söndag 7 mars 2010

I Belarus är allt långt ifrån "bella"

Då mitt arbete mestadels kretsar kring demokrati och skyddet för mänskliga rättigheter i Östeuropa är det lätt att stundvis bli insnöad i ämnet och tro att de flesta människor är medvetna om de många övergreppen som sker exempelvis två timmar härifrån, i ett Europeiskt land. Därför har jag kanske inte heller alltid skrivit så mycket om just detta, men ibland, speciellt när de svenska medierna sviker ämnet tycker jag att det är dags att ta upp.

Jag talar framför allt om situationen i Belarus, eller Vitryssland som många i Sverige kallar landet, trots att namnet felaktig översatts att betyda det vita Ryssland. Förra veckan organiserade Forum Syd i Stockholm en vecka som ägnades landet och där intressanta seminarier om olika ämnen avlöste varandra. Det intressanta för mig var framför allt att höra företrädare från civilsamhället i Belarus berätta om hur de såg på det Östliga Partnerskapet, relationen med EU och den politiska oppositionen i Belarus. Sedan var diskussionerna mellan UD-företrädare, den svenska ambassadören i Minsk om tankarna bakom och förhoppningarna kring att involvera en diktatur i ett EU-partnerskap väldigt intressanta.


För problemen som alltid funnits i relationen mellan Belarus och EU (samt Sverige för den delen) har varit att varken piskor eller morötter visat sig fungera för att få landets auktoritära regim att öppna upp för demokratiska reformer. Icke-kommunikation och sanktioner har vid tidigare försök isolerat landet och fått många i oppositionen och civilsamhället att känna sig utlämnade åt sitt öde. Försök att förhandla till sig en förändring genom att bland annat påbörja en dialog och häva vissa av sanktionerna har dock också bara lett till små kosmetiska förändringar. Och nu sätts alltså allas hopp på det Östliga Partnerskapet där Belarus just nu bara samarbetar med EU på opolitiska områden såsom energi, miljö och gränssäkerhet. Kraven från EU är dock tydliga på demokratiområdet och nu ställs frågan hur man skall få grannlandet i Öst att vilja fördjupa samarbetet och därmed börja på allvar med de nödvändiga reformerna som krävs.


Optimisterna säger att det är genom mer och mer dialog med vissa personer inom regimen samt med mycket stöd till civilsamhället och den politiska oppositionen som man kan uppnå detta. Skeptikerna menar istället att Lukasjenka bara kommer att sträcka sig så långt (eller kort) så att han kan dra nytta av det, samtidigt som han använder samarbetet som ett bevis på hans goda ledarskap inom landet.

Och medan spekulationerna pågår kan han i lugn och ro fortsätta att försämra för alla som vill ha en förändring, bland annat genom att försöka begränsa Internet (som jag skrev en artikel om för några veckor sedan), eller genom att arrestera, hota och relegera personer som aktivt kämpar för demokrati.

1 kommentar:

  1. Ja du, Adina.
    Det är allvarliga frågor att ta itu med. Vi får hoppas att demokratiseringsförespråkarna vinner allt större gehör för saken och att Lukasjenka inte ska lyckas med att intimidera befolkningen från att kämpa för sin mänskliga rättigheter. Vi får också hoppas att optimisterna får rätt: att kloka politiker och "vanliga människor" ska kunna föra en dialog som leder framåt och inte bakåt.

    Anders Moberg

    SvaraRadera