Europas nya ledare

En suck av lättnad snarare än gladjerop gick nog genom salen där EU:s ledare sent igår kväll kom överens om vilka två personer som kommer att företräda unionen de närmaste åren. EU:s nya "president" eller Europeiska Rådets ordförande blir 62-årige belgiska kristdemokratiska premiärministern Herman van Rompuy, som trots sin relativ okända internationella profil har fått mycket uppskattning på hemmaplan. Bland annat har han under bara ett år som han haft premiärministerposten lyckats skapa stabilitet i det annars så splittrade Belgien och fått beröm för sin lugna men ståndfasta ledarstil. Att han av vissa klassas som en grå mus i de internationella sammanhangen få framtiden bevisa eller motbevisa, men lite kul är det ändå med en politiker som öppet går ut med lite kuriosa om sitt liv och berättar att han gärna ägnar sig åt att skriva haiku dikter.

Vid sin sida som EU:s "utrikesminister" eller den höga representanten för utrikes och säkerhetsfrågor kommer den brittiska socialdemokratiska och nuvarande kommissionären Catherine Ashton stå. Hon anses vara duktig och kompetent, men precis som van Rompuy väldigt okänd utanför Storbritannien och möjligtvis Bryssel.


Men positivt var trots allt att alla 27 länder lyckades enas kring dessa poster som tillsätts nu för första gången, trots att många hellre hade sett mer kända och karismatiska personer av Obamas kaliber. Samtidigt skulle sådana färgstarka personer kunnat ha stjäla rampljuset från de andra europeiska ledarna, vilket inte många var beredda att gå med på. Det som dock många accepterade var att van Rompuy och Ashton representerar de största europeiska politiska grupperingar, vilket många hade krävt på förhand.

Jag hade naturligtvis gärna sett en färgstark kvinna som EU:s ledare, någon med liknande egenskaper som Angela Merkel, men man kan ju alltid hoppas att vid nästa val, om två och ett halvt år, kommer fler sådana kvinnliga kandidater lyftas fram. Och kanske kommer Obama och andra världens ledare då faktisk våga ringa den personen när de vill tala med Europa. Nu är risken stor att man fortfarande hör av sig till Merkel, Sarkozy och Brown.

Dagens bästa nyhet!

...var att Cecilia Malmström utnämndes till Sveriges kommissionär i EU. Hon är inte bara en otroligt kompetent och skicklig politiker, men har också en gedigen EU erfarenhet och brinner för demokrati och mänskliga rättigheter framför allt. Att hon dessutom talar fem eller sex språk flytande, är ung, har en doktorstitel i statsvetenskap och en familj med två söta tvillingar gör henne om möjligt ännu mer enastående.


Grattis Cecilia! och Sverige, det här var verkligen det rätta valet!

Viktigt jubileeum, inte bara för Tyskland

De historiska händelserna verkar avlösa varandra de senaste veckorna. Idag har nog få kunnat undgå att man runt om i Europa firat eller åtminstone uppmärksammat 20-års jubileet sedan muren som under nästan 30 år delade en ett land och många tusentals familjer mellan Öst- och Västtyskland föll. Jag vet inte om det är så med alla händelser som påverkat historien, men jag tror att många kommer ihåg, även år senare, var de var och vad de gjorde när "det" hände. Förbundskansler Merkel var i bastun, andra kanske var på vägen hem från sina jobb eller satt som fastklistrade framför TV-n med en känsla att något stort var på gång.


Själv befann jag mig i Rumänien och av naturliga skäl försökte den dåvarande diktaturen göra allt för att tysta ner, förminska och bagatellisera det som höll på hända i Europa. Men egentligen hade allt börjat 10 år tidigare i Polen med Solidaritets kamp för frihet och så småningom, efter Gorbatjov's uttalanden om "glasnost" (öppning), fått se fler och fler sprickor uppkomma i den så hårda kommunistiska fortet som var Östeuropa. Rumäniens diktatur, som jag kanske känner till bäst, föll också efter en blodig och enligt vissa, av de nya makthavarna "planerad" revolution som resulterade i att alltför många unga människor dog.


På något sätt är det synd att det måste till jubileer som denna för att påminna oss hur viktig friheten är för människor, hur snabbt den kan förloras och hur kort tid det egentligen var sedan Europa var tudelat. För speciellt då kan vi verkligen känna empati och solidaritet med de miljontals människor som än idag, även i Europa inte lever i frihet och demokrati. Detta jubileum ägnas Tyskland, men egentligen är det en symbol för att kommunismen och de hårda regimerna som fanns kollapsade tack vare modiga människor och politiker som vågade. Och det är just sådana människor, som tror på demokrati och frihet som vi har skyldighet att hjälpa att riva sina murar.

Årets viktigaste underskrift?

I slutet av arbetsdagen gick jag som vanligt in på några svenska och europeiska nyhetssidor och glädjen (samt överraskningen) var stor när huvudnyheten var att Tjeckiens beryktade president Vaclav Klaus nu äntligen skrivit på Lissabonfördraget. "A small step for a man, a giant leap for mankind" var det som Armstrong sa, och nog känns det lite som en historisk händelse att nu alla EU:s medlemsländer skrivit under fördraget som tagit så nästan tio år att mangla fram.


Turerna har varit många, osäkerheten likaså och många som ville se ett mer demokratiskt och öppet EU med tydliga (och förenklade) regler kring beslutsfattande jublar nog lite grann precis som jag, även om det slutgiltiga resultatet är långtifrån perfekt. Men det är onekligen bättre än det hitintills använda Nice-fördraget som hade satt käppar i hjulet för många viktiga EU-projekt, däribland en fortsatt utvidgning av Unionen.

Nu kan diskussionerna och spekulationerna om EU:s framtida topposter verkligen ta fart. Hoppas bara att Barosso får sin vilja genom och att fler kvinnor kommer att synas på de annars så mansdominerade "familjebilderna". Att det skall vara så svårt att ändra bilden av att toppolitiker är män (med få undantag)? Det råder nämligen inte brist på kompetenta, erfarna och passande kvinnor till alla dessa poster, men däremot kanske en sann politisk vilja från alla medlemsländer att ändra på gamla strukturer?

Fortsättning följer.. det kommer att vara spännande.

La belle vie

Helgen i södra Frankrike kändes som en välbehövd minisemester och en påminnelse om hur mycket stunder i goda vänners lag (och i ett fantastiskt landskap) kan göra för ens välbefinnande På mindre än två dagar hann vi med en vinprovning på ett slott, en promenad bland en av de mest välbevarade romerska akvedukterna, flera utsökta måltider, två obligatoriska croissant-frukostar och en historisk promenad. För att inte tala om alla härliga samtal om allt mellan himmel och jord, föräldrarskapet, franska vs svenska vanor och inte minst politik.


I Frankrike är trots allt politik eller snarare sagt ett politisk (men ej nödvändigtvis partipolitiskt) engagemang något som nästan verkar komma med modersmjölken. De flesta fransmän jag någonsin träffat har personliga åsikter om det som händer i landet, ifrågasätter (och demonstrerar för fullt) samt älskar att ha långa debatter om det mesta. Nu verkar de hetaste diskussionerna handla om privilegierna som president Sarkozys son åtnjuter, hanteringen av krisen och EU:s framtid.


Jag slutar dock aldrig förvånas över att man i Frankrike, som i vissa andra länder, har en viss "laissez-faire" (låt-vara) attityd mot politikers mer eller mindre acceptabla beteenden. Det finns inget som säger att politiker kan vara felfria, men det verkar som man i länder där politikerämbetet främst är ett yrke, att man får med sig vissa yrkesfördelar som de flesta andra inte kan tänkas inneha. Berlusconi mm) är ju utan tvekan en typisk måltavla för sådana påståenden, men min fråga är bara varför människor accepterar detta (eller nepotism, korruption med ursäkten att han är politiker? Jag har ett stort respekt för det svenska systemet, där man inte måste ha gått en elitutbildning för att sitta i riksdagen och inte behöver ha miljoner på banken för att få ett uppdrag. Men ute i Europa verkar det både ovanligt och uppseendeväckande. Dags för en "politikerreform"?

Bukarest och Bayern

Tillbaka på svensk mark och en pålitlig Internetuppkoppling. Och om det är någon klyscha som jag i dagarna kunde skriva under på var att det verkligen var underbart att komma hem - både av privata men också rent jobb-mässiga skäl.

Tiden i Bukarest visade sig vara lika spännande och schemat lika fullspäckat som jag hade trott och jag hann bland annat med några intressanta möten och två intervjuer (på rumänska och tyska) på Rumäniens motsvarighet till Sveriges Radio - Internationella avdelning. Anledningen till intervjuerna var att KIC's rapport om Rumänien och det kommunistiska arvet hade väckt ett intresse hos personalen och de ville veta mer om vår verksamhet, min syn på Rumäniens demokratiska utveckling och slutligen också min personliga resa från det kommunistiska Rumänien till Sverige.


Veckan avslutades med en stor EPP-Women konferens som hölls i det mäktiga palatset (numera parlamentets huvudsäte) som Ceausescu hade lät bygga innan han dog. Konferensen berörde ämnet "Kvinnor och den ekonomiska krisen - möjligheter eller tillbakafall" och innehöll några intressanta föreläsningar, bland annat Ana Palacio av som tidigare varit vice-chef för Världsbanken. Hennes åsikter stämde mycket väl överens med våra (svenska) om att det krävs utbildning, mentorskap, stöd från andra kvinnor och förändrade strukturer för att omvandla krisen till något positivt. Men hon talade också om vikten av entreprenörskap och en politisk vilja.


Under dagen var det också val till ett nytt presidium och jag fick förtroendet att som yngsta ledamot någonsin (och första från Sverige) sitta som en av sex vice-ordföranden för den kommande mandatperioden. Spännande, oväntat och väldigt hedrande och jag är framför allt glad att jag tillsammans med Kdk kommer att kunna påverka den största kvinnoorganisationen från de europeiska politiska partierna.


Tillbaka i Sverige för mindre än 24 timmar hann jag med ett vackert bröllop och en ledarskapsutbildning innan det bar av till Bayern för en kurs i hur man ansöker om EU-projekt. Utbildningen var förlagt mitt ibland bergen, i det pittoreska Wildbach Kreuth och organiserades av tyska motsvarigheten till KIC, Hanns Seidel Stiftung. Mycket tät program, trevliga kollegor och något besök i ett "Bräustuberl" gjorde att tiden gick relativt fort. Men jag var trots allt glad att äntligen komma hem....i några dagar, för imorgon bär det av till södra Frankrike.


Soleil, gastronomie francaise et des bons amis - on arrive!

Bokmässan och Bukarest

De senaste och de närmaste veckorna kommer jag leva ur min resväska, men det är givande och roliga jobbresor så jag skall inte klaga. För lite över en vecka sedan höll jag och min duktiga kollega Eli ställningarna i Göteborg på Bok och Biblioteksmässan där vi bland annat lanserade en ny rapport om livet under kommunistdiktaturen i Rumänien. I år är det 20 år sedan det forna Östblocket upplöstes och vi på KIC tyckte att vi borde uppmärksamma händelsen och samtidigt se hur livet för människorna har förändrats sedan dess. Dessutom ville vi göra en personlig berättelse om hur tre generationer hade upplevt tiden före, under och efter kommunistdiktaturen. Lanseringen skedde på bokmässan med bland annat ett välbesökt seminarium på Internationella torget.


De få dagarna på hemmaplan innan min nästa resa gick åt att försöka hinna ikapp den ständigt växande mailkorgen samt några intressanta planeringsmöten inför hösten och våra olika projekt. Det är en del spännande förändringar på gång! Jag kunde inte heller undvika att oroas över den ständigt försämrande utvecklingen för demokrati och MR-förespråkare i Ryssland (mer om det i ett annat inlägg) eller implikationerna för HBT personer i Litauen nu några månader efter att den kontroversiella lagen som fått många att rasa. Tur att det finns glädjeämnen också, som att Moldaviens nya regering nu verkar agera istället för att tala, och faktiskt tog sig till Bryssel istället för till Moskva på sin första officiella resa. Detta för att markera engagemanget för ett framtida EU-medlemskap. Och på tal om EU, jag kunde inte låta bli att hoppa lite högt av glädje av att Irland nu med stor majoritet godkänt Lissabonfördraget. Hoppas Polen och Tjeckien gör som de lovat och skriver under nu också.


Det här inlägget har jag skrivit från min födelsestad Bukarest, där jag befinner mig under en vecka för en salig blandning av jobb och privata angelägenheter samtidigt som tiden aldrig verkar räcka till. Just nu skakas landet av en omfattande strejk bland alla anställda inom offentlig sektor som protesterar mot dåliga villkor, så det är tur att man får sitta på sin kammare och jobba i några timmar. Senare i veckan blir det nog ett besök hos våra tyska kollegor på Konrad Adenauer Stiftung som precis som oss försöker att bygga upp sköra demokratier inifrån. Innan jag åker hem ska jag också representera Kvinnoförbundet på en EPP-Women konferens som i år skall handla om Kvinnor och den ekonomiska krisen. Intressant och alldeles för lite uppmärksammat ämne. Och just det, så ska jag också hinna umgås med min underbara mormor och vänner. Lugn vecka, eller hur?