En liten händelse som förändrade mycket

De sista dagarna sedan Sverige tog över ordförandeklubban i EU har varit en nyhetsmässig fröjd för en Europafantast som jag. Hur ofta händer det annars att svenska tidningar skriver så mycket om hur olika länder inom unionen ställer sig till olika frågor eller hur ofta citerar Europeiska medier den svenska synpunkten? För att inte tala om hur underhållande det varit att läsa om "president Reinfeld" och hans egenskaper i olika publikationer och bevittna både hopp, sceptisism och försiktig avvaktsamhet inför den svenska ledningen.


Och visst kan ett ordförandeland betyda mycket för att väcka liv i frågor, sätta ner foten där det behövs och starta igång viktiga internationella samarbeten. Men precis som vid installationen av Obama får man inte heller ha alldeles för stora förväntningar och tro att det svenska ordförandeskapet kommer att lösa alla problem. Ambition och vilja behövs dock. Personligen skulle jag gärna se att man lyckas få ihop ett bra klimatavtal i Köpenhamn, att Stockholmsprogrammet lanseras och landar i en human och rättssäker asyl och flyktingpolitik samt att man faktiskt tar upp människohandelsfrågan. Och det är jag säker inte ensam om även om det finns många topppolitiker och analytiker som inte direkt har stort förtroende för att Sverige kommer att kunna driva genom sin agenda.


Jag väljer att ändå hoppas och kommer då att tänka på en otroligt intressant artikel som jag läste häromdagen om en liten händelse som förändrade mycket. Den har också en Europaanknytning och visar på att även en stor historisk stund som järnridåns och den östeuropeiska kommunismens fall började med en välmenad, uppmuntrande och stödjande blick. Från vem till vem? Det får ni läsa här. Poängen är att även små händelser, små länder och till synes svåra uppgifter inte skall räknas bort bara för att de verkar omöjliga vid en första anblick. Optimistisk tanke? Kanske...men som historien visar kan den lika väl vara realistisk.

Bloggandets vara eller icke vara

Det är frågan...

Efter alla seminarier, resor, debatter, möten, artiklar och bloginlägg inför Europavalet har verkligheten hunnit ikapp mig och jag har ställt mig frågan om ett fortsatt bloggskrivande behövs, önskas eller efterfrågas. Stundvis har det varit skönt med ett uppehåll men samtidigt har jag fortsatt att läsa så mycket om det som händer i Europa att jag ibland har känt ett behov att faktiskt dela med mig, för det finns säkert många fler Europavänner där ute. Därför har jag bestämt mig för att fortsätta ett tag till och jag hoppas att ni som läser kan hitta tankeväckande och intressanta inlägg här i framtiden.


Och innan jag skriver ett alldeles för långt inlägg vill jag också passa på att än en gång tacka alla som stött, peppat, hjälpt och varit vid min sida under vårens sista månader!