Individuella rättigheter bättre än nationella

Inför lördagens miljödebatt i Uppsala, har jag idag trotsat alla impulser att ta en ledig dag ute i solen och istället jobbat undan lite samt förberett mig inför lördagen. Det kändes nästan som att vara student igen att läsa mycket och intensivt om ett ämne och jag kände mig både trött och upplyft när jag kom hem. Det sistnämnda kanske också berodde på att jag hade turen att få en person som är mycket kunnigare än jag, nämligen Nina Ekelund, berätta just de intressanta fakta som oftast inte står i allmänna rapporter och som får engagemanget att brinna till lite extra.


Som till exempel med fiskekvoterna. I finanskrisens och försommarens tid kanske inte det första samtalsämnet man har vid middagsbordet. Samtidigt är det just ett sådant ämne som i sin tur kan påverka vad vi får (för fisk) till just middagsbordet, eller om våra barnbarn överhuvudtaget kommer att kunna äta det. För som det ser ut idag i Europa så finns det alldeles för många fiskare och alldeles för lite fisk (av vissa sorter), samtidigt som allt djurliv är intimt beroende av varandras existens, över som under vattenytan. Därför har man nu i EU i flera år jobbat upp ett system med nationella fiskekvoter som skall sätta ramarna för hur mycket det är ok att fiska och av vilken sort.


Trots att kvoterna från början har satts för högt, har det illegala fisket varit stort och möjligheterna att verkligen kolla fångstuppgifterna eller att sanktionera de som inte håller sig till reglerna varit låga. Då fisk inte känner av några nationsgränser är det naturligtvis viktigt att det finns en gemensam europeisk lagstiftning på området, som säkrar såväl fiskebeståndens som fiskenäringens framtid. Dock anser vi i vårt Europapolitiska program att kvoterna inte längre borde vara kopplade till den nationella tillhörigheten, utan direkt till individen. Man skulle också kunna gå längre och säga att skadorna som uppstår i den marina miljön inte är beroende av vilken nationalitet fiskarna har.

Ett system med individuella fiskerätter istället för nationella fiskerätter som kan säljas och köpas skulle därmed skapa en direkt länk mellan EU och dess medborgare och ge bättre incitament att förvalta resurserna.