Val

Ibland så önskar jag att det fanns en "app" så att man kunde överföra tankar till skrift och vidare till bloggen. De senaste veckorna har jag sällan haft tid att sitta ner och blogga trots att jag vid flera tillfällen kännt att jag skulle velat skriva. Om bland annat wikileaks, om människohandelsdirektivet som röstades genom i parlamentet, om människohandelsdomen i förra veckan och om den annalkande julen som firas lite olika i olika länder. Får kanske återkomma till det senare.


Det som mest upptagit mina tankar vid sidan av familjen har varit situationen för vänner och kollegor i Belarus. Landet gick till val i söndags och att det skulle vara allt förutom fritt och demokratiskt var det få som tvekade på. Trots allt hade man hoppats, speciellt efter regimens flirtande med EU de senaste åren, att man åtminstone inte skulle gripa till våld. Tyvärr var det precis det som hände och nu översvämmas internet och tidningar av bilder på våldsamheterna som slutade i att kanske upp till 700 demonstranter arresterades och flera slogs blodiga och medvetslösa. Däribland fanns också en av presidentkandidaterna, Vladimir Nekljajev som DN skrev om i helgen.

Att en så hänsynslös diktator fortfarande får härska mitt i Europa är en skam och det är mer än rätt att såväl EU och OSSE fördömt våldsamheterna och underkänt valet. Att Ryssland ställer sig på grannlandets sida är fegt och beklagligt. Därför är det om möjligt ännu viktigare att vi som lever i frihet och som vill se ett fritt och demokratiskt Belarus inte slutar uppmärksamma det som händer i landet. Genom mitt jobb har jag lärt känna några av de modigaste, solidariska och osjälviska demokratikämparna och för deras skull men också för landets hoppas jag att de trots allt kommer att leda landet en dag. Vill ni veta mer i detalj om valet och situationen, gå gärna in på Belarusbloggen. Själv ska jag gå och mysa med nyvakna lilla dottern men åtminstone i tankarna försöka vara nära vännerna i Belarus.

Vad är det som krävs?

I nästan två veckor har nu miljömötet i Cancun samlat politiker, miljoaktivisiter och journalister för att förhoppningsvis komma ut dödläget som rått sedan Köpenhamsmötet förra året. Entusiasmen är långt ifrån densamma som då, cynismen desto större och skeptikerna mot allt som heter miljöhot fler. För någon vecka sedan läste jag en artikel där någon sa att inflation hade gått i klimatkampen och ibland känns det onekligen så.

Idag samlades världens miljöminister på plats i Cancun för att försöka bryta det låsta läget men det verkar som om nästan inga framsteg gjorts i förhandlingarna. Det mesta handlar som vanligt om pengar, vem som är rik nog för att betala och vem som är så fattig att man kan slippa undan. Enligt det gamla Kyotoprotokollet som författades för 13 år sedan, klassas länder som exempelvis Kina och Saudiarabien som fattiga, när de idag är starka ekonomier som i vissa fall till och med lånar ut pengar till stormakter som USA. Därför hörs nu, precis som vid Köpenhamsmötet, krav på att flera av dessa länder skall vara med och betala för den rådande miljöförstoringen. Som svar får man dock att det är de som har orsakat miljöförstoringen som skall stå för notan och inte växande ekonomier som inte bidragit till det rådande miljöläget. Mycket förenklat, men därav låsningarna.


Det som frustrerar mig mest i sammanhanget är att alla är så otroligt nogräknade, revirtänkande och osolidariska, för att inte tala om prestigefyllda. Jag är säker på att nästan alla som sitter där och förhandlar har barn och familjer, men nästan ingen verkar tänka på vilken värld dessa barn och deras barn kommer att växa upp i. Det verkar vara viktigare att inte behöver flytta sina positioner och inte ge en dollar mer till miljöarbetet än det absoluta minimum. För det här med klimatet, äsch...det kan väl de rika länderna lösa...Eller hur tänker man?

Vad är det som krävs? Behöver man uppleva fler naturkatastrofer, tsunamin, jordbävningar, orkaner, bränder, översvämningar osv innan man börjar reagera? Är det verkligen ok att utsätta människor i flera decennier om inte århundraden för detta för att man skall kunna återvända till sin regering och säga " Yes, jag lyckades att slippa betala denna gång också"?


Det är verkligen ett djupt bekymmersamt läge vi befinner oss i och tyvärr verkar inga protester eller all informationstillgång förändra läget heller. Med en liten bebis hemma och djupt med snö utanför fönstret sedan veckor tillbaka känner jag verkligen att beslutsfattarna i Cancun borde tänka mer på sina barn och världen de kommer att ärva.

Mycket på en gång...

De senaste veckorna har än en gång rusat iväg. Begreppet "mammaledig" får mig alltid att le, eftersom man är allt annat än "ledig" med en bebis. Men däremot blir man otroligt bra på att pussla in så att man utnyttjar tiden maximalt och till exempel hinner lusläsa tidningar (även om det ibland tar en hel dag).


Igår kväll hann jag, mellan matningen och nattandet se en del av Uppdrag Gransknings redovisning av det hemska fallet "Rosanna" som såldes som sexslav runtom i Malmö. Socialstyrelsen och polisen larmades men det tog månader innan någon ingrep. Det fruktansvärda lidandet, skammen och förnedringen flickan som då var 14 år utsattes för är ofattbar och trots det blev fallet inte prioriterad av Malmöpolisen. Att man sedan enbart koncentrerade sig på hallickarna och helt bortsåg från att det var över 100 män! som "köpte" flickan är en skam. Har vi verkligen sjunkit så lågt även i Sverige att vi tycker att det är en "manlig" rättighet att köpa en flickas kropp?

Jag har alltid varit stolt över den svenska sexköpslagen, trots dess fel och brister för att den stod för en nytänkande och medmänsklig syn på prostituerade. Den fokuserar på den enorma sexindustrin som tjänar pengar på att utnyttja och reducera kvinnor till handelsvaror, något som inte kan vara försvarbart i ett modernt samhälle. Samtidigt har man tagit fasta på att bovarna inte bara är hallickarna utan även köparna som genererar dessa enorma pengaflöden.

Och apropå pengaflöden. Det var glädjande att höra på rapport om att ECPATS projekt som lett till att svenska banker samarbetar för att förhindra transaktioner för barnporr har kommit igång ordentligt. Bra om flera banken nu kunde ansluta sig.


En annan gläsjande nyhet som dimpade in i min "reader" igårkväll var att Cecilia Malmström via sin blogg berättade att direktivförslaget mot människohandel som hon la fram i våras nu fått politiskt stöd i alla tre EU institutioner. Nu behövs bara en omröstningar i Europaparlamentet och ministerrådet innan direktivet ska implementeras i medlemsländerna. Hoppas den inte urvattnas för mycket på vägen för Cecilias förslag är bra och välbehövt för att harmonisera och ytterligare förstärka förebyggandet och bekämpningen av människohandel.

Och för att det inte har varit nog tal om ämnen ska jag och en viss liten tjej gå på ett intressant riksdagsseminarium i ämnen som Unifem håller i idag med anledning av den internationella dagen mot kvinnovåld. Återkommer med intryck, säkert också mellan någon lekstund och matning.

Också en form av människohandel

De senaste dagarna har DN uppmärksammat problemen som de nya reglerna för arbetskraftsinvandring skapat för människor som utnyttjas av hänsynslösa arbetsgivare. I helgen stod det om Tania som fick jobba för en slavlön i Sverige, trots att det på pappren till Migrationsverket figurerade lön och anställningsvillkor enligt kollektivavtalet.

Tyvärr så är hon eller bärplockarna från Thailand inte de enda som i hopp om att kunna arbeta i Sverige förlitat sig på en arbetsgivare som sedan utnyttjad dem. Jag känner personligen minst en person i den sitsen och detta kan i många fall vara en form av människohandel som inte ofta berörs i medierna. Människohandel, dvs att genom maktmissbruk, tvång eller hot utnyttja en människa för egen vinning kan också ske genom till exempel tvångsarbete och är inte alls mindre allvarligt än t.ex. människohandel för sexuella ändamål.


De nya reglerna för arbetskraftsinvanding var dock tänkta för att tvärtom underlätta för personer från tredje land, de som ofta blir offer för människohandlare och människosmugglare, att på legalt sätt lättare få möjlighet att arbeta i Sverige. Problemet med lagen är dock att arbetstillståndet är kopplad till personen vilket gjort det svårt att överblicka och kontrollera när t.ex. en liten kiosk plötsligt anställer ett tiotal personer under samma tid. Många har dessutom inte vågat vittnat om missförhållanden då arbetsgivaren ofta är deras enda länk och möjlighet att få stanna i Sverige.


Det är bra att problemet uppdagats och att migrationsministern nu lovar att se över regelverket för att hejda utvecklingen. Arbetskraftsinvandring är nödvändig och välkommen men det får inte ske på bekostnad av de nyanställdas rättigheter. Om dessa personer lämnar hemland, familjer och kommer hit och arbetar, betalar skatt och försöker verka i en helt främmande tillvaro så är väl det minsta vi kan göra att se till att de också får de löner och villkor de utlovats, annars är inte vill heller bättre än de människohandlare som försöker sko sig på deras fattigdom och desperation.

Igång igen!

Det är fantastiskt att vara mamma och det känns som tiden flyger förbi snabbare än någonsin. Efter flera månaders skrivpaus kliar det nu verkligen i fingrarna och jag längtar att få skriva och dela med mig av funderingarna som jag har kring det som händer i Europa och här hemma.

Det har onekligen hänt mycket de senaste månaderna, men för att snabbt rekapitulera det som särskilt markerat mig, kan jag nämna några saker: främlingsfientlighetens utbredning i Europa (som jag skrivit om tidigare på bloggen), valet och Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen, en generell apati och delvis kollaps av det internationella klimatengagemanget, den fortsatt usla situationen för asylsökanden i Grekland och Italien (som jag också tidigare uppmärksammat), en ny regering, korruptionens utbredning, ökad våld i Sverige och en ofattbar debatt i Europa om föräldra- & mammaledighet.


På det privata planet har det varit roligare saker som upptagit min tid: ankomsten av vår efterlängtade dotter Isabella Olivia, den nya föräldrarollen, en ny lägenhet och alla bestyr runtomkring, samt ett antal utspel som krönikör och artikelskrivare. Har också hunnit med en resa till vackra Haag för att få genom en resolution om kvinnor i krig och konfliktsituationer som passar bra i år då man "firar" 15 år sedan Beijingmötet och 10 år sedan resolution 1325. Framstegen är små, kanske ytterligare en anledning att på allvar ta tag i problemen.

Bebispaus

Europa, politik, jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter ligger mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat men sedan ett kort tag tillbaka tillhör all min tid och kärlek familjen och speciellt vår underbara nyfödda dotter. Därför kommer jag under en tid att ta en liten paus från bloggen och istället njuta av att vara mamma och lära känna henne och mig själv i den nya rollen. Hoppas ni som läser har förståelse med detta, det är verkligen som de säger, det finns inget större i livet!

Grattis Europa...inte Gratis...

Idag, den 9 maj, borde man fira Europadagen till äran av att Robert Schuman samma dag 1950 la fram ett förslag som skulle ena Europa och bevara freden. Men när finansministrarna idag enades i Bryssel fanns det inte mycket till feststämning. Många var tvärtom djupt oroliga över den ekonomiska krisen som börjat i Grekland men nu verkar kunna sprida sig vidare till andra länder med sköra ekonomier och stora underskott som Spanien och Portugal. Och konsekvenserna av åratal misskötta statsfinanser kan få konsekvenser över hela Europa. I Greklands fall har detta redan blivit synligt i och med att andra EU-länder solidariskt gått ihop för att kunna bistå Grekland med ett omfattande lån, samtidigt som de har sett sina egna börser rasa tillsammans med den gemensamma valutan, Euron. Och nu har även de politiska konsekvenserna börjat följa. I Tyskland, där man idag höll lokalval i landets största delstat Nordrein Westfallen visades missnöjet med Merkel regeringens beslut om ett generöst lån till Grekland genom att oppositionen fick ett rungande seger och Merkel därigenom förlorade majoritetsstödet i det tyska Bundestag.


Personligen har jag följt den grekiska krisen och växlat mellan känslan av igenkänning, rättfärdigande och besvikelse. Igenkänningen kommer från att dels ha upplevt och dels läst om liknande attityder i andra länder. Attityder om att få så mycket egenvinning som möjligt genom att bidra så lite som möjligt, att lura systemet och alla runtomkring och att aldrig tänka på samhällets bästa. Ett minst sagt egoistisk, kortsiktig och omänskligt sätt att tänka. Rättfärdigandet kommer från att Grekland faktiskt till viss del grävt sin egen grav. Genom att i decennier ha en icke-fungerande finanssystem som inte lyckats skapa ett fungerande skyddsnät för de fattigaste, samtidigt som statsanställda fått absurda bonusar för att till exempel komma i tid till jobbet, borde inte förvåningen vara stor. Dessutom kanske man inte heller hinner vara så produktiv i ett land där arbetskulturen säger att man börjar jobba närmare lunch än frukost och där landets största näring huvudsakligen är verksam några månader om året. Att man sedan endast jobbar tills man är någonstans i femtioårsåldern trots det berömda, långlivsperspektivet med sol och medelhavsdiet är en annan paradox. Besvikelsen kommer sedan dels från att ännu en gång ha sett politiker som valt att sopa problemen under mattan i det egna landet, förmodligen med rädsla för att reformer skulle ha missgynnat deras återval. Men inte heller Bryssel är helt oskyldig i frågan. Att godtroget acceptera utan att kontrollera att uppgifter som är av sådan vikt för unionens gemensamma finansmarknad är korrekta, visar på en minst sagt naivt och överraskande attityd från det annars så nogräknade EU.


Att mycket kommer att förändras efter denna kris i Bryssel kan man nog räkna med, men frågan blir bara hur man förändrar miljontals människors mentalitet till att faktiskt vilja jobba, och kanske till och med jobba hårt och länge för att få ett bra samhälle att leva i, istället för att genom fiffel försöka få allt utan minsta ansträngning. Det finns egentligen inget som heter gratis, utan priset kommer alltid att komma, förr eller senare, och kanske när man minst har råd att betala.

Jämställdhet på agendan

Av en tillfällighet blev det rätt mycket fokus på temat jämställdhet de senaste veckorna. På arbetet har vi inom ramen för ett av våra projekt i Östeuropa startat ett mentorskapsprogram för unga kvinnliga politiker från Öst som med hjälp av erfarna svenska och europeiska (eg.EU)politiker kan få råd och stöd att driva jämställdhetsfrågorna i de egna kretsarna. Det känns spännande och otroligt relevant då jämställdhet i många av dessa länder minimeras och bagatelliseras till att enbart handla om sociala gester eller kvotering.


Sedan har jag haft turen att dela i två intressanta seminarier som belyste ämnen som vi jobbar mycket med inom kvinnoförbundet. Det första, som hölls i riksdagens gamla och vackra kammare, handlade om en regel i den svenska migrationslagstiftningen som ofta drabbar kvinnor särskilt hårt. Den så kallade tvåårsregeln gör att de kvinnor som kommer hit för att gifta sig eller leva med en man som är bosatt i Sverige, måste stanna kvar i relationen i minst två år för att inte skickas tillbaka till hemlandet. I många fall har detta medfört att kvinnor fått utstå ett helvete av kränkningar, misshandel, våldtäkter och trakasserier, hotats och hållits inlåsta med hot om skilsmässa och utvisning. Även i de fall där långvarig misshandel har kunnat styrkas, har det i många fall inte setts som ett tillräckligt skäl för att få asyl. Detta är bara några av de negativa aspekterna med tvåårsregeln, som är ett av flera problemområden i den svenska migrationspolitiken som särskilt drabbar kvinnor. I vår nya rapport som man kan hitta här finns dessa dokumenterade samt en hel rad åtgärdsförslag för att förbättra den rådande situationen.


Det andra seminariet hölls med anledning av att det i år är 15 år sedan Pekingplattformen för jämställdhet undertecknades av 189 länder. Uppföljningen av alla mål och åtgärdsförslag visar nu, ett och ett halvt decennium senare, att väldigt lite har förbättrats. Tvärtom nämnde den otroligt kunniga Carolyn Hannan, som fram tills nyligen varit chef för FN:s jämställdhetsenhet, att man idag förmodligen inte skulle kunna ena så många länder att skriva på ett så djärvt dokument. Idag har jämställdhetsfrågorna åter hamnat i periferin, i skuggan av krigen i mellanöstern, terrorismen och den globala finanskrisen. Världens parlament har i genomsnitt bara 18,8 % kvinnor i sina församlingar och detta 64 år efter FN's grundades och femton år efter att man satte målet till att vara 30%. Bara 8 av alla världens länder har kvinnor som statsöverhuvuden, vilket är en markant minskning från 1995 års antal som var 12. Men det är inte bara i representationsfrågor som mycket har försämrats eller bibehållit status quo. Detsamma gäller för områden kring kvinnors hälsa och SRHR frågor, utbildning, arbete och livskvalité. Kvinnors villkor runtom i världen har endast förbättrats i ett fåtal avseenden, som t.ex. möjligheter att gå i skolan eller starta företag i vissa områden. Men detta är långt ifrån tillräckligt och inget kommer att förändras om inte det internationella samfundet börja att prioritera dessa frågor som drabbar hälften av världens befolkning.


Sist men inte minst blev det en hel del jämställdhetsfokus på hemmaplan också, då vi börjat gå några föräldrautbildningar där vi alltid efteråt har kunnat diskutera hur stereotypa vissa av råden är. Det ska bli spännande att se hur och om våra roller kommer att förändras när familjen utökas, hitintills har jag verkligen tyckt att vi har ett otvunget, jämställt förhållande där vi delar upp arbetet utifrån det vi gillar bäst (eller minst sämst), men kan alltid hoppa in för varandra när någon har extra mycket. Så en liten härlig vårblomma till J och till mina föräldrar som har varit ett fantastiskt hjälp alla dessa år och med säkerhet bidragit till min egen syn på jämställdhet och familj.

Efter akademin...systerbesök och artikelpublicering

De som har följt bloggen ett tag har kanske märkt att jag för det mesta hellre pratat om frågor som rör Europa, demokrati, jämställdhet, MR, miljö..ja, sådant jag är engagerad i både inom och utanför jobbet och kanske mindre om mig och min familj. Själv har jag dock märkt att det alltid är mycket roligare när man kan bilda sig en mer nyanserad bild av en person man följer på bloggen när man får veta något om dennes liv utanför politiken, jobbet eller det specifika intresseområdet.


Så denna gång tänkte jag faktiskt lägga upp en bild på min söta, smarta och självständiga syster som var och hälsade på oss i förra veckan. Hon bor i Tyskland i vanliga fall och tyvärr får vi inte tillfälle att ses så ofta, men när vi väl gör det är det underbart. Dessutom är det alltid lika roligt att upptäcka de likheter och egenskaper man delar, trots att 15 år skiljer oss, att vi aldrig bott under samma tak och att vi bara har en gemensam förälder.

Annars har jag precis som många andra bestörtats över flygkatastrofen som drabbat Polen och varit otroligt upprörd över högerextremismens framgång i valet i Ungern (som jag befarade skulle inträffa i ett tidigare inlägg). Sedan har en artikel som jag skrev i början på månaden om EU:s nya tillväxtstrategi 2020 publicerats. Så himla roligt för en Europafrälst statsvetare som jag att få möjlighet att skriva så mycket. Vet inte vad jag skulle göra utan dessa möjligheter...eller,ja, det skulle säkert bli fler låånga blogginlägg, utan särskilt mycket bilder på mig eller min syster.

Är du röd, blå, grön eller en salig blandning av dessa?

Egentligen är det väldigt lite som behövs för att man ska känna sig upplyft och glad. Som när man en grå dag upptäcker att det mitt i det gråbruna gräset finns små gröna snödroppar som trotsar den färglösa omgivningen. Eller när man lär sig något nytt som gör att man plötsligt kan låsa upp och förstå vissa delar av sig själv och tidigare relationer med andra i ett helt nytt ljus.


Det sistnämnda hände igår, under den sista delen av ledarskapsutbildningen som jag deltog i under hösten och våren. Annika Thunström som höll i dagen fick oss att genomgå olika frågeställningar och påståenden för att kunna placera oss i en färgtriangel utifrån vilka värderingar som driver vårt beteende i positiva eller i konfliktsituationer. Egentligen blev det också till viss del en personlighets/ledarskapsanalys som vi alla kunde hålla med stämde in till 100% på hur vi uppfattade oss själva och uppfattades av andra. Även om få av oss tillhörde de tre ytterligheterna i triangeln, dvs en vårdande (blå), styrande(röd) eller analytisk(grön) personlighet, så fann vi att vi även under resten av dagen kunde läsa av vad vissa personer representerade. Så det blev mycket skratt och förståelse över att en "blå" person var den enda som frågade sina gruppkollegor om de hade något att tillägga i slutet av en presentation och att det var en "grön" person som tyckte att själva frågeställningarna i formuläret var rätt kluriga att ge definitiva svar på.

Det mest intressanta för mig var också när man utifrån den egna och andra personlighetstyper skulle förstå och ändra förhållningssätt för att undvika och lösa konflikter. Även om jag personligen inte ännu råkat ut för många sådana kan jag i efterhand förstå hur vissa missförstånd och mindre meningsmotsättningar kunde ha dykt upp. Och för framtiden kommer det definitivt att vara ett viktigt verktyg att ha med i bagaget eftersom hela livet egentligen handlar om att förhålla sig till, samarbeta och kommunicera med andra människor. Och då är det viktigt att man i ett tidigt stadium kan klura ut om dessa är röda, blåa, gröna eller mittemellan.

Årskonferens i Sundsvall

Har i några dagar tänkt att skriva om helgens fantastiska årskonferens men väntat in bilder från Tommy, vår (nästan) egen reporter (på bilden). Av någon anledning hade jag nämligen totalt missat att ta några, kanske då jag hela tiden var upptagen av alla bra tal, seminarier eller möten vi hade.


Årskonferensen blev också en liten kick-off inför valrörelsen och vi började helgen med en gedigen valutbildning där vi bland annat tog upp våra tio-i-topp frågor inför valet. Själv är jag glad att både miljö ur ett jämställdhetsperspektiv, representationsfrågor, livspusslet och integration finns med då jag tror att alla dessa är ytterst viktiga inför valet, speciellt för många kvinnor. Samtidigt ska man inte dra alla män över en kam heller. En manlig politikerkollega kom precis hem från en resa till Budapest, dit KIC skickat honom för att tala om hur man får fler kvinnor att engagera sig i politiken, och han gjorde verkligen succé. Han har länge jobbat med frågan på lokal nivå och hade många bra exempel att dela med sig.


Annars handlade årskonferensen en hel del om temat "Kvinnor i migration och integration" och byggde på vår senaste rapport. Underbara, duktiga Ellen höll ett bra seminarium kring ämnet och de problem som finns. Bland annat så är fortfarande mycket av handläggningen och behandlingen av asylansökningar gjort utifrån tanken att det är en man som söker. Därför måste det till en hel del förändringar för att fler kvinnor skall känna sig trygga att berätta om det de har varit med om och därmed få en korrekt asylprövning. Ett uttalande på temat kan ni läsa här:


Och så måste jag bara nämna att det är jätteroligt att ha fått med nya duktiga personer i styrelsen! Stort grattis till Emma, Monica, Therese och Ofelia!

Earth Hour och djurskydd av hotade arter 2010

För drygt ett år sedan skrev jag om Earth Hour och om att symboler faktiskt hade en betydelse, trots att de naturligtvis inte skulle ersätta vårt dagliga engagemang i frågor som rör miljö eller klimat. Många håller i världen verkar hålla med, men precis som Svd skriver i denna artikel är det lätt att det bara stannar vid endast en symbolisk handling som man skall släcka sitt dåliga samvete med, samtidigt som man efter en timme på nytt tänder alla lampor. Och då blir det naturligtvis fel. Men för oss alla andra, som efter bästa förmåga försöker att aktivt jobba för att minska våra egna fotavtryck och därmed bidra till att minska CO2 utsläppen, eller spara naturresurserna, är det inte bara en tom handling.


Att kommunicera ut ett ställningstagande kan vara nog så viktigt, speciellt om det får andra människor att även för en dag tänka på sitt eget sätt att leva. Vi kan inte alltid göra allt perfekt men att ta små steg i rätt riktning varje dag kan vara nog så betydelsefullt. Under Earth Hour i år var vi på årets Kdk-konferens och firade dagens arbete med en härlig festmiddag. Men trots att vi egentligen var uppfyllda av diskussioner om jämställdhet, integration och valfrågor blev omställningen till stearinljus i lokalen en anledning att byta samtalsämnena mot klimat och miljö. Och plötsligt började alla utbyta erfarenheter om hur man jobbar med dessa ämnen i den egna kommunen eller hur man nu slutat att köpa tomater på vintern. I mina ögon är det just detta som är viktigt med Earth Hour, att man ungefär som vid nyåret hinner tänka genom sina val från föregående år och kanske ta sig an nya miljöföresatser inför den kommande perioden. Och förhoppningsvis stannar de inte vid goda avsikter utan man gör också något konkret åt saken.


Och just detta konkreta var det som också efterfrågades när representanter från 175 länder samlades i Doha för att diskutera handeln med utrotningshotade djur och växter. Men trots att syftet med mötet var att se hur man bäst kan skydda dessa arter, blev utfallet en helt annan. Påtryckningar från bl.a. Kina och andra länder i Asien för att kunna säkra den ökade efterfrågan på exempelvis hajfenor gjorde att sju av åtta hajsorter som står på randen till utrotning inte fick ett skydd. Enligt experter från Oceana har bestånden av vissa sorter minskat med 98% de senaste årtionden och det är mer än upprörande att vissa länder enbart tänker på sina kortsiktiga ekonomiska intressen istället för på djuren. Och detta var inte ens det enda bakslaget för Doha-mötet, även handeln med blåfenad tonfisk vars bestånd minskat med 80% och koraller slapp undan förbud. Och nu när politikerna misslyckats i Doha är det väl upp till oss konsumenter att vägra köpa dessa produkter och därmed försöka påverka markanden. Kanske ett av de nya miljöföresatserna inför detta år?

Resolutioner är bra, men räcker de?

I början på veckan var det den 8 mars och tack vare underbara Bitten (på bilden) och kvinnoförbundet i Sundsvall jag fick möjligheten att prata om människohandel utifrån ett europeiskt och svenskt perspektiv på Sundsvall universitet. Det var glädjande att se att hörsalen var välfylld, trots att seminarier hade avlöst varandra hela morgonen och att detta var dagens sista pass. Framför allt så var det ett bevis på att människor (eller framför allt kvinnor) fortfarande är intresserade av ämnet, detta trots att man enligt Sundsvallspolisen inte har direkta problem med människohandel i länet.


Bara två dagar senare var människohandel huvudämnet för en omfattande resolution som Europaparlamentet röstade genom. Som alltid med sådana resolutioner, speciellt när de skall ena både de ultraliberala som de ultrakonservativa, blir de snarare tandlösa än handlingskraftiga. Istället för att våga ta upp efterfrågans betydelse eller hur legala prostitutionsmarknader höjer människohandlarnas lönsamhet, valde man istället att fokusera på ämnen som rörde omhändertagande av offer och skärpta gränskontroller via Frontex. Sedan kan man ju fråga sig hur de föreslagna riktade informationskampanjer till potentiella kunder och offer om människohandel skall se ut eller vilken verkan de kommer att ha. Det är lite naivt att tro att kunderna plötsligt går ifrån sin prostituerade för att de misstänker att hon är ett människohandelsoffer eller att tjejerna plötsligt vågar berätta.

Men det fanns också många positiva tecken på att Europaparlamentet verkligen vill ta tag i problemet på de många olika plan som krävs. Bland annat så välkomnar jag ett någorlunda luddigt förslag om att man som offer skall kunna få hjälp med juridiska ombud samt möjligheten till åtminstone ett tillfälligt uppehållstillstånd. Problemet är nu bara att alla dessa goda föresatser finns i en resolution, alltså inget som är bindande utan snarare en kraftfull rekommendation.

En liknande resolution skall snart också behandla parlamentets ställningstagande kring problemen i Belarus som jag skrev om för någon vecka sedan. Även där är intentionerna goda men resultatet ofta rätt svagt. EPP har dock tidigare röstat genom en resolution som både vågar stå för MR och demokratifrågor och inte ryggar tillbaka inför att verkligen påpeka de problem som de många frihetskämparna drabbas av.

Det är viktigt att tydligt och öppet kommunicera ett ställningstagande, det jag är mer bekymrad över är att man nöjer sig med detta men aldrig kommer så långt som till att konkretisera och implementera de goda avsikterna.

I Belarus är allt långt ifrån "bella"

Då mitt arbete mestadels kretsar kring demokrati och skyddet för mänskliga rättigheter i Östeuropa är det lätt att stundvis bli insnöad i ämnet och tro att de flesta människor är medvetna om de många övergreppen som sker exempelvis två timmar härifrån, i ett Europeiskt land. Därför har jag kanske inte heller alltid skrivit så mycket om just detta, men ibland, speciellt när de svenska medierna sviker ämnet tycker jag att det är dags att ta upp.

Jag talar framför allt om situationen i Belarus, eller Vitryssland som många i Sverige kallar landet, trots att namnet felaktig översatts att betyda det vita Ryssland. Förra veckan organiserade Forum Syd i Stockholm en vecka som ägnades landet och där intressanta seminarier om olika ämnen avlöste varandra. Det intressanta för mig var framför allt att höra företrädare från civilsamhället i Belarus berätta om hur de såg på det Östliga Partnerskapet, relationen med EU och den politiska oppositionen i Belarus. Sedan var diskussionerna mellan UD-företrädare, den svenska ambassadören i Minsk om tankarna bakom och förhoppningarna kring att involvera en diktatur i ett EU-partnerskap väldigt intressanta.


För problemen som alltid funnits i relationen mellan Belarus och EU (samt Sverige för den delen) har varit att varken piskor eller morötter visat sig fungera för att få landets auktoritära regim att öppna upp för demokratiska reformer. Icke-kommunikation och sanktioner har vid tidigare försök isolerat landet och fått många i oppositionen och civilsamhället att känna sig utlämnade åt sitt öde. Försök att förhandla till sig en förändring genom att bland annat påbörja en dialog och häva vissa av sanktionerna har dock också bara lett till små kosmetiska förändringar. Och nu sätts alltså allas hopp på det Östliga Partnerskapet där Belarus just nu bara samarbetar med EU på opolitiska områden såsom energi, miljö och gränssäkerhet. Kraven från EU är dock tydliga på demokratiområdet och nu ställs frågan hur man skall få grannlandet i Öst att vilja fördjupa samarbetet och därmed börja på allvar med de nödvändiga reformerna som krävs.


Optimisterna säger att det är genom mer och mer dialog med vissa personer inom regimen samt med mycket stöd till civilsamhället och den politiska oppositionen som man kan uppnå detta. Skeptikerna menar istället att Lukasjenka bara kommer att sträcka sig så långt (eller kort) så att han kan dra nytta av det, samtidigt som han använder samarbetet som ett bevis på hans goda ledarskap inom landet.

Och medan spekulationerna pågår kan han i lugn och ro fortsätta att försämra för alla som vill ha en förändring, bland annat genom att försöka begränsa Internet (som jag skrev en artikel om för några veckor sedan), eller genom att arrestera, hota och relegera personer som aktivt kämpar för demokrati.

Ukraina - på väg mot EU eller Ryssland

För några veckor sedan hade jag ambitionen att skriva lite om det Ukrainska valet, eller snarare de många turerna, förhoppningar och anledningarna som ledde till att den förra förloraren Janukovich blev den nya vinnaren. Bloggandet fick dock ge vika för arbete, många intressanta möten och fullbokade kvällar och helger varför jag först idag återvänder till detta ämne. Skrivit har jag dock gjort, och en artikel med min egna analys om valet hittar ni här.


Idag har förvåningen från utlandet och besvikelsen från de orangea revolutionens anhängare dämpats något, trots att man i kulisserna fortfarande pratar om en osäker väg för den sköra demokratin i landet och en framtida EU anslutning. Yanukovich själv ville dock i alla fall till synes lugna både EU-ledare och Ukrainare när hans första resa som president ledde till Bryssel. Under gårdagens besök i Europas huvudstad där han blev mottagen med öppna armar av Kommissionsordförande Manuel Barroso var det dock tydligt att hans ambitioner mot ett framtida EU-medlemskap var ljumna. Huvudpoängen med ett närmare EU samarbete, som han hade utlovat i sitt första tal som president, låg på det ekonomiska stödet, frihandelsavtalet och viseringsfriheten som Ukraina hoppas få från EU. Och med tanke på Ukrainas storlek och strategiska roll i Europas gas och energiförsörjning är det inte konstigt att det finns många EU-ledare som välvilligt nickar på huvudet. Att sälja ut sina krav på demokrati, MR, antikorruption och sund ekonomi låter dock i mina öron inte som den bästa planen för varken EU:s eller Ukrainas medborgare.

Med kärleken som pretext..

Egentligen skulle jag ha tänkt att skriva om det Ukrainska valet som kommer att medföra en markant förändring i landets politik och relationer med EU, men så började SVD att rapportera om det här: alltfler kvinnor luras till Sverige, inte för att jobba, men för att leva tillsammans med svenska män som sedan behandlar de som sin egendom. Människohandel var det fler som rubricerade det växande fenomenet, men även om det finns likheter (falska pretexter, utsatthet, rädsla, misshandel) så tycker jag att det är lite missvisande att använda sig just av det begreppet.

Detta gör det hela dock inte mindre tragisk och viktigt att ta itu med. Medan vi i Sverige under flera år har varit förskonade från samma ökning av människohandelsfall som skett i andra europeiska länder, verkar det nu som om en annan typ av utnyttjande har blivit vardag. Enligt Migrationsverket har framför allt andelen kvinnor från Thailand som söker uppehållstillstånd för att de hade en relation med svenska män ökat markant de senaste två åren. Tillsammans med kvinnor från Ryssland och förre detta Yugoslavien tillhör de nu en av de största kvinnogrupperna som beviljats denna typ av uppehållstillstånd. I Ryssland har det länge varit vanligt med så kallade "postorderfruar", dvs. kvinnor som via kontaktförmedlingar söker män i utlandet. Samtidigt har svenskarnas allt större bekantskap med Thailand gjort att många istället vände blicken mot de tusentals unga kvinnor och flickor som finns i alla barer, nattklubbar och massageinstitut man besöker på sina resor. Och där är det lätt att få kontakt och inge förtroende.


För precis som vid människohandel för sexuella ändamål handlar det från förövarnas sida att först vinna kvinnans förtroende, att få henne att vilja följa med och flytta och sedan först i det nya landet visa sina verkliga avsikter. I fallen med de thailändskor som nu många kvinnojourer har haft kontakt med har det ofta handlat om att de har fått vara städerskor och hemmafruar för både männen och ibland deras familjer. De har inte fått några pengar och har ibland hotats och misshandlats ifall de vågade säga emot. Många är rädda och känner sig väldigt ensamma och utsatta i den nya kulturen där de inte kan språket eller landets regler.


Det är bra att Svd uppmärksammade problemet, och precis som med människohandel är det viktigt att kunskap finns om situationen både bland myndigheter, migrationsverket och jourpersonal. Lagen måste kanske ändras för att den i nuläget står på männens sida. Det bra om möjligheten fanns att informera kvinnorna om respektive man redan haft fyra thailändska flickor hos sig i Sverige de senaste fyra åren samt om deras egna rättigheter när de väl kommer hit. Tyvärr väljer fortfarande för många att leva i det tysta, rädda för att återvända till hemländernas fattigdom. Att detta dessutom kastar en skugga av misstänksamhet mot alla lyckliga par vars relation verkligen bygger på kärlek och respekt gör det hela inte lättare att hantera.

De sista två veckorna...

Tiden verkar flyga förbi så här i början på året. Det är mycket att göra och energin är på topp efter julledigheten. Jag kom på mig själv idag att lite förvånad inse att vi nästan befinner oss i mitten på februari, trots att det knappt kändes att jag hade hunnit landa i att vi numera skrev 2010. Samtidigt blir man vid en snabb tillbakablick snart medveten om hur mycket som faktiskt hänt de senaste två veckorna. Så här kommer min lilla flash-backwards (;-):

Resorna har avlöst varandra och fört med sig många intressanta och spännande möten. Först på EPP-Women möte i Bryssel där vi tittade lite närmare på upplägget för årets tema som är "kvinnor i krig och konfliktsituationer" som verkar mycket lovande. Från Bryssel blev det sedan en härlig tågresa till Haag och ett spännande möte med KIC's holländska motsvarighet Eduardo Frei Foundation. Alltid intressant och roligt att hitta personer utomlands som jobbar mot samma mål och som skulle kunna utgöra bra potentiella framtidspartners.


Och om tre länder på två dagar kändes som lite mastigt fick det efter det bli fyra utbildnings/konferensdagar på rad i vackra Jönköping som precis som resten av Sverige låg under ett tjockt vit snötäcke. Efter mindre strul med SJ kom jag hem för en dag för att ladda batterierna (och packa om väskan) innan nästa resa, denna gång till Budapest.

Där fick jag för tredje året i rad nöjet att träffa och föreläsa för unga politiker från flera östeuropeiska länder om jämställdhet i politiken och dess betydelse för demokrati. De många intressanta samtal kom upp under och efter seminarierna var som alltid resans höjdpunkt, även om jag denna gången hade turen att inte vara där själv utan med en jätteduktig kollega och vän. Och som alltid slutar jag inte fascineras över hur mycket man kan lära sig av möten med människor som lever i en helt annan kontext som en själv och brottas med helt andra vardagsproblem som dock alla grundar sig i samma gamla onda cirkel: korruption, förtroendebrist, makthunger och bristande demokrati.


Som en tragisk anekdot kanske bör nämnas att man som kvinna i vissa av dessa balkanländer redan är utklassad och anses för gammal för arbetsmarknaden vid 35 års ålder.

Vad skulle de bara säga om vår nya EU-minister som fyller 35 i år och dessutom väntar barn? Skulle säkert vara förstasidesstoff! Valet av Brigitta Ohlsson är dock både uppfriskande, rätt och mycket spännande och visar än en gång på att man inte alltid måste passa in i en mall eller följa någon partipiska för att vara framgångsrik i politiken. Att hon sedan dessutom har ett genuint engagemang för demokratifrågor, jämställdhet och fred och är bättre påläst än många andra i sina sakfrågor gör henne till ett ännu bättre väl.

Ett mindre bra val kan man dock tycka att Ukraina har gjort, men mer om det i nästa inlägg...

Främlingsfientlighet i Europa

Egentligen hade jag velat skriva detta redan för en vecka sedan efter att ha närvarat på ett fantastiskt seminarium om den ökande främlingsfientligheten och högerextremismen i Europa. Seminariet som hölls av Fores, en tankesmedja som är väldigt aktiva inom för mig väldigt intressanta ämnen, hade bjudit in en av mina favoritskribenter Lisa Bjurwald som tidigare jobbat på DN och bland annat skrivit bra artiklar om utvecklingen i Belarus.

Nu var dock ämnet inte knuten till den demokratiska situationen i Östeuropa utan till den skrämmande utvecklingen av högerextremism och främlingsfientlighet både i gamla och nya EU-medlemsländer. Högerextremistiska partier som Italiens Lega Nord, har de senaste åren blivit lika rumsrena som alla andra partier i landet och ingen verkar tycka det är något konstigt att ett öppet högerextremistiskt parti både sitter i regeringen och propagerar för en politik som skulle få många Sverigedemokrater att verka som snälla nybörjare.


Jag vet inte riktigt hur och när det plötsligt blev allmänt accepterat och till och med väldigt attraktivt i vissa länder att skandera rassistiska och ultranationalistiska slagord, att bilda militärliknande och våldsamma grupperingar som Hungarian Guard i Ungern men någonstans gick det fel. För mindre än tio år sedan valde Europapolitiker fortfarande att inte ens åka hiss med den ökände franska partiledaren Le Pen men nu verkar de högerextrema i Europaparlamentet ha blivit både fler och mer accepterade även där. Bara i Ungern röstade 15% av väljarna på det högerextrema partiet Jobbik i senaste EU-valet.Precis som under Nazi-Tyskland verkar dess anhängare i organisationen Hungarian Guard patrullera gatorna i uniformer, skanderar rasistiska meddelanden och ger sig inte sällan på att misshandla, bränner ner hus och döda romer. Detta kanske är det mest våldsamma exemplet men strömningarna är liknande i flera andra EU-länder. Och Sverige är inte direkt ett undantag.


Nu verkar de högerextremistiska grupperna dessutom ha påbörjat ett samarbete vilket verkligen verkar tillräckligt skrämmande för den framtida utvecklingen. Men vad kan man då göra? Enligt Lisa Bjurwald som har fördjupat sig i ämnet verkar det framför allt handla om att skapa en stark anti-rasistisk folkrörelse som man gjort i Tyskland och Storbritannien som skall kunna stå emot att dessa strömningar växer sig starkare och blir mer legitima. Och så ska man börja slå hål på de många lögner, myter och felaktiga uppgifterna som de högerextrema rörelserna har med sig. Vi som olikt romer, invandrare, muslimer och homosexuella ännu inte ännu hamnat på deras minuslista måste också ta debatten, och helst snarast.

PS förresten ställde en kvinna i publiken en smart fråga om varför högerextremism kallas för just "höger"extremism...när många av deras idéer är ofta lika mycket vänsterextrema som höger. Nytt begrepp behövs kanske?

Kontraster

Det känns kluvet att inleda detta inlägg med en semesterbild som utstrålar lugn, harmoni och värme och inte samtidigt inte tänka på paradisön Haiti som numera snarare är ett helvete än ett turistparadis. Det är dock samtidigt lustigt, och det vid alla katastrofer, att livet runtom i världen, även på liknande platser som Haiti fortsätter som om ingenting hänt. I Egypten, där vi spenderade en vecka med att bara njuta av solen, stranden och fiskarna i vattnet verkade de flesta hellre vilja diskutera de påstridiga gatuförsäljarna än det som hade hänt, trots att alla rum var utrustade med kabeltv och nyhetskanaler som BBC och CNN. Och visst är det så ibland att man under semestern vill lämna sitt allvarliga liv bakom sig, stänga ut resten av världen och bara för en stund försvinna i en tvåsamhet, eller i familjen, skylla på maktlösheten i att agera från en främmande plats och blunda. Samtidigt blir man tvungen att öppna ögonen, och det med besked när man väl landar hemma igen.

De senaste dagarna har även vi försökt att återanpassa oss till livet här och jag har plöjt genom en veckas SVD och läst ikapp om det som hänt både i Sverige och utomlands. Fortfarande väntar ungefär 120 nyhetsbrev från Europa på att jag skall hinna med dem också. Men nu åter till de två veckorna som inlett 2010.


Katastrofen i Haiti kommer utan tvekan att prägla nyhetsrapporteringarna för en bra tid framöver och många med mig känner säkert en genuin sorg över de människoöden som drabbats så hårt. Enkla lösningar finns dock tyvärr inte för att mildra den totala förödelsen. Och ännu mer orättvis känns faktumet att Haitis befolkning mer eller mindre alltid befunnit sig i ogynnsamma situationer; från att ha blivit använda som slavar av de kollonialiserande fransmännen till att ha fått leva under förtryckande regimer kantade av korruption, militärrevolter, extrem fattigdom och exploatering. Min enda förhoppning är att denna katastrofs omfattning kommer att göra att världens hjälpinsatser kommer att vara så stora att de så småningom kommer att få landet på fötter igen, och kanske starkare än på länge. Det förtjänar Haitierna verkligen!


Hemma i Europa verkar nyhetsflödet ha präglats av att Spanien tagit över ordförandeskapet och riktat sig in på att bekämpa terrorismen, skapa nya jobb och förbättra relationerna med Kuba, onekligen ett kontroversiellt beslut för många andra medlemsländer. De nya EU-kommissionärerna har fått visa vad de går för i tuffa utfrågningar från Europaparlamentet och den nya höga representanten för utrikesfrågar Ashton har förvånat många genom att visa på tydlighet,kunnande och raka svar ( i allt förutom Irakfrågan).

Imorgon är det val i det största landet i Östeuropa, Ukraina, som för fem år sedan gav världen hopp om demokrati och reformer vid den Orangea Revolutionen. Nu verkar den dåvarande, för bl.a. valfusk avsatta Rysslandsvänlige presidenten, Jusjtjenko få en comeback och leder opinionsmätningarna. Presidenten Janukovitj opinionssiffror har dalat under en längre period och inte ens premiärministern Julia Tymosjenko: s stöd än inte längre vad det en gång varit. För många interna stridigheter de två ledarna emellan, personanklagelser och ömsesidiga beskyllningar har under en lång tid lamslagit den interna politiken, samtidigt som den ekonomiska och energikrisen har lett landet väldigt nära en ekonomisk kollaps. Och som vinnare framstår den enda tunga oppositionskandidaten Jusjtjenko vars tidigare synder nu verkar vara glömda. Att istället för någon ny satsa på en av de tre som alla på något sätt visat sig vara olämpliga att leda landet är i mina ögon dock ett farligt och riskfyllt beslut.

Happy New Year!

När jag var liten minns jag att min morfar alltid spelade Abbas "Happy New Year" på nyårsafton, en dag som under min uppväxt var den kanske trevligaste och mest spännande kvällen under hela året. Jag fick sitta uppe sent och för en gångs skull visade de roliga program på den statliga TVn fram till midnatt då det var dags att skåla med en liten gnutta champagne. Jag gillar fortfarande nyårskänslan, kanske för att det är ett perfekt tillfälle att se tillbaka på det gångna året och alla de bra saker som faktiskt hunnit hända, samtidigt som det kommande året fortfarande är ett oskrivet blad. I medierna är det dock tyvärr alltför stort fokus på det dåliga som skett, alla katastrofer, krig och attentat. För någon dag sedan såg jag Rapports återblick och det var inte mycket positivt man hade att säga om 2009.


Delvis kan jag förstå det, det som oftast präglar nyheterna är just rapporter om en värld som är våldsam, inhuman och materialistisk, där de morala och sociala värderingarna sällan syns. Mitt i allting är det dock viktigt att man kommer ihåg att ingenting någonsin bara är svart (eller vitt) utan en bred skala av grått, som J brukar säga. Och just när ännu ett år passerat, vore det kanske inte så dumt om vi alla försöktes minnas de positiva händelserna som varit och försöker lägga de negativa bakom oss.

Personligen hade jag mycket att vara tacksam över i 2009, jag fick uppleva mycket nytt i min roll som politiker, fick ett överväldigande förtroende i form av ett deltagande i ett EU val, fick resa och möta spännande människor, lära mig nya saker och hälsa på släkt och vänner. Jag är tacksam över en underbar familj som har hälsan och orken i behåll och tillräckliga förebilder i form av mina nära och kära. Att dessutom en av våra efterlängtade önskningar verkar att vara på god väg att uppfyllas gör det hela bara bättre.


Så ni som läser, ta en stund och gå genom det positiva från 2009 och se med ett öppet och hoppfullt sinne på det nya året som precis börjat. Vem vet, det kanske bli ett av de bästa någonsin? Happy New Year!

PS tack J&E för ett jättetrevligt nyårsfirande i det vackra och artistiska Norrköping och de härliga vinterpromenaderna.