Med kärleken som pretext..

Egentligen skulle jag ha tänkt att skriva om det Ukrainska valet som kommer att medföra en markant förändring i landets politik och relationer med EU, men så började SVD att rapportera om det här: alltfler kvinnor luras till Sverige, inte för att jobba, men för att leva tillsammans med svenska män som sedan behandlar de som sin egendom. Människohandel var det fler som rubricerade det växande fenomenet, men även om det finns likheter (falska pretexter, utsatthet, rädsla, misshandel) så tycker jag att det är lite missvisande att använda sig just av det begreppet.

Detta gör det hela dock inte mindre tragisk och viktigt att ta itu med. Medan vi i Sverige under flera år har varit förskonade från samma ökning av människohandelsfall som skett i andra europeiska länder, verkar det nu som om en annan typ av utnyttjande har blivit vardag. Enligt Migrationsverket har framför allt andelen kvinnor från Thailand som söker uppehållstillstånd för att de hade en relation med svenska män ökat markant de senaste två åren. Tillsammans med kvinnor från Ryssland och förre detta Yugoslavien tillhör de nu en av de största kvinnogrupperna som beviljats denna typ av uppehållstillstånd. I Ryssland har det länge varit vanligt med så kallade "postorderfruar", dvs. kvinnor som via kontaktförmedlingar söker män i utlandet. Samtidigt har svenskarnas allt större bekantskap med Thailand gjort att många istället vände blicken mot de tusentals unga kvinnor och flickor som finns i alla barer, nattklubbar och massageinstitut man besöker på sina resor. Och där är det lätt att få kontakt och inge förtroende.


För precis som vid människohandel för sexuella ändamål handlar det från förövarnas sida att först vinna kvinnans förtroende, att få henne att vilja följa med och flytta och sedan först i det nya landet visa sina verkliga avsikter. I fallen med de thailändskor som nu många kvinnojourer har haft kontakt med har det ofta handlat om att de har fått vara städerskor och hemmafruar för både männen och ibland deras familjer. De har inte fått några pengar och har ibland hotats och misshandlats ifall de vågade säga emot. Många är rädda och känner sig väldigt ensamma och utsatta i den nya kulturen där de inte kan språket eller landets regler.


Det är bra att Svd uppmärksammade problemet, och precis som med människohandel är det viktigt att kunskap finns om situationen både bland myndigheter, migrationsverket och jourpersonal. Lagen måste kanske ändras för att den i nuläget står på männens sida. Det bra om möjligheten fanns att informera kvinnorna om respektive man redan haft fyra thailändska flickor hos sig i Sverige de senaste fyra åren samt om deras egna rättigheter när de väl kommer hit. Tyvärr väljer fortfarande för många att leva i det tysta, rädda för att återvända till hemländernas fattigdom. Att detta dessutom kastar en skugga av misstänksamhet mot alla lyckliga par vars relation verkligen bygger på kärlek och respekt gör det hela inte lättare att hantera.

De sista två veckorna...

Tiden verkar flyga förbi så här i början på året. Det är mycket att göra och energin är på topp efter julledigheten. Jag kom på mig själv idag att lite förvånad inse att vi nästan befinner oss i mitten på februari, trots att det knappt kändes att jag hade hunnit landa i att vi numera skrev 2010. Samtidigt blir man vid en snabb tillbakablick snart medveten om hur mycket som faktiskt hänt de senaste två veckorna. Så här kommer min lilla flash-backwards (;-):

Resorna har avlöst varandra och fört med sig många intressanta och spännande möten. Först på EPP-Women möte i Bryssel där vi tittade lite närmare på upplägget för årets tema som är "kvinnor i krig och konfliktsituationer" som verkar mycket lovande. Från Bryssel blev det sedan en härlig tågresa till Haag och ett spännande möte med KIC's holländska motsvarighet Eduardo Frei Foundation. Alltid intressant och roligt att hitta personer utomlands som jobbar mot samma mål och som skulle kunna utgöra bra potentiella framtidspartners.


Och om tre länder på två dagar kändes som lite mastigt fick det efter det bli fyra utbildnings/konferensdagar på rad i vackra Jönköping som precis som resten av Sverige låg under ett tjockt vit snötäcke. Efter mindre strul med SJ kom jag hem för en dag för att ladda batterierna (och packa om väskan) innan nästa resa, denna gång till Budapest.

Där fick jag för tredje året i rad nöjet att träffa och föreläsa för unga politiker från flera östeuropeiska länder om jämställdhet i politiken och dess betydelse för demokrati. De många intressanta samtal kom upp under och efter seminarierna var som alltid resans höjdpunkt, även om jag denna gången hade turen att inte vara där själv utan med en jätteduktig kollega och vän. Och som alltid slutar jag inte fascineras över hur mycket man kan lära sig av möten med människor som lever i en helt annan kontext som en själv och brottas med helt andra vardagsproblem som dock alla grundar sig i samma gamla onda cirkel: korruption, förtroendebrist, makthunger och bristande demokrati.


Som en tragisk anekdot kanske bör nämnas att man som kvinna i vissa av dessa balkanländer redan är utklassad och anses för gammal för arbetsmarknaden vid 35 års ålder.

Vad skulle de bara säga om vår nya EU-minister som fyller 35 i år och dessutom väntar barn? Skulle säkert vara förstasidesstoff! Valet av Brigitta Ohlsson är dock både uppfriskande, rätt och mycket spännande och visar än en gång på att man inte alltid måste passa in i en mall eller följa någon partipiska för att vara framgångsrik i politiken. Att hon sedan dessutom har ett genuint engagemang för demokratifrågor, jämställdhet och fred och är bättre påläst än många andra i sina sakfrågor gör henne till ett ännu bättre väl.

Ett mindre bra val kan man dock tycka att Ukraina har gjort, men mer om det i nästa inlägg...

Främlingsfientlighet i Europa

Egentligen hade jag velat skriva detta redan för en vecka sedan efter att ha närvarat på ett fantastiskt seminarium om den ökande främlingsfientligheten och högerextremismen i Europa. Seminariet som hölls av Fores, en tankesmedja som är väldigt aktiva inom för mig väldigt intressanta ämnen, hade bjudit in en av mina favoritskribenter Lisa Bjurwald som tidigare jobbat på DN och bland annat skrivit bra artiklar om utvecklingen i Belarus.

Nu var dock ämnet inte knuten till den demokratiska situationen i Östeuropa utan till den skrämmande utvecklingen av högerextremism och främlingsfientlighet både i gamla och nya EU-medlemsländer. Högerextremistiska partier som Italiens Lega Nord, har de senaste åren blivit lika rumsrena som alla andra partier i landet och ingen verkar tycka det är något konstigt att ett öppet högerextremistiskt parti både sitter i regeringen och propagerar för en politik som skulle få många Sverigedemokrater att verka som snälla nybörjare.


Jag vet inte riktigt hur och när det plötsligt blev allmänt accepterat och till och med väldigt attraktivt i vissa länder att skandera rassistiska och ultranationalistiska slagord, att bilda militärliknande och våldsamma grupperingar som Hungarian Guard i Ungern men någonstans gick det fel. För mindre än tio år sedan valde Europapolitiker fortfarande att inte ens åka hiss med den ökände franska partiledaren Le Pen men nu verkar de högerextrema i Europaparlamentet ha blivit både fler och mer accepterade även där. Bara i Ungern röstade 15% av väljarna på det högerextrema partiet Jobbik i senaste EU-valet.Precis som under Nazi-Tyskland verkar dess anhängare i organisationen Hungarian Guard patrullera gatorna i uniformer, skanderar rasistiska meddelanden och ger sig inte sällan på att misshandla, bränner ner hus och döda romer. Detta kanske är det mest våldsamma exemplet men strömningarna är liknande i flera andra EU-länder. Och Sverige är inte direkt ett undantag.


Nu verkar de högerextremistiska grupperna dessutom ha påbörjat ett samarbete vilket verkligen verkar tillräckligt skrämmande för den framtida utvecklingen. Men vad kan man då göra? Enligt Lisa Bjurwald som har fördjupat sig i ämnet verkar det framför allt handla om att skapa en stark anti-rasistisk folkrörelse som man gjort i Tyskland och Storbritannien som skall kunna stå emot att dessa strömningar växer sig starkare och blir mer legitima. Och så ska man börja slå hål på de många lögner, myter och felaktiga uppgifterna som de högerextrema rörelserna har med sig. Vi som olikt romer, invandrare, muslimer och homosexuella ännu inte ännu hamnat på deras minuslista måste också ta debatten, och helst snarast.

PS förresten ställde en kvinna i publiken en smart fråga om varför högerextremism kallas för just "höger"extremism...när många av deras idéer är ofta lika mycket vänsterextrema som höger. Nytt begrepp behövs kanske?

Kontraster

Det känns kluvet att inleda detta inlägg med en semesterbild som utstrålar lugn, harmoni och värme och inte samtidigt inte tänka på paradisön Haiti som numera snarare är ett helvete än ett turistparadis. Det är dock samtidigt lustigt, och det vid alla katastrofer, att livet runtom i världen, även på liknande platser som Haiti fortsätter som om ingenting hänt. I Egypten, där vi spenderade en vecka med att bara njuta av solen, stranden och fiskarna i vattnet verkade de flesta hellre vilja diskutera de påstridiga gatuförsäljarna än det som hade hänt, trots att alla rum var utrustade med kabeltv och nyhetskanaler som BBC och CNN. Och visst är det så ibland att man under semestern vill lämna sitt allvarliga liv bakom sig, stänga ut resten av världen och bara för en stund försvinna i en tvåsamhet, eller i familjen, skylla på maktlösheten i att agera från en främmande plats och blunda. Samtidigt blir man tvungen att öppna ögonen, och det med besked när man väl landar hemma igen.

De senaste dagarna har även vi försökt att återanpassa oss till livet här och jag har plöjt genom en veckas SVD och läst ikapp om det som hänt både i Sverige och utomlands. Fortfarande väntar ungefär 120 nyhetsbrev från Europa på att jag skall hinna med dem också. Men nu åter till de två veckorna som inlett 2010.


Katastrofen i Haiti kommer utan tvekan att prägla nyhetsrapporteringarna för en bra tid framöver och många med mig känner säkert en genuin sorg över de människoöden som drabbats så hårt. Enkla lösningar finns dock tyvärr inte för att mildra den totala förödelsen. Och ännu mer orättvis känns faktumet att Haitis befolkning mer eller mindre alltid befunnit sig i ogynnsamma situationer; från att ha blivit använda som slavar av de kollonialiserande fransmännen till att ha fått leva under förtryckande regimer kantade av korruption, militärrevolter, extrem fattigdom och exploatering. Min enda förhoppning är att denna katastrofs omfattning kommer att göra att världens hjälpinsatser kommer att vara så stora att de så småningom kommer att få landet på fötter igen, och kanske starkare än på länge. Det förtjänar Haitierna verkligen!


Hemma i Europa verkar nyhetsflödet ha präglats av att Spanien tagit över ordförandeskapet och riktat sig in på att bekämpa terrorismen, skapa nya jobb och förbättra relationerna med Kuba, onekligen ett kontroversiellt beslut för många andra medlemsländer. De nya EU-kommissionärerna har fått visa vad de går för i tuffa utfrågningar från Europaparlamentet och den nya höga representanten för utrikesfrågar Ashton har förvånat många genom att visa på tydlighet,kunnande och raka svar ( i allt förutom Irakfrågan).

Imorgon är det val i det största landet i Östeuropa, Ukraina, som för fem år sedan gav världen hopp om demokrati och reformer vid den Orangea Revolutionen. Nu verkar den dåvarande, för bl.a. valfusk avsatta Rysslandsvänlige presidenten, Jusjtjenko få en comeback och leder opinionsmätningarna. Presidenten Janukovitj opinionssiffror har dalat under en längre period och inte ens premiärministern Julia Tymosjenko: s stöd än inte längre vad det en gång varit. För många interna stridigheter de två ledarna emellan, personanklagelser och ömsesidiga beskyllningar har under en lång tid lamslagit den interna politiken, samtidigt som den ekonomiska och energikrisen har lett landet väldigt nära en ekonomisk kollaps. Och som vinnare framstår den enda tunga oppositionskandidaten Jusjtjenko vars tidigare synder nu verkar vara glömda. Att istället för någon ny satsa på en av de tre som alla på något sätt visat sig vara olämpliga att leda landet är i mina ögon dock ett farligt och riskfyllt beslut.

Happy New Year!

När jag var liten minns jag att min morfar alltid spelade Abbas "Happy New Year" på nyårsafton, en dag som under min uppväxt var den kanske trevligaste och mest spännande kvällen under hela året. Jag fick sitta uppe sent och för en gångs skull visade de roliga program på den statliga TVn fram till midnatt då det var dags att skåla med en liten gnutta champagne. Jag gillar fortfarande nyårskänslan, kanske för att det är ett perfekt tillfälle att se tillbaka på det gångna året och alla de bra saker som faktiskt hunnit hända, samtidigt som det kommande året fortfarande är ett oskrivet blad. I medierna är det dock tyvärr alltför stort fokus på det dåliga som skett, alla katastrofer, krig och attentat. För någon dag sedan såg jag Rapports återblick och det var inte mycket positivt man hade att säga om 2009.


Delvis kan jag förstå det, det som oftast präglar nyheterna är just rapporter om en värld som är våldsam, inhuman och materialistisk, där de morala och sociala värderingarna sällan syns. Mitt i allting är det dock viktigt att man kommer ihåg att ingenting någonsin bara är svart (eller vitt) utan en bred skala av grått, som J brukar säga. Och just när ännu ett år passerat, vore det kanske inte så dumt om vi alla försöktes minnas de positiva händelserna som varit och försöker lägga de negativa bakom oss.

Personligen hade jag mycket att vara tacksam över i 2009, jag fick uppleva mycket nytt i min roll som politiker, fick ett överväldigande förtroende i form av ett deltagande i ett EU val, fick resa och möta spännande människor, lära mig nya saker och hälsa på släkt och vänner. Jag är tacksam över en underbar familj som har hälsan och orken i behåll och tillräckliga förebilder i form av mina nära och kära. Att dessutom en av våra efterlängtade önskningar verkar att vara på god väg att uppfyllas gör det hela bara bättre.


Så ni som läser, ta en stund och gå genom det positiva från 2009 och se med ett öppet och hoppfullt sinne på det nya året som precis börjat. Vem vet, det kanske bli ett av de bästa någonsin? Happy New Year!

PS tack J&E för ett jättetrevligt nyårsfirande i det vackra och artistiska Norrköping och de härliga vinterpromenaderna.

Lissabon, Rumänien och R - Hurra! Hurra! Hurra!

Idag är en liten speciell dag för både Europa, Rumänien och min familj. När det gäller det Europa så kommer Lissabonfördraget träda i kraft efter åtta års genomarbetande, framsteg och bakslag. Mycket har hänt sedan 2001, då man först kom överens om att EU behövde ett bättre och mer funktionellt fördrag som skulle ersätta det stela Nicefördraget. Först var tanken att man skulle ha en konstitution, liknande en EU-grundlag, vilket dock underkändes av såväl Frankrike som Holland och arbetet fick börja på nytt. Åtta år senare har dock mycket hänt. Europa har utökat sina gränser med den största utvidgningsprocessen sedan dess start och numera kan 27 medlemsländer och 500 miljoner människor känna sig delaktiga i den europeiska gemenskapen.


Lissabonfördraget innebär nya möjligheter till demokrati (de nationella parlamenten och EU-parlamentet får bl.a. mer att säga till om), skydd för mänskliga rättigheter (en ny gemensam asyl och flyktingpolitik), en tydligare aktör på den politiska arenan( med en ny ordförande och utrikesansvarig) och inte minst möjligheten att fortsätta utvidga EU. Just det sistnämnda ligger mig väldigt varmt om hjärtat, eftersom jag dagligen ser hur mycket möjligheten för ett framtida EU-medlemskap kan betyda som incitament och motivationsfaktor för de länder som behöver gå genom omfattande reformer inom bl.a. demokrati och mänskliga rättigheter. Därför är jag också väldigt glad över att den nya kommissionen kommer att få ett direktorat och en kommissionär som kommer att jobba med både utvidgning och EU:s grannskapspolitik, två områden som tidigare varit skilda åt. Även om ingenting skall tas ut i förskott, är detta onekligen en positiv signal för de länder som t.ex. Ukraina som inget annat önskar än en snabb EUintegrering.


Idag är också Rumäniens nationaldag, och samtidigt också landets 20-års firande av frihet från kommunismen. Mycket har hänt sedan 1989 då jag själv mestadels från hemmet i Bukarest fick bevittna den blodiga revolutionen som störtade Ceausescu. Men mycket återstår också att göra. Landet befinner sig i en djup politisk kris och den ekonomiska situationen är väldigt prekärt. Men, man har också tagit små steg framåt. Tyvärr har dessa ofta kommit bort i den myriad av händelser som gjort att människor numera inte längre litar på politiker, partier eller myndigheter över lag. Något som bland annat framkommer i en rapport som KIC lanserat i förra veckan som ni kan hitta här.

Sist men inte minst fyller den mest underbara R år idag, min stöttepelare, rådgivare, vän och pappa de senaste femton åren. Grattis R!

Europas nya ledare

En suck av lättnad snarare än gladjerop gick nog genom salen där EU:s ledare sent igår kväll kom överens om vilka två personer som kommer att företräda unionen de närmaste åren. EU:s nya "president" eller Europeiska Rådets ordförande blir 62-årige belgiska kristdemokratiska premiärministern Herman van Rompuy, som trots sin relativ okända internationella profil har fått mycket uppskattning på hemmaplan. Bland annat har han under bara ett år som han haft premiärministerposten lyckats skapa stabilitet i det annars så splittrade Belgien och fått beröm för sin lugna men ståndfasta ledarstil. Att han av vissa klassas som en grå mus i de internationella sammanhangen få framtiden bevisa eller motbevisa, men lite kul är det ändå med en politiker som öppet går ut med lite kuriosa om sitt liv och berättar att han gärna ägnar sig åt att skriva haiku dikter.

Vid sin sida som EU:s "utrikesminister" eller den höga representanten för utrikes och säkerhetsfrågor kommer den brittiska socialdemokratiska och nuvarande kommissionären Catherine Ashton stå. Hon anses vara duktig och kompetent, men precis som van Rompuy väldigt okänd utanför Storbritannien och möjligtvis Bryssel.


Men positivt var trots allt att alla 27 länder lyckades enas kring dessa poster som tillsätts nu för första gången, trots att många hellre hade sett mer kända och karismatiska personer av Obamas kaliber. Samtidigt skulle sådana färgstarka personer kunnat ha stjäla rampljuset från de andra europeiska ledarna, vilket inte många var beredda att gå med på. Det som dock många accepterade var att van Rompuy och Ashton representerar de största europeiska politiska grupperingar, vilket många hade krävt på förhand.

Jag hade naturligtvis gärna sett en färgstark kvinna som EU:s ledare, någon med liknande egenskaper som Angela Merkel, men man kan ju alltid hoppas att vid nästa val, om två och ett halvt år, kommer fler sådana kvinnliga kandidater lyftas fram. Och kanske kommer Obama och andra världens ledare då faktisk våga ringa den personen när de vill tala med Europa. Nu är risken stor att man fortfarande hör av sig till Merkel, Sarkozy och Brown.