måndag 6 december 2010

Vad är det som krävs?

I nästan två veckor har nu miljömötet i Cancun samlat politiker, miljoaktivisiter och journalister för att förhoppningsvis komma ut dödläget som rått sedan Köpenhamsmötet förra året. Entusiasmen är långt ifrån densamma som då, cynismen desto större och skeptikerna mot allt som heter miljöhot fler. För någon vecka sedan läste jag en artikel där någon sa att inflation hade gått i klimatkampen och ibland känns det onekligen så.

Idag samlades världens miljöminister på plats i Cancun för att försöka bryta det låsta läget men det verkar som om nästan inga framsteg gjorts i förhandlingarna. Det mesta handlar som vanligt om pengar, vem som är rik nog för att betala och vem som är så fattig att man kan slippa undan. Enligt det gamla Kyotoprotokollet som författades för 13 år sedan, klassas länder som exempelvis Kina och Saudiarabien som fattiga, när de idag är starka ekonomier som i vissa fall till och med lånar ut pengar till stormakter som USA. Därför hörs nu, precis som vid Köpenhamsmötet, krav på att flera av dessa länder skall vara med och betala för den rådande miljöförstoringen. Som svar får man dock att det är de som har orsakat miljöförstoringen som skall stå för notan och inte växande ekonomier som inte bidragit till det rådande miljöläget. Mycket förenklat, men därav låsningarna.


Det som frustrerar mig mest i sammanhanget är att alla är så otroligt nogräknade, revirtänkande och osolidariska, för att inte tala om prestigefyllda. Jag är säker på att nästan alla som sitter där och förhandlar har barn och familjer, men nästan ingen verkar tänka på vilken värld dessa barn och deras barn kommer att växa upp i. Det verkar vara viktigare att inte behöver flytta sina positioner och inte ge en dollar mer till miljöarbetet än det absoluta minimum. För det här med klimatet, äsch...det kan väl de rika länderna lösa...Eller hur tänker man?

Vad är det som krävs? Behöver man uppleva fler naturkatastrofer, tsunamin, jordbävningar, orkaner, bränder, översvämningar osv innan man börjar reagera? Är det verkligen ok att utsätta människor i flera decennier om inte århundraden för detta för att man skall kunna återvända till sin regering och säga " Yes, jag lyckades att slippa betala denna gång också"?


Det är verkligen ett djupt bekymmersamt läge vi befinner oss i och tyvärr verkar inga protester eller all informationstillgång förändra läget heller. Med en liten bebis hemma och djupt med snö utanför fönstret sedan veckor tillbaka känner jag verkligen att beslutsfattarna i Cancun borde tänka mer på sina barn och världen de kommer att ärva.

2 kommentarer:

  1. Kloka ord som alltid, Adina.
    Jag kan bara skriva under på allt du har skrivit här...som vanligt. Okänsligheten för vad framtiden kan innebära vad gäller naturkatastrofer och miljöförstöring, liksom för vilka prioriteringar som görs är minst sagt beklagliga... milt sagt. Jag önskar också att fler människor tänkte efter. Ibland undrar jag om det beror på rädsla för det okända och för de stora existentiella frågorna, och att man då av samma rädsla istället tänker protektionostiskt och kortsiktigt? Kanske är det så...Hur som helst så är det rent förödande.

    Jag hoppas ändå på förändring och att fler människor ska våga tänka efter och kanske ändra beteende samtidigt. Inte bara på individnivå, utan lika mycket på regional nivå, inom företag och i politiska beslut som tas.

    Vänliga hälsningar, Anders Moberg

    SvaraRadera
  2. Jag håller med dig helt och hållet, Adina. Vi borde tänka mer på framtida generationers livsvillkor. Jag blir så less på politiker som säger att det inte är vårt fel och därför ska vi inte hjälpa till. Det spelar väl ingen roll vem som är största boven. Att inte göra allt i sin makt för att rädda Jorden är väl också att vara bov, tycker jag.

    SvaraRadera