras till en vara.


För övrigt kunde jag med bestörtning notera att just idén om alla människors lika värde är långt ifrån att existera i Ryssland, där man idag med våld och massarresteringar slog ner en fredlig demonstration mot diskriminering av homosexuella. Att sätta sig själv över andra människor och säga att de förtjänar det ena eller andra för att de är prostituerade, homosexuella, svarta, handikappade, gamla, fattiga eller av fel kön är för mig ofattbart - och att detta sker under hela världens ögon i världens till yta största land är både allvarligt och oroväckande. Ägna det en tanke när den påkostade Melodifestivalen börjar, som skall visa hela världen hur väl den nya, rika, "jag-behöver-ingen" Ryssland har lyckats .

onsdag 13 maj 2009

Grunden till allting

Idag hade jag förmånen att prata inför en fantastisk samling människor i Järfälla som hade bjudit in mig för att berätta om min bakgrund och varför jag brinner för EU-frågorna. Mötet blev väldigt personligt, inte minst då jag kände att den jag är och de frågorna jag driver är så nära sammankopplade med min bakgrund, mitt studieval, mitt yrkesval och inte minst de grundläggande värderingarna jag står för.


Inte förrän i slutet uppmärksammade min värd med sann glädje att jag hade byggt i stort sett hela min presentation kring principen om det unika, okränkbara och ovärderliga människovärdet. Att just människovärdet står i centrum för mig när jag talar om människohandelsproblemet, eller varför det är positivt att vi i Sverige inte anser att det är ok att köpa en annan människas kropp, är en sak. Men faktiskt så har just synen på människovärdet också gjort att jag är så engagerad i demokratifrågor och tycker att vi som har den förmånen att leva i ett fritt och demokratiskt land, har en skyldighet att hjälpa de som idag lever under förtryck. Och på det temat har Newsmill också publicerat en artikel som jag tillsammans med Holger Gustavsson skickade in.


Jag kanske är påverkad av mitt bakgrund i en diktatur, eller att jag faktiskt daglig-dags ser hur mycket demokratistöd faktiskt kan åstadkomma i det lilla men i slutändan tror jag att det alltid handlar om grundläggande värderingar. Och apropå värderingar, förvaltarskapstanken är ju central för vår miljöpolitik, men det var roligt att just Euronews uppmärksammade en liten skola i Sverige som var ett föredöme när det gällde att "plantera" hela iden med förvaltarskap, hållbarhet och miljötänkandet hos förskolebarn. Att införliva dessa fundamentala idéer hos barn kommer precis som i mitt fall kunna leda att även de bär med sig denna synsätt i allt de gör framöver och blir deras "grund till allting".

måndag 11 maj 2009

EU - Ryssland och länderna i deras närområde

Idag har större delen av dagen ägnats åt ett sextimmarsseminarium med temat "I gränslandet mellan EU och Ryssland - Georgien, Ukraina och Moldavien". Eftersom jag jobbar med två av dessa tre länder kände jag att det var intressant att höra experter från bl.a. Europarådet, Europeiska Kommissionen, Utrikespolitiska Institutet och Svenska Helsingforskommittén diskutera det känsliga läget som dessa länder befinner sig i.

Det var mycket faktaspäckade föredrag som varvades med personliga upplevelser och reflektioner men det som jag bar mest med mig därifrån var känslan av att dessa länder, mer än någonsin måste känna att vi ser dem som en del av den europeiska gemenskapen. Inte bara för att de territoriellt tillhör Europa, utan för att de både kulturellt, historiskt och ideologiskt är en del av vår världsdel. Uppdelningen mellan öst och väst som så länge känntecknat Europeisk politik måste verkligen komma till sitt slut och någonstans måste även vi sluta behandla dessa länder som andra klassens medborgare och börja se dem som en fullvärdig del av Europa. Personligen tycker jag att det är av yttersta betydelse att EU ger tydliga klartecken att ett medlemskap skulle definitivt vara möjligt om Köpenhamnkriterierna uppnåddes och att konkret stöd i denna riktning skulle kunna ske.


I samband med det Östra partnerskapet som signerades i förra veckan, ville vissa länder bland annat omformulera frasen "Europeiska länder" och istället ha "Östeuropeiska partner". Detta för att därmed inte känna sig "tvungna" att en dag behöva legitimisera deras ambitioner om ett medlemskap Likaså poängterades det gång på gång att det östra partnerskapet inte alls var vägen in till EU. Min fråga är bara, varför inte? Tillhör inte dessa länder Europa, skulle de inte, precis som kandidatlandet Turkiet visst kunna uppfylla de krav som ställs på ett medlemskap, även om det nu sker om många år? Jag tror att det är farligt att skicka ut signaler där man förhalar ett konkret svar på möjligheten att en dag kunna ansluta sig EU, eller att stödja deras demokratiska reformer. Den nya Vitrysslandspolitiken är ju onekligen ett stort frågetecken i det avseendet.


För att inte tala om det svenska förhållningssättet, nu här senast från Telia som investerat miljardbelopp i ett projekt i Europas sista diktatur, pengar som på grund av den rådande affärsklimatet, direkt kan hamna i den korrupta statsapparatens fickor. Något som dessutom är mer allarmerande är följande citat från dagens artikel på temat i SVD:

“I de här länderna finns en officiell sanning och en verklig sanning. Den officiella är att det krävs domstolsbeslut för att säkerhetstjänsten ska kunna använda näten för att avlyssna. Den verkliga är att alla telekombolag måste installera en teknik som gör det möjligt för dem att avlyssna utan att det märks."

Telia borde ha dessutom vetat bättre än att svara: “Vi tar aldrig politisk ställning. Vi går in i ett land för att vi ser att det finns affärsmöjligheter för oss och att vi kan bedriva affären på det sätt som vi vill bedriva vår verksamhet. Men vi engagerar oss inte politiskt.”

Detta är beklagansvärt, speciellt från ett svenskt företag, som skapades i ett land som bygger på demokrati och respekten av mänskliga rättigheter. Borde inte deras affärer utomlands vilja stå för samma principer?