Kulturella likheter

Alldeles för ofta tycker jag att man fokuserar och pratar om olikheterna mellan olika kulturer. Personligen tycker jag att det är alltid mycket roligare och spännande att se vad som förbinder oss över landsgränserna än det som skiljer oss åt.

Igår var mina kollegor och jag bjudna till E som precis köpt ett jättefint hus i utkanten av Stockholm. E är ursprungligen från Peru och gift med en svensk man. Efter relativt kort tid kom diskussionerna vid det fantastiska middagsbordet att handla om hur lika våra föräldrars eller i mitt fall farföräldrars beteende är. Kvinnors och mäns roller, jämställdhet, barnuppfostran, oskrivna regler i äktenskapet, inställning till alkohol och till och med huskurer vid förkylningar verkade snarare vara de samma i de latinska kulturerna, något som väckte både förvåning och skratt. Detta trots att de geografiska skillnaderna mellan Peru och Rumänien är relativt stora.


Våra svenska kollegor tyckte det var smått bisarrt att höra att farföräldrar kan lägga sig i vad barnbarnen eller svärsonen får att äta, eller att ordet "nej" försvinner ur den rumänska vokabulären när det gäller frågan om man vill ha mer mat (och man är man).

Något som tyvärr också visade sig vara detsamma, var hur lika alla dikatorer betett sig i de länderna vi kommer från eller arbetar i. Då vi alla på något sett hade erfarenheter från sådana regim var det otäckt att bli påmind om att det som hände för åttio år sedan i Spanien, för trettio år i Rumänien och det som pågår nu i Vitryssland och Kuba tyvärr följer samma mönster. Och att människor i dessa länder, som vi kanske har mycket mer gemensamt med än vi kan tro, lever ett liv som präglas av rädsla, osäkerhet, otrygghet och framför allt en omöjlighet kring det som är så självklart för oss har i väst: att kunna vara, säga, läsa, skriva, köpa, resa, engagera sig i och lyssna på vad man vill och vart man vill.

Och att dessa människor behöver vårt aktiva stöd, var nog ingen av oss, trots olika kulturer, som tyckte annorlunda kring.

Människohandel - historien upprepar sig

Med William Wilberforce insatser för 200 år sedan trodde många att slaveriet i Europa var avskaffat, för alltid. Tyvärr har dock många idag sett slaveriet återuppstå, denna gång mitt ibland oss i den nu "moderna", människorättsvärnande världen.

Över fyra miljoner människor, de flesta kvinnor och barn, uppskattas varje år offer för människohandel i världen. Även om människohandel, eller trafficking som många väljer att (missvisande) kalla det på svenska, kan avse många ändamål såsom tvångsarbete, organdonationer m.m. är det mest lukrativa syftet att exploatera kvinnor och barn i den globala sexindustrin.

När jag började studera problemet närmare under min universitetstid och däribland gjorde en rapport om människohandel från Moldavien blev jag bestört att se vilka hänsynslösa metoder människohandlarna tog till för att få kvinnorna att tro på dem, senare frukta dem och slutligen lyda dem. Närmare åtta år har gått sedan dess men när jag imorse läste en artikel i DN om människohandel från Rumänien, som numera dessutom är ett EU land, var det som att läsa om samma berättelser och händelseförlopp som för åtta år sedan.


Det som dessutom är skrämmande är att många av EU:s nya medlemsländer överväger att legalisera prostitution och väljer att fortsätta blunda för sambandet mellan en öppen prostitutionsmarknad och ökad människohandel. I Sverige har vår rätt unika inställning till sexköp, som skuldbelägger köparen och inte säljaren bland annat bidragit till att Sverige inte anses vara en tillräckligt lukrativ marknad för människohandlare då det är svårt att tjäna riktigt mycket pengar här. I våra grannländer och inte minst i de EU länder där prostitutionen är tillåten är bilden rätt annorlunda.

Vi har ett ansvar att outtröttligt påpeka detta samband både inom EU och utanför, för prostitution skulle aldrig finnas utan kunder, människohandlare skulle aldrig finnas om det inte fanns stora pengar att tjäna och tjejer skulle inte hållas som sexslavar 2009 utan människohandlare. Dessutom skulle nog inte heller Wlliam Wilberforce vända sig i sin grav om vi inte hade haft den rådande situationen.

Communication, communication, communication

När man letar efter en ny lägenhet får man ofta höra att mycket av dess värde hänger på "location, location, location", d.v.s. var den ligger. De senaste åren har jag blivit mer och mer övertygad om att mycket av värdet i sunda och konstruktiva jobb- och privatrelationer, men också av den politiska framgången hänger på "communication, communication, communication".

Att kunna vara rak, tydlig och öppen såväl i sin kritik som beröm, att i förtid meddela hur och varför man planerar vissa åtgärder, att inte undanhålla viktiga element samt att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt budskap känns ibland lika viktigt som det man har att förmedla. Ett parti eller en kandidat kan inte förvänta sig några röster om man inte har ett tydligt budskap och försöker att nå ut till väljarna. Ett politiskt engagemang kan aldrig byggas upp om gapet mellan politiker och väljare är för stort och ingen vet vad den andra tänker. Ett outtalat missnöje kommer aldrig kunna åtgärdas om den inte kommuniceras i tid och likväl kommer ingen att känna sig uppskattad om en positiv insats inte påtalas.

Gårdagen handlade mycket om kommunikation i form av utvecklingssamtal, EU valplanen, möte om KIC's kommunikationsstrategi (med underbar fika som vår kollega J fixat) och kommunikation på det privata planet vid en middag hemma hos oss med två tjejkompisar. Sist men inte minst handlade det om bloggandets möjligheter att kunna förmedla bilden av en person. Vad tycker ni som läser, börjar ni få ett litet grepp om mig? Och vad kan jag förbättra? Kommentera gärna.

Akut vård eller långsiktigt förebyggande?

Nej, jag pratar inte om folkhälsa eller sjukvård, även om det naturligtvis finns vissa paralleller man kan dra till det när man talar om vår planets hälsotillstånd. Den är nämligen med medicinska mått mätt väldigt sjuk, och inte minst på grund av sätten som vi valt att utvinna energi på. Frågan är dock om en återvändning till kärnkraften, som många ser som en akutåtgärd, istället för förebyggande satsningar på förnyelsebara energikällor är de rätta lösningarna för en långvarig hälsa för Terra Nostra?










Igår skrev Frankrike och Italien på ett nytt samarbetsavtal där Frankrike skall hjälpa Italien bygga nya kärnreaktorer, trots att Italien, precis som Sverige, i ett referendum för 21 år sedan valt att bygga ner kärnkraftverken. Situationen är naturligtvis mycket komplicerad, Italien importerar en stor del av sin energi från andra länder, och mycket av den energin kommer inte från rena energikällor. Samtidigt har italienare bland de högsta energiräkningarna i Europa.

Debatten om huruvida man på nytt skall öppna för utbyggnad/moderingering/återöppning av (gamla) kärnkraftverk har onekligen tagit fart överallt i Europa. I Bulgarien har man till exempel valt att på nytt öppna en kärnkraftsreaktor som man varit tvungen att stänga på grund av säkerhetsskäl inför EU inträdet och även i Sverige har ingen väl kunnat undgå att Alliansen nu sagt ja till inte avveckla befintliga kärnkraftverk utan istället modernisera dessa.

Själv har jag alltid varit kluven i kärnkraftsfrågan, efter ett studiebesök på Forsmark blev det klart att energin från kärnkraftverk är mycket säkrare och renare än den från kol och gas. Samtidigt finns naturligtvis problem med uranbrytningen, transporterna samt slutförvaringen som ingen kan blunda för. Om därtill fler och fler länder väljer att återgå till kärnkraften blir dessa problem bara större. Dessutom blir incitamenten att satsa pengar på utbyggandet av förbyelsebara energikällor mycket mindre om man enbart väljer att se på kärnkraftens positiva effekter. Egentligen skulle man kunna göra en väldigt simplistisk jämförelse: behandla en förkylning med en sedan länge existerande medicin, eller bygga upp sitt immunförsvar så att man i längden har mycket mindre risk för att drabbas.



När situationen är aktut behövs kanske bägge metoderna, men samtidigt får vi inte glömma att förebyggande alltid vinner i längden.

Back to business

Imorse fick jag lämna cykeln hemma efter att jag igår kände mig som Bambi på hal is när jag cyklade hem från EU utbildningen. Det gjorde dock inte så mycket att istället promenera till jobbet i det vackra vinterlandskapet. Dessutom är promenader för mig lite som yoga är för andra, jag släpper tankarna fria, går in i mig själv och kan komma på såväl olika problemlösningar för jobbet, början till insändare till tidningar eller uppfinna matrecept.

Denna gång tänkte jag bland annat på den smått bisarra paradoxen mellan att vi här i Sverige har ett av världens bästa representationer av kvinnor i politiken (iaf i riksdagen) men samtidigt ligger långt efter andra länder när det gäller kvinnliga chefer i näringslivet. I exempelvis Ukraina, men också i många andra Östländer är problemet den motsatta. Endast 8% kvinnor finns i det Ukrainska parlamentet men däremot finns det en mycket bättre fördelning av kvinnor på olika beslutsfattande poster inom näringslivet.

Kan det ha varit att vi i Sverige under en längre tid sett det som viktigare att vara jämställda i politiken och i hemmen och hellre låtit näringslivstopparna vara "a man's world" precis som man i andra länder har gjort i politiken? Eller har traditioner, glastak, härskartekniker och en till synes manligt revir gjort att vi varken vågat, velat eller kunnat ta oss in i näringslivets maktkorridorer?

När vi föreläser för andra länder om hur man ska få fler kvinnor på beslutsfattande positioner inom politiken så kanske vi bör tillämpa några av strategierna på oss själva. Eller vem vet...till och med lära oss av dem som lyckats bättre? Samarbete handlar trots allt om att både ge och ta - eller hur?

EU och FS

Idag vigdes hela dagen åt EU, eller snarare en EU utbildning som ordnats för oss EU kandidater. Det hanns med mycket, både i form av politiska huvudfrågor, hur man jobbar med media, hur man tar fram en kommunikationsstrategi och sedan fick vi en snabb djupdykning i miljöfrågor, ekonomiska frågor och kampen mot den organiserade brottsligheten. Det kändes roligt att dels känna igen mycket och dels att se att man kan lära sig något nytt.


Dessutom är sådana tillfällen utmärkta för att lära känna nya personer som brinner för liknande saker och som man kan samarbeta med i framtiden. Sedan är det otroligt roligt att det nu verkar vara så många som börjat engagera sig i människohandelsfrågan. När jag fick förfrågan om att skriva människohandelsavsnittet på vårt Europapolitiska program trodde jag aldrig att det skulle bli ett av partiets huvudfrågor i kampanjen så det känns minst sagt roligt att nu se min hjärtefråga så högt upp på agendan.


En annan fråga som berör närmast alla är miljön och där hade Nina Ekelund en fantastiskt matnyttig och lärorik snabbföreläsning. Hennes engagemang smittar verkligen och man kan verkligen inte göra annat än att vilja ta över stafettpinnen och jobba outtröttligt för dessa frågor även i Bryssel.


Nu är det FS med kvinnoförbundet över telefon...och hur roligt är inte det - att börja dagen med en hjärtefråga (EU) och avsluta med en annan (jämställdhet)?

Viel zu früh...

Alldeles för tidigt, närmare bestämt klockan 03.20 svensk tid, ringde väckarklockan på mitt hotellrum i Kiev i morse. Men eftersom planet skulle gå innan sex och taxin väntade utanför var det bara att låtsas som ingenting och kliva upp. Min kropp har efter den senaste tidens resor blivit så förvirrad av alla tidiga morgnar och sena kvällar att den varken vet vad som är upp eller ner. Man undrar verkligen hur våra mest resande politiker gör det? Vara skärpt, pigg, positiv och fräsch trots alldeles för få-timmiga hotellnätter och snabbkaffe på planet. Det kanske är en konst man lär sig på vägen, ungefär som att hålla debatter eller ge intervjuer.





Mellanlandningen i mitt gamla hemstad Munchen blev dock en trevlig överraskning, det bjöds nämligen på gott kaffe och te vid varje gate, något man verkligen uppskattar när man är frusen och trött. Det tillsammans med några dagstidningar och ett litet samtal hemma blev min livhake innan det var dags att stiga ombord planet för sista delen av resan hem till Stockholm.


Innan jag fusksomnade på planet hann jag dock rekapitulera de senaste dagarna i minnet: jobba undan (nästan) allt som samlat sig under Brysselresan på torsdag -check! Varit på Désirées jättetrevliga 50-års fest - check! Ätit middag med goda vänner på indisk restaurang - check! Varit i Kiev, träffat partners, representerat KIC och planerat framtiden - check!, Skrivit motioner till Kvinnoförbundet - check!, och slutligen kommit hem - trött men lycklig - check!