Europas nya ledare

En suck av lättnad snarare än gladjerop gick nog genom salen där EU:s ledare sent igår kväll kom överens om vilka två personer som kommer att företräda unionen de närmaste åren. EU:s nya "president" eller Europeiska Rådets ordförande blir 62-årige belgiska kristdemokratiska premiärministern Herman van Rompuy, som trots sin relativ okända internationella profil har fått mycket uppskattning på hemmaplan. Bland annat har han under bara ett år som han haft premiärministerposten lyckats skapa stabilitet i det annars så splittrade Belgien och fått beröm för sin lugna men ståndfasta ledarstil. Att han av vissa klassas som en grå mus i de internationella sammanhangen få framtiden bevisa eller motbevisa, men lite kul är det ändå med en politiker som öppet går ut med lite kuriosa om sitt liv och berättar att han gärna ägnar sig åt att skriva haiku dikter.

Vid sin sida som EU:s "utrikesminister" eller den höga representanten för utrikes och säkerhetsfrågor kommer den brittiska socialdemokratiska och nuvarande kommissionären Catherine Ashton stå. Hon anses vara duktig och kompetent, men precis som van Rompuy väldigt okänd utanför Storbritannien och möjligtvis Bryssel.


Men positivt var trots allt att alla 27 länder lyckades enas kring dessa poster som tillsätts nu för första gången, trots att många hellre hade sett mer kända och karismatiska personer av Obamas kaliber. Samtidigt skulle sådana färgstarka personer kunnat ha stjäla rampljuset från de andra europeiska ledarna, vilket inte många var beredda att gå med på. Det som dock många accepterade var att van Rompuy och Ashton representerar de största europeiska politiska grupperingar, vilket många hade krävt på förhand.

Jag hade naturligtvis gärna sett en färgstark kvinna som EU:s ledare, någon med liknande egenskaper som Angela Merkel, men man kan ju alltid hoppas att vid nästa val, om två och ett halvt år, kommer fler sådana kvinnliga kandidater lyftas fram. Och kanske kommer Obama och andra världens ledare då faktisk våga ringa den personen när de vill tala med Europa. Nu är risken stor att man fortfarande hör av sig till Merkel, Sarkozy och Brown.

Dagens bästa nyhet!

...var att Cecilia Malmström utnämndes till Sveriges kommissionär i EU. Hon är inte bara en otroligt kompetent och skicklig politiker, men har också en gedigen EU erfarenhet och brinner för demokrati och mänskliga rättigheter framför allt. Att hon dessutom talar fem eller sex språk flytande, är ung, har en doktorstitel i statsvetenskap och en familj med två söta tvillingar gör henne om möjligt ännu mer enastående.


Grattis Cecilia! och Sverige, det här var verkligen det rätta valet!

Viktigt jubileeum, inte bara för Tyskland

De historiska händelserna verkar avlösa varandra de senaste veckorna. Idag har nog få kunnat undgå att man runt om i Europa firat eller åtminstone uppmärksammat 20-års jubileet sedan muren som under nästan 30 år delade en ett land och många tusentals familjer mellan Öst- och Västtyskland föll. Jag vet inte om det är så med alla händelser som påverkat historien, men jag tror att många kommer ihåg, även år senare, var de var och vad de gjorde när "det" hände. Förbundskansler Merkel var i bastun, andra kanske var på vägen hem från sina jobb eller satt som fastklistrade framför TV-n med en känsla att något stort var på gång.


Själv befann jag mig i Rumänien och av naturliga skäl försökte den dåvarande diktaturen göra allt för att tysta ner, förminska och bagatellisera det som höll på hända i Europa. Men egentligen hade allt börjat 10 år tidigare i Polen med Solidaritets kamp för frihet och så småningom, efter Gorbatjov's uttalanden om "glasnost" (öppning), fått se fler och fler sprickor uppkomma i den så hårda kommunistiska fortet som var Östeuropa. Rumäniens diktatur, som jag kanske känner till bäst, föll också efter en blodig och enligt vissa, av de nya makthavarna "planerad" revolution som resulterade i att alltför många unga människor dog.


På något sätt är det synd att det måste till jubileer som denna för att påminna oss hur viktig friheten är för människor, hur snabbt den kan förloras och hur kort tid det egentligen var sedan Europa var tudelat. För speciellt då kan vi verkligen känna empati och solidaritet med de miljontals människor som än idag, även i Europa inte lever i frihet och demokrati. Detta jubileum ägnas Tyskland, men egentligen är det en symbol för att kommunismen och de hårda regimerna som fanns kollapsade tack vare modiga människor och politiker som vågade. Och det är just sådana människor, som tror på demokrati och frihet som vi har skyldighet att hjälpa att riva sina murar.

Årets viktigaste underskrift?

I slutet av arbetsdagen gick jag som vanligt in på några svenska och europeiska nyhetssidor och glädjen (samt överraskningen) var stor när huvudnyheten var att Tjeckiens beryktade president Vaclav Klaus nu äntligen skrivit på Lissabonfördraget. "A small step for a man, a giant leap for mankind" var det som Armstrong sa, och nog känns det lite som en historisk händelse att nu alla EU:s medlemsländer skrivit under fördraget som tagit så nästan tio år att mangla fram.


Turerna har varit många, osäkerheten likaså och många som ville se ett mer demokratiskt och öppet EU med tydliga (och förenklade) regler kring beslutsfattande jublar nog lite grann precis som jag, även om det slutgiltiga resultatet är långtifrån perfekt. Men det är onekligen bättre än det hitintills använda Nice-fördraget som hade satt käppar i hjulet för många viktiga EU-projekt, däribland en fortsatt utvidgning av Unionen.

Nu kan diskussionerna och spekulationerna om EU:s framtida topposter verkligen ta fart. Hoppas bara att Barosso får sin vilja genom och att fler kvinnor kommer att synas på de annars så mansdominerade "familjebilderna". Att det skall vara så svårt att ändra bilden av att toppolitiker är män (med få undantag)? Det råder nämligen inte brist på kompetenta, erfarna och passande kvinnor till alla dessa poster, men däremot kanske en sann politisk vilja från alla medlemsländer att ändra på gamla strukturer?

Fortsättning följer.. det kommer att vara spännande.