Moldavien

Sedan igår eftermiddag befinner jag mig i Moldavien där KIC har ett demokratiprojekt. Jag var här första gången 2004 och skulle då föreläsa för en samling regeringstjänstemän, polis och fristående organisationer om den svenska sexköpslagens inverkan på människohandel. Trots att jag var rätt van vid att resa i Östeuropa blev jag något förvånad över hur stora kontrasterna var jämfört med andra grannländerna. Huvudstaden Chisinau, som jag befinner mig i nu, liknande i mina ögon en stor by, med många låga hus, gator utan belysning och trottoarer som var som ett lapptäcke som saknade många bitar.

Nu, fem år senare har inte mycket förändrats. Landet är fortfarande ett av Europas fattigaste och också det enda i Europa som fortfarande styrs av kommunister. 25 procent av dess arbetsförda befolkning, eller 600 000 människor arbetar utanför landet gränser då fattigdomen är utbredd och jobbtillfällena få.


Moldavien har dock aspirationer på att en dag blir EU medlem och i den nu pågående valkampanjen är det just reformer som skall leda till ett EU medlemskap som de flesta partierna talar om. Politiker hävdar dessutom halvt på skämt, halvt på allvar, att det inte borde vara så svårt att integrera ett så litet land på 4,1 miljoner invånare, som dessutom redan talar ett EU språk (rumänska).

Det kan man jämföra med diskussionerna som förs om Turkiet, där ett EU medlemskap av landet och dess 67 miljoner invånare skulle helt ändra maktballansen i Unionen, speciellt på bekostnad av små länder. Personligen tycker jag att det är bra och viktigt att Turkiet, precis som andra länder i Östeuropa som är långt ifrån de demokrati-, MR-, och ekonomiska krav som EU idag ställer inför ett medlemskap, ska ha ett EU-inträde som ett incitament för att förändras till det bättre. Stängda dörrar kommer aldrig hjälpa dessa stater, och, kanske ännu viktigare, deras medborgare.