En liten händelse som förändrade mycket

De sista dagarna sedan Sverige tog över ordförandeklubban i EU har varit en nyhetsmässig fröjd för en Europafantast som jag. Hur ofta händer det annars att svenska tidningar skriver så mycket om hur olika länder inom unionen ställer sig till olika frågor eller hur ofta citerar Europeiska medier den svenska synpunkten? För att inte tala om hur underhållande det varit att läsa om "president Reinfeld" och hans egenskaper i olika publikationer och bevittna både hopp, sceptisism och försiktig avvaktsamhet inför den svenska ledningen.


Och visst kan ett ordförandeland betyda mycket för att väcka liv i frågor, sätta ner foten där det behövs och starta igång viktiga internationella samarbeten. Men precis som vid installationen av Obama får man inte heller ha alldeles för stora förväntningar och tro att det svenska ordförandeskapet kommer att lösa alla problem. Ambition och vilja behövs dock. Personligen skulle jag gärna se att man lyckas få ihop ett bra klimatavtal i Köpenhamn, att Stockholmsprogrammet lanseras och landar i en human och rättssäker asyl och flyktingpolitik samt att man faktiskt tar upp människohandelsfrågan. Och det är jag säker inte ensam om även om det finns många topppolitiker och analytiker som inte direkt har stort förtroende för att Sverige kommer att kunna driva genom sin agenda.


Jag väljer att ändå hoppas och kommer då att tänka på en otroligt intressant artikel som jag läste häromdagen om en liten händelse som förändrade mycket. Den har också en Europaanknytning och visar på att även en stor historisk stund som järnridåns och den östeuropeiska kommunismens fall började med en välmenad, uppmuntrande och stödjande blick. Från vem till vem? Det får ni läsa här. Poängen är att även små händelser, små länder och till synes svåra uppgifter inte skall räknas bort bara för att de verkar omöjliga vid en första anblick. Optimistisk tanke? Kanske...men som historien visar kan den lika väl vara realistisk.

Bloggandets vara eller icke vara

Det är frågan...

Efter alla seminarier, resor, debatter, möten, artiklar och bloginlägg inför Europavalet har verkligheten hunnit ikapp mig och jag har ställt mig frågan om ett fortsatt bloggskrivande behövs, önskas eller efterfrågas. Stundvis har det varit skönt med ett uppehåll men samtidigt har jag fortsatt att läsa så mycket om det som händer i Europa att jag ibland har känt ett behov att faktiskt dela med mig, för det finns säkert många fler Europavänner där ute. Därför har jag bestämt mig för att fortsätta ett tag till och jag hoppas att ni som läser kan hitta tankeväckande och intressanta inlägg här i framtiden.


Och innan jag skriver ett alldeles för långt inlägg vill jag också passa på att än en gång tacka alla som stött, peppat, hjälpt och varit vid min sida under vårens sista månader!

Stockholm & Lissabon

Två vackra städer, utan tvekan, men det var inte dit jag flydde i några dagar efter valet och det är inte heller därför jag nämner dessa nu i bloggen. Anledningen är istället att bägge dessa städer har lånat sina namn till dels ett program och det nu rätt omtalade fördraget som är väldigt viktiga för bekämpningen av människohandel på Europanivå.

Lissabonfördraget skulle, precis som många efterfrågat, stärka Unionens befogenheter att bekämpa den organiserade brottsligheten genom att bland annat stärka det polisiära och straffrättsliga samarbetet och förenkla beslutsproceduren.


Stockholmsprogrammet, som jag skrev om på bloggen för några månader sedan, skall ange riktningen för det rättsliga och inrikes samarbetet för Unionen fram till 2014. Förutom att ta fram en gemensam asyl och flyktingspolitik som skall vara rättssäker, tillgänglig och förhoppningsvis mer mänsklig, kommer mycket av arbetet fokusera på gränsöverskridande brottsbekämpning. Dessa huvudsakliga prioriteringar presenterade Kommissionen i dagarna. Där poängterades bland annat behovet av ett utökat polissamarbete och informationsutbyte mellan polis och brottsbekämpande instanser, samt ett stärkt stöd för den europeiska gränskontrollmyndigheten Frontex. Den sistnämnda skall få utökade medel för att bättre bevaka unionens yttre gränser och därmed förhindra att människohandel och människosmuggling förekommer.


Även om jag huvudsakligen är positiv till Kommissionens förslag och Stockholmsprogrammet är jag också lite bekymrad att detta också skulle kunna leda till att människor som vill ta sig till Europa/EU nu kommer att få det ännu svårare. Även om jag vet att tanken är god och att man på EU nivå är mån om att minska den organiserade brottsligheten och människohandeln, är jag övertygad att stängda gränser, protektionism och restriktiva invandringsmöjligheter enbart kommer att gynna de som på illegalt sätt tar in människor i Europa. Det finns otaliga exempel på kvinnor från exempelvis Östeuropa som blivit nekade inresevisum till EU men anledning att de skulle kunna utnyttjas i EU, men som sedan förlitat sig på illegala människosmugglare/handlare och slutligen verkligen råkat illa ut.

Jag vill se ett öppet, humant och säkert Europa, som istället för att bygga murar för att förhindra brottslighet och människohandel satsar på samarbete, informationsutbyte och kanske tom vågar lära sig av andra länders "best practice" metoder. Den svenska modellen på området med en sexköpslag som angriper problemets rot, dvs efterfrågan, är till exempel ett sådant "best practice" och jag hoppas verkligen att de nyvalda Europaparlamentarikerna kommer att våga och vilja jobba med frågan i Bryssel och Strasbourg. Och jag kommer att göra detsamma, även nu efter valet, både i Sverige, Moldavien eller vart det nu kan bli.

Valet är ditt!

Nu drar det verkligen ihop sig till valets sista dag. Själv har jag de senaste dagarna hunnit med intressanta debatter mot bland annat Gudrun Schyman där jag verkligen kände att jag hade mycket att komma med tack vare arbetet som bland annat kvinnoförbundet gjort för jämställdhet. Igår bar det av till vackra Bollnäs där jag fick ett väldigt trevligt bemötande och där seminariet som jag höll om människohandel samlade drygt tjugo intresserade. Lite kampanjande på gator och torg har det också hunnits med och jag kan bara hålla med underbara Marianne Nyberg som sa att det borde jämt vara valtider så att man hade en anledning att prata politik med människor på stan.


Det här kommer förmodligen att bli det sista blogginlägget innan valet och jag vill därför passa på att tacka alla fantastiska människor jag mött under denna valrörelse men också mina närmaste vänner och familj som stöttat, peppat, hjälpt till och gett mig den kraften som behövdes för att fortsätta.


Blogga kommer jag att fortsätta även efter valet och precis som fram tills nu kommer mitt fokus att vara på det som händer i Europa, i EU och kanske mer speciellt rörande mina hjärtefrågor demokrati, mänskliga rättigheter, integration, miljö och inte minst människohandel. Nu kommer dock några dagars upphåll så väl mött om ett litet tag och glöm inte att rösta!

Italien får inte dominera flyktingpolitiken

Något förundrad läste jag idag en artikel om att Italien är ett av de få länderna som gjort asyl och flyktingpolitiken till en het fråga i den pågående EU valrörelsen. Tyvärr är Italiens inställning väldigt långt ifrån den svenska, eftersom den nuvarande regeringen med Berlusconi i spetsen förespråkar en väldigt restriktivt asyl och flyktingpolitik, som i många avseenden går emot de internationella konventionerna på området.


I dagsläget utgör Italien tillsammans med Malta och Grekland till de länder som på grund av de stora flyktingströmningar som anländer till deras kuster valt att göra sig så oattraktiva som möjligt för personer utanför Unionen. Det kan handla om allt ifrån fruktansvärda förhållanden i de överfulla flyktingförläggningar, till öppen rassism och diskriminering av människor som söker sig till Europa för att undkomma krig, våld, svält eller en utsiktslös framtid. Därför är det verkligen högsta tid att vi nu inom Unionen får en gemensam asyl och flyktingpolitik som garanterar att länder inte kan fortsätta behandla människor på det inhumana sättet som sker idag. Alla länder inom Unionen måste ges miniminivåer att rikta sig till så att ribban höjs underifrån, och att länder som till exempel Sverige som vill ha en mer öppen och generös flyktingpolitik kan fortsätta med det.

I de senaste dagarnas debatt om denna gemensamma EU-politik har det ofta kommit upp farhågor om att Sverige skulle kunna tvingas att ge med sig och införa en mer restriktiv politik rörande asyl och flyktingvillkoren. Detta får inte ske och Sverige måste in i det sista poängtera vårt ansvar gentemot människor i nöd och att deras mottagande på ett människovärdigt sätt. Precis som när det gäller miljön får vi inte använda den globala finanskrisen som en ursäkt för att nedprioritera dessa frågor, då detta skulle ge de högerextrema krafterna möjlighet att utnyttja situationen till sin fördel. Redan nu börjar allt mer protektionistiska och nationalistiska strömningar vinna terräng och om vi sitter tysta kommer alla de hundratusentals människornas utanför Europas gränser inte ha någon som för deras talan.


Stängda dörrar är inte bara ett felaktig och beklagansvärt utveckling för EU utan också en farlig sådan. Med stängda dörrar kommer det finnas andra krafter som ser till att människor kommer in illegalt, vilket kommer att utöka människosmugglingen, människohandeln, den organiserade brottsligheten och försämra de hjälpbehövandes situationer ännu mer. Därför är jag väldigt glad över att EU äntligen tog ett beslut om ett europeiskt "blue card" som skall underlätta för arbetskraftsinvandring trots protester från vissa av medlemsländerna. Detta är ett bra första steg men som enligt min mening borde utökas till att även omfatta okvalificerad arbetskraft, alltså den arbetskraften som EU egentligen mest behöver och där de flesta illegala arbetare idag jobbar inom. Hur vi än gör så måste dessa frågor upp på agendan, även efter EU valet så att vi inte låter Italien, Malta eller Grekland dominera den europeiska flyktingpolitiken.

Östermalm, Bredäng, Visby, Bromma

En av de bästa delarna med att vara kandidat måste vara att man får besöka ställen man kanske inte annars skulle ha besökt och möta människor man kanske inte annars skulle ha mött. I söndags efter hemkomsten från Skåne tog jag i några timmar ledigt från datorn och begav mig tillsammans med en god vän tag i soliga Östermalm för att sätta upp några av mina valaffischer. Det kändes nämligen verkligen som om vi var något underrepresenterade.


På eftermiddag bar det av till det sommarfina Bredäng där den rumänska kulturföreningen bjudit in mig för en liten pratstund om EU valet, mina hjärtefrågor och politik i största allmänhet. Det var minst sagt roligt att hålla anförandet på rumänska, som jag annars mest använder när jag pratar med min familj. Besöket, som skulle ha varat i någon timme, blev över två timmar lång och många var glada för att äntligen höra om en egen lands-kvinna som fanns i den svenska politiken. Deras historier berörde, och precis som med ungdomarna i Malmö fanns även här ett stort engagemang för det som händer och samtidigt en upplevd maktlöshet över att inte ha något inflytande och alltid förbli invandrare.

Precis som jag skrivit om tidigare på bloggen så tror jag att denna känsla av "vi" och "dem" är första steget i utanförskapet och segregeringen. Om dessa är upplevelserna för EU-medborgare i dagens Sverige, hur känner sig de tusentals personer som varje år anländer till Italiens sydkust och blir behandlade som något inte värt att bry sig om? Att på europeisk nivå få till stånd en human och generös asyl och flyktingpolitik borde vara av högsta prioritet för det kommande parlamentet och mina förhoppningar är att Europas befolkning inte kommer att välja in alldeles för många asylmotståndare och högerextremismer som skulle försämra en sådan politik.


Konkreta åtgärder för att komma åt högerextremismens framväxt var en av de frågorna som de smarta och vetgiriga eleverna på Visby's största gymnasieskola efterfrågade. Besöket i de två avgångsklasserna var både roligt och givande och det kändes kul att höra att de exempelvis också tyckte att den svenska sexköpslagen är bra och att det är människovärdet som kränks om man ger en människa ett pris för dennes kropp. Förvånansvärt lite intresse fanns det dock för miljöfrågor, något som kanske från politikerhåll hade trott var den viktigaste frågan vid sidan av kanske integritet och fildelningsfrågor. Kul dock att tidningarna inte tröttnat på miljöämnet dock och att den största miljötidningen faktiskt publicerat en artikel om sambandet mellan miljö och jämställdhet som vi inom kvinnoförbundet drivit väldigt länge.


Och apropå kvinnoförbundet så fick jag ikväll medverka på ett torgmöte tillsammans med vår nyligen avgångna ordförande Désirée Pethrus Engström. Trots regnet och kylan försökte vi att med lite omväxlande frågor och svar ge vår bild av den Europapolitik som vi skulle vilja bedriva samt förhoppningsvis avliva några av de myterna som finns kring den svenska modellen, arbetsrätten, sexköpslagen, Lavaldomens betydelse och Lissabonfördraget.
Att vi sedan hade med oss tappra medarbetare som hjälpte att dela ut material och fixa det praktiska fick mig i alla fall att verkligen känna mig hedrad och stolt över den rollen som jag tilldelats de senaste månaderna.

Integration och intressanta samtal i Skåne

Igår hade jag förmånen att tillbringa dagen i södra Sverige, mer bestämt i Lund, Lomma och Malmö. Jag hade bjudits in av två underbart starka kvinnor som tyckte att min mångkulturella, europeiska bakgrund skulle vara passande i den pågående integrationsveckan. Efter ett torgmöte i centrala Lund där jag hann tala politik och betydelsen av att rösta (på rätt parti) i EU-valet blev det ett kort besök på LIFS (Lunds Integrations Främjande Samarbetsorganisation) radio där jag bland annat fick svara på frågor kring den bristande mångfalden i svensk politik, EU och människohandel. Intervjun i sin helhet kan ni lyssna på här.



Betydelsen av att få fler med utländsk bakgrund i politiken blev ännu tydligare när jag tack vare vår outtröttliga internationella sekreterare Sofia och vår engagerade ombudsman Daniel fick besöka Lugna Gatan i Malmö. Trots en del problem att hitta dit och tack vare en vänlig poliseskort till platsen var det utan tvekan en av de mest intressanta, inspirerande och engagerande möten jag haft under denna valkampanj. Projektet som är en del av Fryshusets projekt med samma tema syftar dels till att se till att genom partrullerande ungdomsgrupper undvika bråk och våld på gatorna, men är också imponerande förebilder för andra ungdomar som växer upp.

Organisationen har också ett nära samarbete med en eldsjäl som i brist på föreningslokaler öppnat ett fräscht och mycket välbesökt gym där ungdomar kan tillbringa en del av sin fritid på. I samtalen med de drygt tio unga killarna som var närvarande kom det fram en hel del frustration över politiker som inte ser till att det finns fritidsgårdar eller lokaler för ungdomar att mötas och att man stänger ner en fullt fungerande skola och låter den stå outnyttjad. Engagemanget, intresset och viljan att förändra som dessa ungdomar bär med sig är smittsamt, och under det drygt timlånga samtalet återkom jag gång på gång till betydelsen att de själva måste engagera sig politiskt, om de inte är nöjda med de som sitter och bestämmer idag.

Skepticismen är tydlig, politikermisstron lika så, men jag hoppas verkligen att jag, som själv är invandrare och kommer från ett land där politiker för det mesta är korrupta makthungriga karriärister, har kunnat förmedla känslan av att det i Sverige är annorlunda. Och att om man vill förändra så är det bäst att börja med att engagera sig och sluta låta andra bestämma åt en.