fredag 12 mars 2010

Resolutioner är bra, men räcker de?

I början på veckan var det den 8 mars och tack vare underbara Bitten (på bilden) och kvinnoförbundet i Sundsvall jag fick möjligheten att prata om människohandel utifrån ett europeiskt och svenskt perspektiv på Sundsvall universitet. Det var glädjande att se att hörsalen var välfylld, trots att seminarier hade avlöst varandra hela morgonen och att detta var dagens sista pass. Framför allt så var det ett bevis på att människor (eller framför allt kvinnor) fortfarande är intresserade av ämnet, detta trots att man enligt Sundsvallspolisen inte har direkta problem med människohandel i länet.


Bara två dagar senare var människohandel huvudämnet för en omfattande resolution som Europaparlamentet röstade genom. Som alltid med sådana resolutioner, speciellt när de skall ena både de ultraliberala som de ultrakonservativa, blir de snarare tandlösa än handlingskraftiga. Istället för att våga ta upp efterfrågans betydelse eller hur legala prostitutionsmarknader höjer människohandlarnas lönsamhet, valde man istället att fokusera på ämnen som rörde omhändertagande av offer och skärpta gränskontroller via Frontex. Sedan kan man ju fråga sig hur de föreslagna riktade informationskampanjer till potentiella kunder och offer om människohandel skall se ut eller vilken verkan de kommer att ha. Det är lite naivt att tro att kunderna plötsligt går ifrån sin prostituerade för att de misstänker att hon är ett människohandelsoffer eller att tjejerna plötsligt vågar berätta.

Men det fanns också många positiva tecken på att Europaparlamentet verkligen vill ta tag i problemet på de många olika plan som krävs. Bland annat så välkomnar jag ett någorlunda luddigt förslag om att man som offer skall kunna få hjälp med juridiska ombud samt möjligheten till åtminstone ett tillfälligt uppehållstillstånd. Problemet är nu bara att alla dessa goda föresatser finns i en resolution, alltså inget som är bindande utan snarare en kraftfull rekommendation.

En liknande resolution skall snart också behandla parlamentets ställningstagande kring problemen i Belarus som jag skrev om för någon vecka sedan. Även där är intentionerna goda men resultatet ofta rätt svagt. EPP har dock tidigare röstat genom en resolution som både vågar stå för MR och demokratifrågor och inte ryggar tillbaka inför att verkligen påpeka de problem som de många frihetskämparna drabbas av.

Det är viktigt att tydligt och öppet kommunicera ett ställningstagande, det jag är mer bekymrad över är att man nöjer sig med detta men aldrig kommer så långt som till att konkretisera och implementera de goda avsikterna.

1 kommentar:

  1. Hej.
    Jag känner mig bekymrad över samma sak. Inom en organisation där man vill nyansera begreppen för att få med fler på banan blir man ibland bemött med nonchalans och emellanåt direkt motarbetad av ideologiska skäl, då de fastlåsta positionerna och dikotomierna blir viktigare i en debatt och ett samhällsbyggande än en allmänmänsklighet. Tragiskt, men sant. Nu har jag upplevt detta igen. Vissa vågar inte nyansera sina åsikter respektive insikter, utan föredrar ett dogmatiskt förhållningssätt i hur man ser på sig själv, på andra och på samhället. Man måste våga ta ställning i viktiga frågor, försöka leva efter sina insikter och värderingar, men även kunna vara öppen för andras förhållningssätt och ideologier såväl mänskligt, politiskt eller religiöst/andligt. Dessvärre är rädslan för och motviljan till att ta i vissa frågor så stor, som t.ex. människohandeln, att allt för många hellre blundar och vänder ryggen till än nyanserar sin egen syn.

    Anders Moberg

    SvaraRadera