Jämställdhet på agendan

Av en tillfällighet blev det rätt mycket fokus på temat jämställdhet de senaste veckorna. På arbetet har vi inom ramen för ett av våra projekt i Östeuropa startat ett mentorskapsprogram för unga kvinnliga politiker från Öst som med hjälp av erfarna svenska och europeiska (eg.EU)politiker kan få råd och stöd att driva jämställdhetsfrågorna i de egna kretsarna. Det känns spännande och otroligt relevant då jämställdhet i många av dessa länder minimeras och bagatelliseras till att enbart handla om sociala gester eller kvotering.


Sedan har jag haft turen att dela i två intressanta seminarier som belyste ämnen som vi jobbar mycket med inom kvinnoförbundet. Det första, som hölls i riksdagens gamla och vackra kammare, handlade om en regel i den svenska migrationslagstiftningen som ofta drabbar kvinnor särskilt hårt. Den så kallade tvåårsregeln gör att de kvinnor som kommer hit för att gifta sig eller leva med en man som är bosatt i Sverige, måste stanna kvar i relationen i minst två år för att inte skickas tillbaka till hemlandet. I många fall har detta medfört att kvinnor fått utstå ett helvete av kränkningar, misshandel, våldtäkter och trakasserier, hotats och hållits inlåsta med hot om skilsmässa och utvisning. Även i de fall där långvarig misshandel har kunnat styrkas, har det i många fall inte setts som ett tillräckligt skäl för att få asyl. Detta är bara några av de negativa aspekterna med tvåårsregeln, som är ett av flera problemområden i den svenska migrationspolitiken som särskilt drabbar kvinnor. I vår nya rapport som man kan hitta här finns dessa dokumenterade samt en hel rad åtgärdsförslag för att förbättra den rådande situationen.


Det andra seminariet hölls med anledning av att det i år är 15 år sedan Pekingplattformen för jämställdhet undertecknades av 189 länder. Uppföljningen av alla mål och åtgärdsförslag visar nu, ett och ett halvt decennium senare, att väldigt lite har förbättrats. Tvärtom nämnde den otroligt kunniga Carolyn Hannan, som fram tills nyligen varit chef för FN:s jämställdhetsenhet, att man idag förmodligen inte skulle kunna ena så många länder att skriva på ett så djärvt dokument. Idag har jämställdhetsfrågorna åter hamnat i periferin, i skuggan av krigen i mellanöstern, terrorismen och den globala finanskrisen. Världens parlament har i genomsnitt bara 18,8 % kvinnor i sina församlingar och detta 64 år efter FN's grundades och femton år efter att man satte målet till att vara 30%. Bara 8 av alla världens länder har kvinnor som statsöverhuvuden, vilket är en markant minskning från 1995 års antal som var 12. Men det är inte bara i representationsfrågor som mycket har försämrats eller bibehållit status quo. Detsamma gäller för områden kring kvinnors hälsa och SRHR frågor, utbildning, arbete och livskvalité. Kvinnors villkor runtom i världen har endast förbättrats i ett fåtal avseenden, som t.ex. möjligheter att gå i skolan eller starta företag i vissa områden. Men detta är långt ifrån tillräckligt och inget kommer att förändras om inte det internationella samfundet börja att prioritera dessa frågor som drabbar hälften av världens befolkning.


Sist men inte minst blev det en hel del jämställdhetsfokus på hemmaplan också, då vi börjat gå några föräldrautbildningar där vi alltid efteråt har kunnat diskutera hur stereotypa vissa av råden är. Det ska bli spännande att se hur och om våra roller kommer att förändras när familjen utökas, hitintills har jag verkligen tyckt att vi har ett otvunget, jämställt förhållande där vi delar upp arbetet utifrån det vi gillar bäst (eller minst sämst), men kan alltid hoppa in för varandra när någon har extra mycket. Så en liten härlig vårblomma till J och till mina föräldrar som har varit ett fantastiskt hjälp alla dessa år och med säkerhet bidragit till min egen syn på jämställdhet och familj.

Efter akademin...systerbesök och artikelpublicering

De som har följt bloggen ett tag har kanske märkt att jag för det mesta hellre pratat om frågor som rör Europa, demokrati, jämställdhet, MR, miljö..ja, sådant jag är engagerad i både inom och utanför jobbet och kanske mindre om mig och min familj. Själv har jag dock märkt att det alltid är mycket roligare när man kan bilda sig en mer nyanserad bild av en person man följer på bloggen när man får veta något om dennes liv utanför politiken, jobbet eller det specifika intresseområdet.


Så denna gång tänkte jag faktiskt lägga upp en bild på min söta, smarta och självständiga syster som var och hälsade på oss i förra veckan. Hon bor i Tyskland i vanliga fall och tyvärr får vi inte tillfälle att ses så ofta, men när vi väl gör det är det underbart. Dessutom är det alltid lika roligt att upptäcka de likheter och egenskaper man delar, trots att 15 år skiljer oss, att vi aldrig bott under samma tak och att vi bara har en gemensam förälder.

Annars har jag precis som många andra bestörtats över flygkatastrofen som drabbat Polen och varit otroligt upprörd över högerextremismens framgång i valet i Ungern (som jag befarade skulle inträffa i ett tidigare inlägg). Sedan har en artikel som jag skrev i början på månaden om EU:s nya tillväxtstrategi 2020 publicerats. Så himla roligt för en Europafrälst statsvetare som jag att få möjlighet att skriva så mycket. Vet inte vad jag skulle göra utan dessa möjligheter...eller,ja, det skulle säkert bli fler låånga blogginlägg, utan särskilt mycket bilder på mig eller min syster.

Är du röd, blå, grön eller en salig blandning av dessa?

Egentligen är det väldigt lite som behövs för att man ska känna sig upplyft och glad. Som när man en grå dag upptäcker att det mitt i det gråbruna gräset finns små gröna snödroppar som trotsar den färglösa omgivningen. Eller när man lär sig något nytt som gör att man plötsligt kan låsa upp och förstå vissa delar av sig själv och tidigare relationer med andra i ett helt nytt ljus.


Det sistnämnda hände igår, under den sista delen av ledarskapsutbildningen som jag deltog i under hösten och våren. Annika Thunström som höll i dagen fick oss att genomgå olika frågeställningar och påståenden för att kunna placera oss i en färgtriangel utifrån vilka värderingar som driver vårt beteende i positiva eller i konfliktsituationer. Egentligen blev det också till viss del en personlighets/ledarskapsanalys som vi alla kunde hålla med stämde in till 100% på hur vi uppfattade oss själva och uppfattades av andra. Även om få av oss tillhörde de tre ytterligheterna i triangeln, dvs en vårdande (blå), styrande(röd) eller analytisk(grön) personlighet, så fann vi att vi även under resten av dagen kunde läsa av vad vissa personer representerade. Så det blev mycket skratt och förståelse över att en "blå" person var den enda som frågade sina gruppkollegor om de hade något att tillägga i slutet av en presentation och att det var en "grön" person som tyckte att själva frågeställningarna i formuläret var rätt kluriga att ge definitiva svar på.

Det mest intressanta för mig var också när man utifrån den egna och andra personlighetstyper skulle förstå och ändra förhållningssätt för att undvika och lösa konflikter. Även om jag personligen inte ännu råkat ut för många sådana kan jag i efterhand förstå hur vissa missförstånd och mindre meningsmotsättningar kunde ha dykt upp. Och för framtiden kommer det definitivt att vara ett viktigt verktyg att ha med i bagaget eftersom hela livet egentligen handlar om att förhålla sig till, samarbeta och kommunicera med andra människor. Och då är det viktigt att man i ett tidigt stadium kan klura ut om dessa är röda, blåa, gröna eller mittemellan.