Jämställdhet på agendan

Av en tillfällighet blev det rätt mycket fokus på temat jämställdhet de senaste veckorna. På arbetet har vi inom ramen för ett av våra projekt i Östeuropa startat ett mentorskapsprogram för unga kvinnliga politiker från Öst som med hjälp av erfarna svenska och europeiska (eg.EU)politiker kan få råd och stöd att driva jämställdhetsfrågorna i de egna kretsarna. Det känns spännande och otroligt relevant då jämställdhet i många av dessa länder minimeras och bagatelliseras till att enbart handla om sociala gester eller kvotering.


Sedan har jag haft turen att dela i två intressanta seminarier som belyste ämnen som vi jobbar mycket med inom kvinnoförbundet. Det första, som hölls i riksdagens gamla och vackra kammare, handlade om en regel i den svenska migrationslagstiftningen som ofta drabbar kvinnor särskilt hårt. Den så kallade tvåårsregeln gör att de kvinnor som kommer hit för att gifta sig eller leva med en man som är bosatt i Sverige, måste stanna kvar i relationen i minst två år för att inte skickas tillbaka till hemlandet. I många fall har detta medfört att kvinnor fått utstå ett helvete av kränkningar, misshandel, våldtäkter och trakasserier, hotats och hållits inlåsta med hot om skilsmässa och utvisning. Även i de fall där långvarig misshandel har kunnat styrkas, har det i många fall inte setts som ett tillräckligt skäl för att få asyl. Detta är bara några av de negativa aspekterna med tvåårsregeln, som är ett av flera problemområden i den svenska migrationspolitiken som särskilt drabbar kvinnor. I vår nya rapport som man kan hitta här finns dessa dokumenterade samt en hel rad åtgärdsförslag för att förbättra den rådande situationen.


Det andra seminariet hölls med anledning av att det i år är 15 år sedan Pekingplattformen för jämställdhet undertecknades av 189 länder. Uppföljningen av alla mål och åtgärdsförslag visar nu, ett och ett halvt decennium senare, att väldigt lite har förbättrats. Tvärtom nämnde den otroligt kunniga Carolyn Hannan, som fram tills nyligen varit chef för FN:s jämställdhetsenhet, att man idag förmodligen inte skulle kunna ena så många länder att skriva på ett så djärvt dokument. Idag har jämställdhetsfrågorna åter hamnat i periferin, i skuggan av krigen i mellanöstern, terrorismen och den globala finanskrisen. Världens parlament har i genomsnitt bara 18,8 % kvinnor i sina församlingar och detta 64 år efter FN's grundades och femton år efter att man satte målet till att vara 30%. Bara 8 av alla världens länder har kvinnor som statsöverhuvuden, vilket är en markant minskning från 1995 års antal som var 12. Men det är inte bara i representationsfrågor som mycket har försämrats eller bibehållit status quo. Detsamma gäller för områden kring kvinnors hälsa och SRHR frågor, utbildning, arbete och livskvalité. Kvinnors villkor runtom i världen har endast förbättrats i ett fåtal avseenden, som t.ex. möjligheter att gå i skolan eller starta företag i vissa områden. Men detta är långt ifrån tillräckligt och inget kommer att förändras om inte det internationella samfundet börja att prioritera dessa frågor som drabbar hälften av världens befolkning.


Sist men inte minst blev det en hel del jämställdhetsfokus på hemmaplan också, då vi börjat gå några föräldrautbildningar där vi alltid efteråt har kunnat diskutera hur stereotypa vissa av råden är. Det ska bli spännande att se hur och om våra roller kommer att förändras när familjen utökas, hitintills har jag verkligen tyckt att vi har ett otvunget, jämställt förhållande där vi delar upp arbetet utifrån det vi gillar bäst (eller minst sämst), men kan alltid hoppa in för varandra när någon har extra mycket. Så en liten härlig vårblomma till J och till mina föräldrar som har varit ett fantastiskt hjälp alla dessa år och med säkerhet bidragit till min egen syn på jämställdhet och familj.

Efter akademin...systerbesök och artikelpublicering

De som har följt bloggen ett tag har kanske märkt att jag för det mesta hellre pratat om frågor som rör Europa, demokrati, jämställdhet, MR, miljö..ja, sådant jag är engagerad i både inom och utanför jobbet och kanske mindre om mig och min familj. Själv har jag dock märkt att det alltid är mycket roligare när man kan bilda sig en mer nyanserad bild av en person man följer på bloggen när man får veta något om dennes liv utanför politiken, jobbet eller det specifika intresseområdet.


Så denna gång tänkte jag faktiskt lägga upp en bild på min söta, smarta och självständiga syster som var och hälsade på oss i förra veckan. Hon bor i Tyskland i vanliga fall och tyvärr får vi inte tillfälle att ses så ofta, men när vi väl gör det är det underbart. Dessutom är det alltid lika roligt att upptäcka de likheter och egenskaper man delar, trots att 15 år skiljer oss, att vi aldrig bott under samma tak och att vi bara har en gemensam förälder.

Annars har jag precis som många andra bestörtats över flygkatastrofen som drabbat Polen och varit otroligt upprörd över högerextremismens framgång i valet i Ungern (som jag befarade skulle inträffa i ett tidigare inlägg). Sedan har en artikel som jag skrev i början på månaden om EU:s nya tillväxtstrategi 2020 publicerats. Så himla roligt för en Europafrälst statsvetare som jag att få möjlighet att skriva så mycket. Vet inte vad jag skulle göra utan dessa möjligheter...eller,ja, det skulle säkert bli fler låånga blogginlägg, utan särskilt mycket bilder på mig eller min syster.

Är du röd, blå, grön eller en salig blandning av dessa?

Egentligen är det väldigt lite som behövs för att man ska känna sig upplyft och glad. Som när man en grå dag upptäcker att det mitt i det gråbruna gräset finns små gröna snödroppar som trotsar den färglösa omgivningen. Eller när man lär sig något nytt som gör att man plötsligt kan låsa upp och förstå vissa delar av sig själv och tidigare relationer med andra i ett helt nytt ljus.


Det sistnämnda hände igår, under den sista delen av ledarskapsutbildningen som jag deltog i under hösten och våren. Annika Thunström som höll i dagen fick oss att genomgå olika frågeställningar och påståenden för att kunna placera oss i en färgtriangel utifrån vilka värderingar som driver vårt beteende i positiva eller i konfliktsituationer. Egentligen blev det också till viss del en personlighets/ledarskapsanalys som vi alla kunde hålla med stämde in till 100% på hur vi uppfattade oss själva och uppfattades av andra. Även om få av oss tillhörde de tre ytterligheterna i triangeln, dvs en vårdande (blå), styrande(röd) eller analytisk(grön) personlighet, så fann vi att vi även under resten av dagen kunde läsa av vad vissa personer representerade. Så det blev mycket skratt och förståelse över att en "blå" person var den enda som frågade sina gruppkollegor om de hade något att tillägga i slutet av en presentation och att det var en "grön" person som tyckte att själva frågeställningarna i formuläret var rätt kluriga att ge definitiva svar på.

Det mest intressanta för mig var också när man utifrån den egna och andra personlighetstyper skulle förstå och ändra förhållningssätt för att undvika och lösa konflikter. Även om jag personligen inte ännu råkat ut för många sådana kan jag i efterhand förstå hur vissa missförstånd och mindre meningsmotsättningar kunde ha dykt upp. Och för framtiden kommer det definitivt att vara ett viktigt verktyg att ha med i bagaget eftersom hela livet egentligen handlar om att förhålla sig till, samarbeta och kommunicera med andra människor. Och då är det viktigt att man i ett tidigt stadium kan klura ut om dessa är röda, blåa, gröna eller mittemellan.

Årskonferens i Sundsvall

Har i några dagar tänkt att skriva om helgens fantastiska årskonferens men väntat in bilder från Tommy, vår (nästan) egen reporter (på bilden). Av någon anledning hade jag nämligen totalt missat att ta några, kanske då jag hela tiden var upptagen av alla bra tal, seminarier eller möten vi hade.


Årskonferensen blev också en liten kick-off inför valrörelsen och vi började helgen med en gedigen valutbildning där vi bland annat tog upp våra tio-i-topp frågor inför valet. Själv är jag glad att både miljö ur ett jämställdhetsperspektiv, representationsfrågor, livspusslet och integration finns med då jag tror att alla dessa är ytterst viktiga inför valet, speciellt för många kvinnor. Samtidigt ska man inte dra alla män över en kam heller. En manlig politikerkollega kom precis hem från en resa till Budapest, dit KIC skickat honom för att tala om hur man får fler kvinnor att engagera sig i politiken, och han gjorde verkligen succé. Han har länge jobbat med frågan på lokal nivå och hade många bra exempel att dela med sig.


Annars handlade årskonferensen en hel del om temat "Kvinnor i migration och integration" och byggde på vår senaste rapport. Underbara, duktiga Ellen höll ett bra seminarium kring ämnet och de problem som finns. Bland annat så är fortfarande mycket av handläggningen och behandlingen av asylansökningar gjort utifrån tanken att det är en man som söker. Därför måste det till en hel del förändringar för att fler kvinnor skall känna sig trygga att berätta om det de har varit med om och därmed få en korrekt asylprövning. Ett uttalande på temat kan ni läsa här:


Och så måste jag bara nämna att det är jätteroligt att ha fått med nya duktiga personer i styrelsen! Stort grattis till Emma, Monica, Therese och Ofelia!

Earth Hour och djurskydd av hotade arter 2010

För drygt ett år sedan skrev jag om Earth Hour och om att symboler faktiskt hade en betydelse, trots att de naturligtvis inte skulle ersätta vårt dagliga engagemang i frågor som rör miljö eller klimat. Många håller i världen verkar hålla med, men precis som Svd skriver i denna artikel är det lätt att det bara stannar vid endast en symbolisk handling som man skall släcka sitt dåliga samvete med, samtidigt som man efter en timme på nytt tänder alla lampor. Och då blir det naturligtvis fel. Men för oss alla andra, som efter bästa förmåga försöker att aktivt jobba för att minska våra egna fotavtryck och därmed bidra till att minska CO2 utsläppen, eller spara naturresurserna, är det inte bara en tom handling.


Att kommunicera ut ett ställningstagande kan vara nog så viktigt, speciellt om det får andra människor att även för en dag tänka på sitt eget sätt att leva. Vi kan inte alltid göra allt perfekt men att ta små steg i rätt riktning varje dag kan vara nog så betydelsefullt. Under Earth Hour i år var vi på årets Kdk-konferens och firade dagens arbete med en härlig festmiddag. Men trots att vi egentligen var uppfyllda av diskussioner om jämställdhet, integration och valfrågor blev omställningen till stearinljus i lokalen en anledning att byta samtalsämnena mot klimat och miljö. Och plötsligt började alla utbyta erfarenheter om hur man jobbar med dessa ämnen i den egna kommunen eller hur man nu slutat att köpa tomater på vintern. I mina ögon är det just detta som är viktigt med Earth Hour, att man ungefär som vid nyåret hinner tänka genom sina val från föregående år och kanske ta sig an nya miljöföresatser inför den kommande perioden. Och förhoppningsvis stannar de inte vid goda avsikter utan man gör också något konkret åt saken.


Och just detta konkreta var det som också efterfrågades när representanter från 175 länder samlades i Doha för att diskutera handeln med utrotningshotade djur och växter. Men trots att syftet med mötet var att se hur man bäst kan skydda dessa arter, blev utfallet en helt annan. Påtryckningar från bl.a. Kina och andra länder i Asien för att kunna säkra den ökade efterfrågan på exempelvis hajfenor gjorde att sju av åtta hajsorter som står på randen till utrotning inte fick ett skydd. Enligt experter från Oceana har bestånden av vissa sorter minskat med 98% de senaste årtionden och det är mer än upprörande att vissa länder enbart tänker på sina kortsiktiga ekonomiska intressen istället för på djuren. Och detta var inte ens det enda bakslaget för Doha-mötet, även handeln med blåfenad tonfisk vars bestånd minskat med 80% och koraller slapp undan förbud. Och nu när politikerna misslyckats i Doha är det väl upp till oss konsumenter att vägra köpa dessa produkter och därmed försöka påverka markanden. Kanske ett av de nya miljöföresatserna inför detta år?

Resolutioner är bra, men räcker de?

I början på veckan var det den 8 mars och tack vare underbara Bitten (på bilden) och kvinnoförbundet i Sundsvall jag fick möjligheten att prata om människohandel utifrån ett europeiskt och svenskt perspektiv på Sundsvall universitet. Det var glädjande att se att hörsalen var välfylld, trots att seminarier hade avlöst varandra hela morgonen och att detta var dagens sista pass. Framför allt så var det ett bevis på att människor (eller framför allt kvinnor) fortfarande är intresserade av ämnet, detta trots att man enligt Sundsvallspolisen inte har direkta problem med människohandel i länet.


Bara två dagar senare var människohandel huvudämnet för en omfattande resolution som Europaparlamentet röstade genom. Som alltid med sådana resolutioner, speciellt när de skall ena både de ultraliberala som de ultrakonservativa, blir de snarare tandlösa än handlingskraftiga. Istället för att våga ta upp efterfrågans betydelse eller hur legala prostitutionsmarknader höjer människohandlarnas lönsamhet, valde man istället att fokusera på ämnen som rörde omhändertagande av offer och skärpta gränskontroller via Frontex. Sedan kan man ju fråga sig hur de föreslagna riktade informationskampanjer till potentiella kunder och offer om människohandel skall se ut eller vilken verkan de kommer att ha. Det är lite naivt att tro att kunderna plötsligt går ifrån sin prostituerade för att de misstänker att hon är ett människohandelsoffer eller att tjejerna plötsligt vågar berätta.

Men det fanns också många positiva tecken på att Europaparlamentet verkligen vill ta tag i problemet på de många olika plan som krävs. Bland annat så välkomnar jag ett någorlunda luddigt förslag om att man som offer skall kunna få hjälp med juridiska ombud samt möjligheten till åtminstone ett tillfälligt uppehållstillstånd. Problemet är nu bara att alla dessa goda föresatser finns i en resolution, alltså inget som är bindande utan snarare en kraftfull rekommendation.

En liknande resolution skall snart också behandla parlamentets ställningstagande kring problemen i Belarus som jag skrev om för någon vecka sedan. Även där är intentionerna goda men resultatet ofta rätt svagt. EPP har dock tidigare röstat genom en resolution som både vågar stå för MR och demokratifrågor och inte ryggar tillbaka inför att verkligen påpeka de problem som de många frihetskämparna drabbas av.

Det är viktigt att tydligt och öppet kommunicera ett ställningstagande, det jag är mer bekymrad över är att man nöjer sig med detta men aldrig kommer så långt som till att konkretisera och implementera de goda avsikterna.

I Belarus är allt långt ifrån "bella"

Då mitt arbete mestadels kretsar kring demokrati och skyddet för mänskliga rättigheter i Östeuropa är det lätt att stundvis bli insnöad i ämnet och tro att de flesta människor är medvetna om de många övergreppen som sker exempelvis två timmar härifrån, i ett Europeiskt land. Därför har jag kanske inte heller alltid skrivit så mycket om just detta, men ibland, speciellt när de svenska medierna sviker ämnet tycker jag att det är dags att ta upp.

Jag talar framför allt om situationen i Belarus, eller Vitryssland som många i Sverige kallar landet, trots att namnet felaktig översatts att betyda det vita Ryssland. Förra veckan organiserade Forum Syd i Stockholm en vecka som ägnades landet och där intressanta seminarier om olika ämnen avlöste varandra. Det intressanta för mig var framför allt att höra företrädare från civilsamhället i Belarus berätta om hur de såg på det Östliga Partnerskapet, relationen med EU och den politiska oppositionen i Belarus. Sedan var diskussionerna mellan UD-företrädare, den svenska ambassadören i Minsk om tankarna bakom och förhoppningarna kring att involvera en diktatur i ett EU-partnerskap väldigt intressanta.


För problemen som alltid funnits i relationen mellan Belarus och EU (samt Sverige för den delen) har varit att varken piskor eller morötter visat sig fungera för att få landets auktoritära regim att öppna upp för demokratiska reformer. Icke-kommunikation och sanktioner har vid tidigare försök isolerat landet och fått många i oppositionen och civilsamhället att känna sig utlämnade åt sitt öde. Försök att förhandla till sig en förändring genom att bland annat påbörja en dialog och häva vissa av sanktionerna har dock också bara lett till små kosmetiska förändringar. Och nu sätts alltså allas hopp på det Östliga Partnerskapet där Belarus just nu bara samarbetar med EU på opolitiska områden såsom energi, miljö och gränssäkerhet. Kraven från EU är dock tydliga på demokratiområdet och nu ställs frågan hur man skall få grannlandet i Öst att vilja fördjupa samarbetet och därmed börja på allvar med de nödvändiga reformerna som krävs.


Optimisterna säger att det är genom mer och mer dialog med vissa personer inom regimen samt med mycket stöd till civilsamhället och den politiska oppositionen som man kan uppnå detta. Skeptikerna menar istället att Lukasjenka bara kommer att sträcka sig så långt (eller kort) så att han kan dra nytta av det, samtidigt som han använder samarbetet som ett bevis på hans goda ledarskap inom landet.

Och medan spekulationerna pågår kan han i lugn och ro fortsätta att försämra för alla som vill ha en förändring, bland annat genom att försöka begränsa Internet (som jag skrev en artikel om för några veckor sedan), eller genom att arrestera, hota och relegera personer som aktivt kämpar för demokrati.