Grattis Europa...inte Gratis...

Idag, den 9 maj, borde man fira Europadagen till äran av att Robert Schuman samma dag 1950 la fram ett förslag som skulle ena Europa och bevara freden. Men när finansministrarna idag enades i Bryssel fanns det inte mycket till feststämning. Många var tvärtom djupt oroliga över den ekonomiska krisen som börjat i Grekland men nu verkar kunna sprida sig vidare till andra länder med sköra ekonomier och stora underskott som Spanien och Portugal. Och konsekvenserna av åratal misskötta statsfinanser kan få konsekvenser över hela Europa. I Greklands fall har detta redan blivit synligt i och med att andra EU-länder solidariskt gått ihop för att kunna bistå Grekland med ett omfattande lån, samtidigt som de har sett sina egna börser rasa tillsammans med den gemensamma valutan, Euron. Och nu har även de politiska konsekvenserna börjat följa. I Tyskland, där man idag höll lokalval i landets största delstat Nordrein Westfallen visades missnöjet med Merkel regeringens beslut om ett generöst lån till Grekland genom att oppositionen fick ett rungande seger och Merkel därigenom förlorade majoritetsstödet i det tyska Bundestag.


Personligen har jag följt den grekiska krisen och växlat mellan känslan av igenkänning, rättfärdigande och besvikelse. Igenkänningen kommer från att dels ha upplevt och dels läst om liknande attityder i andra länder. Attityder om att få så mycket egenvinning som möjligt genom att bidra så lite som möjligt, att lura systemet och alla runtomkring och att aldrig tänka på samhällets bästa. Ett minst sagt egoistisk, kortsiktig och omänskligt sätt att tänka. Rättfärdigandet kommer från att Grekland faktiskt till viss del grävt sin egen grav. Genom att i decennier ha en icke-fungerande finanssystem som inte lyckats skapa ett fungerande skyddsnät för de fattigaste, samtidigt som statsanställda fått absurda bonusar för att till exempel komma i tid till jobbet, borde inte förvåningen vara stor. Dessutom kanske man inte heller hinner vara så produktiv i ett land där arbetskulturen säger att man börjar jobba närmare lunch än frukost och där landets största näring huvudsakligen är verksam några månader om året. Att man sedan endast jobbar tills man är någonstans i femtioårsåldern trots det berömda, långlivsperspektivet med sol och medelhavsdiet är en annan paradox. Besvikelsen kommer sedan dels från att ännu en gång ha sett politiker som valt att sopa problemen under mattan i det egna landet, förmodligen med rädsla för att reformer skulle ha missgynnat deras återval. Men inte heller Bryssel är helt oskyldig i frågan. Att godtroget acceptera utan att kontrollera att uppgifter som är av sådan vikt för unionens gemensamma finansmarknad är korrekta, visar på en minst sagt naivt och överraskande attityd från det annars så nogräknade EU.


Att mycket kommer att förändras efter denna kris i Bryssel kan man nog räkna med, men frågan blir bara hur man förändrar miljontals människors mentalitet till att faktiskt vilja jobba, och kanske till och med jobba hårt och länge för att få ett bra samhälle att leva i, istället för att genom fiffel försöka få allt utan minsta ansträngning. Det finns egentligen inget som heter gratis, utan priset kommer alltid att komma, förr eller senare, och kanske när man minst har råd att betala.