Människohandel - historien upprepar sig

Med William Wilberforce insatser för 200 år sedan trodde många att slaveriet i Europa var avskaffat, för alltid. Tyvärr har dock många idag sett slaveriet återuppstå, denna gång mitt ibland oss i den nu "moderna", människorättsvärnande världen.

Över fyra miljoner människor, de flesta kvinnor och barn, uppskattas varje år offer för människohandel i världen. Även om människohandel, eller trafficking som många väljer att (missvisande) kalla det på svenska, kan avse många ändamål såsom tvångsarbete, organdonationer m.m. är det mest lukrativa syftet att exploatera kvinnor och barn i den globala sexindustrin.

När jag började studera problemet närmare under min universitetstid och däribland gjorde en rapport om människohandel från Moldavien blev jag bestört att se vilka hänsynslösa metoder människohandlarna tog till för att få kvinnorna att tro på dem, senare frukta dem och slutligen lyda dem. Närmare åtta år har gått sedan dess men när jag imorse läste en artikel i DN om människohandel från Rumänien, som numera dessutom är ett EU land, var det som att läsa om samma berättelser och händelseförlopp som för åtta år sedan.


Det som dessutom är skrämmande är att många av EU:s nya medlemsländer överväger att legalisera prostitution och väljer att fortsätta blunda för sambandet mellan en öppen prostitutionsmarknad och ökad människohandel. I Sverige har vår rätt unika inställning till sexköp, som skuldbelägger köparen och inte säljaren bland annat bidragit till att Sverige inte anses vara en tillräckligt lukrativ marknad för människohandlare då det är svårt att tjäna riktigt mycket pengar här. I våra grannländer och inte minst i de EU länder där prostitutionen är tillåten är bilden rätt annorlunda.

Vi har ett ansvar att outtröttligt påpeka detta samband både inom EU och utanför, för prostitution skulle aldrig finnas utan kunder, människohandlare skulle aldrig finnas om det inte fanns stora pengar att tjäna och tjejer skulle inte hållas som sexslavar 2009 utan människohandlare. Dessutom skulle nog inte heller Wlliam Wilberforce vända sig i sin grav om vi inte hade haft den rådande situationen.

Communication, communication, communication

När man letar efter en ny lägenhet får man ofta höra att mycket av dess värde hänger på "location, location, location", d.v.s. var den ligger. De senaste åren har jag blivit mer och mer övertygad om att mycket av värdet i sunda och konstruktiva jobb- och privatrelationer, men också av den politiska framgången hänger på "communication, communication, communication".

Att kunna vara rak, tydlig och öppen såväl i sin kritik som beröm, att i förtid meddela hur och varför man planerar vissa åtgärder, att inte undanhålla viktiga element samt att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt budskap känns ibland lika viktigt som det man har att förmedla. Ett parti eller en kandidat kan inte förvänta sig några röster om man inte har ett tydligt budskap och försöker att nå ut till väljarna. Ett politiskt engagemang kan aldrig byggas upp om gapet mellan politiker och väljare är för stort och ingen vet vad den andra tänker. Ett outtalat missnöje kommer aldrig kunna åtgärdas om den inte kommuniceras i tid och likväl kommer ingen att känna sig uppskattad om en positiv insats inte påtalas.

Gårdagen handlade mycket om kommunikation i form av utvecklingssamtal, EU valplanen, möte om KIC's kommunikationsstrategi (med underbar fika som vår kollega J fixat) och kommunikation på det privata planet vid en middag hemma hos oss med två tjejkompisar. Sist men inte minst handlade det om bloggandets möjligheter att kunna förmedla bilden av en person. Vad tycker ni som läser, börjar ni få ett litet grepp om mig? Och vad kan jag förbättra? Kommentera gärna.

Akut vård eller långsiktigt förebyggande?

Nej, jag pratar inte om folkhälsa eller sjukvård, även om det naturligtvis finns vissa paralleller man kan dra till det när man talar om vår planets hälsotillstånd. Den är nämligen med medicinska mått mätt väldigt sjuk, och inte minst på grund av sätten som vi valt att utvinna energi på. Frågan är dock om en återvändning till kärnkraften, som många ser som en akutåtgärd, istället för förebyggande satsningar på förnyelsebara energikällor är de rätta lösningarna för en långvarig hälsa för Terra Nostra?










Igår skrev Frankrike och Italien på ett nytt samarbetsavtal där Frankrike skall hjälpa Italien bygga nya kärnreaktorer, trots att Italien, precis som Sverige, i ett referendum för 21 år sedan valt att bygga ner kärnkraftverken. Situationen är naturligtvis mycket komplicerad, Italien importerar en stor del av sin energi från andra länder, och mycket av den energin kommer inte från rena energikällor. Samtidigt har italienare bland de högsta energiräkningarna i Europa.

Debatten om huruvida man på nytt skall öppna för utbyggnad/moderingering/återöppning av (gamla) kärnkraftverk har onekligen tagit fart överallt i Europa. I Bulgarien har man till exempel valt att på nytt öppna en kärnkraftsreaktor som man varit tvungen att stänga på grund av säkerhetsskäl inför EU inträdet och även i Sverige har ingen väl kunnat undgå att Alliansen nu sagt ja till inte avveckla befintliga kärnkraftverk utan istället modernisera dessa.

Själv har jag alltid varit kluven i kärnkraftsfrågan, efter ett studiebesök på Forsmark blev det klart att energin från kärnkraftverk är mycket säkrare och renare än den från kol och gas. Samtidigt finns naturligtvis problem med uranbrytningen, transporterna samt slutförvaringen som ingen kan blunda för. Om därtill fler och fler länder väljer att återgå till kärnkraften blir dessa problem bara större. Dessutom blir incitamenten att satsa pengar på utbyggandet av förbyelsebara energikällor mycket mindre om man enbart väljer att se på kärnkraftens positiva effekter. Egentligen skulle man kunna göra en väldigt simplistisk jämförelse: behandla en förkylning med en sedan länge existerande medicin, eller bygga upp sitt immunförsvar så att man i längden har mycket mindre risk för att drabbas.



När situationen är aktut behövs kanske bägge metoderna, men samtidigt får vi inte glömma att förebyggande alltid vinner i längden.

Back to business

Imorse fick jag lämna cykeln hemma efter att jag igår kände mig som Bambi på hal is när jag cyklade hem från EU utbildningen. Det gjorde dock inte så mycket att istället promenera till jobbet i det vackra vinterlandskapet. Dessutom är promenader för mig lite som yoga är för andra, jag släpper tankarna fria, går in i mig själv och kan komma på såväl olika problemlösningar för jobbet, början till insändare till tidningar eller uppfinna matrecept.

Denna gång tänkte jag bland annat på den smått bisarra paradoxen mellan att vi här i Sverige har ett av världens bästa representationer av kvinnor i politiken (iaf i riksdagen) men samtidigt ligger långt efter andra länder när det gäller kvinnliga chefer i näringslivet. I exempelvis Ukraina, men också i många andra Östländer är problemet den motsatta. Endast 8% kvinnor finns i det Ukrainska parlamentet men däremot finns det en mycket bättre fördelning av kvinnor på olika beslutsfattande poster inom näringslivet.

Kan det ha varit att vi i Sverige under en längre tid sett det som viktigare att vara jämställda i politiken och i hemmen och hellre låtit näringslivstopparna vara "a man's world" precis som man i andra länder har gjort i politiken? Eller har traditioner, glastak, härskartekniker och en till synes manligt revir gjort att vi varken vågat, velat eller kunnat ta oss in i näringslivets maktkorridorer?

När vi föreläser för andra länder om hur man ska få fler kvinnor på beslutsfattande positioner inom politiken så kanske vi bör tillämpa några av strategierna på oss själva. Eller vem vet...till och med lära oss av dem som lyckats bättre? Samarbete handlar trots allt om att både ge och ta - eller hur?

EU och FS

Idag vigdes hela dagen åt EU, eller snarare en EU utbildning som ordnats för oss EU kandidater. Det hanns med mycket, både i form av politiska huvudfrågor, hur man jobbar med media, hur man tar fram en kommunikationsstrategi och sedan fick vi en snabb djupdykning i miljöfrågor, ekonomiska frågor och kampen mot den organiserade brottsligheten. Det kändes roligt att dels känna igen mycket och dels att se att man kan lära sig något nytt.


Dessutom är sådana tillfällen utmärkta för att lära känna nya personer som brinner för liknande saker och som man kan samarbeta med i framtiden. Sedan är det otroligt roligt att det nu verkar vara så många som börjat engagera sig i människohandelsfrågan. När jag fick förfrågan om att skriva människohandelsavsnittet på vårt Europapolitiska program trodde jag aldrig att det skulle bli ett av partiets huvudfrågor i kampanjen så det känns minst sagt roligt att nu se min hjärtefråga så högt upp på agendan.


En annan fråga som berör närmast alla är miljön och där hade Nina Ekelund en fantastiskt matnyttig och lärorik snabbföreläsning. Hennes engagemang smittar verkligen och man kan verkligen inte göra annat än att vilja ta över stafettpinnen och jobba outtröttligt för dessa frågor även i Bryssel.


Nu är det FS med kvinnoförbundet över telefon...och hur roligt är inte det - att börja dagen med en hjärtefråga (EU) och avsluta med en annan (jämställdhet)?

Viel zu früh...

Alldeles för tidigt, närmare bestämt klockan 03.20 svensk tid, ringde väckarklockan på mitt hotellrum i Kiev i morse. Men eftersom planet skulle gå innan sex och taxin väntade utanför var det bara att låtsas som ingenting och kliva upp. Min kropp har efter den senaste tidens resor blivit så förvirrad av alla tidiga morgnar och sena kvällar att den varken vet vad som är upp eller ner. Man undrar verkligen hur våra mest resande politiker gör det? Vara skärpt, pigg, positiv och fräsch trots alldeles för få-timmiga hotellnätter och snabbkaffe på planet. Det kanske är en konst man lär sig på vägen, ungefär som att hålla debatter eller ge intervjuer.





Mellanlandningen i mitt gamla hemstad Munchen blev dock en trevlig överraskning, det bjöds nämligen på gott kaffe och te vid varje gate, något man verkligen uppskattar när man är frusen och trött. Det tillsammans med några dagstidningar och ett litet samtal hemma blev min livhake innan det var dags att stiga ombord planet för sista delen av resan hem till Stockholm.


Innan jag fusksomnade på planet hann jag dock rekapitulera de senaste dagarna i minnet: jobba undan (nästan) allt som samlat sig under Brysselresan på torsdag -check! Varit på Désirées jättetrevliga 50-års fest - check! Ätit middag med goda vänner på indisk restaurang - check! Varit i Kiev, träffat partners, representerat KIC och planerat framtiden - check!, Skrivit motioner till Kvinnoförbundet - check!, och slutligen kommit hem - trött men lycklig - check!

Sista anhalt - Ukraina

Snart skall jag bege mig till flygplatsen igen för den sista resan på min "tre-länder-på-tio-dagar" maraton runt Europa. Efter två mycket givande resor till Budapest och Bryssel kommer nu sista anhalten att bli Kiev i Ukraina. Syftet är att få till ett bra avslut på ett gemensamt jobbprojekt mellan KIC och Moderaternas Jarl Hjalmarsson Stiftelse. KIC har dock också sedan länge bedrivit ett eget projekt i Ukraina tillsammans med KDU som jag hade nöjet att ta över i våras när jag började på KIC.

Alla projekt som vi jobbar med syftar till att stärka den demokratiska utvecklingen i olika länder i Östeuropa, Latinamerika och Afrika. Själv har jag hand om Östeuropa och jobbar där med systerpartier eller liksinnade organisationer i Ukraina, Moldavien och Vitryssland samt i andra östeuropeiska länder via Robert Schuman Institutet. Det är oerhört spännande och hoppingivande att se våra partners engagemang, outtröttlighet, mod och vilja att förändra sina länder. Och i sin tur är de mer än tacksamma för vårt stöd samt att de kan samarbeta med oss.


Just angående samarbetet med Öst läste jag i SVD häromdagen en intressant debattartikel skriven av Carl Bildt som poängterade just betydelsen av ett utökat samarbete med Öst. På EU nivå skall man nu vid ett extra toppmöte den 1 mars rösta genom formen för ett utökat samarbete med sex av EU:s östliga grannländer (Ukraina, Moldavien, Vitryssland, Georgien, Armenien och Azerbajdjan). Detta ska ske inom ramen för en ny samarbetsstruktur kallat det Östliga Partnerskapet som skall utöka möjligheterna för dessa länder att ha ett ekonomisk och politiskt utbyte och integration med EU. Syftet är framför allt att skapa en stabil samarbetsplattform men också att skapa stabilitet för länderna i området som drabbats hårt av såväl finanskrisen samt förhållandena med Ryssland.

Ett ökat samarbete och integration kan aldrig vara fel, isolering däremot leder till misstänksamheter, missförstånd och ett defensivt beteende. Europeiska Unionen byggdes just på ett ömsesidigt beroende mellan dåtidens viktigaste industrinäringar, kol och stål, som skulle göra det svårt för länderna att starta krig med varandra. Att knyta an starkare band, utbyta erfarenheter och visa på betydelsen av demokrati och marknadsekonomi för välstånd och fred med systerländer i Europa kan vara en bra början - så länge alla länder förstår grundidén om att ensam är man inte stark.

Ich bin ein Brysseliner

Tillbaka till Sverige för en dag efter en fantastisk Brysselresa med kvinnoförbundet.

Vi var där i tre dagar som en del av vår EU utbildning för att på plats lära oss mer om EU institutionerna och träffa för oss viktiga personer på plats. Tack vare ett fullspäckat schema från morgon till kväll hann vi med besök på EPP, EPP-women, SKL, Europaparlamentet (x2), Kommissionen, European Women's Lobby samt att lyssna till två lobbyister som arbetade med miljö och människohandelsproblemen.

Just på EPP fick vi en bra överblick över vad vårt parti i Europaparlamentet, EPP, har som prioritet på sin agenda och det var roligt att man kunde känns igen så mycket från vårt eget Europapolitiska program. Det handlar om miljö, säkerhet, jämställdhet, ett välmående Europa och ett Europa som stärkt aktör i världen. Helt underbart att känna att vi tillsammans med andra systerpartier i Europa har samma mål - hur stort är inte det?



Det som dock kändes lite trist nu när vi var i Bryssel var att vi fick bekräftat hur illa det är ställt med jämställdheten i Europa och hur lite politisk vilja det finns att förbättra den bland de stora aktörerna. Det finns naturligtvis eldsjälar bland organisationer och politiker men övervägande är intresset för jämställdhet lågt. Se bara på bilden nedan hur många kvinnor som finns i de olika institutionerna (den lilla siffran). Men man ska inte förtrösta, det är bara att karva upp ärmarna och börja jobba.



Sist men inte minst hann vi träffa våra underbara kollegor som jobbar i Europaparlamentet och som borde ha ett stort eloge för det varma mottagandet och tiden de spenderade med oss trots en otroligt hektisk vecka.

Jag vet inte om de andra deltagarna kände likadant men jag tror att den här resan var väldigt viktig och en riktig ögonöppnare. Jag tror att många i Sverige skulle ha stor nytta av att vara på plats och med egna ögon se hur fantastiskt det stora EU maskineriet är och hur unikt det är att vara i en stad där alla kan känna sig välkomna. För mig så var besöket i Bryssel som alltid lite som att komma "hem". Det finns nämligen få städer i Europa där jag kan känna mig så fri att vara som jag är och där jag kan känna så stor samhörighet med den otroliga blandningar av nationaliteter, traditioner, språk och beteenden som i Bryssel. Därför skall jag säga som JFK en gång sa om Berlin.

Ich bin ein Brysseliner!

Budapest och Alla hjärtans dag

Resa ett - check! Igår kväll kom vi hem från en mycket lyckad resa i Ungerns huvudstad dit kvinnoförbundets politiska sekreterare Ellen och jag blev inbjudna för att tala om jämställdhet. Jag höll i en halvdag som handlade kvinnor i politiken och om betydelsen av jämställdhet för en demokratisk utveckling. Seminarierna gick över förväntan väl och alla deltagare var väldigt aktiva och visade stort engagemang. Samtidigt gick det inte att förbise att förutsättningarna för kvinnor att nå politiska toppositioner var väldigt olika i Sverige och Östeuropa.

För deltagarna, som kom från nio olika östeuropeiska länder, handlade det mycket om att överhuvudtaget få till en kvinnlig representation i de egna parlamenten och för många var kvotering vägen dit. Själv kan jag förstå att man i länder där man inte haft tradition av kvinnliga politiker och där det finns en misstro mot sådana, väljer att börja med kvotering för att överhuvudtaget få några kvinnliga parlamentariker. Dock anser jag att detta bara skall användas som en katalysator och inte systematiskt, då jag inte tror att kvotering kan vara ett bra verktyg för att i längden uppnå respekt för- och ett ökat antal kvinnliga politiker.

Ellen pratade sedan mer om andra metoder för att involvera kvinnor och öka det kvinnliga deltagandet i politiska partier eller fristående organisationer. Där var huvudbudskapet att man bör brinna för sin sak och att man lättare blir engagerad om man har en hjärtefråga. Kände igen det mycket från min egna "politiska bana" som började just med ett brinnande intresse för människohandelsfrågan.


Igår på alla hjärtans dag var vi dock lediga och valde att besöka det berömda Gellerbadet där i i flera timmar bara njöt av lugnet, de varma baden och de vackra mosaikprydda rummen. Efteråt hann vi med en liten promenad i ett väldigt blåsigt Budapest till bland annat den vackra saluhallen innan det var dags att flyga tillbaka till Sverige.

Och där, trots den sena timmen väntade världens bästa make med ett nystädat hem, en bukett tulpaner och en lång och välbehövd kram. Hemma är trots allt bäst.

Snart på resande fot

Resor inom Europa...Story of my life. Tre länder ska avverkas på tio elva dagar både i jobb och privatsyften. Eller privat och privat, kvinnoförbundet har anordnat en resa till Bryssel för de som är intresserade att lära sig mer om hur EU fungerar.



Själv har jag bott där i tio månader under min studietid och gjort praktik på Europaparlamentet vilket var en av de bästa erfarenheterna jag någonsin haft. Dessutom trivdes jag otroligt bra i Bryssel, vilket säkert hade att göra med att jag kände mig hemma där bland människor från alla Europas hörn. För att inte tala om hur spännande det är att vara mitt i Europapolitikens centrum när det är just det man är intresserad av.



Men innan Bryssel ska jag och kvinnoförbundets politiska sekreterare hinna med tre dagar i vackra Budapest där vi ska föreläsa om jämställdhet och kvinnor i politiken på Robert Schuman Institute. Detta ingår i jobbet (hur bra är inte det?) men det känns onekeligen som ett privilegium. Då det är Alla Hjärtans Dag på lördag och vi bägge är långt borta från våra "hjärtan" skall vi försöka göra det bästa av situationen och unna oss lite sightseeing och fohoppningsvis lite spa. Det är vi värda!

Återkommer med reserapport innan den tredje resan...som går till...

Sevärd film och lugn helg

Den här helgen var den sista på ett tag som jag fick tillbringa hemma innan resorna tar vid i nästa vecka och avlöser varandra till början på mars. Då vädret inte var den bästa fick jag ställa in mysfaktorn till max så det blev en del mysiga måltider med levande ljus, tidningsläsning och mycket filmtittande.

Bland filmerna vi såg var filmen Katyn om massakern av den polska intelligentian som skedde under andra världskriget. Officerare och generaler tillfångatogs av ryska styrkor (innan Ryssland bytt sida och börjat kämpa mot Nazityskland) och sköts kallblodigt med nackskott innan de dumpades i massgravar i den nu ökända Katynskogarna.


Filmen är inget cinamatografisk mästervärk men det kanske inte är dess viktigaste uppgift. För det viktigaste kan väl bara vara att dels förstärka krigets hemskheter i folks medvetande och visa på att det här faktiskt hände här i Europa, nära oss och bara några generationer tillbaka. Jag tror att min generation, som för det mesta är uppvuxen utan krig, har blivit så vana vid att se andra länders krig på nyheterna att man ofta ser det som ett icke europeisk fenomen, något som sker långt borta i "ociviliserade" samhällen.

EU:s kanske främsta bedrift som idag ofta glöms bort har varit en bestående fred i Europa under mer än ett halvt sekel på en kontinent som tidigare varit lika krigsdrabbad som dagens Mellanöstern. Och om det inte är är ett tillräckligt starkt argument för att vara EU positiv så vet jag inte vad det är - som också min kompis gamle morfar sa....som faktiskt hade varit med om kriget.

Hjärtefrågor och artiklar om dem

Vid en jättetrevlig middag häromkvällen undrade min goda vän varför jag ännu inte nämnt något på bloggen om mina hjärtefrågor. Hon sa att alla som kände mig visste att jag brann för jämställdhet, kampen mot människohandel, demokrati och EU men hur skulle de som inte kände mig veta om det?

Och visst, hon hade rätt, varför jag nu kommer att lägga upp ett urval av de senaste årens artiklar skrivna av och om mig och som just belyser dessa frågor. Och som en liten introduktion till artiklarna kan jag bara nämna att just människohandelsproblematiken blev ett av mina främsta intresseområden under studietiden och var länge också ett fritidsengagemang under tiden jag jobbade på franska ambassaden. Senare artiklar och även rapporterna som finns på bloggen härstammar från mina senaste två tjänster, den som politisk sekreterare för kvinnoförbundet och som Östeuropahandläggare på KIC (www.kicsweden.org).

Mer om mig
Lite om mig och mitt engagemang för jämställdhet och arbetet mot människohandel

Människohandel
Om min avhandling om sexköpslagens inverkan på människohandel 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

Om Kdk rapporten jag skrev om människohandel 1 2 3

Om modiga kvinnor som jobbar mot människohandel i Moldavien

Om ett miniprojekt som hjälper människohandelsoffer i Moldavien

En bok för dem som vill och vågar läsa mer om människohandel

Om sexköpslagens effekter på människohandel

Mer artiklar jag skrivit om människohandel

Jämställdhet
Om kvinnliga företagare

Miljö
Om hur bristen på jämställdhet påverkar miljön och viceversa

Om små förändringars betydelse i miljöarbetet

Demokrati
Om diktaturen i Vitryssland – två timmar från Sverige

Recension av en antologi om Vitryssland jag varit med och skrivit i

Om den rysk-ukrainska gaskonfikten

Hopp om EU och Belarus

Tiden går fort när man har roligt brukar man säga. Eller när man känner att man gör något viktigt skulle jag vilja tillägga. I veckan blev det en kombination av bägge delarna då en av våra samarbetspartner från Belarus (Vitryssland) besökte oss.

(Kacja med min kollega Joakim)

Kacja M, har trots sin unga ålder varit politisk aktiv i många år och jobbat för att få andra att förstå hur viktig demokrati och frihet är i ett land som styrs med järnhand av Europas sista diktator. Precis som många andra har hon dock också fått betala ett pris för sitt öppna politiska engagemang. Hon blev tvungen att hoppa av sina studier endast någon månad före examen för att inte skickas till den "tilldelade" posten som journalist i ett av Tjernobyls mest förorenade zoner.

Det kan låta absurt, men hon hade tur och kom lindrigt undan, trots att hon aldrig fick ta ut sin examen. Andra politisk aktiva har inte haft lika stor "tur", kanske för att de varit killar. De senaste åren har unga politisk aktiva män misshandlats av specialpolis, spärrats in på skrattretande grunder (svordomar!) och satts i fängelse. Regimens senaste metoder är dock att tvångsvärva de mest framstående unga politikerna till en en artonmånaders militärtjänst och därmed få bort dem från den politiska arenan.

Kacja kom hit för att berätta just om detta, om hur det är att vara politisk aktiv i en diktatur och hennes hälsning från deras ordförande som trots hälsoproblem nu tvingats till militärtjänst lyder: "Säg till dem i Sverige att de måste uppskatta den frihet de har av att leva i en demokrati". Och när jag tänker efter, gör vi någonsin det? Uppskattar vi att vi kan säga vad vi vill, resa vart vi vill, lyssna på vad vi vill, rösta på vem vi vill - vara de vi vill vara?

För det mesta tror jag att vi tar vår demokrati och vår frihet för givet. Och vi bryr oss allt mindre om att utnyttja våra demokratiska förmåner och till exempel engagera oss politiskt. Eller rösta...i till exempel Europaparlamentsvalet.

Om just detta höll EPPs vice generalsekreterare Vandenputte ett jättebra seminarium i helgen. Och budskapet var klart, valet är viktigt, valet angår oss alla, speciellt då vi kommer från ett litet land som Sverige. För i EU kan även ett litet parti som kristdemokraterna få stöd av så många andra europeiska partier och därmed driva genom en politik som inte bara når 10 miljoner invånare, utan nästan 500 miljoner.

Anledningarna till varför man ska vara engagerad i (EU)politiken är naturligt många fler, men det kanske förtjänar ett eget blogginlägg. Tills dess kan jag dock säga att både Kacjas och Vandenputtes ord fick mig att ha lite mer hopp, dels om ett fritt Belarus och dels om ett större stöd för ett av de största demokrati- och fredsprojekten någonsin - EU.