Lissabonfördraget skulle, precis som många efterfrågat, stärka Unionens befogenheter att bekämpa den organiserade brottsligheten genom att bland annat stärka det polisiära och straffrättsliga samarbetet och förenkla beslutsproceduren.
Stockholmsprogrammet, som jag skrev om på bloggen för några månader sedan, skall ange riktningen för det rättsliga och inrikes samarbetet för Unionen fram till 2014. Förutom att ta fram en gemensam asyl och flyktingspolitik som skall vara rättssäker, tillgänglig och förhoppningsvis mer mänsklig, kommer mycket av arbetet fokusera på gränsöverskridande brottsbekämpning. Dessa huvudsakliga prioriteringar presenterade Kommissionen i dagarna. Där poängterades bland annat behovet av ett utökat polissamarbete och informationsutbyte mellan polis och brottsbekämpande instanser, samt ett stärkt stöd för den europeiska gränskontrollmyndigheten Frontex. Den sistnämnda skall få utökade medel för att bättre bevaka unionens yttre gränser och därmed förhindra att människohandel och människosmuggling förekommer.
Även om jag huvudsakligen är positiv till Kommissionens förslag och Stockholmsprogrammet är jag också lite bekymrad att detta också skulle kunna leda till att människor som vill ta sig till Europa/EU nu kommer att få det ännu svårare. Även om jag vet att tanken är god och att man på EU nivå är mån om att minska den organiserade brottsligheten och människohandeln, är jag övertygad att stängda gränser, protektionism och restriktiva invandringsmöjligheter enbart kommer att gynna de som på illegalt sätt tar in människor i Europa. Det finns otaliga exempel på kvinnor från exempelvis Östeuropa som blivit nekade inresevisum till EU men anledning att de skulle kunna utnyttjas i EU, men som sedan förlitat sig på illegala människosmugglare/handlare och slutligen verkligen råkat illa ut.
Jag vill se ett öppet, humant och säkert Europa, som istället för att bygga murar för att förhindra brottslighet och människohandel satsar på samarbete, informationsutbyte och kanske tom vågar lära sig av andra länders "best practice" metoder. Den svenska modellen på området med en sexköpslag som angriper problemets rot, dvs efterfrågan, är till exempel ett sådant "best practice" och jag hoppas verkligen att de nyvalda Europaparlamentarikerna kommer att våga och vilja jobba med frågan i Bryssel och Strasbourg. Och jag kommer att göra detsamma, även nu efter valet, både i Sverige, Moldavien eller vart det nu kan bli.
Inlägg
Som vanligt ger jag dig helt rätt i vad du säger. Om man ska kunna komma till rätta med problemen på allvar räcker det inte med ständinga "brandkårsutryckningar" där polis och myndigheter av olika slag slår ned på symptomen, utan man måste våga gå till problemens faktiska rötter. Det innebär att vi alla, (eller så många som möjligt vågar begrunda vad som är orsak och verkan vad gäller olika beteendemönster och samhällsfenomen, liksom brottslighet.
SvaraRaderaNär du beskriver en del av protektionismens konsekvenser, som när t.ex. kvinnor, (och barn och män), råkar illa ut på grund av den illegala människohandeln och smugglingen som inte sällan sköts av kallhamrade och cyniska profitörer, så har du helt rätt.
Vi får verkligen hoppas att Stockholmsprogrammet och Kommissionens arbete leder åt rätt håll. Vi måste på alla sätt ta ställning och jobba mot ökad rättssäkerhet och människors sanna medmänskliga värde.
Anders Moberg.