lördag 7 mars 2009

Ännu inte bra - men långsamt bättre

Inför morgondagens uppmärksammade kvinnodag, har allsorts rapporter och artiklar börjat publiceras för att belysa kvinnors situation och problem världen över. Allting är naturligt relativt och det är rent av omöjligt att jämföra kvinnors problem i den krigsdrabbade Darfur eller Irak, med kvinnors problem i Tyskland eller i Sverige.

Därför tycker jag att det i dessa fall är mycket viktigare att se på utvecklingen och det arbete som faktiskt gjorts för att förbättra kvinnors villkor. Inom EU har man ända sedan Romfördraget 1957 fastställt att jämställdhet mellan kvinnor och män skulle främjas i Gemenskapen. Genom senare fördrag utvecklade man sedan politiken för att specifikt jobba för t.ex. lika behandling i arbetslivet, lika lön för lika arbete, antidiskriminering på grund av kön samt mot olika typer av våld mot kvinnor, människohandel m.m. Det var också i EU som man tryckte på för ökad "Gender Mainstreaming" - jämställdhetsintegrering, dvs att en jämställdhetsträvan skall genomsyra alla politik- och samhällsområden.

När vi sist var i Bryssel med kvinnoförbundet hade den Europeiska Kommissionen startat en stor kampanj just mot löneskillnaderna mellan kvinnor och män som förekommer i hela Unionen.

Naturligtvis räcker det aldrig med att lagstifta och ha kampanjer, det gäller att ständigt vara påtryckande och jobba med frågorna. I Sverige har vi kommit långt, även om vi fortfarande har problem med löneskillnader, kvinnor i ledningspositioner i näringslivet och våld i hemmet. Men om man ser tillbaka och jämför, så har väldigt mycket skett på fyra-fem årtionden. Och detsamma gäller för andra länder också, om än i varierande takt. Euronews hade ett intressant inslag den här veckan som tog upp exempel från just Sverige och Spanien under temat "Women empowerment in Europe - Where women lead, productivity improves".

Enligt en ny Eurobarometerundersökning tycker många svenska kvinnor att EU-samarbetet inte påverkar deras liv alls. Politiken är för mansdominerad och frågor som rör barnledighet, löner och kvinnovåld prioriteras inte. På frågor om kvinnors yrkesliv, utbildning, välfärd, hälsa, familjeliv och rättigheter som kvinna, svarar i genomsnitt en tredjedel av kvinnorna att arbetet inom Europaparlamentet inte har någon betydelse alls men 42 procent anser ändå att frågan om lika lön måste prioriteras.

Om man följer Europapolitiken på området vet man att detta inte stämmer, även om det ibland går i frustrerande långsam takt. Man får dessutom komma ihåg att alla 27 medlemsländer ofta har olika utgångspunkter när det gäller dessa frågor. Många, däribland Sverige har alltid legat i framkanten och i många decennier jobbat med frågorna, medan de mer konservativa länderna ganska nyligen börjat tänka i jämställdhetsbanor (inte sällan pga av EU påtryckningar).

Mycket har och återstår att göras, tack vare EU har många kvinnor fått t.ex. lagstadgade rättigheter om ledighet i samband med barnafödande, laglig stöd mot lönediskrimineringar, avskedanden i samband med föräldrarledighet och skydd mot sexuella trakasserier. Inom det komplicerade EU maskineriet jobbat både Kommissionen, Europaparlamentet och Europarådet med jämställdhet och beslut som fattas där påverkar alla unionens länder. Sedan kan varje land, som t.ex Sverige, välja att driva frågorna längre och ha ännu bättre villkor än de som EU fastställt. Men för många av EU:s kvinnor innebär jämställdhetsarbetet på EU nivå att deras situation kanske inte ännu är riktigt bra, men definitivt långsamt bättre.

1 kommentar:

  1. Det var åter ännu ett tänkvärt inlägg. Arbetet för lika lön, olika slags rättigheter i jämställdhetens namn är mycket viktigt. Därför får vi aldrig ge upp det arbetet. Att man inom EUs ram faktiskt jobbar målmedvetet med sådana frågor är något som den stora allmänheten inte är klar över, och jag hoppas att det kan lyftas fram mer i ljuset i debatten här hemma i Sverige också. Senast igår läste jag den senaste informationen om vad som står på agendan inom Män för Jämställdhet. Män för Jämställdhet hette ursprungligen det Manliga nätverket, och startades 1993 av män inom svenska Rädda Barnen som ett medvetet drag efter några knepiga våldtäktsdomar och kriget på Balkan. I början var det 2000 män runt om i Sverige som skrev på, men antalet aktiva idag är betydligt färre. Det medvetandegörande och målmedvetna ämställdhetsarbetet prioriteras inte och motarbetas ofta på många håll. Ändå får vi inte ge upp. MFJ inspirerades av den kanadensiska motsvarigheten The White Ribbon. Det finns liknande organisationer och nätverk runt om i världen faktiskt där män samarbetar med kvinnor om jämstäl.dhetsfrågor. De ingår alla i ett större globalt nätverk som går under beteckningen Men Engage. I mitten av januari hölls en stor Men Engage-konferens i Stockholm där svenska MFJ stod som värd. Det finns hopp. Bara man inte ger upp!!!:-)
    Anders M.

    SvaraRadera