fredag 25 november 2011

Om mänskliga rättigheter och jämställdhet

I förra veckan hölls MR dagarna i Stockholm och massor av intressanta seminarier avlöste varandra. Tyvärr hann jag inte gå på alla seminarier, men när jag igår läste en DN artikel kom jag att tänka på det som hade sagts på ett seminarium om jämställdhet och kvinnors betydelse i konflikt och postkonfliktsituationer.

Bakgrunden var den arabiska våren, men likatecken kan egentligen sättas för flertalet av världens länder. Idén var att den "fria" världen (läs EU, USA etc.) är verbala, tydliga aktörer när det gäller krav på jämställdhet i officiella uttalanden och resolutioner. Men, hävdade de inbjudna experterna, när förhandlingar sedan slutligen hålls bakom lykta dörrar, är just jämställdheten och kvinnors situation en av de första eftergifterna man är beredd att ta för att "rädda" alla andra delar som ska bana väg för en demokratisk utveckling. Problemet är dock bara att demokrati inte kan infinna sig om inte hälften av landets befolkning har samma rättigheter och möjligheter att påverka sina liv. Egenvinning för västländerna, inklusive EU, har gått före den officiella retoriken och jämställdhet verkar inte vara det enda som åsidosätts.

Europarådet, en av de äldsta Europeiska institutionerna, som framför allt arbetar med mänskliga rättigheter (och som inte skall förväxlas med Europeiska Rådet), har i flera omgångar kritiserat EU:s agerande som ansågs vara för slapp och otydlig. I DN artikeln tas Ungern som exempel, där en ny medialag som på många områden inskränker press och yttrandefriheten accepterades med några kosmetiska ändringar av EU kommissionen, trots stark kritik från Europarådet. EU har också vid andra tillfällen föredragit goda affärsmöjligheter med tvetydiga regimer istället för starka motkrav och principfasthet i MR frågorna.


Som tur är finns både Europarådet som modiga MR aktivister som vågar prata om detta, inför både journalister och seminariepublik, men det finns också en fara i att deras röster blir allt svagare om inte vi kräver annat av våra politiker och själv står upp för det vi ibland tar för givet - att vara fri.

tisdag 18 oktober 2011

Internationella människoahandelsdagen

Idag är dagen som inte bör finnas, internationella människohandelsdagen. En dag som uppmärksammar ett av de mest avskyvärda brotten i vår nutid, vars utformning och hänsynslöshet egentligen hör hemma i en annan tid. Slaveri upphörde enligt många i slutet på 1800-talet men det vi ser idag gällande handeln med människor kan inte beskrivas på ett annat sätt än just slaveri. Uppåt 2,5 miljoner människor, främst kvinnor och barn faller årligen offer för skrupellösa människohandlare som utnyttjar dem för att berika sig själva. Fortfarande är det inom sexindustrin som de flesta offren hamnar eftersom lönsamheten där är störst.

En kvinna eller barn kan säljas gång på gång, till hundratals köpare, och inbringa höga belopp innan nästa människohandlare tar över. Kvinnorna blir en vara, fråntagna alla rättigheter men med skyldigheten att alltid göra som man blir tillsagd. Det går inte att i ett fåtal ord beskriva de fysiska och psykiska skador som offren bär med sig eller att verkligen förstå hur det känns att ha fråntagits hela ens väsen och lämnats med en, oftast sargad, kropp.


I EU, precis som i Sverige har många försökt att få bukt med problemet, med olika angreppssätt och olika teorier. Inom EU har Cecilia Malmström uppmärksammat behovet av en större koordination, samarbete och samsyn mellan medlemsländerna och vissa framsteg har gjorts. Detta är bra och borde verkligen lyftas. Samtidigt verkar man inom EU fortfarande ha beröringsskräck för att lyfta upp efterfrågans betydelse för att minska omfattningen och lönsamheten av människohandeln. I Sverige har vår lagstiftning men också den allmänna opinion som byggdes upp kring prostitution gjort att vi idag har blivit förskonade från den explosionsartade utvecklingen av människohandel som har drabbat andra länder. Men inte ens vi är immuna och mycket mer behöver göras.

Det är bra att frågan aktualiseras en dag som denna men i mina ögon är faran är att stanna där och imorgon vända blicken åt något annat. Så länge priset för en människa fortfarande kan sättas i pengar är vi dock skyldiga att aldrig nöja oss med bara en dag för att uppmärksamma problemet. Det borde vi göra mycket oftare än så.

torsdag 7 juli 2011

Handklappningar för Belarus

Efter drygt tre månader på underbara Sicilien och vårt Dolce Vita är det nu dags att åter igen kavla upp ärmarna och ta itu med verkligheten här hemma i Sverige. Tillbaka på jobbet efter 13 månader kan jag konstatera att mycket har hänt och samtidigt inte.

På vissa plan har den demokratiska utvecklingen stannat av eller till och med förvärrats. Belarus är verkligen ett bra exempel där läget, trots ansträngningar från EU och omvärlden, verkligen gått i fel riktning. Situationen har förvärrats för de oppositionella efter det riggade presidentvalet i december 2010, där massarresteringar och godtyckliga domar haglade över demonstranterna och politiska kandidaterna. Det prekära ekonomiska läget, med hög inflation, stigande priser och tomma butikshyllor har dock medfört att även de som tidigare inte protesterade nu vågar sig ut på gatorna.

Sedan några månader tillbaka har fler och fler människor anslutit sig till missnöjesprotesterna som, för att kunna göra ett så litet grund till arresteringar som möjligt, bestått av tysta handklappningsmanifestationer anordnade via sociala medier.

Söndagens protestmöte, arrangerad på Belarus nationaldag, möttes som vanligt av hårda tillslag från polisen. Gårdagens manifestation, som via sociala medier hade uppmanat människor att ”gå ut, prata och lära känna varandra” var även det för provocerande för den stenhårda diktaturen. Civilklädd polis i oregistrerade bilar slog till med våld och arresterade över 250 människor. I Belarus idag klassas numera även handklappningsaktionerna och tysta möten som olagliga blev bara en mindre notis i många svenska dagstidningar.

För oss som dagligen stödjer de belarusiska medborgarnas kamp för ett fritt och demokratiskt Belarus är detta oacceptabelt. Regimens övergrepp får aldrig bli vardagsmat som man rycker på axlarna åt utan skall uppmärksammas och fördömas. Detta är vi, i solidaritetens och rättvisans namn skyldiga våra europeiska grannar i Belarus.

P.S.
Östgruppen arrangerade en handklappningsaktion till stöd för demokratikämparna i Belarus i Stockholm igår

söndag 20 mars 2011

Det ljuva livet på Sicilien

Nej, det är inte titeln på en dokumentärfilm eller ett nytt matlagningsprogram utan vår nya verklighet. Trots att jag inte direkt kan fatta det ännu, befinner jag och familjen mig på Sicilien för en tid framöver.

För mig har det alltid varit lite av en dröm att en dag bosätta mig i Italien och lära mig italienska, ett språk så vackert, passionerat och musikaliskt som dessutom ligger nära mitt eget hemspråk, rumänska.

Med mitt intresse för allt som har med Europa att göra, hoppas jag dessutom kunna lära mig mer om landet och uppleva så mycket som möjligt av den genuint italienska kulturen, historien, maten, vinet och människorna.

Om ni vill följa med på vår resa kolla gärna in den nya bloggen, som vi mycket passande döpt till Nostra Dolce Vita. Benvenutti!

onsdag 2 mars 2011

I väntan på våren

De senaste månaderna har flugit iväg och bloggandet har tyvärr hamnat på efterkälken när resande och en växande bebis har tagit alltmer tid i anspråk. Nu väntar dessutom en ny, spännande äventyr runt hörnet och bloggen kommer att ändra karaktär under några månader.

Europa kommer dock fortfarande vara huvudtemat men nya perspektiv och oftare uppdateringar utlovas. Låter det kryptiskt? Kanske, men den som läser får se..

Och fram tills dess längtar vi till våren, både den utanför fönstret och den som förhoppningsvis kommer att känneteckna en ny begynnelse för de forna totalitära regimer i Nordafrika. Dominobrickorna verkar ha satts i rörelse och min stilla förhoppning är någonstans att den inte stannar i Nordafrika utan sprider sig ännu längre. Belarus, Burma, Kuba, Zimbabwe...kanske en dag till och med Nordkorea?

Våren kommer till slut även när man tror att vintern varar för evigt, oavsett hur hård och kall den varit. Kan man hoppas på detsamma när det gäller övergången till demokrati?