Med kärleken som pretext..

Egentligen skulle jag ha tänkt att skriva om det Ukrainska valet som kommer att medföra en markant förändring i landets politik och relationer med EU, men så började SVD att rapportera om det här: alltfler kvinnor luras till Sverige, inte för att jobba, men för att leva tillsammans med svenska män som sedan behandlar de som sin egendom. Människohandel var det fler som rubricerade det växande fenomenet, men även om det finns likheter (falska pretexter, utsatthet, rädsla, misshandel) så tycker jag att det är lite missvisande att använda sig just av det begreppet.

Detta gör det hela dock inte mindre tragisk och viktigt att ta itu med. Medan vi i Sverige under flera år har varit förskonade från samma ökning av människohandelsfall som skett i andra europeiska länder, verkar det nu som om en annan typ av utnyttjande har blivit vardag. Enligt Migrationsverket har framför allt andelen kvinnor från Thailand som söker uppehållstillstånd för att de hade en relation med svenska män ökat markant de senaste två åren. Tillsammans med kvinnor från Ryssland och förre detta Yugoslavien tillhör de nu en av de största kvinnogrupperna som beviljats denna typ av uppehållstillstånd. I Ryssland har det länge varit vanligt med så kallade "postorderfruar", dvs. kvinnor som via kontaktförmedlingar söker män i utlandet. Samtidigt har svenskarnas allt större bekantskap med Thailand gjort att många istället vände blicken mot de tusentals unga kvinnor och flickor som finns i alla barer, nattklubbar och massageinstitut man besöker på sina resor. Och där är det lätt att få kontakt och inge förtroende.


För precis som vid människohandel för sexuella ändamål handlar det från förövarnas sida att först vinna kvinnans förtroende, att få henne att vilja följa med och flytta och sedan först i det nya landet visa sina verkliga avsikter. I fallen med de thailändskor som nu många kvinnojourer har haft kontakt med har det ofta handlat om att de har fått vara städerskor och hemmafruar för både männen och ibland deras familjer. De har inte fått några pengar och har ibland hotats och misshandlats ifall de vågade säga emot. Många är rädda och känner sig väldigt ensamma och utsatta i den nya kulturen där de inte kan språket eller landets regler.


Det är bra att Svd uppmärksammade problemet, och precis som med människohandel är det viktigt att kunskap finns om situationen både bland myndigheter, migrationsverket och jourpersonal. Lagen måste kanske ändras för att den i nuläget står på männens sida. Det bra om möjligheten fanns att informera kvinnorna om respektive man redan haft fyra thailändska flickor hos sig i Sverige de senaste fyra åren samt om deras egna rättigheter när de väl kommer hit. Tyvärr väljer fortfarande för många att leva i det tysta, rädda för att återvända till hemländernas fattigdom. Att detta dessutom kastar en skugga av misstänksamhet mot alla lyckliga par vars relation verkligen bygger på kärlek och respekt gör det hela inte lättare att hantera.

De sista två veckorna...

Tiden verkar flyga förbi så här i början på året. Det är mycket att göra och energin är på topp efter julledigheten. Jag kom på mig själv idag att lite förvånad inse att vi nästan befinner oss i mitten på februari, trots att det knappt kändes att jag hade hunnit landa i att vi numera skrev 2010. Samtidigt blir man vid en snabb tillbakablick snart medveten om hur mycket som faktiskt hänt de senaste två veckorna. Så här kommer min lilla flash-backwards (;-):

Resorna har avlöst varandra och fört med sig många intressanta och spännande möten. Först på EPP-Women möte i Bryssel där vi tittade lite närmare på upplägget för årets tema som är "kvinnor i krig och konfliktsituationer" som verkar mycket lovande. Från Bryssel blev det sedan en härlig tågresa till Haag och ett spännande möte med KIC's holländska motsvarighet Eduardo Frei Foundation. Alltid intressant och roligt att hitta personer utomlands som jobbar mot samma mål och som skulle kunna utgöra bra potentiella framtidspartners.


Och om tre länder på två dagar kändes som lite mastigt fick det efter det bli fyra utbildnings/konferensdagar på rad i vackra Jönköping som precis som resten av Sverige låg under ett tjockt vit snötäcke. Efter mindre strul med SJ kom jag hem för en dag för att ladda batterierna (och packa om väskan) innan nästa resa, denna gång till Budapest.

Där fick jag för tredje året i rad nöjet att träffa och föreläsa för unga politiker från flera östeuropeiska länder om jämställdhet i politiken och dess betydelse för demokrati. De många intressanta samtal kom upp under och efter seminarierna var som alltid resans höjdpunkt, även om jag denna gången hade turen att inte vara där själv utan med en jätteduktig kollega och vän. Och som alltid slutar jag inte fascineras över hur mycket man kan lära sig av möten med människor som lever i en helt annan kontext som en själv och brottas med helt andra vardagsproblem som dock alla grundar sig i samma gamla onda cirkel: korruption, förtroendebrist, makthunger och bristande demokrati.


Som en tragisk anekdot kanske bör nämnas att man som kvinna i vissa av dessa balkanländer redan är utklassad och anses för gammal för arbetsmarknaden vid 35 års ålder.

Vad skulle de bara säga om vår nya EU-minister som fyller 35 i år och dessutom väntar barn? Skulle säkert vara förstasidesstoff! Valet av Brigitta Ohlsson är dock både uppfriskande, rätt och mycket spännande och visar än en gång på att man inte alltid måste passa in i en mall eller följa någon partipiska för att vara framgångsrik i politiken. Att hon sedan dessutom har ett genuint engagemang för demokratifrågor, jämställdhet och fred och är bättre påläst än många andra i sina sakfrågor gör henne till ett ännu bättre väl.

Ett mindre bra val kan man dock tycka att Ukraina har gjort, men mer om det i nästa inlägg...