Jämställdhet på agendan

Av en tillfällighet blev det rätt mycket fokus på temat jämställdhet de senaste veckorna. På arbetet har vi inom ramen för ett av våra projekt i Östeuropa startat ett mentorskapsprogram för unga kvinnliga politiker från Öst som med hjälp av erfarna svenska och europeiska (eg.EU)politiker kan få råd och stöd att driva jämställdhetsfrågorna i de egna kretsarna. Det känns spännande och otroligt relevant då jämställdhet i många av dessa länder minimeras och bagatelliseras till att enbart handla om sociala gester eller kvotering.


Sedan har jag haft turen att dela i två intressanta seminarier som belyste ämnen som vi jobbar mycket med inom kvinnoförbundet. Det första, som hölls i riksdagens gamla och vackra kammare, handlade om en regel i den svenska migrationslagstiftningen som ofta drabbar kvinnor särskilt hårt. Den så kallade tvåårsregeln gör att de kvinnor som kommer hit för att gifta sig eller leva med en man som är bosatt i Sverige, måste stanna kvar i relationen i minst två år för att inte skickas tillbaka till hemlandet. I många fall har detta medfört att kvinnor fått utstå ett helvete av kränkningar, misshandel, våldtäkter och trakasserier, hotats och hållits inlåsta med hot om skilsmässa och utvisning. Även i de fall där långvarig misshandel har kunnat styrkas, har det i många fall inte setts som ett tillräckligt skäl för att få asyl. Detta är bara några av de negativa aspekterna med tvåårsregeln, som är ett av flera problemområden i den svenska migrationspolitiken som särskilt drabbar kvinnor. I vår nya rapport som man kan hitta här finns dessa dokumenterade samt en hel rad åtgärdsförslag för att förbättra den rådande situationen.


Det andra seminariet hölls med anledning av att det i år är 15 år sedan Pekingplattformen för jämställdhet undertecknades av 189 länder. Uppföljningen av alla mål och åtgärdsförslag visar nu, ett och ett halvt decennium senare, att väldigt lite har förbättrats. Tvärtom nämnde den otroligt kunniga Carolyn Hannan, som fram tills nyligen varit chef för FN:s jämställdhetsenhet, att man idag förmodligen inte skulle kunna ena så många länder att skriva på ett så djärvt dokument. Idag har jämställdhetsfrågorna åter hamnat i periferin, i skuggan av krigen i mellanöstern, terrorismen och den globala finanskrisen. Världens parlament har i genomsnitt bara 18,8 % kvinnor i sina församlingar och detta 64 år efter FN's grundades och femton år efter att man satte målet till att vara 30%. Bara 8 av alla världens länder har kvinnor som statsöverhuvuden, vilket är en markant minskning från 1995 års antal som var 12. Men det är inte bara i representationsfrågor som mycket har försämrats eller bibehållit status quo. Detsamma gäller för områden kring kvinnors hälsa och SRHR frågor, utbildning, arbete och livskvalité. Kvinnors villkor runtom i världen har endast förbättrats i ett fåtal avseenden, som t.ex. möjligheter att gå i skolan eller starta företag i vissa områden. Men detta är långt ifrån tillräckligt och inget kommer att förändras om inte det internationella samfundet börja att prioritera dessa frågor som drabbar hälften av världens befolkning.


Sist men inte minst blev det en hel del jämställdhetsfokus på hemmaplan också, då vi börjat gå några föräldrautbildningar där vi alltid efteråt har kunnat diskutera hur stereotypa vissa av råden är. Det ska bli spännande att se hur och om våra roller kommer att förändras när familjen utökas, hitintills har jag verkligen tyckt att vi har ett otvunget, jämställt förhållande där vi delar upp arbetet utifrån det vi gillar bäst (eller minst sämst), men kan alltid hoppa in för varandra när någon har extra mycket. Så en liten härlig vårblomma till J och till mina föräldrar som har varit ett fantastiskt hjälp alla dessa år och med säkerhet bidragit till min egen syn på jämställdhet och familj.